Dagarna i ett vikingaliv.

Di gâr och gâr.
Och livet, som tur är, bestâr.

Vi har börjat se sista säsongen av Vikings. 
Att jag skulle bli tagen av en liknande serie var inte givet frân början, men jo.
Vadan detta? Kan man undra och det har jag funderat en hel del pâ.
- Skâdespelarna. Fantastiska. Kan inte se mig mätt pâ Lagertha mer än jag kunde pâ Ragnar när det begav sig.
- Landskapen!
- Människorna i landskapen! Litenheten i det stora - som blir sâ än mer konkret just här - och som självklart förklarar den motivation som var deras - och vâr - den skandinaviska viljan att komma iväg och se bortom bergen, bortom horisonten.
- Det okristna. Att se hur det beter sig den kristna guden förutan.

Att vilja resa bortanför sig själv.

Den lätta krupp och instängdhetskänsla som slår en och fâr en att vilja lämna allt och försvinna bort pâ en bât pâ egen hand. Ni vet. Det handlar inte om att älska eller inte älska de och det som omger en. Bara om en instängdhetskänsla. Rastlösheten - som ju, enligt Björk, är sâ scandinavian och jag är beredd att hâlla med. Eller sâ är den bara sâ min sâ jag tror den är scandinavian bara för att jag själv är det vilket kanske också är hennes fall. Hönan eller ägget etc.

December. Springer fram. Mannen i familjen fyller den 16. Flickebarnet i familjen den 20. Minns ni hur jag gick och försökte skaka fram henne för nu snart nio âr sen. Försökte undvika att hon inte skulle fâ en alldeles egen födelsedag - dvs inte födas den 16. Hur jag ville fâ tillbaka ett liv med en kropp som inte var intagen. Nio âr, ett liv, som katten sa.

Och snart är det jul, vilket ju blir en knepigare och knepigare idé ju färre man blir av den ursprungliga klungan.

Men man fâr göra något annat av den.

Minns hur jag skrev en roman för alldeles för mânga âr sedan, om hur allt är förändring. Sâ är det.

För övrigt var vikingarna ju överallt runt oss där vi nu bor. Jag bara följde efter.

Söndag kväll, mission completed.

Lill-Frisko (med tårar i ögonen, hon vet när hon ska använda italic): ALLA har en gran sen typ slutet pâ november.

Hon: Och själv behöver jag sitta i mitt rum, allena.

Och vad hoppingivande det känns att ha C. som börjar att arbeta vid min sida imorgon. Jag tror att det här âret kan visa sig sluta riktigt, riktigt bra.

Mission inför morgondagen - fâ henne och M., redan vid min sida och Pärlan av Pärlor att arbeta bra tillsammans.

Tänk om jag finge ha TVÂ pärlor. Det vore ju nästan för bra för att vara sant.
(Och inför 2018 ack sâ välbehövligt).

Återkomster

Men! så trevligt - Sofia är tillbaka.

Och tänk först nu förstår jag vad länken är.

Mellan dem jag hâller allra högst.

1) Non. Ce n'était pas mieux avant ! Nej. Det var inte bättre förr. 

2) Förundran över att vara här. 
La vie ne vaut rien - mais rien ne vaut une vie. 
Livet är inte värt något - men inget är mer värt än livet.

3) Lâtom oss koncentrera oss pâ de positiva i tillvaron.

Och slutligen tvâ av de bästa tillsammans.

Hommage till d'Ormesson.

Blev fast här ikväl. Quel homme impeccable.
Sâväl han som i som framför kistan. Ett femton minuters hyllningstal - en verklig hymn till såväl J d'O. som till den franska litteraturen. Vilket land jag har äran att kalla mitt❤️.

Talet börjar ca 10 minuter in.

Sâdan vecka, sådan helg.

Hujedamej skulle man kunna säga om den gångna veckan. Sâ mycket jobb. Sâ mycket känslor. Det finns inget mer krafttagande, emotionellt, än att, som arbetsgivare, ha enormt mycket sympati för en person men allteftersom dagarna gâr känna - det här gâr inte.

Det gjorde det inte. Idag fick han gâ. Gâ, gick, gott.

Mister man en står det en tusen heter det ju. Jag vet inte var du fâr din tro ifrån, sa någon till mig någon gâng och det tänkte jag pâ när jag sa till närmsta assistenten att: pâ Mândag! Dâ börjar C.! Och hon kommer att bli bra. Och det tror jag verkligen.
(Men inser också att jag trott det flera gånger detta âret innan jag bytt åsikt).

C. tror jag dock verkligen pâ. Skam den som ger sig, brukar jag också ofta tänka.

Samt. Att vi har ett järngäng till kärna som omger oss visar också att man gör rätt i att vara kräsen. Ett gruskorn i skon ger skavsâr, eller hur var det hen sa? (eller var det jag).

MEN. Efter en liknande vecka är det vansinnigt skönt att sätta sig ned och pusta. Stänga dörren efter sig och känna. Pustandet inleddes egentligen redan imorse. Fem öppnade jag mina inte sâ blâ, men dock lite blâgrâgröna nuförtiden; gick ned, gick ut i mörkret och hämtade in lite vedträn till brasa. Tände den. Arbetade lite. Laddade samtidigt emotivt inför samtalet som vi visste måste ske idag. Lyssnade därefter mycket och noga pâ Danius. Inspirerande. Sâ eftertänkt hon är.

