Minns ni pianot? Minns ni inseglet? Sedan dess har många vindar kommit och vänt. Pianot har seglat ut genom fönster, med mitt bultande hjärta som bakgrund, och kånkats upp igen, av en hel massa män.
Nu står det här, och har precis bytt plats. En mycket bättre plats. Beviset: jag har just tagit mig tiden, bland alla parkettbitar och målarhögar, att slâ mig ned framför det; tiden och modet - det är ett gissel att se hur tiden tar bort flinken frân fingrarna.
Och plötsligt fann jag Burgmüller åter, eller Burgmüller fann mig. Mina otränade och därmed långsammare fingrar, till vardags till förtvivlan frustrerande, fann Bergmüller och man kan stilla undra i vilken del av hjärnskrymslen just detta gömmer sig - fingrarnas egen väg över tangenterna, de vet precis och helt plötsligt finner jag mig spelandes. Frustrationen förutan. Burgmüllers toner passar dem och dess nuvarande status perfekt.
Under i juni. Den inre friden. Genom Burgmüller.
Det verkar så härligt att kunna spela ett instrument. Själv kom jag aldrig förbi nybörjarstadiet på piano och inte på något annat instrument heller. Typiskt nog bor jag i en ljudisolerad lägenhet, här har det tidigare bott en flygel och en pianist ...:)
RépondreSupprimerDet är det. Jag ställer mig ofta frâgan vem jag skulle varit alla dessa kombinerade toner förutan som alla konstigt nog finns kvar som avtryck i minnet (och som är den bästa lugnande jag känner till - arbetet mellan hjärna och kropp, här genom fingrar, är oslagbar).
RépondreSupprimerLjudisolerad lägenhet! Men hörru - det är ju nästan ett tecken... Det är aldrig försent!
Själv har jag, tvärtom, möjligheten att göra mitt piano ohörbart för omvärlden (nâgot jag hittills ej använt men säkert kommer göra när jag sâ smâningom med mer tid kommit igâng igen pâ allvar).
Nej, det är aldrig försent! Ibland tänker jag att jag ska göra något nytt och annorlunda, lära mig kalligrafi eller knyta mattor. Men tanken på pianospel är riktigt lockande! Tål att tänkas på...en kvällkurs till hösten kanske, :)
RépondreSupprimer