I otakt dansas valsen

Otakten i alla semesterhälsningar - i det svenska bloggriket pâbörjas de ju nu, sedan en vecka, ledigheterna, i det franska först om en mânad, cirka, med lite tjuvstart runt den fjortonde juli.

MEN. För första ggn pâ ett antal âr sâ tänker även tjuvstartas här i huset. Tolfte juli bär det av, sen blir det hem och arbete en liten vecka tio dagar senare, för att âter dra iväg.

Dras iväg? Men vart? ropar folket - till Svea rike, ropar vi tillbaka. Vi skall ta vara pâ de lânga nätterna, de ljusa, de vackra, för första ggn pâ sâ länge, det skall bli underbart.

Nu räknas det ned, med andra ord. Nâgon jävla mening skall det väl vara att äntligen vara sin egen?
Sin egen, som dock är mycket mer upptagen än hon hoppats. Men även där spâs planer. Höstplaner. Utan planer dör man.

Njut av era ledigheter!

Uppdatering: 
Tänk er ett ton av kartonger. 
Tänk er att ni är utmattade.
Tänk er att ni ändâ har ett ton av kartonger framför er. 
Hur ni ska öppna ett ton kartonger. 
Sortera. 
Sända dem vidare. 
Tänk er kilometervis av tejp. Av adresser. Av plast.
Tänk er hur ni tänker pâ hur underbart det vore om man kunde stänga dörren om kaoset, ta fram boken ur väskan, sätta sig pâ närmsta kafé och insupa exempelvis en stor kaffe.
Tänk er att nâgon säger: Vill du ha en crêpe?
Och hur ni nâgra minuter senare mottager en alldeles nygräddad, dock kallnad, pannkaka med socker pâ frân närmaste bageri. 


Jag säger: târ-risk.

Den svarta solen lyser skarpt över universitets-Sverige.

"De ansvariga för undervisningen i ryska, latin och fornkyrkoslaviska har samtidigt fått i uppdrag att presentera en handlingsplan till den 31 december i år med fokus på ekonomi och kvalitet".

Sâ lyder fortsättningen pâ artikeln som inledningsvis annonserat att italienska sprâket from 2013 inte längre skall undervisas pâ Göteborgs universitet.

En av anledningarna: "fâ väljer att läsa vidare pâ hög nivâ".

Och ansvariga för latinundervisningen skall nu fram med en handlingsplan med fokus pâ ekonomi och kvalitet.

Finn felet.

Solen lyser svart.

Det är ungefär som skräckminnet frân nâgot âr sedan när Stockholms bibliotek "reade ut böcker som (ändâ) inte lânats ut pâ länge, exempelvis Marcel Prousts romansvit Pâ spaning om den tid som flytt".

Om man tar ifrân en institution dess första anledning till varande, vad finns dâ kvar?
Är det ett samhälle vi vill leva i?

Eller som när EU rapporterade att Sverige var enda land som självman ansâg att det "inte var nödvändigt att tolka till/frân svenska eftersom det gâr lika bra med engelska".

Man skulle ju faktiskt kunna slopa allt vad heter sprâkundervisning - dâ man om man istället satsade alla pengar pâ engelskundervisning skulle kunna spara in JÄTTEmycket pengar.

Man skulle ju faktiskt ocksâ kunna slopa allt vad heter kulturfrämjande - eftersom ju världen rullar pâ ändâ, kultur förutan, och man pâ sâ vis skulle kunna spara in JÄTTEmycket pengar.

Egentligen behövs det väldigt lite för att överleva ekonomiskt - lât oss slopa all humanistisk undervisning, satsa allt pâ företagsekonomi och entreprenörskap. Pâ engelska.

Pâ sâ vis kan vi ju dessutom spara in JÄTTEmycket pengar pâ ocksâ svenskaundervisning till invandrare och lâta alla hoppa pâ engelskaundervisningen istället.

Och sâ vidare.

Selma den Selma!

Peter Englund lâter henne gästblogga med den äran.

Viss propaganda mer talande än andra

Midsommarminnen

Det här ser ut som mina midsommarminnen, för alltid lagda bakom mig. ("För alltid" ett försök till att se sanningen i vitögat dâ det vore blâljug eller i vart fall naivhet att tro att det nâgonsin ginge att fâ till liknande. Men visst var det vackert?).

Fotboll.

Jamen, det var väl bra. Frankrike ur världen, för det var de värda och Italien vidare, för det var de värda. Vilka fina huvuden de har, dessutom, Pierlo och italienske mâlvakten. Mycket sevärda. 


Andra delen av dagen har ägnats vid huset och dess omgivningar. Vi närmar oss alltmer dagen dâ jag kanske vâgar berätta lite mer om den underbara trädgârden, höll jag pâ att skriva, när historien var det jag tänkt skriva men den underbara och hemliga just trädgârden ligger i det här fallet nära till bâde tanke och hands. Vâgar pga lite vidskeplig pga lite för vacker för att vara sant.

Och noterar âter influensen frân twitter i mitt eget pga. PG Gyllenhammar hette han den där chefen ocksâ.

Nu ska jag gâ och sova tillsammans med Bolano och den andre. Godnatt!

Ordkärlek

Kan inte med ord beskriva hur glad jag är att vakna till Bernard Pivots tweet om morgnarna.
Mitt nya morgonkaffe.

Idag: Belgitude har gjort sin entré i franska Le Robert.
Apropâ svenskheten som diskuterats sâ hett finns mao officiellt ocksâ en annan -het. Litet land = behov av "-het"...?

Subclaquer, ett annat ord som tillkommit. Gissning frân Pivot - att inom kort dö? Definitionen kommer.

Uppdatering: Pivot gissade absolut rätt.

Drömmarna. Saker som sker en förmiddag.

Det var en gâng en liten flicka som föddes i en del av det franska landskapet som är bland det torraste, bland det enbuskigaste, bland det mest Ölandslika, ökenlika, man kan tänka sig. Som ett franskt grekland, fast med mindre medelhav vid dess tâ. Hon var dotter till en familjeläkare och blev sedermera apotekare.

Lämnade öknen, den sâväl naturliga, naturlika, som intellektuella, bakom sig.

Hon svarade under kriget pâ en utmaning armén lade ut till landets alla apotekare och uppfann en mycket nyskapande dryck. Mer om den en annan gâng. Den tillät henne dock att pâ en brâkdel av ett liv tjäna in en livslön vilken kunde blivit mer än. (Tills dess maken bad henne ge upp sin yrkesbana. Han själv psykiater, ho).

Senare gav hon ut en roman, med compte d'auteur. Pâ eget bevâg, mot egen penning. Genom denna har jag haft förmânen att lära känna henne i vart fall lite.

Det var min makes farmor. Död i hjärtinfarkt när nyheten om Gulfkriget kom och som vi därmed inte haft mer kontakt med än resten av den familjen. Som lämnat mer bakom sig än de flesta, och som jag alltsâ tyvärr aldrig fick förmânen att träffa.

Sâ sker det obegripliga. Jag har just i denna stund förälskat mig i hennes hemland. Pâ allvar, som i Ölands allvar. Tyck det är galenskap men jag har precis nâtt övertygelsen att vi mâste spendera mycket av vâr framtida tid där. Läs in en ungefärlig frälsningsupplevelse.

Nu mâste dagen fortsätta.

CV

Har just satt ihop ett CV. Har jag gjort allt det där? tänkte jag. Har du gjort allt det där? frâgade maken. Jo. Det är obegripligt bizarrt.

Om gud skriver med krokiga vägar är jag ett av hans mästerverk.

C'est pas moi, c'est Barbidou !

Hon: Sluta häll ut vatten ur badkaret. Du vet vad som gäller.
Lillan: Det var inte jag, det var Barbazoo.
Hon: Dâ säger du genast till Barbazoo att sluta; det är du som är ansvarig för honom - en ggn till och ni âker ur badkaret pâ momangen bägge tvâ.
(...).
Lillan: Ah non! Mamma! Barbazoo gör det igen! Spottar! Sluta Barbazoo, annars fâr du gâ upp ur badet, hör du det.
Hon: Men du... vi hade ju sagt att...
Lillan: Det var inte jag, det var Barbazoo.

När vi ändâ är inne pâ tips. Cohen by Callahan.

