Ja, via bloggen blir det inte sâ mycket att hurra för dâ den genomgick en omâttlig rensning för snart tvâ âr sedan. Frân 1500 inlägg till 300?
Förra âret byttes bloggadress - nâgot med vârrensningsbehov att göra, kanske?
Vi (jag) började titta pâ stugannonser - ett annat säkert vârtecken - längtan efter den egna täppan - vi höll pâ att bli med ett litet, litet hus alldeles lite för lângt bort- vem kunde trott att just det inititativet skulle öppna för en diskussion med resultatet att vi skulle finna vârt hus och totala lycka cirkus tvâ veckor därefter?
Läste Dostojevski och njöt ocksâ där.
Jag njöt av mina första veckor som ickeanställd. Nâgot som faktiskt bestämdes redan âret dessförinnan. Oj vad jag var stolt över mig själv âret dessförinnan. Tänkte pâ det senast igâr - mitt liv har förändrats sâ radikalt, nâgot jag inte vet hur mycket det märks av här, men det är svart och vitt. Det enda jag eventuellt kommer kunna tänka mig sakna är sättet att sätta mig själv i gungning mitt arbete hade. Prövningar, ständigt, mötesansvarig inför hundratal, stora projekt med allt vad det innebär i pengar och människor att sätta i rörelse. Men ocksâ all irritation just det samma fick igâng; nu: att se resultat av det du gör med en gâng utan att behöva passera via x och y dessförinnan.
Samt att mars ju alltid kommer vara mânaden jag lämnade hemlandet - och främst: hittade hem. Det är sjutton âr sedan nu, mina vänner. Vi närmar oss sakta men säkert brytpunkten.
Brytpunkten, ja. Den tål att tänkas på. Om man räknar i bodda år har jag långt kvar, men om man räknar från det är då Portugal blev en del av mitt liv infinner sig min brytpunkt om tre år.
RépondreSupprimerJag tänker ganska ofta på det. Om all problematisering om flerkulturell tillhörighet och migration som man gör i Sverige. Det är klart att det är skillnad på att välja själv att flytta inom Europa och de omständigheter som råder för de flesta migranter som kommer till Sverige.
Men ändå. Det är ju framför allt en RIKEDOM!
Vad menar ni med brytpunkten, halva livstiden (da vet jag inte om jag kommer leva tillräckligt länge) eller the Point of No Return? I det senare fallet hoppar den fram och tillbaka beroende pa sinnestämning, men jag har nog passerat den efter drygt 12 ar.
RépondreSupprimerMen en hel del utladssvenskar flyttar tillpaka vid pensionen tror jag, eller? Längtar efter vitsippor typ.
Ack, detta eviga ämne, vi skulle kunna göra en intressant podcast för utlandssvenskar tror jag :)
Jo. Jag tänker mig nog halva livstiden. Men vore det inte en sprillans illusion att tänka sig "mindre ensam "hemma"", som pensionär, efter ett helt liv utomlands? Men kanske att sipporna ger lugn ocksâ ât den ensamma själen, vad vet jag. Hoppas aldrig komma dit, dock.
RépondreSupprimerDe eviga frågorna... Efter tio år i ett land där jag under halva tiden levde väldigt rotlöst har jag nu spettat ner rötterna med våld i marken i ett annat land. Efter lite drygt två år känns det som att det kanske kan ta sig, men sen händer saker och jag vet inte... En podcast låter som en hightech-variant av att vi verkligen borde ses och prata en massa.
RépondreSupprimerFransyskan, vart vill du inte komma, till pensionsåldern? :)
RépondreSupprimerTror inte nödvändigtvis målet är att bli mindre ensam, men jag vet inte. Vet inte om det är lyckat heller. Har vänninor som blivit ensamstående mitt i livet efter 15-20 år här och de verkar ofta fundera på flytt, även om de jag känner blir kvar. Sen känner jag flera som absolut vill begravas i Sverige, vad nu det ger uttryck för.
Du har så rätt Jorun! En podcast är ju bara en komplicerad och blek kopia av vad vi borde göra...
Charlie T.: till stunden dâ jag tänker att om jag flyttar hem nu blir jag mindre ensam. För jag tror det är omöjligt (dvs i mitt liv).
RépondreSupprimerFast det är klart - finner vi ett sätt att ej komma till pensionsâldern heller sâ är jag ju MYCKET intresserad!