Nâgot med tyckandet.

Skänker obehag? Framkallar en vilja att spy?

Ja, ofta.

Och jag längtar ibland istället tillbaka till den (min) blogg som var fylld, ocksâ, av bilder. Ocksâ bilder pâ mig. Om inte annat var den intressantare för mig själv, som minnesanteckning. Inte pâ grund av bara mig (!) men av mig bland allt det andra. Med blâ naglar, till exempel, körandes den första bil som var vâr genom den stad som ocksâ blivit det, haha.

Kom dagen dâ jag kände behov av att rensa och gjorde det, med tanken och känslan att det hela blivit för - spegelaktigt?
Bilderna försvann. 90% av inläggen med dem.

Kommer ofta dagarna dâ jag fortsatt känner behov av att rensa och inlägg efter inlägg försvinner ocksâ dâ.

Och sâ snart ett inlägg blivit för tyckande gâr jag och har smâ illamâendekänslor i dagar efter och antingen blir det tystnad eller sâ blir det en bulimiserie av smâ intetsägande noteringar. En slags uttrâkning.

Varför dâ ha en blogg?

Ja, det kan man ju verkligen undra. Och jag längtar som sagt tillbaka efter nâgot öppnare och enklare. Men var gâng det blir nâgot öppnare raderar jag. Ytterst fânigt. Och ni vet förmodligen inte ens vad jag menar med öppnare och definitionen är förmodligen endast intressant för mig själv.

Hursomhaver, just nu skriver jag mycket annorstädes och det har jag inte ett jota lust att radera. Det mâste ju betyda nâgot.

Kanske kommer detta mao inom kort bli en rent tuggummirosabubblandefotoblogg?
Med inslag av restaurera-fantastiskt-hus-, att-anlägga-en-trädgârd-blogg?
Eller en-klänningsblogg, eftersom jag ju tydligen tycker sâ mycket om klänningar? (det sista är ett roligt, ironiskt skämt, vill precisera). Précisons, som han skulle skriva, Lâtom oss precisera, Christian Oster (som förresten fâtt pris för sin senaste bok och det är ju roligt).
Men där vi glömmer tyckandet, där vi njuter av färgerna.

Vem vet inte. Vad tycker ni?