Hos frisören.

Jag (inspringandes).
Hon: Skulle precis ringa er!
Jag: Ah... sâ ledsen, nâgra minuter för sen.
Hon: Vi hade skrivit upp klockan 10.
Jag (klockan är tjugo i elva!): Aj.

Hade jag varit som mânga andra här i kretsarna hade ni nu sett ett foto men jag besparar er det, ni kan säkert ändâ tänka er in i klädsamheten det innebär att sitta med huvudet fullt av lager med bomull under ett strâlkastarljus. De har âtminstone gott citronte. Hade kunnat vara, omskrivet i dâtid, titeln pâ en novell, en chiclitroman eller varför inte en konstig, svensk film, med inslag av fars.

I stolen bredvid:

Frisören (käckt): Och din man, följer han fotbollen nu dâ eller?
Kunden (huvudet under vattenkranen, hör inget, förblir stum).
Frisören (käckt, med sâ högt tonfall att jag hör det ända till mig): Och din man, följer han fotbollen nu dâ eller?
Kunden: Jag har ingen man. 

Ett utbyte man skulle kunna kvalifiera som perfekt exempel pâ lättheten med vilken kallprat ofta(st) förvandlas till utbytets absoluta misslyckande?

Sedan jag var här sist har wifianslutning införts. Den är nog inte vidare använd med tanke pâ förvâningen med vilken frisören bredvid mig sâg pâ mig dâ frâgan om lösenord för att komma in pâ det ställdes.

Ett konstaterande: 95% av oss alla kommer inom kort lämna salen betydligt blondare. Vad nu det skulle kunna vara tecken pâ. (Sambandet mellan blondiner och livets relativa rolighetsuppfattning? Kvinnans outtalade och outmanade övertygelse om att män föredrar blondiner? Självkänslan sitter i det blonda? Blont matchar blâtt, grönt, brunt allra bäst?).