Kantarelltider

Har det i mycket sâ ytterst bra. Vi befinner oss i hjärtat av Värmland, frân viket jag skrivit mânga sânger under âren om somrarna.

Kantarellerna är mângfaldiga;
Hallonen med - har förberett syltkok inför imorgon.
Vi ser fladdermöss och Karlavagn. 
Har badat alldeles för kallt och fâtt upp tvâ aborrar undertecknad tömt.
En Lillo pratar svenska som gjorde hon inte annat till vardags, översätter och har sig och njuter av tvâsprâkigheten och jag är sâ glad över att se det, glad över sprâkmedvetenheten som är sâ tydlig redan, stoltheten ocksâ. 

Och inser samtidigt att jag är en alltför oprofessionnel bloggare, en alltför känslomässig bloggare, för att bara kunna lâtsas allt är bra och skriva pâ.
Tystnad uppstâr när allt inte är bra, det vet alla som var med när lillflickan lämnade oss och all lust för "good-feeling-blogg" försvann frân undertecknad (om det nu nâgonsin funnits sâdan här) vilket pâ ett sätt är synd för det utbytet ger sâ mycket - ovanpâ-lagret vad gäller det verkliga livet.
Och tystnad uppstâr nu igen eftersom bra, nej, det är det inte riktigt här.
(Känner jag mig rätt innebär dock detta inlägg inom kort en riktig peppring av smâ inlägg om klick eller klack bara för att jag hatar inlägg som detta, sâ se det som ett grepp av auto-motivation).


Âterkommer.