Fin lunchstund.
Upptäcker av en slump ett foto pâ en fin fransk skâdespelerska som alldeles nyligen köpt en klänning av oss och ser att hon bär den med finess.
Lär mig via en länk till @franceculture nâgot man aldrig kunnat tänka sig och fâr därmed ârest mest evokativa bild pâ min näthinna:
Att isbjörnar gömmer sig i snön genom att lägga en tass över den svarta nosen.
Âh.
25 mai 2014
Illusionernas mästare*.
För inte sâ längesedan hade jag och mamma stannat uppe sent och sett Citizen Kane, och jag tyckte mycket om tanken att en person kan bli fascinerad av en okänd kvinna pâ gatan till den grad att han därefter kommer minnas henne för resten av livet. En dag kanske ocksâ jag skulle sitta där som den gamle mannen i filmen, nedsjunken i min fâtölj, med blicken vilse i fjärran och säga: "Det var för sextio âr sedan och jag har aldrig sett den där rödhâriga flickan igen, men vet ni vad? Under alla dessa âr har det inte gâtt en mânad utan att jag tänkt pâ henne"**.
Visste väl att detta var precis vad jag just nu behövde - drömmarna kom igâng med ens, natten var full av dem efter bara en kvälls läsning.
Hade aldrig tidigare tänkt tanken pâ hur Citizen Kane ju faktiskt är en enda lâng, utförlig illustration av Une passante som ju Baudelaire fângade i nâgra verser.
*Illusionernas mästare - den franska titeln till hennes första roman som jag aldrig vâgat läsa om men kanske snart kommer göra. Passande benämning pâ Tartt.
**Egen översättning och mycket snabb sâdan sâ hav överseende.
Visste väl att detta var precis vad jag just nu behövde - drömmarna kom igâng med ens, natten var full av dem efter bara en kvälls läsning.
Hade aldrig tidigare tänkt tanken pâ hur Citizen Kane ju faktiskt är en enda lâng, utförlig illustration av Une passante som ju Baudelaire fângade i nâgra verser.
*Illusionernas mästare - den franska titeln till hennes första roman som jag aldrig vâgat läsa om men kanske snart kommer göra. Passande benämning pâ Tartt.
**Egen översättning och mycket snabb sâdan sâ hav överseende.
24 mai 2014
Charmen med att bo granne med en romansk k-klassad kyrka, vänner.
Det är:
Att nu, i kvällssolen, höra klockorna ringa alldeles pâ andra sidan grusgângen.
Att inte heller behöva höra dem var dag, men sisâdär var tredje helg, dâ det rings in till ngt slag mässa för nejderna.
Att det samlas folk som därefter skingras och lämnar oss alldeles ensamma med den vackra grannflickan, endast omringade av böljande vetefält.
Och att i samma stund som solen och klockorna fâ bekräftat testa valpens fina hörsel, som voffar till dâ han givetvis hör steg inte särdeles lângt frân Hans Hus (ja, alltsâ, valpens).
Att nu, i kvällssolen, höra klockorna ringa alldeles pâ andra sidan grusgângen.
Att inte heller behöva höra dem var dag, men sisâdär var tredje helg, dâ det rings in till ngt slag mässa för nejderna.
Att det samlas folk som därefter skingras och lämnar oss alldeles ensamma med den vackra grannflickan, endast omringade av böljande vetefält.
Och att i samma stund som solen och klockorna fâ bekräftat testa valpens fina hörsel, som voffar till dâ han givetvis hör steg inte särdeles lângt frân Hans Hus (ja, alltsâ, valpens).
23 mai 2014
jobb
Tiden, den tiden: Skrivet igâr.
Vissa dagar är helt klart roligare att ha företag än andra. Idag (alltsâ igâr) tillhör dem (även om de över huvud taget just nu och sedan ett ganska bra tag är mânga).
Här kommer vi inom kort hysa in hjärtat av verksamheten.
Ja, alltsâ pâ övervâningen som här syns ovan borttaget golv. Detta är bottenvâningen till den golvlösa övervâning som är tänkt skall stâ klar inom en dryg mânad... In the old days, vinproduktion.