Och det som är bra är att jag har några minuter kvar av intervjun, att se nu, med ett glas ytterst enormt gott vitt vin till. En helg med kultur ser jag fram emot. Läsning. Översättning. När det varit stress och press finns inget bättre balsam än detta.

Samt. Julbak. (Haha. Tro't den som vill. Själv tänker jag tro't först när jag fâr se't).

Och, om Lill-Frisko fâr som hon vill, julgransinköp. Hon brukar fâ det.

Ute viner det. Och är otroligt stjärnklart.

Milgram och Akademin

Läser ni inte redan Gustav Johansson sâ gör något ât det.

Här om Milgram och Akademin. Ytterst tänkvärt.

Therese Erikssons anmärkning vad gäller den jäveln likaså.

Uppdatering. Vilken stjärna, Sara Danius. Och jag lär mig med tacksamhet att stjärnan har en blogg.

Jean och Johnny

Alltså detta att tvâ super-J dör med endast en dag emellan.

Lika stora superstjärnor, superhjältar, den ene som den andre - men med sâ stort spand dem emellan.

Den ene LitteraturMannen.

Den andre RockStjärnan (dâ yeh-yeh tiden ligger sâ långt bort).

Den ene lägenhet alldeles bakom Luxemburgträdgârden.
Den andre semesterlya i Saint Barth' som alla i kretsen kallar't.

Med ett gemensamt - eller när jag tänker vidare pâ det: faktiskt tvâ.

Bägge sâ otroligt omtyckta och folkliga.

Och - bägge med väldigt blâ ögon.

Jean d'Ormesson. Jesus vad jag minns mina första âr i Paris och hur han totalt charmade mig när han - som sâ ofta - satt som gäst hos Bernard Pivot och de bägge bara mös kring diverse texter. Sällan har jag lyssnat till mer passionerade utläggningar än de Jean fick ur sig comme si rien n'était kring Mémoire d'outretombe av Châteaubriand. Fick han oss inte att drömma oss bort mot klippor och hav likt dem där François-René de Châteaubriand (vilket namn!) skrev in sig i Litteratur-Historien? (jo, som sjutton, en av vâra första helgvistelser gick dit bort - vi stod där och sâg ned i havet med svindel och svindlande ögon).

Senare grundade samme d'Ormessons' dotter bokförlag och skrev ett mycket fint brev till mig.

Johnny. När jag kom hit var hans musik bannad hos France Inter - kulturradion. De talade om det idag - för sedan ett tiotal âr tillbaka har han ju - i mycket tack vare Godard, haha - som ju skrev honom några filmroller - (âter)vunnit sin kulturstatus (âter inom parentes dâ ju vete sjutton om han verkligen haft den innan bannelsen.

Hursom, nu är det typ tredje gradens ironistatus att gilla Johnny. Allumez le feu, som vi säger.

Någon skrev att Jean nog log ât faktum att bli "bortkopplad" redan dagen efter sin död pga Johnnys efterföljd.

Tänker att nog Johnny ler ât faktum att fâ sâ fint sällskap pâ vägen. Pâ ett vis blir det ju än mer kulturstatus pâ sâ vis. Se bara pâ min rubrik: Jean och Johnny.

VEM kunde trott något liknande?

Det hade ingen sagt till mig

En av mina gamla chefer och allra bästa vän talade tidigt med mig om hur hon sâg tvâ sorts anställda:
- de som aldrig fâtt informationen
- de som alltid sâg till att fâ informationen

Kan inte säga hur mycket jag är överens med henne - och hur omöjligt det är för mig att arbeta med de första dâ mitt tålamod tar slut pâ cirka en minut.

De som aldrig fâtt informationen är dessutom oftast de som aldrig är ansvariga för ett problem, det är alltid någon annans fel.

***

Fy sablars vad det är gott med pepparkakor.
Till morgonkaffet.
Till eftermiddagsteet (doppa pepparkakor i te kan vara det godaste som finns att doppa).
Nu: med varm mjölk i vilken jag hällt kanel, kardemumma och nöthonung.

***

Nöthonung. Kan vara den bästa uppfinningen jag ramlat pâ i âr.
Lokalodlad honung som de fâtt den genialiska idén att blanda i krossade hasselnötter i.


***

Detta att #metoo genast blev översatt till franska #balancetonporc (sätt-dit-din-gris) - men därför inte tas med i anglosaxisk - och svensk - statistik över var #metoo-vâgen är som mest intensiv.

Här händer mycket. Macron har dessutom en fantastiskt begåvad ung tjej som secrétaire d'état i jämställdhetsfrågor. Hon är toppen, ytterst effektiv och jäkligt trovärdig.

***

Tänk att det snart är dags för tredje julen utan mamma. Sâ helknäppt.

***

Ägnar dessa dagar kvällstimmar ât översättning - kan vara det mest rogivande jag vet. Detta att vara manisk, det ligger mig varmt om hjärtat. Att slipa, slipa, slipa - kan vara spåren efter alla âr av pianospelande - nöta, nöta, nöta. Eller sâ var pianospelandet redan dâ det begav sig spâr av min mani och behov av nötande som sedermera tagit sig alla dess former.

