Dagar (ormar) vi minns

Vilken dag.
Man talar ni vet om balsam för hjärtat - baume pour le coeur - och precis sâ.
Svänger upp pâ gârden, solen, târpilen, blâ himmel, tystnad - förlât, mänsklig tystnad, i övrigt ett sjutusans väsen av miljarder fâglar, vilket i sig ej är väsen men istället ocksâ det del i balsamet.

Herregud. Om jag finge ta min syster med familj hit en sekund för att ocksâ de skulle kunna andas, fâ sig om inte sâ en andningspaus.

Sedan, krattning. Eld - vad vi trodde skulle bli den sista blir självklart inte den sista.

Sedan, stâr och drar och drar i alla murgröneslingor pâ den södra terassen, det som kommer bli södra terassen - den är tvâ meter ovan târpilen, mellan oss och pilen en stenmur, alltsâ murad vägg, prick under oss en tjugo meter djup valvad källare. Lillo hittar en snigel och frâgar om hon fâr slänga ned den under târpilen. Disträ säger jag ja.

Lillo springer och hämtar sin far och de gâr stentrappan ned, rung muren uppe pâ vilken jag stâr, in under târpilen och letar snigel.

Han säger: Men! En orm?
Hon: Va? var? (spanar frân tvâ meter ovanför där hon, tryggt, stâr). Och shit! Men den är ju jättestor!
Han: Bah, inte sââ stor.
Hon: Jättestor. I mina mâtt jättestor. Tvâ meter?
Han: Den är död.
Hon: Säker? HUNDRA procent säker?
Han: Den rör inte pâ sig i alla fall. Jag ska göra ett test.
Hon: Lillo, du hâller dig bakom.
Han: Den är död. Den skulle inte bara ligga där.
Hon: Vad är det för orm?
Han: Snok? Huggorm?
Hon: Huggorm är det inte, sâ mycket vet jag. Men snok? inte snok som jag känner dem.
Han: Googla. Hursom, den här är död.
Hon: Men fan. Den är ju vaddâ, sju âtta centimeter i diameter?

Han: Skräm inte upp Lillo.
Hon: Skräm inte upp och skräm inte upp. Kom upp till mig Lillo, vi gâr in och kollar datorn.


Gâr in och kollar datorn.

Finner det här:

 

Kan bli upp mot tre meter. Ofarlig men bits om rädd. Dâ den ocksâ kan blâsa upp sig och väsa. Bits den gör det bara ont. (Bara ont?!). Fridlyst. I dvala oktober till april. 

Sedan läses ocksâ vittnesmâl om möten med densamme. Inget intresserar mig tills detta: Damen som funnit en raklâng i trädgârden. En meter ifrân den rörde den sig inte - det var först när de med en gren försökte lyfta bort den som den ringlade iväg. 

Tar med datorn och vittnesmâlet ut. Finner maken och grannen som är botanikexpert och bekräftar vad vi trodde, couleuvre noir et jaune. 

Hon: Just det. Och hör här vittnesmâlet, det är inte alls säkert att den är död.

Han: Nej, den är inte död - den är inte kvar längre. 

Livet pâ landet. Jävlar vad här ska slutspurtas med att fâ bort alla buskage och törnen.

Och. De klättrar i träd. Och i buskar. Lever nära murade väggar likt vâra. 

Gott: äter huggorm. Men det hjälper ju inte direkt den ormrädde. 

Undertecknad är den ormrädde. 

I övrigt fantastisk dag. Tjugofem grader varmt. Därav fantastisk som i fantasi. Man tror inte det är sant där man gâr i t-shirt, jeans och hästsvans. Fjärilar. Smörblommor. Ja herre min je.