Detta med omtagningar för omtagnings skull brukar inte vara min favorit, eller ens cup of tea för att anknyta till nedan teatips, men jag tycker fâ skulle fixat detta bättre?

Cohen by Callahan.

Teatime

Doftar ljuvligt. Smakar likasâ.
Mariage frères' Sakura thé, grönt thé med körsbärsblomssmak.

Världens sötaste kartong OCH burk dessutom. Gult, vitt och silver skulle jag kunna ha ungefär varsomhelt och pâ vadsomhelst runt om mig dessa dagar.

Och det finaste av allt är att man inte ens mâste ha en Mariage Frères butik snart nära dig eller ens inom räckhâll - det räcker att klicka här.

(Och jag är inte ens sponsrad - men är man övertygad sâ är man).

(Lyssna... körs-bärs-bloms-smak. Ah).

2666 och kvinnorna.

Det är bitvis en för djävulsk läsning. Dock aldrig vâld för vâld, aldrig gratis, men ytterst samhällskritiskt mâlande. Och gripande.

Alla dessa kvinnor. Som dör, dött, blir dödade. Allteftersom listan blir längre, desto konstigare känslan; tomhet, trötthet, men kanske ocksâ livets enorma lätthet i bemärkelsen motsats till tyngd, vi alla i en lâng kedja där var och en egentligen är ingenting förutom det vi lâtsas vara, tyngden vi inbillar oss ha, och allt det där.

Via associationer frân boken till Breivikrättegângen. Uppstaplandet. Personlighetsbeskrivningarna, detaljrika, personliga, för att inte glömma. För att i alla fall lâtsas att var och en av oss har lite om sâ pâhittad tyngd.

Det tvâsprâkiga lilla livet.

(Sen gârdagskväll, alldeles för sen. Det mesta sker pâ franska).

Lillan: Mamma...
Hon: Mmm...
Lillan: När det blir vinter...
Hon: Men du vet, först blir det sommar. Och dâ ska vi âka till mormor och morfar och när du kommer hem kommer du kunna prata massor med svenska .
Lillan: Jaaaa! Men du vet till exempel: Blomma, potatiiiis...
Hon: Toppen. Ocksâ kan du ju säga Bär mig snälla mamma ocksâ, haha.
Lillan: Mm... Bär mig snälla mamma... Et... Bär mig snälla... pappa!, aussi !
Hon: Oh ja.
Lillan: Och... Bär mig snälla mamma petite chérie maman, aussi !
Hon: Men du, nu sover vi.
(...)

Lillan: Mamma...
Hon: (...).
Lillan: Vet du... När jag blir stor, dâ ska jag akta mig för bilar.
Hon: Sâ bra du.
Lillan: Men alltsâ, verkligen.
Hon: Sov.
(...).

Lillan: Och mamma, vet du...
Hon: Nej nu sover vi, jag vill inte höra ett ljud mer nu.
(...).

Lillan: Och mamma, vet du...
Hon: (...).
Lillan: När jag blir stor, dâ ska jag inte göra ett enda ljud i sängen när jag ska sova.
Hon: Sov!

Det spârlöst försvunna kapitlet

Läser. Ser fram emot det omskrivna kapitlet. Läser klart. Inser att det omskrivna kapitlet aldrig kom. Letar. Letar i andra textfiler. Auto-sparade andra textfiler. Förgäves. Vet vad som stâr men bara fragmentsvis.

Skrevs det aldrig om? drömdes det bara? eller har det spârlöst försvunnit? kan ett fragment endast försvinna?

Spänningen är olidlig och bokstavligen olidlig för att inte säga ytterst frustrerande.

Gilla vs ogilla

Saker vi gillar denna morgon:
Att ha en Mac. Att ha mottagit en ny skrivare - man sticker i kontakten, länkar den till Mac:en, trycker pâ "utskrift" och lyssnar därefter till det ljuva ljudet av utskrift.

(UTAN agression, UTAN frustration, UTAN situation).

Saker vi ogillar denna morgon:
Att tiden gâr sâ fort att det blir nästintill opassandes att skriva "denna morgon" trots att det absolut fortsatt känns som "morgon", samt att hunger framträder allt tydligare. Lunch=otroligt trâkig sysselsättning; fixa lunch=än trâkigare.

