Vänner. Det är nog dryga âret sen sist? Inte klokt men sant. Sâ. Medan jag inom kort spenderar dryga dygnet pâ Paris gator tänkte jag att ni skulle fâ klura pâ detta.
För vissa busenkelt, för andra ej. För min del: kommande sommarläsning.
Annannans regler, att respektera: kluriga ledtrådar placeras i kommentarsbåset, utan att avslöja namn på författare eller titel på boken.
Jag har redan beskrivit hur vi träffades - i den höga spegeln pâ Cecil framför den öppna dörren till balsalen, en karnevalskväll. De första ord vi sade till varandra växlades symboliskt nog i spegeln. Hon var där med en man som liknade en bläckfisk och som väntade medan hon uppmärksamt granskade sitt mörka ansikte. Jag stannade för att rätta till frackhalsduken. Hon hade en hungrig naturlig frimodighet som verkade immun för varje misstanke om framfusighet när hon log och sade: "Det är aldrig tillräckligt ljust". Pâ vilket jag svarade tanklöst:" Inte för kvinnor kanhända. Vi män är mindre fordrande". Vi log och jag passerade henne pâ min väg till balsalen; beredd att promenera ut ur hennes spegelliv för alltid; utan en tanke. Sedan gjorde slumpen i en av dessa hemska engelska danser som jag tror kallas Paul Jones att jag kom att dansa en vals med henne. Vi växlade nâgra lösryckta ord - jag dansar illa; och jag mâste bekänna att hennes skönhet inte gjorde n^got intryck pâ mig dâ. Det skedde först senare när hon tillgrep sitt trick att hastigt rita upp oklara konturer runt min karaktär och bringa mitt kritiska sinne ur balans med sina skarpa genomgrängande stötar; tillskriva mig egenskaper som hon fann pâ i ögonblickets ingivelse, pâ grund av sitt hänsynslösa begär att fânga min uppmärksamhet. Kvinnor mâste anfalla författare - och frân det ögonblick hon fick veta att jag var författare kände hon sig manad att göra sig intressant genom att dissekera mig. Allt det där skulle ha varit oerhört smickrande för min egenkärlek; om vissa av hennes observationer hade varit mindre träffsäkra. Men hon var skarp, och jag var för svag att stâ emot den sortens lek - de själsliga bakhâll som utgör öppningsdragen i en flirt.
Det här har jag sannolikt inte läst.
RépondreSupprimerDet är inte en engelsman som skriver (slutsats av att han uttrycker sig en aning nedlåtande om en engelsk dans) och knappast heller en fransman (inte skulle du läsa en sådan på svenska).
Utan att ha något som helst fog för det tänker jag mig en amerikan som beskrev Europa under förrförra seklet. En vars bror var filosof och psykolog.
Den aningens misogyna tonen skulle kunna bekräfta Annas svar, men jag vet inte - tycker inte att stilen är riktigt på den mannens nivå? Hum.
RépondreSupprimerDet ÄR dock en engelsman som ligger bakom, dock en icke sâ "engelskig" engelsman. Vare sig sprâkmässigt, kulturmässigt och, här, innehâllsmässigt. Jag är pâ vippen att ta med ytterligare ett avsnitt som ledtrâd, där ett kvinnonman bland fyra namn ger en viktig ledtrâd...
RépondreSupprimerKanske en som bosatte sig på en ort där stora omvälvningar nyss skett? Och där bildade människor irriterar sig en smula på den store mannens berömdhet, kontra de egna författarnas?
RépondreSupprimerDet ligger mycket i det du säger, kära Gabrielle.
RépondreSupprimerAj, aj, aj så obildad jag känner mig när jag andra dagen i rad kikar på detta. Glöm inte berätta vem det är när gissningarna är över. Jag är ruskigt nyfiken, förstås.
RépondreSupprimerAha, han har ibland anklagats för ngt kitschigt i berättarstilen? Fast vi läste honom nog ganska okritiskt som unga. Man ville ju vara kosmopolit.
RépondreSupprimerThomas, obildad, tillåt mig le.
Hoho, Thomas, även jag ler.
RépondreSupprimerGabrielle, ngt kitschigt i berättarstilen - vet du, det hade jag aldrig läst, men tycker det stämmer pâ pricken in vad gäller mitt första intryck... vilket jag hoppas komma över (läs, icke störas av).
En extra liten ledtrâd - Sade och författaren hade liknande tycke för kvinnonamn. Samt att verket i frâga - förutom berättarstil Gabrielle nämner - markerat litteraturen med dess upplägg, en berättelse sedd frân flertalet hâll. (Nämner jag hur mânga blir det kanske för lätt, hohoho. Vad trevligt det var att fâ ligga bakom quizet och strö trâdar, det var längesen...!).
Spännande quiz. Ser fram emot fortsättningen. Jag har inte den blekaste aning....
RépondreSupprimerSäger inget om bibliotek, så har jag ingenting sagt ; )
RépondreSupprimerAha. Och jag har quizzat brorsan tidigare. Då jag fick lära mig att de var bröder!
RépondreSupprimerJag kan väl kosta på mig att berätta att bröderna jag syftade på ovan var Henry och William James, författaren och fadern till den moderna psykologin.
Författaren till ditt citat var föremål för en lärd diskussion på ett av de BBC-program jag podcastprenumererar på, Arts and Ideas. Man lutade åt att hans prosa var en aning överspelad men poesin fräsch. Vad vet jag, jag har inte läst varken det ena eller det andra.
Brorsan var kul men det blev lite för mycket. Som det lätt kan bli i kul engelsk litteratur. Wodehouse etc.
Jag fattade: att du avsåg bröderna James. Men det framgick väl?
SupprimerDäremot hade jag ingen aning om vår kosmopolits brorscha. Hemma i England, skämtandes vidare på lösa trådar? He, he. What a cat!
Mm! Jag tänkte pâ brorsquizzet hos dig när jag skrev in citatet, tänkte nästan ge det som ledtrâd men det kändes nästan som ett private joke! Nu dock, tillâtet!
RépondreSupprimer