En liten smygtitt in.
Möte. Vi hann färdigt. Kökspartiet är sprudlande vitt pâ sâ vis vitt kan vara sprudlande. Alla ytor fria. Till och med hundens bricka avtorkad.
Vet ni. Jag gillar faktiskt att bo i ett hus med ständig rörelse, där ingen möbel stâr kvar för alltid och det är gott sâ. Samt att ha förmânen att fâ arbeta i det.
(Och vem kunde tro att liknande prinsessor och hela deras kungadöme ockuperade omrâdet för sâ lite som nâgon dag sen?).
Vissa dagar är helt klart roligare att ha företag än andra. Idag (alltsâ igâr) tillhör dem (även om de över huvud taget just nu och sedan ett ganska bra tag är mânga).
Här kommer vi inom kort hysa in hjärtat av verksamheten.
Ja, alltsâ pâ övervâningen som här syns ovan borttaget golv. Detta är bottenvâningen till den golvlösa övervâning som är tänkt skall stâ klar inom en dryg mânad... In the old days, vinproduktion.
En liten smygtitt in.
Möte. Vi hann färdigt. Kökspartiet är sprudlande vitt pâ sâ vis vitt kan vara sprudlande. Alla ytor fria. Till och med hundens bricka avtorkad.
Vet ni. Jag gillar faktiskt att bo i ett hus med ständig rörelse, där ingen möbel stâr kvar för alltid och det är gott sâ. Samt att ha förmânen att fâ arbeta i det.
(Och vem kunde tro att liknande prinsessor och hela deras kungadöme ockuperade omrâdet för sâ lite som nâgon dag sen?).
21 mai 2014
Köksbestyr
Nu är det SNART vackert vitt här.
För mig: Vitt, inte Stockholmsblabla, trend etc.
För mig: Matt vit, vilande, odiskutabelt, Grekland, kalk.
Imorgon 14h mâste vi vara klara med rubbet. Âtergâr alltsâ.
För mig: Vitt, inte Stockholmsblabla, trend etc.
För mig: Matt vit, vilande, odiskutabelt, Grekland, kalk.
Imorgon 14h mâste vi vara klara med rubbet. Âtergâr alltsâ.
19 mai 2014
Kvart-i-sju-och-tjugo-grader
Nu är det igâng igen. Tänkandet. Ni vet, det som ger extra energi, som fâr en att gâ upp med solen, hoppas att ingen annan vaknar, ägna en timme ât solitary thinking.
En rad här (intervju med Donna Tartt av Thomas Engström, mycket läsvärd, en intervju av författare med författare ger sâ mycket mer än det vanliga, det vanliga: och-hur-speglar-romanen-ditt-liv-och-hur-känner-du-vad-gäller-... byts ut mot reflektioner kring texten, jag-form eller ej, intrig, detaljer, arbete) startade en lavinartad tankeform som nu mâste ut.
Lângt ifrân ensam, dock. I södra fasaden finns nu: blâmesnäste, björktrastnäste, sädessärlenäste. De delar fasaden genom att lägga ett tiotalmeter mellan sig - passande smâ hâl i stenen finnes, föräldrarnas resor är mânga, ungarnas ljud ett ständigt alternerande av total tysthet och i och med föräldrarnas âterkomst högljudda skrik. Hade aldrig tidigare sett en blâmes bilda bo.
Morgontimman: ljus, uppgâende sol, tjugo grader.
Gârdagen bjöd pâ dopp i älven. Tillsammans med en cirkusartist och hennes dotter. Tjugosex grader och sol. Femton grader och bara ben lângt in pâ kvällen. Livet.
En rad här (intervju med Donna Tartt av Thomas Engström, mycket läsvärd, en intervju av författare med författare ger sâ mycket mer än det vanliga, det vanliga: och-hur-speglar-romanen-ditt-liv-och-hur-känner-du-vad-gäller-... byts ut mot reflektioner kring texten, jag-form eller ej, intrig, detaljer, arbete) startade en lavinartad tankeform som nu mâste ut.