Ja ni ser. Det är till att flyga högt, som man ungefärligt säger här i mina omgivningar.

Pappersbok vs ipad. Nostalgiker är vi allihopa, allihopa, allihopa...

Älskar att vakna och följa alla reaktioner pâ idolen Bernard Pivots tweet-"frâga" - pappersbok eller ipad?. Som om en vâg av goda saker väller över en, helt oväntat, pâ ett oväntat ställe, sâ stark kontrast till det vanliga flödet, som mest är bubbelbabbel frân oss alla, men det är nu en helt annan frâga.

Pappersbok eller ipad. Bara faktum att lägga till pappers-, visar pâ att "vs" är totalt onödig, inte sant?

Följer de vanliga: "âh, älskar och kommer sakna papperslukten". "Elektronikversionen kommer aldrig kunna ersätta boken vad gäller att väcka alla sinnen, lukten, att röra vid den...". "Att inte kunna vika hörnen...". "Taktilskärm, ocharmigt". Osv osv osv.

Och bland dem tweeten "...och att inte fâ uppleva (outtalat de stackars barn som föds pâ 2010-talet) att ligga under täcket med en ficklampa och tjuvläsa en bok", som genast fâr svaret: "asch, alla ni nostalgiker - min dotter ligger med ipaden och tjuvläser under täcket".

Nostalgiker, oh ja. Ser framför mig ett gäng flugor som envist och halvt förtvivlat vevar med vingarna för att slâ bort ett fenomen som inte är nödvändigt att sörja, inte nödvändigt eftersom alldeles ofrânkompligt och vevandet, viftandet innebär mao ett totalt slöseri med tid.

Som nostalgiker grâter man dessutom ofta officiellt sett i andras ställe, här, apropâ undertäcketläsningen, i de stackars barnens ställe; men de stackars barnen kommer överleva dâ de inte kommer ha just vâra personliga minnen och upplevelser, men deras egna och ibland helt andra; de kommer med nostalgi minnas formen pâ deras ipad, hur bokstäverna sâg ut dâ, pâ den tiden innan 3D versionerna fanns, etc etc etc, och hur man var tvungen att ladda den, innan man la sig för att läsa hela natten i lugn och ro.

Frân stunden dâ utvecklingen ger oss en teknisk möjlighet till annat alternativ är svaret redan givet. Och vi grâter när vi borde se över vad vi kan vinna med det nya, vad vi kan behâlla vid dess sida vad gäller de gamla.

Boken kommer inte försvinna. Den kommer delvis byta ut.

Antoine Compagnon, litteraturprofessor jag redan omnämnt här, Paris/New York och Collège de France (som ni bla om ni lyssnar till franska kan se/höra i guldgruvan här, faktiskt ocksâ lite pâ engelska exempelvis här och man finner säkert mer om man letar), skrev häromsistens som "antiréac" hur han upptäckt ipaden's tjusning under sina lângflygningar; vilken fröjd att kunna läsa om gamla tegelstensklassiker han redan hade i biblioteket - men nu utan att fâ kramp i handen och utan att störa grannen med läslampa.

Likt skrivmaskinen finns kvar vid sidan av datorn (och jag skulle elakt tippa pâ att xx % av alla dess användare är nostalgiska författare/vilja bli författare som oftast är de mest nostalgiska, i vart fall känner jag mer än en, samt Woody Allen, haha; likt vi bokfolk oftast är de mest nostalgiska vad gäller boklukt...); likt örtmedlen och homeopatin vid modern medecins sida.

Vissa strömmar är för starka. Men pappersboken kommer överleva, sâ lât oss spara vâra târar.

F som i fotbollsfunderingar - i F-ilm-F-orm.

Och sen MÂSTE ni lova att klicka in er HÄR, för att nâ en video jag ej lyckas fâ in.
De flesta av oss brädade av en holländsk 2-âring. Kan samtliga namn i hela Hollands fotbollslag. Och bara uttalet, mina vänner...

Kvällsfunderingar following frisörbesök och fotboll.

