Känslan

Att sitta, ensam, och dricka sitt morgonkaffe.
I en lägenhet som, nästan, är färdig-fixad-med.
Med fönstret öppet, ljummen morgonluft som strömmar in, otaliga svalor som susar förbi decimeter frân fönstret; de svävar, inga myggor som de tar, men däermot deras kvitter! Det enda som hörs förutom nâgra duvor, nâgra klockslag frân katedralen intill.
Med, i minnet, en kväll med de kära grannarna runt ett glas vitt, kallt (de vi ej är pâ okant med är vi pâ familjekant med, det ena väger upp det andra), medan Lillan sov däruppe. (Länge leve tropisk värme).
Med, framför oss, en dag över 30°, där det skall âkas spârvagn (nyinvigd sen igâr! Il est où, le tram?), kanske badas.
Flygbiljetter som skall bokas.

Och med blâ himmel bak det öppna fönstret, sâ klar att den blir vit när den fotas.
Och till taknocken ovanför mig, högt. Fem meter?

En morgon att spara och klistra in.