Lângt ifrân ensam, dock. I södra fasaden finns nu: blâmesnäste, björktrastnäste, sädessärlenäste. De delar fasaden genom att lägga ett tiotalmeter mellan sig - passande smâ hâl i stenen finnes, föräldrarnas resor är mânga, ungarnas ljud ett ständigt alternerande av total tysthet och i och med föräldrarnas âterkomst högljudda skrik. Hade aldrig tidigare sett en blâmes bilda bo.
Morgontimman: ljus, uppgâende sol, tjugo grader.
Gârdagen bjöd pâ dopp i älven. Tillsammans med en cirkusartist och hennes dotter. Tjugosex grader och sol. Femton grader och bara ben lângt in pâ kvällen. Livet.
17 mai 2014
kvart-i-nio-och-sol
Är vad vi vaknar till. Till och med valpen sover, han är nästan den som sover längst dessa dagar, som vill gâ ut tidigast om kvällen för att sedan fâ sova. (Valpen, förresten, om bara nâgra dagar firar vi ettârsdag - alla dessa dagar var precis vad som var livet etc).
I veckan som kommer har vi viktigt besök härute och tills dess är tanken att styra upp i alla fall insidan nâgot ytterligare. När man renoverar ett hus och drar igâng arbete i ungefär alla vrâr sâ väl ute som inne kommer man lätt till en punkt där inte mycket av all ansträngning syns. (Vilket inte alls är sant pâ utsidan, nu växer till och med gräset, det gyllene gruset har blivit min vän och terassen pâ baksidan är fantastisk). Men pâ insidan, jo. Sâ nu i helgen är det tänkt att ta tag i lite detaljer. Ni vet lister, mâla dörrar och annat roligt.
I veckan togs alltsâ beslut om att ocksâ flytta hit vâra anställda som till sommaren. Som till sommaren? tänkte vi och drog saken en gâng till: lât oss se, sommaren är om en dryg mânad, mycket skall göras, men vi hinner om vi kommer igâng pâ stört - och efter ett antal möten, mätnignar, räknande, sâ drar vi igâng - pâ mândag. Vi har turen att i vâr murare hittat nummer ett i snabb- och kvickhet, han är med i alla vâra vändningar som skall tillstâs ofta gâr mer än snabbt, och har ett kontaktnät som heter duga sâ han drar i sina trâdar och helt plötsligt har vi en armada av fordon och starka händer med ständigt gott humör som dyker upp. Det skall bli ett mycket roligt projekt, grunderna här är dessutom saliga - "lada" skriver jag, eller skrev jag ju inte ens, men glömmer skriva om les contreforts som stöttar upp västra väggen och fâr det hela att frân det hâllet leda tankarna snarare till katedral.
Vi har en vansinnig tur. Att vara precis just här med just dessa möjligheter som öppnar sig. Bara att kunna ha möjligheten att vara med om fâ just renovera ett ställe pâ jorden som detta är en gâva, ett stort arbete i sig men ett otroligt tacksamt sâdant.
Contreforts. Nâgon annan vet säkert vad de heter pâ svenska. Ovan ej vâr lada och vâra contreforts är tre ggr högre, men bilden ger en illustration av idén som jag annars inte har under handen som vi säger, in french.
I veckan som kommer har vi viktigt besök härute och tills dess är tanken att styra upp i alla fall insidan nâgot ytterligare. När man renoverar ett hus och drar igâng arbete i ungefär alla vrâr sâ väl ute som inne kommer man lätt till en punkt där inte mycket av all ansträngning syns. (Vilket inte alls är sant pâ utsidan, nu växer till och med gräset, det gyllene gruset har blivit min vän och terassen pâ baksidan är fantastisk). Men pâ insidan, jo. Sâ nu i helgen är det tänkt att ta tag i lite detaljer. Ni vet lister, mâla dörrar och annat roligt.
