ja, med tanke pâ nedan, alltsâ.
Idag när vi kom ut för möte med en glasmästare (ja! det fâr man väl kalla en insättningavglasexpert?) och jag tog en sväng för att leta upp maken, upp mot grannen, förbi vâra chais, vinlokalerna. Därni, i all sin prakt, utsträckt i ett slakt (Jättestort) S, pâ en liten grässlänt. Herr - eller fru - Snok. Med stort S.
Förbenat stor är hen.
Och lite senare - kan du följa med och se om den är kvar? - är det din nya kompis alltsâ? - du mâste förstâ att det här är min fobiterapi vi talar om -, âter borta.
Därefter sâg jag hen överallt. Vid bilen. Vid târpilen. Under stenen. Bakom vedträd. Eller tänkte att här mâste hen ju trivas? och sâ vidare, och sâ vidare. Gâshud dryga timmen. Tanken pâ hen släppte mig inte. Inte ens efter lunchen vid vattnet.
Du ser den överallt? Överallt. Det ÄR alltsâ en fobi? Det är alltsâ en fobi. Men jag hâller just nu pâ att tackla den, vet du, vänja mig vid tanken att vart jag än gâr, här, sâ kan jag stöta pâ hen. Alltid, för alltid. Lika bra att mâla upp (den hemska) tanken lite hela tiden - mindre vidrig när det sker. Osv.
Vet ni att den alltsâ kan bli 3m lâng? (stora ex, alltsâ. Detta är ett stort ex). TJUGO âr gammal. Det är dock vad som berör mitt lilla hjärta litegrann, trots allt. Att stället alltsâ varit en hertiginnas, ett bondepars, öppnat sina portar för föräldralösa barn under/efter kriget, det andra - samt sedan snart tjugo âr till baka: Hens.
I övrigt. Varför sâ rädd för ormar? Ni har säkert lika mânga psykförklaringar som min make. Jag tror pâ ett: Kontrollbehovet. Mitt. En orm kontrollerar man inte. För fem öre.
Ja, kära barn. Guds vägar är krokiga. Han skriver i sicksack. SSSSick SSSSack. Som Ka skulle uttryckt det.
Jag tycker du ska vara helnöjd att det är ogiftig orm som enbart kan bitas i självförsvar. Huggorm som finns på vårt lantställe är värre, även en esping på tio centimeter är giftfarlig. Det är alltså inte storleken det kommer an på.
RépondreSupprimerJag tror det är ngt arketypiskt med ormar. Mina syrra påstår att hennes dotter vid två års ålder stått inför en orm som hon då faktiskt inte visste ngt om, men livrädd. Vilket återberättades ungefär som du nu gör för hela världen. Med den skillnaden att andra måste förklara vad det var för djur. Min danska käresta var livrädd för orm. Vi såg flera. Men jag har väl vant mig, pöj, pöj.
Men min mamma hade en viss egendomlig ormfaiblesse, hon vårdade sig om huggormen på vår udde. Liksom hälsade på den varje sommar. Och plockade upp en del ömsade skinn.
Sen kommer slutet på den konstiga berättelsen. När både hon och Pa var döda satt jag en gång vid huggormstenen, en bit nedanför mig, 1/2 meter, låg ett huggormspar och krälade ihop sig helt obscent. Jag tänkte då att det var ett konstigt sätt av äldre paret att skicka en hälsning. Men rädd var jag inte. De gonade sig lättjefullt i solen. Sen ringde jag Naturhistoriska och berättade detta; experten sa att det var ytterst märkligt; det var nämligen inte alls ormarnas parningstid, och de brukar inte hålla ihop längre än för snabbisen.
Året efter: Inga ormar. Aldrig mer vid mammas ormsten. Men jag tror helt prosaiskt att det var den ormrädde grannen (ack, mina barnbarn!) som dödade den/dem. Det får man inte i Sverige. Huggorm = fridlyst. Men jag kan gott vara utan dem. Hej!
Vilken fin historia, Gabrielle !
RépondreSupprimerDu, jag tror ocksâ det är ngt arketypiskt med det hela, men vem vet, kanske kan man vända rädslan mot - omvârdnad, à la din mor...? (hoppas gâr ju!).
Jo, det är ju vad alla säger: 1. var glad att den ej är giftig (vilket ej hjälper när det är sjäva djuret som skrämmer, men dock), men ocksâ 2. nâgot jag alls inte visste och som icke är helt ointressant i det hela: Just dessa snokar ÄTER enligt uppgift huggorm. Och ödlor. Jag grâter inte över endera.
Och, jo, ocksâ här är huggormen fridlyst.
2 intressanta skillnader mellan dessa bägge: 1. den gulsvarta snoken (som alla snokar) har pupiller, medans huggisen har kattögon. 2 Huggisen föder ormbebisar, snoken lägger ägg.
Det ni. Det ligger en expert i dvala längst in i mitt livrädda/hatfyllda hjärta?
Där var två saker - sist nämnda - som kan räknas till veckans biologilektion.
RépondreSupprimerSen: I Indien är ormar och många djur heliga på olika sätt: Lars Andersson berättar i en av sina Indienromaner om kvinnan som har en giftorm på sin trapp, men absolut inte tänker röra den. Sen händer ngt - jag minns inte vad - som visar att hon hade rätt. Historien finns antingen i Kavita eller i Gondwana - båda mycket läsvärda.