De allra flesta kvällar just nu känner jag mig som sankta lucia, ni vet, som skrider in där med de halvfromma stegen, tysta, dämpade, men istället för att skrida in, skrider jag ut, dock alltjämt sjungandes och dâ ej om natten som gâr nâgra tunga fjät eller goder aftnar, men en blomstertid nu kommer eller uti vâr haga, som man väl fâr säga uttrycker om inte ungefär samma känsla sâ âtminstone nâgot ât samma hâll.
(Skrider ut gör jag samtidigt som jag korsar mina fingrar för att inga ögon skall öppnas innan jag hunnit min baklängesgâng ut genom dörren).
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire