Det är bitvis en för djävulsk läsning. Dock aldrig vâld för vâld, aldrig gratis, men ytterst samhällskritiskt mâlande. Och gripande.
Alla dessa kvinnor. Som dör, dött, blir dödade. Allteftersom listan blir längre, desto konstigare känslan; tomhet, trötthet, men kanske ocksâ livets enorma lätthet i bemärkelsen motsats till tyngd, vi alla i en lâng kedja där var och en egentligen är ingenting förutom det vi lâtsas vara, tyngden vi inbillar oss ha, och allt det där.
Via associationer frân boken till Breivikrättegângen. Uppstaplandet. Personlighetsbeskrivningarna, detaljrika, personliga, för att inte glömma. För att i alla fall lâtsas att var och en av oss har lite om sâ pâhittad tyngd.
Hej Fransyskan H,
RépondreSupprimerjag letar efter din mejladress, eftersom jag vill kontakta dig angående en kommentar jag sett att du gjort på en annan blogg. May I? (Du kan isf bara slänga iväg ett tomt mejl till therese.eriksson@me.com)
Best, Therese E
Självklart! Mail kommer.
RépondreSupprimerFör mig som man var den mycket viktig att läsa. 2666 låter en inte komma undan, och kräver ett arbete.
RépondreSupprimerSant. Och vilket jag tycker gäller även rent allmänt som varandes västeuropé. (Lite som att fâ inblick i en horribel science fiction värld där alla är opâlitliga och som dessutom är sann).
RépondreSupprimer