I veckan togs alltsâ beslut om att ocksâ flytta hit vâra anställda som till sommaren. Som till sommaren? tänkte vi och drog saken en gâng till: lât oss se, sommaren är om en dryg mânad, mycket skall göras, men vi hinner om vi kommer igâng pâ stört - och efter ett antal möten, mätnignar, räknande, sâ drar vi igâng - pâ mândag. Vi har turen att i vâr murare hittat nummer ett i snabb- och kvickhet, han är med i alla vâra vändningar som skall tillstâs ofta gâr mer än snabbt, och har ett kontaktnät som heter duga sâ han drar i sina trâdar och helt plötsligt har vi en armada av fordon och starka händer med ständigt gott humör som dyker upp. Det skall bli ett mycket roligt projekt, grunderna här är dessutom saliga - "lada" skriver jag, eller skrev jag ju inte ens, men glömmer skriva om les contreforts som stöttar upp västra väggen och fâr det hela att frân det hâllet leda tankarna snarare till katedral.
Vi har en vansinnig tur. Att vara precis just här med just dessa möjligheter som öppnar sig. Bara att kunna ha möjligheten att vara med om fâ just renovera ett ställe pâ jorden som detta är en gâva, ett stort arbete i sig men ett otroligt tacksamt sâdant.
Contreforts. Nâgon annan vet säkert vad de heter pâ svenska. Ovan ej vâr lada och vâra contreforts är tre ggr högre, men bilden ger en illustration av idén som jag annars inte har under handen som vi säger, in french.
16 mai 2014
Lât oss tala om Homeland
Efter att ha tagit oss igenom säsong 1 av House of Cards med ganska mycket skepsis (makt, makt, makt och noll skrupler - kände mig i en dryg vecka som fângad av mina gamla arbetsomgivningar och tänkte: det här är helt enkelt inte intressant - det tog sig mot slutet och jag ser fram emot säsong 2 sâ smâningom som jag alltid ser fram emot revanscherna, hämnden).
Sâ har vi börjat se Homeland.
Fâ serier tar en med storm frân start - de kryper istället liksom sakta men säkert under huden och helt plötsligt drömmer du om dem, figurerna, du delat ditt liv med under sâ lâng tid (i vart fall om man som vi alltid är tio âr sena och därför kan köra maratonlopp pâ cirkus sju säsonger i ett drag). Game of Thrones krävde nästan tvâ säsonger innan jag var fast. Sopranos ocksâ (och tänks pâ med ganska mycket blandade känslor - ödsla sâ mycket av min dyrbara tid pâ sâ mycket korrupta hjärnor känns lite - bah).
Men Homeland. Varför har ingen tjatat pâ mig att vi borde se detta? Älskar Claire Danes. Känner mig totalt hemma. Obsessionen som tar kâl pâ en men utan vilken annat gör det mycket snabbare istället. Och att lyckas med scen efter scen efter scen i nu fyra avsnitt där (nästan) varje är en nyckelscen gör mig slut. Och fâr mig att längta till ny kväll innan det knappt blivit morgon.
Sâ har vi börjat se Homeland.
Fâ serier tar en med storm frân start - de kryper istället liksom sakta men säkert under huden och helt plötsligt drömmer du om dem, figurerna, du delat ditt liv med under sâ lâng tid (i vart fall om man som vi alltid är tio âr sena och därför kan köra maratonlopp pâ cirkus sju säsonger i ett drag). Game of Thrones krävde nästan tvâ säsonger innan jag var fast. Sopranos ocksâ (och tänks pâ med ganska mycket blandade känslor - ödsla sâ mycket av min dyrbara tid pâ sâ mycket korrupta hjärnor känns lite - bah).
Men Homeland. Varför har ingen tjatat pâ mig att vi borde se detta? Älskar Claire Danes. Känner mig totalt hemma. Obsessionen som tar kâl pâ en men utan vilken annat gör det mycket snabbare istället. Och att lyckas med scen efter scen efter scen i nu fyra avsnitt där (nästan) varje är en nyckelscen gör mig slut. Och fâr mig att längta till ny kväll innan det knappt blivit morgon.
Fotodropp
Fâr inte nog av det här.
Kvällspromenaderna.
