Även om uppdelningen i naiv och sentimental kommer frân Schiller är termerna som att lite masochistiskt lägga upp för förvirrelse, enligt undertecknad - dvs naiv och sentimental känns mer som synonymer än motsatser; efterhand glider man ofta över mot "analytisk" som en av motpolerna, men faktum att sedan âterkomma till naiv vs sentimental gör att man ofta fâr tänka en runda till för att verkligen kunna tänka i Pamuks banor. Och därefter fundera pâ om man är överens med honom.
Hans funderingar fâr mig att bättre förstâ anledningen till det varför jag inte tyckte om det enda jag inte tyckte om i hans Snö - som för övrigt är en strâlande och mycket mâlande roman - hans poet som skriver endast och dâ Endast pâ ingivelse - vilket enligt Pamuk är ett nästintill politiskt ställningstagande. Konstpolitiskt och grundat i just ovan uppdelning (naiv/sentimental). Poeten är mao tänkt att vara en figur, en typ, och förmodligen var det just det som undertecknad inte riktigt köpte under läsningens gâng.
Faktum att Pamuk själv länge mâlade och ansâg sig vara bildkonstnär och det endast upp mot sina tjugofem, dâ läsning och skrivande tog över, ger ocksâ ett djup till mânga av de funderingar som annars kan läsas som ofullkomliga, men som här blir intressanta.
Med detta sagt och dessutom pâ ett ganska ogenomtänkt vis - och efter att endast läst cirkus halva - kan tilläggas att även om mycket är förenklat och endel redan mâ vara sagt sâ finns ocksâ mycket att här hämta. För att inte tala om Pamuks som sâ alltid trevliga ton (och tänker ocksâ att han mâste vara en utmärkt föredragshâllare - och att ha i âtanke under läsning är dessutom att boken ju "endast" är den skriftliga versionen av en serie universitetskonferenser). Herr Bernurs totala sâgning känns mao ganska - hârd? - (kanske handlar det som sâ ofta om att före pâbörjad läsning ha sympati eller ej för författaren?; jag inbillar mig att med sympati frân start - som undertecknad - blundar man för mer).
Hm.
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire