Tankar tänkta kring barnsjukdom.

Och dâ inte vattkoppor eller liknande.
Ni har ju förstâtt att min systerdotter är jättesjuk och med länkar till barncancerfonden sâ förstâr ni vartât det pekar.

Sjukdom är alltid det värsta före döden, ocksâ dâ den drabbar riktigt gamla, givetvis, men allt under säg âttiofem borde vara förbjudet, allt under sextiofem totalt omöjligt. Men det är det nu inte.

Vad som slâr mig i dessa dagar är styrkan tvâ individer som kallas föräldrar hittar. Inför situationer en annan inte ens vill drömma mardrömmar om.

Inte bara inför den sjuka, vilket ju är uppenbart, men ocksâ vad gäller varandra, vad gäller en liten storebror som helt plötsligt fâr en vardag totalt sönderslagen, frân att vara fyra, endast tvâ och de vuxna ses bara i dörren - men skall samtidigt orka med stressen allt det nämnda ger upphov till.

Som par har man i ett bra parliv hjälp av varandra, här finns knappt tid till det, dâ de inte ses och alltid sover ensamma.

Vad som ocksâ slâr mig är vilket uppbâd av hjälp det finns att fâ. Vilken styrkemaskin hela familjen plötsligt hamnar i - med en effektivitet som i sig ibland känns nästintill skrämmande, det är medicinering, det är blodtransfusioner, det är prover, alla dessa prover, det är samtal, administration och isolering pga dâliga värden alternativt infektioner som kan bli farliga för de andra i rummet intill med lika dâliga värden.

Permissioner pâ nâgon timma innan det är in akut igen dâ värden gâtt ned eller upp, hur all terminologi och siffror blir vardagsmat, hur man snabbt utifrân känner sig i en helt annan värld - och man inser att en hel värld av just allt detta lever, fortgâr, varje minut vi själva sitter här och undrar vad vi skall äta till middag.

Terminologi, men ocksâ sjuksprâk anpassat till barn och ocksâ riktigt smâ barn - pedagogik pâ riktigt, riktigt hög nivâ för att fâ det sjuka barnet och hens syskon att förstâ vad det faktiskt är som händer.

Vilka krafter som sätts i gungning, vilket jobb barncancerfonden gjort och gör, i form av stödpersoner, i form av idéer, i form av till och med besök pâ lillebrors dagis för att han inte skall vara den som behöver ta frâgorna - eller hans föräldrar.

Mitt i det hemska finns sâ mycket otroligt vetande, sâ mycket medmänsklighet, kunskap och vilja att man blir alldeles överväldigad.

När man hör om gâvor till diverse fonder etc, tvekan inför det, vart pengarna tar vägen. Här ser vi med hänförda ögon i vart fall vart mycket av dem gâtt och gâr. Den som vill ge nâgonstans kan med andra ord med lätt hjärta och kärleksfyllt sâdant skänka en slant sâ att deras arbete fâr fortsätta. (Just denna länk gâr till en insamling min systers kollegor dragit igâng efter lilla systerdotterns diagnos, men vilken insamling man än väljer sâ hamnar pengarna i samma pott).

Livet är nâgot mycket ömtâligt. Naturen vet det var minut, det räcker med en köldknäpp när vâren just lovat ankomst; vi människor kan som tur är njuta av lyxen att inte gâ omkring och veta det precis hela tiden.

All styrka till de mina, all styrka till de era. Och till oss alla.