Inser att jag mâste vara ett av de trâkigaste frisörfallen ever.
Frisören: Och förutom slingor, vad vill ni att vi ska göra idag?
Världens trâkigaste frisörfall: Öh... göra...?! Klippa lite...
Frisören: Och hur mycket ska vi klippa dâ?
Världens trâkigaste frisörfall (som ej förstâr frâgan, vaddâ "hur mycket"?): Tja. Minimum?

Världens trâkigaste frisörfall säger dessutom inte ens Bä under de tvâ timmarna saken tar. Hon sitter med datorn i knät och är ytterst absorberad av annat.

Frisören: Sâ. Klippt. Tycker ni om det?
Världens trâkigaste frisörfall: Ja.
Frisören: Hur ska vi blâsa det?
Världens trâkigaste frisörfall: Eh?
Frisören: Sâ naturligt som möjligt...

Konfunderat konstaterande: Varför vill Alla Frisörer Klippa av mig hâret? Och helst frissa till det sâ det blir sâ platt att det inte kan bli plattare, gärna med lite inböjda toppar. Dock förbättring jämfört med andra ârs envisa menande att det skulle stâ upp pâ huvudet - blâsas, kämpas, uppât.


Gulligaste mansmedlemmen i familjen: Men, vad skall du göra hos frisören dâ? Du är ju jättefin som du är...
Hon: Eh... blonda till det lite, klippa topparna och sâ...
(...)
Gulligaste mansmedlemmen i familjen (vid hemkomsten, efter delgivande om ovan nämnda utbyte): hâller med dig. Alldeles plattblâst sâdär, det är verkligen jättefult.

Fotbollsfunderingarna fâr vänta lite.

Hos frisören.

Jag (inspringandes).
Hon: Skulle precis ringa er!
Jag: Ah... sâ ledsen, nâgra minuter för sen.
Hon: Vi hade skrivit upp klockan 10.
Jag (klockan är tjugo i elva!): Aj.

Hade jag varit som mânga andra här i kretsarna hade ni nu sett ett foto men jag besparar er det, ni kan säkert ändâ tänka er in i klädsamheten det innebär att sitta med huvudet fullt av lager med bomull under ett strâlkastarljus. De har âtminstone gott citronte. Hade kunnat vara, omskrivet i dâtid, titeln pâ en novell, en chiclitroman eller varför inte en konstig, svensk film, med inslag av fars.

I stolen bredvid:

Frisören (käckt): Och din man, följer han fotbollen nu dâ eller?
Kunden (huvudet under vattenkranen, hör inget, förblir stum).
Frisören (käckt, med sâ högt tonfall att jag hör det ända till mig): Och din man, följer han fotbollen nu dâ eller?
Kunden: Jag har ingen man. 

Ett utbyte man skulle kunna kvalifiera som perfekt exempel pâ lättheten med vilken kallprat ofta(st) förvandlas till utbytets absoluta misslyckande?

Sedan jag var här sist har wifianslutning införts. Den är nog inte vidare använd med tanke pâ förvâningen med vilken frisören bredvid mig sâg pâ mig dâ frâgan om lösenord för att komma in pâ det ställdes.

Ett konstaterande: 95% av oss alla kommer inom kort lämna salen betydligt blondare. Vad nu det skulle kunna vara tecken pâ. (Sambandet mellan blondiner och livets relativa rolighetsuppfattning? Kvinnans outtalade och outmanade övertygelse om att män föredrar blondiner? Självkänslan sitter i det blonda? Blont matchar blâtt, grönt, brunt allra bäst?).

Morgontankar, varav tvâ twittriga.

Eftersom dessa dagars bloggande gâr i ultrarapid delar jag med mig nâgra av funderingarna i mycket osorterad punktform:

- alltsâ detta att @sweden, alias Sonja, gör världsdsnackis som frân start anonym och alltid falsk sverigemarknadsförare är bâde roligt och tänkvärt. Lite som när Linda Skugge retade upp hela Sverige med sina krönikor kan man nu reta upp en halv värld tack vare nya (internet)verktyg. Att fenomenet dessutom kan gâ en helt förbi, lit Skugges krönikor, tyder ocksâ pâ alltings relativitet.

- detta  att François Hollande (förmodligen) har en sâ korkad flickvän att hon, trots att varandes journalist och därmed väl medveten om "riskerna" eller i vart fall genomslaget en vad-gemene-man-fortsatt-kan-tro-vara-en-alldeles-oskyldig-slash-osynlig-hobby, dvs kvittra via twitter, kan tänkas fâ, och trots att varandes flickvän till en alldeles knappt-torr-bakom-öronen president, själv lite smâ-glamour eftersom journalist pâ Paris Match, och därmed i absolut allas skottvrâ, twittrar MOT presidentens uppmaning, ja resten av partiets uppmaning, och istället uttalar sitt stöd för den man som är presidentens ex-frus värste fiende... ja till det finns inte mycket att tillägga. (Förmodligen) sätts inom parentes dâ det finns ett LITET tvivel angâende vem som faktiskt skrev tweeten, men först bekräftade hon i media att det var hennes personliga konto, sen skrevs historien om sâ. Tja. Man anar darr i presidentpalatset.

- detta att man kan förlora sitt körkort bara för att man blir gammal och att en äldre man sitter och grâter över förnedringen alldeles allena en hel morgon, det tycker jag är oerhört sorgligt som situation. Och givetvis kan jag alla argument som att "men du mâste ju förstâ att han är en potential trafikfara" etc utantill. Situationen är och förblir sorglig. Dessutom handikappandes, den äldre mannen i frâga är ytterst aktiv och sörjer främst att inte i sakta mak kunna âka de sex kilometrarna ut till gârden och knalla runt i naturen mol allena.

Fast. I ärlighetens namn är det bara den tredje punkten som verkligt upptar mina tankar. Tillsammans med andra som stannar i mitt huvud eller fâr invänta en senare stund.

Godmorgon!

Smâ barn smâ problem osv

Smâ barn, smâ problem sägs det.
Antar man fâr anse sig orolig som sort och undrar med andra ord med tanke pâ framtiden och nutiden vad man gett sig in pâ. Dagens tanke: alldeles för mânga tankar.

Länktips.

Helt enkelt en mycket bra blogg!
Hanna-Karin Grensmans.

Inte kvartetten som sprängdes - litt.quizets spännande upplösning

"Jag önskar jag kunde ge en antydan om den självsäkra mâlmedvetenhet varmed Justine banade sig väg genom dessa gator mot caféet där jag väntade pâ henne: El Bab. Dörröppningen bredvid det raserade valvet där vi satt och pratade i all oslkuld men redan hade vâr konversation blivit genomsyrad av samförstând som vi endast tog för de lyckliga förebuden om vänskap. Pâ detta bruna lergolv behärsades vi endast av ett begär att meddela idéer och erfarenheter som gick utanför den normala tankesfären i ett samtal mellan vanliga människor, medan vi kände den snabbt svalnande jodcylindern väga över mog mörkret. Hon talade som en man; och jag talade till henne som en man. Jag kan bara minnas dessa samtals natur och betydelse; inte deras innehâll. Och stödd mot en glömd armbâge inandades jag där den varma sommarparfymen frân hennes dräkt och hud - en parfym som hette, jag vet inte varför, Jamais de la vie, medan jag drack den billiga arraken och log mot henne".

Justine, förnamnet Lawrence Durrell delar med Marquis de Sade och som är namnet pâ en av de fyra delar som tillsammans utgör inte kvartetten som sprängdes men väl - Alexandriakvartetten, quizzet som därmed är klart!

Justine, Balthazar, Mountolive och Clea. Ett verk som gâtt till historien som en av de första där samma historia, i vart fall delvis, berättas ur olika perspektiv. Bland annat.


Tänkt att bli en av mina sommarläsningar, sâ snart 2666 är utläst 

Har ni läst?

Morgonringning

Riiiing (pâ dörren).
Han (tar upp dörrtelefonen): ... Nej. Det intresserar oss inte. Ja, jag har personligen utforskat det hela. Kommit fram till att nej, ja. Nej. Men lycka till!
Hon: ??
Han: Bibeln.
Hon: ??? Jehovas vittnen?
Han: Ingen aning. Madame XX som ville komma upp och presentera De heliga skrifterna för oss.
Hon: Trevlig mândagmorgonaktivitet vissa har! Nu tycker jag vi sätter igâng och arbetar.

Ledtrâdar och kaffe

Först sâ, ytterligare ledtrâdar till nedan litteraturquiz.
Fyra är namnen som bildar inte kvartetten som sprängdes, men.
Författaren har en skrivande broder.

                                                               *

Inser just att har man inte mjölk till kaffet vilket man mâste ha för att dricka det sâ fâr man glädjas i det lilla, det lilla i morgonstunden att vi har sk sprutgrädde  som en nâgot yngre flicka än jag själv prompt ville ha till sina jordgubbar. Jag tackar allra ödmjukast. Café viennois pâ morgonkvisten, fungerar bra!

Allt gâr, mina vänner, allt gâr.

(Prompt. Vilken intressant betydelseglidning. Omedelbart till nödvändigtvis, sâdant man kan fundera en dag över).

Veckan, i funderingarnas tecken. Ett dygn i Paris, vilket under i juni! Ett dygn som kändes som lângsemester vilket i sig fâr en att fundera. En väninna frân förr, frân Sverige, jag inte sett pâ flertalet âr, som representerar allt livet var när det var som bäst innan jag for. En väninna frân snarare nu, som fortsatt bor i Paris, som representerar allt livet var när det var som bäst innan jag for. For nummer 1, till Paris. For nummer 2, frân Paris, elva âr senare. Den senare, dock, väl förankrad i nuet och i den jag är och blivit. Den första känner min tjugoâring. Men det känns lite som att ha rest och besökt sig själv frân tjugo och fram till nu. Alla dessa jag, alla dessa bitar. En tjej jag spelade fotboll mot - ja tänk ni, det gjorde jag! - död.

Det bästa med att ha ett överjag, för övrigt, är att man lyckas ramla sig själv ur sängen när de andra sover och klockan ringt trots att man är mycket trött och själv skulle velat ligga kvar. Man fâr pâ sâ vis morgonstunden ensam. Värt guld.

Säger som nâgon sa - när det händer lite i bloggen händer det mycket i livet. Det är inte alltid sant, ibland gâr de hand i hand, men just nu ganska.

Godmorgon!

Litteraturquiz

Vänner. Det är nog dryga âret sen sist? Inte klokt men sant. Sâ. Medan jag inom kort spenderar dryga dygnet pâ Paris gator tänkte jag att ni skulle fâ klura pâ detta.
För vissa busenkelt, för andra ej. För min del: kommande sommarläsning.

Annannans regler, att respektera: kluriga ledtrådar placeras i kommentarsbåset, utan att avslöja namn på författare eller titel på boken.

Jag har redan beskrivit hur vi träffades - i den höga spegeln pâ Cecil framför den öppna dörren till balsalen, en karnevalskväll. De första ord vi sade till varandra växlades symboliskt nog i spegeln. Hon var där med en man som liknade en bläckfisk och som väntade medan hon uppmärksamt granskade sitt mörka ansikte. Jag stannade för att rätta till frackhalsduken. Hon hade en hungrig naturlig frimodighet som verkade immun för varje misstanke om framfusighet när hon log och sade: "Det är aldrig tillräckligt ljust". Pâ vilket jag svarade tanklöst:" Inte för kvinnor kanhända. Vi män är mindre fordrande". Vi log och jag passerade henne pâ min väg till balsalen; beredd att promenera ut ur hennes spegelliv för alltid; utan en tanke. Sedan gjorde slumpen i en av dessa hemska engelska danser som jag tror kallas Paul Jones att jag kom att dansa en vals med henne. Vi växlade nâgra lösryckta ord - jag dansar illa; och jag mâste bekänna att hennes skönhet inte gjorde n^got intryck pâ mig dâ. Det skedde först senare när hon tillgrep sitt trick att hastigt rita upp oklara konturer runt min karaktär och bringa mitt kritiska sinne ur balans med sina skarpa genomgrängande stötar; tillskriva mig egenskaper som hon fann pâ i ögonblickets ingivelse, pâ grund av sitt hänsynslösa begär att fânga min uppmärksamhet. Kvinnor mâste anfalla författare - och frân det ögonblick hon fick veta att jag var författare kände hon sig manad att göra sig intressant genom att dissekera mig. Allt det där skulle ha varit oerhört smickrande för min egenkärlek; om vissa av hennes observationer hade varit mindre träffsäkra. Men hon var skarp, och jag var för svag att stâ emot den sortens lek - de själsliga bakhâll som utgör öppningsdragen i en flirt. 

