Twitter i all ära men en egocentrisk önskan inför hösten: att fler upptog bloggen som verktyg.
140 tecken är 140 tecken.
Kan bli roligt.
Korta utbyten främjas.
Ypperligt för länkande till artiklar man utan nämnda länkande skulle gâtt helt förbi.
En mistlursvarning utlyses dock ofta, vilket frammanar känslan av att ha spenderat för mycket tid i ett klassrum med sjundeklassare (som alla tycker sig ha mycket att säga och säger det samtidigt, därav ljudnivân, men där ingen orkar/har förmågan att uttrycka sin tanke ända ut).
Minns att Therese Eriksson kommenterade något som att Twitter är som att stâ pâ en bergstopp och skrika i en mistlur utan att någon bett en om det (fritt ur minnet, kanske var det ej exakt sâ, men bilden sitter kvar).
Alexandras âterkomst blev tyvärr kortvarig. Nu hoppas vi Therese Bohman härdar ut längre!
Exakt så. Jag känner hela tiden att det inte är någon idé att inleda diskussioner där, tecknen räcker ändå aldrig till. Mitt hjärta har aldrig slutat klappa för bloggarna. Önskar bara att jag kunde hitta tillbaka till min egen också...
RépondreSupprimerMan måste helt enkelt finna rätt användande för vart verktyg. Bloggens högtid är kanske redan bakom oss?
RépondreSupprimer