Som utlovat redan här, en snabb skiss över vad jag tyckte. Jag, som alltsâ redan utnämnt mig själv som ytterst opartisk vad gäller Nanni Moretti, eller snarare - för opartisk vore ju ett sämre sätt att lovorda denne man - jag uppskattar Moretti enormt. Han har en humanism som är oklanderlig - en sann människokärlek, som samtidigt hyllar individualismen, en parhäst man skulle kunna tänka sig vardaglig men sannerligen inte är det.
Den som kan sin Moretti vet hans kärlek till sporten. Bollen. Vattenpoloscenen (-erna) i Palombella rossa, en samtidig hyllning till Dr Jivago, right, är en ljuvlig klassiker.
Hursom. Michel Piccoli är ypperlig som fundersam man i pâveskrud. Nanni Moretti själv, perfekt. Bâde som skâdespelare men ocksâ som regissör - det är rena balettmästerverk det rör sig om, alla dessa böljande röda kâpor som sakta skrider fram. Natten gâr tunga fjät, och ofta mycket tunga. Men inte bara.
Vad behagligt det är med ett tempo som är betraktarens. Ett tempo och ljud, repliker, lika sâ. Nedskuret till det absolut väsentliga. Jag skrider ut som de andra skrider kring och befinner mig fortsatt i ett slags märkligt tillstând.
Komedi pâ mycket hög nivâ. Mänsklig komedi enligt Balzac. Jag ger Moretti om inte högsta sâ oerhört högt betyg - och Piccoli detsamma. Att det tillâts göras liknande, att det kommer till Cannes, att det kommer till en biograf nära mig, det är en, för att lâna ett till kvällen passande uttryck, gudagâva.
Jag tyckte också mycket om den!
RépondreSupprimerRoligt. Kände du igen dig i nâgot av det jag skrev mânne?
RépondreSupprimerNär du beskrev koreografin satte du fingret på något jag hade lagt märke till utan att riktigt se... Det skulle faktiskt också kunna vara en dansföreställning, alla de där kardinalerna. Och jag håller med om att det blir troligt, ja faktiskt till och med v vithårsfarbrödernas volleybollspel... När jag såg trailern trodde jag att filmen skulle spåra ut och bli töntig ungefär där, men den överlevde... Och jag älskade slutet!
RépondreSupprimer