***

Har, har inte.

Har idag inte gjort de där lussekatterna jag tänkt baka (tänkt och tänkt, en tanke flyger bland sâ mânga andra genom sinnet, sen kommer det konkreta och påsar torrjäst som ändâ aldrig hjälper en att uppnå riktigt det resultat man vill sâ orka gör man inte hela vägen ut).

Har inte heller skrivit ned de där minnesanteckningarna jag tänkt skriva ned sâ mânga gånger, de där orden, meningarna, som kommer ur Lillo och jag absolut inte vill glömma bort - minns magnetkänslan mellan henne och ponnyn, som magneten man gör rent akvariet med ; minns känslan som liknar när choklad värmts upp och fortfarande ser ut som vanligt men sâ petar man pâ den och det hela breder ut sig och ändrar form totalt - nästa gâng tar vi det utförligare.

Har dock försökt rädda en döende fisk, akvariefisk, vi tog upp den för att inte smitta de andra, vi fick över den i det tomma akvariet vid sidan av det levande, hade i lite varmare vatten, ny mat, och hoppades att fenorna skulle komma igång - vi lyckades inte, men vi försökte.

Har diskuterat de nyanställda till djävulskt med maken. Jävlar anamma vilket jobb det är i sig att ha företag. Sen ska man hinna jobba också. Inte bara styra. Hatar att ge instruktioner till halvdöva öron. Är det något jag lärt mig om mig själv är det att jag är en jäkla bra chef till bra anställda, rätt anställda, anställda som passar mig och mitt arbetssätt, styrelsesätt. Värdelös vad gäller de andra, dâ jag tappar intresset pâ fem röda (tänk vilken tur att jag aldrig ville bli lärare). Utmärkt pedagog för de som kan ta upp det jag säger och ta det vidare. Etc. Sâ det gäller att inte ge upp att vara petnoga när man anställer. Annars är det mig själv jag till syvende och sist straffar. För jag blir sâ in i norden uttråkad, måste fâ tillbaka. Nâ.

Det försökte vi sedan lägga ât sidan genom en promenad. Har läst tvâ studier pâ tvâ veckor om les bénéfices av att vara hundägare. Tydligen har hundens magflora en direkt influens pâ ens egen. Vet inte hur mânga procent färre allergifall det finns hos barn som växer upp med hund. Etc. Hjärtinfarktrisken som dimper. Tror jag det, när man ser hur mânga kilometer man gâr med en jublande hund vid sin sida. Det är mao bieffekter av hundägandet som är bra för hälsan. I mycket.

Maken läser nu slutligen Knausgård. Dessa fransmän som envisats med att ge sockersöta titlar till varje del, bara för att komma ifrån Mein Kampf associationerna. Jo, i mycket är fransmännen sâ djävulskt politiskt korrekta. Man hade ju kunnat kalla dem Mon Combat 1, 2, 3 och tusen, men nej. Istället typ "En ung förälskad man". Minns därmed - apropå associationer - en batalj vi hade med en av de mest berömda översättarna här - svenska till franska - som hade översatt Populärmusik frân Vittala med Doux baisers d'un jeune garçon eller något lika töntigt - en gosses ljuva kyssar - och bah. Vad arga vi var. Hur samme man hade strukit ur texten när Niemi skriver att han satte sig och bar med baken i vädret som en muslim. För att man inte kan säga sâ. Arggggh. Att samme man var den som fick översätta 99% av allt som - dâ - översattes. Tack vare Stig Larsson översätts ju numer nästan varenda titel - men dâ var det annat, fâ var titlarna och mannen hade nästintill monopol. Medan vi skulle varit värsta radarparet.

Det var dâ det.

Mycket vatten har runnit och sâ vidare. Hursom. Det är roligt att äntligen diskutera Knausgård.

Vad vi också hunnit med är att se de tvâ sista avsnitten av Stranger Things 2.
Skrev det säkert redan under säsong ett men herregud. Varje karaktär, en hypersensibilitet. Det tar nästan emotivt kâl pâ en. Och jag tycker det är underbart att fâ se Winona Ryder igen. Apropå hypersensibilitet. Hon + Daniel Day Lewis + Michelle Pfeiffer i Oskuldens tid - det bara darrar av det, hela filmen igenom - och hon har det kvar. Det tycker jag är fantastiskt.

Läst har jag inte men ska. Läser sedan månader tre verk minst samtidigt. Vad det nu ska betyda (kanske ingenting, ingenting alls). Vad läser ni?

Jag: Havsboken. Njuter.

 

Slutligen. Den här ringmärktes för sju âr sedan. Dess kusiner bygger sedan tre âr tillbaka bo i vâr husfasad. (Ack ja, en del av lyckan med stenhus).

Gjorde jättegod chili! (minnesanteckning).

en blandning av diverse recept och det blev sâ här : 

1 kg nötkött (hade 700g)

2 gula lökar (kan bli 3 om man har 1kg kött)

chili torkade (hade det i « kryddformat » - piment d'Espelette)

vitlök 

2 msk tomatpuré

2 lagerblad

2 oxbuljongtärningar + 5dl vatten

1 kanelstâng

5 kryddnejlikor

2 msk kakao

1 mörk öl 33cl

mörk choklad

tärna och bryn köttet m. salt och peppar, ta upp

klyfta löken och bryn den + hackad vitlök; salta

ha i allt i en gryta med tomatpurén, kryddor, kakao, buljong och öl

lât puttra i 3-4 timmar

eftersom jag hade mindre kött än tänkt var det MKT vätska till lite kött efter 3 timmar - körde nästan en timma utan för att reducera ned det betänkligt (tanken är ju att fâ en « chili-känsla » och inte buljongsâs - vilket visserligen kunde varit gott det med :-)). Dvs : 3 dl vatten hade räckt.

när det reducerats ned hade jag i mörk choklad - 70% - 50g. Nästa ggn börjar jag med 30-40 och har i mer om sâ vills - det hade räckt med lite mindre i och med att det redan var i kakao och chokladsmaken höll pâ att ta över (men det gick bra).

Till detta serverades: 

ris

bruna/röda bönor

hackad râ rödlök

körsbärstomater

crème fraiche

samt tortillabröd - somliga ât i dessa, somliga utan. 

Supergott!

kan tänka mig att färsk klippt koriander skulle varit perfekt över.

Helg i Paris!

Hemma fylld av ny energi!

- femte âret i rad - möte med M. i samband med hennes ârliga jobbkrav.
Sâ himmelens praktiskt förstår ni med en vän som mâste komma och hälsa pâ i vad som tidigare var hemstaden och nu är grannstaden. Fâ förunnat - eller snarare - fâ vänner "kommer förbi" en när man bor utomlands. Mycket bra, mycket bra. Och sâ trevligt att bo pâ samma hotell, helt plötsligt fâ lyxen att äta frukost OCH middag tillsammans och till och med fler dagar än en.

- Och fick âter se koreografi av detta geni till dam - Anne Teresa de Keersmaeker (här urklipp frân Lyons "trailer" - med bättre känsla än den Paris Operan fâtt till - det är en konst att filma dans...).

Hon fångar något som ligger mig mycket varmt om hjärtat. Rytm i bemärkelsen snabbhet, kombinerat med precision och teori. Men med verktyget kropp genom dans.
Applâderna alla dansare OCH trummare (säger man sâ?)  fick tillsammans var en eloge till samarbetet. WOW.

(att jag av en slump sâg att hon kom JUST när vi skulle in anser jag är en gudagåva, icke troende som jag är).

Har ni en gâng i livet möjlighet att se henne - se henne!

- att sedan ta bussen upp till Montmartre med Lillo, förklarandes tusen saker för henne, var en märklig upplevelse! var där första gângen vid sexton (och tänkte - I DENNA STAD VILL JAG BO).
Och var där igen vid sjutton, min fjärde adress av tiotalet i Paris några âr senare en lägenhet tio minuters promenad därifrån (och detta kändes sâ längesedan när vi gick där och ändâ sâ hemma).

Herregud vad mina fötter nött denna stads trottoarer.

Kvällsvärmen

Sâ slog det till igen. Under eftermiddagen steg temperaturen och gick förbi trettio, vidare till trettiotvå, trettiotre, stannade vid trettiofem.

Lämnade av Lillo pâ ett avskedskalas för en klasskompis som ska flytta nu under sommaren och kom tillbaka och fann mannen vid min sida i en stol under äppelträden, där vi inrett vâr nya möteslokal - leende smiley - och precis inlett del tvâ i en anställningsintervju.
Intervjuoffret, eller kandidaten, en trettiotreârig fransyska som jag genast blev förtjust i. Ser ut som en Botticelli varelse, rakt istället för lockigt hâr, men lika aérienne och förtjusande. Förtjust i en förtjusande. Nu gravid och kan börja arbeta först i januari och jag tänker vad gör det med en och ens estetiska sinne att se en liknande varelse var dag. Haha. Dessutom knivskarp och driven. Fâr vi in henne bland oss börjar det hela likna något.



(Minns ni Balzacs porträttgalleri. Är mäkta säker pâ att han däri har med hög panna, klara ögon, rosig mun, intelligens).

Nâ.

Ikväll är det närmare trettio, jag har öppnat en flaska rosé.
Vill ni ha ett vintips? Klart ni vill, eller snarare ett knep än tips.
Jag gillar inte söta vinner. De ska vara torra. Mânga rosé rör sig mot sött.
Bland Loire dalens viner finns Les rosés d'Anjou och les rosés de Loire. L
En kypare lärde mig för nu redan flera âr sedan - "les rosés d'Anjou sont doux. Nu vet ni!"
Nu vet jag och väljer alltid les rosés de Loire som det jag har här nu. Jättegott.

Innan dess var vi och kvällsbadade. Att kvällsbada gör hela ens väsen gott, sâ är det ju bara (det har ju dessutom alla som är svenska bevis pâ efter att ha sett Emil och Alfred bada i svart tjärn - jag vet inte om det finns någon scen som fâtt mig mer längtande än sâ frân barndomstiden).

Veckan - intressant vad gäller arbete. En som sjukskrivit sig efter att jag bett henne göra om en arbetsuppgift. Klart jag därmed gick en genväg genom att säga sâ, men lite är det ändâ sant - jag sa till pâ skarpen, hon började grâta, jag bad henne andas lugnt och sen komma och söka upp mig  - ett tiotal meter längre bort - för att kunna förklara i lugn och ro och främst en gâng för alla. Vilket hon sâ klart inte gjorde. Efter lunch dök hon inte upp mer och är nu sjukskriven i tvâ veckor.

En sak som ändrats i mig de sista femton âren: frân att ha tyckt synd om blir jag galen.

(är det sâ vänsterfolk blir höger med tiden? ett sätt att hårddra den förvandlingen?).

Eller sâ är det bara för att jag insett att liknande gör att jag själv mâste jobba tre ggr mer och inte har lust till det och därmed blir galen.

(Summa summarum: alla borde passera passagen eget företag eller personalansvar för att förstâ företagarens eller personalansvarigs syn - litteraturen är full av stackars anställda men fâ har gestaltat chefen om annat än ond - voilà un programme- ).

Därför - sâ viktigt att omge sig med likasinnade. Man har inte râd att vara irriterad för mycket i ett liv. Varje irriterad minut är ett spill.

Lillo har nu bara tvâ dagar kvar i skolan. Bara tvâ dagar kvar att gâ upp sen kan vi ställa klockan en timma senare! Fantastiskt för oss alla!

Vi inleder som flertalet âr tillbaka genom att åka in till Paris och umgås med vän M. som just dâ som himmelens lämpligt râkar ha en ârlig mässa att besöka.
För tvâ âr sedan ville Lillo inte åka med - hon ville heller vara kvar hääär och lukta pâ blommorna.
Förra âret lyckades jag fâ med mig dem in bägge tvâ och vi hade en underbar helg pâ fyra.

Nu har det hunnit bli mörkt här ute pâ terassen. Mânen lyser, den är nästan full.
Tänk vad livet är intressant ändâ. Och vad glad jag är att ännu fâ vara med och uppleva det.

Bah - tre är bara en siffra.

4. Kvällshymn och hyllning.

a) Simone Veil.
Den blicken.
Och de ord hon fick stå ut med - efter det hon redan upplevt - gör att jag tänker att hon var mer än en människa.

b) Har ni läst det här?

Amelia Earhart´s egen-nedtecknade äktenskapsförord i form av brev.
Kunde varit mitt.
Eller hans.
Och här kan ni läsa kommentarsfältet som följer Michael Beschloss publikation av detsamma på twitter.
Ännu ett bevis på att vi alla inte delar samma världsuppfattning alt. ser livet, världen med liknande ögon.

Alla (goda) kvällsting är tre.

Tre snabba.

1. Kollade förut snabbt upp när Arundhati Roys nya roman kommer i fransk översättning (svar: först i början av 2018) - och hamnade på denna artikel över henne - den som ännu ej läst hennes debutroman avundas jag - The Ministry of Utmost Happiness.

Och däri en mening som ekar:
"Lorsque j'écris de la fiction, j'ai une relation très apaisée avec au sens où je n'éprouve pas le besoin de me presser", expliquait l'auteur, désormais âgée de 55 ans, dans un entretien au quotidien The Hindu la semaine dernière.

"När jag skriver fiktion har jag en väldigt lugn relation med det, i bemärkelsen att jag inte känner behovet av att skynda mig".

Fint.


2. Detta blir det älsk på, som någon skulle uttryckt det.
Eller låt oss kalla det: kontrollerad kommunikation.
Alla spaltmeter som skrivits om detta foto.
Alla spaltmeter detta foto ger att skriva om.

Macron. Mellan Franska och EU flaggorna.
Det öppna fönstret.
Skrivbordsklockan.
Den öppna boken - vars sida är noga utvald.
Tuppen, symbolen, som speglas i iPhone glaset.

Och så vidare. Och så vidare.
(Väntar med spänning på ny statistik över antal sålda exemplar av Les Nourritures Terrestres av Gide efter att fotot publicerades).

Det var längesedan Frankrike hade en så litterär president, säg regissörsbenägen, säg teatral (hans högstadielärare var övertygad om att man i EM så småningom skulle finna en ny Gérard Philippe - det blev det, men i en helt annan tappning och form). Som tillfredsställer behovet av Sagan.



3. Först efter två dagars läsning förstod jag att det var anledningen till min känsla av total hopplöshet.
Jag lämnar Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar åt er eller andra. Otroligt bra skriven, välskriven, men ingen varnade för den så totala hopplöshetskänslan. Mitt eget liv, det som är kvar av det, är för kort för självspäkning. Vet inte om det är ord som kan förstås rätt, men jag själv vet vad jag menar och det får i just detta fall vara tillräckligt.

(Läser nu Mödrarnas söndag och drömmer igen).

Glöm mig och annat. (CIRKLARNA, vänner).

Har nu läst Schulmans bok Glöm mig. Fin bok, välskriven bok. Fâr en självklart att tänka pâ hur fruktansvärt det är när en intelligent människa förstör sig själv (och sin omgivning) med alkohol.
Men också, hu, vilket jäkla ansvar det är att vara förälder.

Något jag tänkte intensivt pâ när jag gick hem efter att ha sett Sarabande av Bergman pâ Arlequin i Paris, ett av de sista âren i Paris. Och jag bestämde mig för att inte ha barn just pâ grund av komplikationerna. Sâ blev de nu nu inte, ett barnlöst liv, men gud vet att jag tänker pâ det varje dag ungefär. Och Schulmans bok fâr mig att, likt Bergman, fundera över vad ett barn med en som mig till förälder fâr stâ ut med. Inte bara dåligt, som tur väl är, men också.

Sen satt jag nu här och ströläste och hamnar pâ Micke Bergs blogg och var gâng jag hamnar där när jag är pâ ströläsningshumör, vilket är ett tecken pâ inte det allra bästa humöret, fâr han mig att vända.
Livsbejakande, krävande, entusiastiskt. Gillar mycket. Läs du med!

Han skriver om tröttheten pâ sig själv och det ständiga âterfinnandet. Om hur han tänkt lägga ned bloggen men alltid kommer tillbaka till den. Och jag tänker.

Var det frân Jenny Maria jag hittade till honom?

(vilket fâr mig att, âter, minnas med lite faktiskt nostalgi de där âren, ni vet, när man om morgonen eller om kvällen kunde läsa ikapp favoriterna - ah! en den har skrivit flera sen sist. En den har äntligen skrivit etc. Och en den har kommenterat här, trevligt!).

Han skriver om Linn Ullmanns bok, Micke Berg, som jag ju tyckte sâ mycket om. Och om de katastrofala föräldrar hennes föräldrar var. Och jag tänker alla de tankar jag redan skrivit om här. Och om att det är fan inte lätt att. Och också att hon inte skulle skrivit den boken om inte, och inte heller tänkt pâ sättet hon tänker om inte. Sâ allt är ju inte bara negativt.

Hos Jenny Maria, ser jag nu, behandlar det sista inlägget just Schulmans bok.

Säger ju det: Allt är cirklar. 

Och vet ni dâ? Instagram menar att jag bara är ett steg frân att fâ tillbaka mitt konto. Som någon piraterat. Som vi säger här.

Imorgon. Upp och väcka barnet för harplektion. (Har jag sagt att jag är lika förtjust som hon i harpfröken? - (automatiska rättstavningen vill absolut korrigera var gâng till VARP lektion och VARP fröken, sâ fel, sâ fel) - samt att också jag tycker det är roligt att plinga pâ dess strängar? med lite tur blir vi mao kanske TVÂ harpspelande och TVÂ pianospelande).

Till saken hör att jag redan nu ser hur satans lätt hon har för det. Noterna och strängarna. 

Godnatt.

Dagboksanteckningar i punktform

Jag läser alldeles för lite. Som alltid när jag egentligen borde tvärtom pga läsning är en högst stressnedtagande aktivitet.

Idem springa.

Lillo säger dessa dagar mången sak jag vill sätta pâ pränt för att ej glömma.

Häromdagen:
Hon: Vilken fin dag det blev.
Lillo: Jaa. Men det visste jag att det skulle bli redan när jag vaknade. Det blir det alltid när det, dâ jag sätter tummen mot benet alldeles här (visar), känns kallt.

Häromkvällen.
Lillo: Men du kommer också dö. Precis som jag. Men â andra sidan vet man ju inte ens att man är död när man är död sâ det blir ju bara de levande som gråter. Nej, nu slutar vi prata om det här sâ du inte börjar tänka pâ mormor, du gråter väl inte mamma (ser efter).

Häromkvällen.
Hon (jag) undrar stilla vem av de tu som är mest nöjd med första harp-lektionen.
Lillo eller harpfröken.

Tanken var att fröken som hâller i notlära (detta knasiga påfund, solfège, som varje franskt barn tvingas uthärda parallellt med instrumentet själv så snart de vill börja spela något, alla hatar det och Lillo är inget undantag), som också är harpfröken, skulle ge Lillo lektioner i harpa from september.

De senaste veckornas notlära har satt sina spâr. I mig.
Lillo - pâ väg dit, strax efter avklarad danslektion: Vet du, innan var onsdagar min favoritdag (halvdag i skolan, danslektion), nu mer är det min värsta dag (solfège).
Lillo - jag kanske ska strunta i harpan till hösten. Det kanske inte är lika roligt som jag tror.
Hon (inom sig - dessa funderingar betyder inte det hon säger, gömmer så mycket annat, det här mâste vi ta tag i. Funderar).
Hon: Om jag kanske skulle försöka hitta en annan harpfröken än solfège-fröken dâ, vill du isåfall?
Lillo (lyser omedelbart upp): Ja!

Sagt och gjort. Googlar harpfröknar. Det finns, hör och häpna, inte jättemånga.
Finner en i näst närmsta staden, som visar sig vara jättegullig när jag ringer. Har dock bara klassisk harpa. Ingen keltisk harpa som Lillo pga storlek mâste börja med. Hon hänvisar till Mme C. som undervisar pâ musikhögskolan i samma stad (där vi också har vâr lägenhet uthyrd). Kontaktar Mme C. som gärna tar sig an Lillo, säg from juli. Funderar när vi lagt på lite till. Det blir kanske lite långt att åka dit efter skolan, sena lektioner kan bli ett hinder till nöjet. Ringer upp igen och förklarar detta och undrar om hon ev. vet någon i närmsta staden som ger varplektioner. Nej. Dock skulle hon kunna höra med en av sina elever som gâr fjärde âret pâ musikhögskolans cykel. Och SOM BOR 2 KM FRÂN OSS. SOM HETER SAMMA BLOMSTERKLINGANDE NAMN SOM LILLOS KATT.  SOM HAR EN gmail med fé Rosalie.

Tänker. Funkar inte detta funkar inget.
Tänker. Är inte detta ett tecken vad är dâ ett tecken.

Vi träffar fröken V.
Som givetvis är fantastisk.
Vi bokar harpa att hyra och åker till Frankrikes största harptillverkare som, upptäcker vi, ligger en timma och tio minuter härifrån.
Harpa installerad.
Harpfröken kommen.
De är lika förtjusta bägge tvâ.

I Lördags var vi sâ bjudna till le conservatoire de musique för att sitta med pâ fröken V. solistuppträdande aka examensprov. Debussy för piano pâ harpa. Och annat. Imponerande. Sâ fin stund att undertecknad torkade târ.

Förra veckan var syster med familj här. De är sâ fina. Sâ starka. Och jag är sâ tacksam över att de hittat till punkten där de är nu efter allt de varit med om. Lilla C., snart 2, är sedan hemkomst pâ väg till kusin Lillo var gâng de sätter sig i bilen.

Nu är det ny nedräkning. Imorse sa Lillo innan hon ens öppnat ögonen: Nu är det väl imorgon morfar kommer va?

Att hon dessutom kan uttrycka sig som hon gör pâ svenska gör undertecknad varm om hjärtat.

Ne pleure pas, maman.

Livet.

saker att roa sig med mitt i natten när det inte är mitt i natten

twittra, till exempel. Och som twittervanligt läses twitter nedifrån och upp.

Trevligt! (bloggkärlek!)*

jo för det är det verkligen - att tvâ av mina "bloggerollers" hoppat pâ idén om ett foto/rubrik om dagen - känns ju nästan som förr-i-tin när man hade flertalet blogginlägg frân flertalet favoritbloggar dagligen att läsa ikapp om man varit ifrån ett tag.

Annannan -  och Suziluz!

Själv tänkte jag tre sekunder idén att kanske det vore något sen kom livet som det är just nu emellan och nu ska det upp och läggas en dam med vilken livet blir allt enklare att leva - och herregud, i övermorgon eftermiddag åker vi till Göteborg, morgon därpå drar vi till Stockholm pâ möbelmässa och lämnar Lillo hos morfar fram till söndag dâ vi återvänder - och måndag alldeles för tidig morgon tar vi flyget till Paris men inte hem utan vidare till Costa Rica!

Om vi börjat packa, tvätta, tänka än? HAHAHAHAHAHAHA**.

*bloggkärlek! också det känns som i ett annat liv - vad trevligt det är!

Och jag skickar er därför också vidare till Gustaf - mellanvaratochgörat - vars senaste inlägg ligger kvar och sällskapar mig dessa dagar när man tänker att världen/livet är bra smart ändâ - knappt skriker vi klart om att journalismen är död! tidningarnas tid är förbi! allt blir utbytt av internet! - förrän livet är ikapp och tvingar fram behovet av analys, verklig journalism, att gapet pâ twitter som vi alla är bra pâ inte kan ersätta djuplodning etc. Livet!


(**Men vi har de tvâ av de fyra P:na jag lärde mig i högstadiet: pass, pengar och resten fâr vi ta pâ p som i plats. Life isn't worth living but dangerously).
...

PS - har ni sett Penny Dreadful? Vi är pâ avsnitt fyra och jag säger som sâ att vore det inte för Eva Green's (och för all del också Timothy Dalton's) gröna ögon sâ... De ger en mycket tålamod att vänta in sammanhangen.

Ni har väl inte missat the Young Pope? i vilken, självklart, Jude Laws ögon också de gröna are captivating***.


***vadan denna swenglish just ikväll? Eva Green, mina vänner, Eva Green. Love her brittish. Och den smittar.

Insikt - tvärtom.

Det räcker att jag tänker tanken "nu har jag snart inte druckit alkohol pâ en manad" för att jag ska fâ lust att korka upp en vinflaska och ta ett glas (igârkväll).
Eller - vad bra det gâr utan bröd, pasta och ris, för att rosta mig en macka, sätta smör och prickig korv pâ (nu).

My name is tvärtom. Can't help doing always tvärtom.

Saker jag läst.

Saker? Böcker!

De Polyglotta älskarna. Lina Wolff. Mycket läsvärd som alltid och sâ glad att hon fick Augustpriset, hon står ut bland de nutida. Tyckte dock än bättre om hennes första roman inför vilken jag jublade.

Aftonland. Therese Bohman. Som med sin tredje roman imponerar - och alltmer närmar sig det vi vet hon är kapabel till! (dvs storverk).

Berättelse om ett äktenskap. Geir Gulliksen. Som Jenny Morelli skriver sâ bra om här att man inte behöver tillägga sâ mycket. Jag = dock mindre positiv i sluttampen. Gjorde mig illa till mods och fick mig att längta in i en Roman.

De Oroliga. Linn Ullmann. Sällan läst en sâ rak bok om föräldrar där (en av) föräldrarna lever. Kräver mod. Ytterst osentimental och mycket kärleksfull.

Läser just nu: Per Landins Kan du inte säga något snällt istället. Deprimerande. Men pâ ett bra sätt. Behandlar depression. Men fâr ocksâ den mig att längta till södre breddgrader.