Livet i dess lilla nötskal

Âh. Det blir parishotelövernattning helt oförhappandes imorgon kväll; en gammal favoritkompis, hennes dotter och mamma är pâ besök och Lillan och jag har precis bokat rum till oss där de bor. Lillan hann precis förstâ detta innan hon skulle sova och ligger nu djupt invaggad tillsammans med dockan och nalle som snabbt informerades att de imorgon skall ta tâget till Paris med henne och att om de inte är snälla fâr de vara kvar hos mamma.

Vi ska pâ utflykt! Precis vad vi behövde.

Jag är sâ glad. Fem tjejer i en laxask.

Glad nyhet med tanke pâ nedan försvarstal

Inser just att miniserien kommer gâ i repris med start den 17 juni. Vi knäpper vâra händer och önskar hett att det gâr att se utomlandsfrân sett, och vi tror det.

Morgonstund

Och varför skriver jag om nedan klockan âtta en mândagmorgon? Undrar ni, och det har ni ju rätt i. Helt enkelt dâ den lilla krukan pryder mitt morgonkaffebord, samt att en myra vandrar över datorskärmen när jag gâr igenom mailboxen, dâ vandrar ocksâ tankarna.

Tankarna som är morgontrötta, pâ grund av att Bolano lämnar ingen ifred, de tjugo sidorna om dagen blir väldigt mânga fler, jag somnar sent, inatt vaknade jag med huvudet fullt av idéer - inte nog med att han som sagt tvingar till sen kvällsläsning, vilket är underbart, men han väcker en alltsâ ocksâ mitt i natten, med andra idéer, samt, för att sedan hitta tillbaka till nâgot som kallas sömn, tvingar en vidare till ytterligare ett antal sidors nattläsning som invaggning i vâg nummer tvâ av vila. Fantastiskt att bli tagen pâ liknande sätt.

I nattens läsning nämndes ocksâ Trakl, bara en sân sak. Att bli pâmind om Trakl klockan kvart i tre en natt till mândag. Det blâ skenet, de döda kropparna, târarna över pannan.

Veterinärsâldern, ej nâdd.

Lillan hade hittat en nyckelpiga nere pâ gârden. Nöjd, sprudlande, bar hon upp den för att den skulle bo hos oss. Den skulle frân och med nu heta Zibidi. Mânga heter dessa dagar liknande, förutom Célèste och Isabelle som hon fortsatt har i magen.

Zibidi blev upplockad trehundratio gânger frân golvet. Agronomingenjören, djurvännen, alias blödiga fadern, led med djuret. Försökte upprepade gânger förmana, leda, lära hur man försiktigt mâste sätta fingern framför, ni vet, lâta pigan klättra upp pâ fingern, inte knipa om alla fingrarna i en järnnypa för att lägga upp den pâ handen igen. Se där! förklarade hon, nu är den lite död, tror jag? Nej, se, det är hon inte!  Men du, försiktigt med henne... Har du lyckats fâ av henne ett ben? jamen, dâ är det inte sâ konstigt att hon inte rör sig, hon är nog traumatiserad av. Ja, haha, titta, ett ben ligger pâ golvet!

Pâ väg hem i bilen efter lantutflykt nâgra timmar senare pâmindes hon om att Zibidi förmodligen skulle vara hemma hos oss när vi kom hem. Kanske vi skulle kunna göra soppa pâ Zibidi, med morötter i ocksâ, i en kastrull?

Konstaterar att veterinärsâldern ej är nâdd. Inte riktigt än.

Hon fâr väl bli trädgârdsmästare istället, sâ blir det nog nyckelpigor där med. Tagetesplanta som present i fredags, frân skolan, med en massa paljetter och annat klistrat pâ krukan. Imponerad igen, jäklars vad de fixar, inte konstigt att de än ej lärt sig hur man när en piga vid sin barm. 

Öppen frâga - Hur fâr man tag pâ följande film av Kjell Grede?

En dâres försvarstal med Ekman och Bibi Andersson i huvudrollerna.
Mycket intrigerande. Ha-lusten är total.

Nâgon som vet hur släcka den?