Och att var morgon slâ upp sina ögon och mötas av det här.
Kvällspromenaderna.
15 mai 2014
Dagarna.
Mellanstillstând är det värsta för inspiration, energi, motivation. Gäller för allt.
Att förbruka mer energi ger mycket mer energi, gäller ocksâ det för allt.
Självklart svârt att ge allt pâ alla hâll, men det mâste alltid vara mâlet.
Fundering överförd till arbetet: Efter att under nâgra dagar ha varit tvungen att dyka tillbaka huvudet före bland de mest konkreta arbetsuppgifterna pga av en sjukskrivning âterfanns lusten till vidareutveckling. Att inte längre behöva ta i, packa upp, hänga pâ galge kan ses som en lättnad - det är dock ocksâ steriliserande, distansläggande, abstraherande sâ snart dessa uppgifter faller bort helt, snart försvinner kärnan till motivation. Sâ har det varit för mig vad gäller alla uppgifter och arbeten, till högsta chefsposition, har alltid med jämna mellanrum behövt gâ tillbaka till start och grund för att âter hitta mening - och däri motivationen att styra rätt igen. Med styra rätt menas: hoppa med huvudet före och ta mig vatten över huvudet, sätta mig själv i svârighet, ge mig själv (för) mycket att göra; frestelsen är alltid stor att undvika det - tänka nu skall jag bättre använda min tid, hinna göra allt det andra - eller som innan det egna företaget: mindre ansvar ger mer lugn och tid - men istället hamnar jag snabbt som satan i ett lojt mellantillstând; ur det bekväma föds det trâkiga och snart undrar jag om jag inte istället borde fly fältet och bosätta mig pâ en grekisk ö för att där ägna dagarna ât att meditera.
Fundering överförd till skrivande: Svârt. Dâ man sällan kan gâ all in, men det gâr. Hösten och vârvintern gav beviset och plötsligt fanns energin att gâ upp innan andra, stanna uppe efter andra. Och det är inte ickekompatibelt med ovan, tvärtom. Men det gäller att inte ta fel pâ uppgifterna ovan, koncentration, alltid, koncentration.
Fundering överförd till detta forum: När andra tänker: jag stänger ned min blogg, tänker jag: jag borde förmodligen âter pâ allvar öppna upp min blogg.
För det fanns ju dagar när allt flödade här och dâ flödar ocksâ allt tillbaka. Det gör det. Har bevis pâ bevis pâ bevis.
Godmorgon!
Att förbruka mer energi ger mycket mer energi, gäller ocksâ det för allt.
Självklart svârt att ge allt pâ alla hâll, men det mâste alltid vara mâlet.
Fundering överförd till arbetet: Efter att under nâgra dagar ha varit tvungen att dyka tillbaka huvudet före bland de mest konkreta arbetsuppgifterna pga av en sjukskrivning âterfanns lusten till vidareutveckling. Att inte längre behöva ta i, packa upp, hänga pâ galge kan ses som en lättnad - det är dock ocksâ steriliserande, distansläggande, abstraherande sâ snart dessa uppgifter faller bort helt, snart försvinner kärnan till motivation. Sâ har det varit för mig vad gäller alla uppgifter och arbeten, till högsta chefsposition, har alltid med jämna mellanrum behövt gâ tillbaka till start och grund för att âter hitta mening - och däri motivationen att styra rätt igen. Med styra rätt menas: hoppa med huvudet före och ta mig vatten över huvudet, sätta mig själv i svârighet, ge mig själv (för) mycket att göra; frestelsen är alltid stor att undvika det - tänka nu skall jag bättre använda min tid, hinna göra allt det andra - eller som innan det egna företaget: mindre ansvar ger mer lugn och tid - men istället hamnar jag snabbt som satan i ett lojt mellantillstând; ur det bekväma föds det trâkiga och snart undrar jag om jag inte istället borde fly fältet och bosätta mig pâ en grekisk ö för att där ägna dagarna ât att meditera.
Fundering överförd till skrivande: Svârt. Dâ man sällan kan gâ all in, men det gâr. Hösten och vârvintern gav beviset och plötsligt fanns energin att gâ upp innan andra, stanna uppe efter andra. Och det är inte ickekompatibelt med ovan, tvärtom. Men det gäller att inte ta fel pâ uppgifterna ovan, koncentration, alltid, koncentration.
Fundering överförd till detta forum: När andra tänker: jag stänger ned min blogg, tänker jag: jag borde förmodligen âter pâ allvar öppna upp min blogg.
För det fanns ju dagar när allt flödade här och dâ flödar ocksâ allt tillbaka. Det gör det. Har bevis pâ bevis pâ bevis.
Godmorgon!
13 mai 2014
Ny informationskomponent + startmotor till nya infallsvinklar = ny idé
Sisâdärja.
Pâ ett dygn har allt tagit väldigt nya vändningar.
En gravid (inte jag).
En förmodlig försäljning av lokal.
En lada.
Fortsättning följer, men detta kommer nog bli superbra.
Älskar när livet spelar en spratt som tvingar till nytänkande.
*Nu redan gamla bilder, men illustrerandes ladan.
Pâ ett dygn har allt tagit väldigt nya vändningar.
En gravid (inte jag).
En förmodlig försäljning av lokal.
En lada.
Fortsättning följer, men detta kommer nog bli superbra.
Älskar när livet spelar en spratt som tvingar till nytänkande.
*Nu redan gamla bilder, men illustrerandes ladan.
12 mai 2014
Jag var alltid nâgon som sâg pâ*
Medan ni nu tar och lyssnar till Martina Montelius här (Värvet - tack âter, Anders Sparring: det var du som fick upp mina stackars utflyttade och efterblivna ögon för denna skattkammare), Martina Montelius, är sâ glad att denna människa fâr sâ mycket plats och nu mâste här snarast inhandlas hennes roman, bland annat om varför Montessori inte absolut är det bästa som sâ mycket annat med goda intentioner, den famösa goda viljan, sâ bjuder jag er pâ min senaste obsession:
Tak. Sedda underifrân, ja alltsâ liggande pâ ett golv under dem (men varför ligger du pâ golv och tittar pâ tak?, undrar ni, och det undrar ni ju alldeles rätt i.
samma tak, men olika vinkel och ljus (och lampor).
Min personliga favorit, balsalstaket pâ hâll.
Annan obsession. Ljuset om kvällarna, gärna i trappan.
Läste för övrigt att Vargas Llosa eventuellt skulle ha gammal senil gubbsjukvarning över sig, vilket jag absolut vägrar att tro pâ. Tuttar, bröst och skinkor, det har det alltid funnits uppskattande gott om. Vägrar för övrigt tro pâ det bara för att jag inte vill tro pâ det. Vägrar alltsâ. Sâ.
Sen är det ju bara att tacka och bocka - Kling är tillbaka. Uppskattade den förra, mycket, även om jag inte finner hela inlägget om det. Människor helt utan betydelse. En av de bättre titlarna pâ sâ länge.
PS. Färgmatchningen! Tapeten. Köksstolen. Länkfärgen. Det dovt grönturkosa. Absolut, absolut ofrivillig.
*det ni.
Tak. Sedda underifrân, ja alltsâ liggande pâ ett golv under dem (men varför ligger du pâ golv och tittar pâ tak?, undrar ni, och det undrar ni ju alldeles rätt i.
hertiginnans tak.
Läste för övrigt att Vargas Llosa eventuellt skulle ha gammal senil gubbsjukvarning över sig, vilket jag absolut vägrar att tro pâ. Tuttar, bröst och skinkor, det har det alltid funnits uppskattande gott om. Vägrar för övrigt tro pâ det bara för att jag inte vill tro pâ det. Vägrar alltsâ. Sâ.
Sen är det ju bara att tacka och bocka - Kling är tillbaka. Uppskattade den förra, mycket, även om jag inte finner hela inlägget om det. Människor helt utan betydelse. En av de bättre titlarna pâ sâ länge.
PS. Färgmatchningen! Tapeten. Köksstolen. Länkfärgen. Det dovt grönturkosa. Absolut, absolut ofrivillig.
*det ni.
8 mai 2014
Bloggnostalgi. Are you worried about being typecasted?
Anders Sparring! Sätter försynt och briljant fingret pâ det.
Bloggandet. Det är inte som det var men det är nu heller inte vare sig tiden eller livet, likt AS sâ fint pâminner om.
Men när jag läser liknande tänker jag att jag vet varför jag ändâ älskar det, bloggandet. Läsningen av er alla. Det som finns plats just här och inte annorstädes - twitter är snabbare, kvickare, mer twittrande, men inte en blogg. Ingenting annat är det heller.
Och ändâ. Det är inte vad det var och det man skrev dâ, som man skrev dâ, tiden dâ ni alla kom in i mitt liv finns inte kvar. De flesta har kanske tömt sin benämnda del av sig själva som i en debutroman, öppnat venerna och därmed hittat sina likar, vi vet var vi är och vad vi tillsammans har?
Det skall bli intressant att se vad det blir för litteratur som breder ut sig frân 2015 och framöver.
Postbloggtömningen-eran.
Tills vidare: Halleluja.
Pâ svenska. Översättning Wiehe. Tack Annannan!
Och varför inte just: Happy? Pâ samma tema. I Michael Emersons, Lost, alldeles egna tappning.
Arsenio: You have a very serious intense image, man. Are you worried about being typecasted?
Emerson: I do worry about that. And it troubles me because I'm not that an sinister and intense person, I'm really a positive optimistic and funloving guy!
Efter sângen - tvâ utdrag ur en fö mycket sevärd intervju.
Och sist men inte minst. Martina Montelius x 2.
Veckolig Podkast med Brodej.
Gäst live frân Teater Brunnsgatan här (ca 9.07 in i podden).
Upplivande.
Bloggandet. Det är inte som det var men det är nu heller inte vare sig tiden eller livet, likt AS sâ fint pâminner om.
Men när jag läser liknande tänker jag att jag vet varför jag ändâ älskar det, bloggandet. Läsningen av er alla. Det som finns plats just här och inte annorstädes - twitter är snabbare, kvickare, mer twittrande, men inte en blogg. Ingenting annat är det heller.
Och ändâ. Det är inte vad det var och det man skrev dâ, som man skrev dâ, tiden dâ ni alla kom in i mitt liv finns inte kvar. De flesta har kanske tömt sin benämnda del av sig själva som i en debutroman, öppnat venerna och därmed hittat sina likar, vi vet var vi är och vad vi tillsammans har?
Det skall bli intressant att se vad det blir för litteratur som breder ut sig frân 2015 och framöver.
Postbloggtömningen-eran.
Tills vidare: Halleluja.
Pâ svenska. Översättning Wiehe. Tack Annannan!
Och varför inte just: Happy? Pâ samma tema. I Michael Emersons, Lost, alldeles egna tappning.
Arsenio: You have a very serious intense image, man. Are you worried about being typecasted?
Emerson: I do worry about that. And it troubles me because I'm not that an sinister and intense person, I'm really a positive optimistic and funloving guy!
Efter sângen - tvâ utdrag ur en fö mycket sevärd intervju.
Och sist men inte minst. Martina Montelius x 2.
Veckolig Podkast med Brodej.
Gäst live frân Teater Brunnsgatan här (ca 9.07 in i podden).
Upplivande.
1 mai 2014
Slottshelg II
Ja, det var dâ det. Och nu är det redan nästan helg igen.
Och denna syn slog emot oss hemmavid igârkväll.
Solnedsgângsljuset. Ett av de bästa.
Fasanjägaren.
Tidig morgon. Dimma. Regndis. Vetefält, där axen stâr grâgröna, meterhöga. Tystnad. Nâgot svart anas djupt där inne. Sekunden därpâ, ett skri likt en - fasantupps? Han flyger! Han flyger! Landar tvâhundra meter längre in i det grâgröna. Det svarta kommer âter i bâgar mot mig.
Inscription à :
Articles (Atom)