Har framför mig: Argonauterna. Maggie Nelson. Som jag ju förstått skall vara mer än läsvärd.

Minnesanteckningar

Började i början av âret att fylla i den där listan (för att härma Annannan med flera).
Sen kom jag inte längre och denna morgon tänker jag att det är dumt att inte spara sådant man har - minnet försvinner med tiden som sâ mycket annat och är det inte det bloggen för mig främst är till för? Minnesanteckningar. Det kändes, dâ, som att jag bara svarade "sorg och grât och död" - och det ser jag ju också nu att det var vad jag svarade. Men ibland är det nu bara sâ. Och nu ser vi framåt. Sâ:

Gjorde du något 2016 som du aldrig gjort förut?
Lärde mig sörja en mamma (det är inget man lär sig pâ en minut och jag har fortfarande inte lärt mig).
Klättrade upp till Puy Sancy - tvâ gånger. 
Auvergne - en underbar upptäckt och bäst av allt bara fyra timmar bort.
Spelade piano med mitt flickebarn (Va?? har DU gett pianolektioner??).
Förhandlade saker jag aldrig förhandlat förut.
Besökte Lascaux-grottan (och dess fantastiska omnejder) - också le Perigord ligger pâ hyggligt och överkomligt avstånd.

Vilka länder besökte du?

Sverige tvâ gånger. Spanien. Frankrike (!) - faktum är att vi besökt mycket härnere under 2016 (se ovan) och det tâl ju att upprepas.

Är det något du saknar år 2016 som du vill ha år 2017?
Mer tid utan grannfejder och med allmänt lugn i sinnet. 2016 grät jag lite för mycket.

Vilket datum från år 2016 kommer du alltid att minnas?
Inget datum alls. Men väl en helg i januari i min ensamhet i Paris dit jag for för att träffa fd kollegor, blev kvar tvâ nätter extra och helt plötsligt hamnade öga mot öga med faktum att jag befann mig i sorg (satt och lästen nedan omnämnd bok och insåg att jag var inne pâ tredje boken om sorg). Och att det bara var en dryg mânad sedan mamma lämnat oss och att det var en hel evighet sedan och alldeles nyss samtidigt.

Vad var din största framgång 2016?
Att vi tog itu med allt och inte lät dagarna gâ. Omorganisation i företaget. Anställde den bästa i rätt tid. Tog fasta pâ det jag varit ganska bra pâ tidigare men som mammas död präntat in i mig vad jag hoppas är för gott: skjut ej upp. (Vilket resulterat i resor, middagar; anställningar, mail till diverse).

Bästa köpet?
Man tager det man har närmast till hands och julklappen till mig själv - en parfym som luktar det ljuvligaste läppstift - jo det är sant - förgyller mina dagar. I övrigt: de bokpaket jag med jämna mellanrum mottager frân Bokus och annat i Sverige. Allt är, hör och häpna, ej översatt till franska (exempel - Bolano kunde jag pâ detta vis läsa nästan ett och ett halvt âr innan franska översättningen kom).

Vad spenderade du mest pengar på?
Resor. Citerar Annannan: "Jag befinner mig i en fas av livet där prioriteringen alltid är de lämpligaste resdagarna och de bästa resvägarna, inte de lägsta priserna".

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Att jag hittade min pärla till assistens/kollega. Rätt person pâ rätt plats gör livet lättare att leva för alla inblandade (och jag sitter alltmer sällan och hetssvarar pâ mail till efter midnatt för att fortsätta runt sextiden).

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Detta var âret när ledsamheten snuddade vid hopplöshet. Att vara med när mamma dog fick mig att snudda vid en helt ny känsla jag inte vet om jag blir en bättre människa av. Gapet. Men jag var glad många gånger också!

Blev du kär i år? 
Ja!

Favoritprogram på TV?
Vi har ju inte tv, men däremot ser jag Babel pâ SVT Play - samt en himmelens massa serier via streaming eller DVD. Just prick nu kommer jag inte pâ någon som stod ut likt Breaking bad tidigare, men kanske har jag fel.

Något du önskade dig och fick?
Bada i havet!

Något du önskade dig och inte fick?
Att vâra grannar skulle fâ för sig att sälja. Samtidigt.

Vad gjorde du på din födelsedag 2016?
Jobbade. Grät säkert några skvättar. Det var sâ tätt inpå. Och sen gråter jag ju alltid titt som tätt glad eller ledsen. Och sen ât jag mycket god mat pâ restaurang.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Känns som upprepning.

Vad fick dig att må bra?
Springande, läsande, badande. Att vi har en hund. En katt. Ett vackert hus. Ett jättespännande projekt som heter vârt företag.

Vem saknade du?
Mamma. Men också pappa. Syster och familj. Närmsta vännerna som bor alldeles för långt bort.

De bästa nya människorna du träffade?
Min nyanställda! Förresten är de tvâ sâ min-a. Vâr-a.

Mest stolt över?
Att vi inte ger oss.

Högsta önskan just nu?
Säger som Lillo sa när hon funderade över 2017 pâ nyårsnatten. "Undrar vad detta âret ska bära med sig?... Jag hoppas bara att ingen mera gâr och dör".

Och snart åker vi till Costa Rica*.

*inget ont som inte för något gott med sig.