Suckarna.

Suckar smittar. Jag vet. Jag har en suckande målare i mitt hus och hans suckar har blivit mina, allt medan plintarna blir vita, höll jag på att säga men plintar heter de ju inte, les plinthes, på svenska, utan de-som-sitter-längst-ned-på-vägg-före-golv, ni vet, de är det, som blir vita. Och väggarna. Men ibland inte längre.

Målarn: Och vad har hänt här då? (suck).
Hon: Asså det. Just ja, det var lillan som tog en hammare.
Målarn: Mer kitt, alltså? släta ut? måla ett lager till?
Hon: Ja tack.
Han: Sa du till henne att så får man inte göra?
Hon: Ja.
Han: Men alltså verkligen inte göra, inte bara sådär som du brukar att så gör man inte, men verkligen?
Hon: Ja. Förresten har hon målat lite gult bredvid fönstret också. Jag hann inte se det förrän hon målat lite på riktigt, först bara låtsades hon. Med en gul färgpenna.
Målarn: Att måla över igen alltså?
Hon: Ja tack.
Han: Du kan ju få ett årsabonnemang här sen om du vill, först målar du klart allt, sen kommer du hit och målar om lite en gång i veckan, säg? Ser till att allt förblir vitt hela tiden liksom.
Målarn: Ja, kanske det ja.
Han: Och vad är det du lagt här då?
Hon: Det där viktiga pappret du inte fick tappa bort jag nämnde. Vad vill du att jag gör med det registrerade brevet som kom vid lunchtid förresten?
Han: Slänger det i soptunnan till exempel.
Hon: Det går ju inte. Det är en sista påminnelse.
Han: Suck.

Suckarnas mystär.

Suckar, suckar äro elementet, i vars sköte demiurgen andas, Se dig om! Vad gladde dina sinnen?
Kom ditt hjärta fortare att klappa, och med fröjdens milda rosenskimmer flyktigt stänkte dina bleka kinder?

Erik Johan Stagnelius.

Psalm i mörkret.

Och glädjen flög. Och lyckan for. Och sorgen kom istället. Och kvällen skrynklade sitt flor kring torpet under fjället.

Helmer Grundström.

Vad jag älskar.

Grönskande jord, min hälsning tag! Blånande hav, dig älskar jag! Livande ljus i djup och höjd, himmelska sol, du är min fröjd. 

Erik Gustaf Geijer.

En suckarnas historia.

Knut Alfred Ekwall, född 3 april 1843 i Säby socken i Tranås kommun, död 4 april 1912 på Romanäs Sanatorium i Tranås.
Knut Ekwall studerade 1860-66 vid Konstakademin i Stockholm, med betoning på träsnitt. Han blev elev till målaren Ludwig Knaus i Berlin.
1870 verkade Knut Ekwall som konstnär i München och senare i Leipzig. Under denna tid var hans arbete huvudsakligen illustrationer för tyska och svenska tidningar, reproducerade som kopparstick. Han har bland annat gjort illustrationer till Frithiofs saga av Esaias Tegnér.
Han återvände till Sverige 1885. Den 13 mars 1912 brann hans villa på Romanö ner och en stor mängd konst gick förlorad. Knut Ekwall, som varit sjuklig en längre tid, låg sjuk på övervåningen. Han räddades och fördes till det närbelägna Romanäs sanatorium.^[1] Några veckor senare avled han där.
I hans produktion finns porträtt, landskap och genremotiv, ofta med barn.
Knut Ekwall var gift med den tyska konsertpianisten Theresia Burkowitz-Pönitz och far till skulptören Runa Bülow-Hübe.


 Fiskaren och sjöjungfrun. En av illustrationerna till Frithiofs saga av Tegnér.