I tidernas begynnelse var detta tänkt att bli en blandad blogg, i bemärkelsen att alternera mitt vardagssprâk (franskan) och mitt modersmâl (svenskan). Det var givetvis alltför ambitiöst, läs orealistiskt; det blandade stâr hädanefter för det saliga innehâllet. Litteratur, film, sprâk och annat.
27 avr. 2013
Lördag.
Vi gâr frân sommar till höstdag, men livet är mjukt.
Ute blommar alldeles strax kastanjeträdet. (Maronnier'n. Inte châteigner'n. Pâ franska ack sâ ej samma).
Men herregud är det ett slott ni köpt? någon sommarbostad efter en gammal markis: hur kan ni vara så säkra på rör och grund och sånt? Det här intresserar mig rent sunt och praktiskt som du märker. Antar att det torrare klimatet och er belägenhet på vad som ser ut att vara en kulle, gjort risken för vattenskador minimala.
Det är så otroligt kul med ett sånt här stort gammalt murat hus, särskilt som det är någon annans och man inte behöver rycka i murgröna och puts och trösklar; )
Men Gabrielle, varför så misstänksam mot just markisens rörmokare?
När vi köpte huset vi nu bor i tänkte jag precis tvärtom. Att om det var byggt i slutet av 1940-talet så måste alla problem ha visat sig vid det här laget. Till skillnad från ett nybyggt hus där man blir den som ska upptäcka dem, och utan att ha en aning om huruvida de är små eller stora.
Inte allas mot markisen, utan mot ålderns makt. Anna: Jag är helt enkelt också fascinerad av modet att köpa hus som stått länge - och här talar vi ju inte 1940-tal, utan minst hundra år tidigare bygge - rätta mig om jag har fel? Samt har jag en obehaglig erfarenhet av ett sexton gånger vattenskadat flerfamiljshus. Allt på grund av husfixares girighet och underbetalda okunniga utländska arbetare. Så min känsla för hus är väl - eh - också lite vattenskadad ; )
Vilkens frukter är det man äter? Det heter ju marron glacé (vilkat jag för övrigt finner högst överskattat; jag gillar dem bäst färskrostade med smör och möjligen honung hemma, eller helt enkelt som de är när man köper dem nyrostade hos kastanjegubben i gatukorsningen), vilket kanske är en ledning? Men hur blommar de egentligen?
På portugisiska heter äkta kastanj castanheiro och hästkastanj castanheiro-da-India, av någon för mig okänd anledning.
Slott, nej, men en hertiginnas sommarhus, som ursprungligen var le Prieuré, gemensam rot med prière, dvs där munkarna tillhörandes kyrkan intill - och än mer en annan socken (?) höll till. Den äldsta delen som vätter mot kyrkan, liten, är frân kring 1400, det mesta av övriga sent 1800 och en sista ombyggnad av tillbyggnad mitten pâ 1900. Och öppen spis, ja den är sanslös. Och som ni ser har vi satt in vedspis I den - en liten en som nästan försvinner i den, men ger en fantastisk värme (det behövs i dessa stenväggar, dryga metern tjocka...).
Rör? Hoho. Det var det sista vi tänkte pâ, hrm. Men precis som Annannan är inne pâ - det gamla hederliga hâller (sâ faktiskt i mycket ocksâ i gamla hus pâ ett svenskt land, väl?). Nu har det dessutom varit bebott av fd borgmästaren här fram tills vârt nuvarande sekels allra första âr. Rustikt, frugalt, men beboeligt! Och med en alldeles otrolig potential.
Annannan - det är châtaigner'ns frukt man äter. Och du har ju helt rätt i att maronnier helt enkelt är hästkastanj - men "äkta kastanj" (säger man sâ?) finner man det ens norröver, mânne? Här har vi alltsâ hästkastanjeträd, ett otroligt fint exemplar, pâ gârden. Skogarna omkring är fyllda med äkta kastanjer, kastanjeplock är ett av detta lands svampplock.
Jag har själv lärt mig att älska crème de marron, detta pâ fromage blanc eller endast vanlig youghurt är otroligt gott! Marron glacé hâller jag med du om - maken, uppväxt med marron glacé till jul frân mkt speciella pâtissiers i Lyon, absolut inte. Men jag tror det beror mycket pâ varifrân de är, samt hur färska. Färskrostade med smör, gott! Det fâr bli vâr höstglädje!
Äkta kastanj är det namn jag har lärt känna den under. Det fanns till bara för några år sedan en sådan på Marsvinsholms slott utanför Ystad, en som nämns i Linnés Skånska resa. Jag har sett den och lite pretentiöst lagt ett torkat löv från den i min morfars exemplar av boken, som jag lade beslag på när morföräldrahemmet tömdes. Men för något år sedan strök den med, kastanjen.
Marsvinsholm ligger bara några kilometer från sydkusten och jag vet inte om det är gränsen för hur långt norrut dessa träd klarar sig.
Anna, du påminner mig om åren 1975-76 då jag med familjen bodde i en gammal statarlänga vid Marsvinsholm. Jag älskade bygden, tog ofta sonen (då två till tre år liten) med mig ner till Svarte och vandrade vid havet. Gården vi hyrde lägenheten hos hette och heter väl fortfarande Westregård. Den förfärliga familjen där fick oss ganska snart att ångra att vi flyttat dit. Men jag har många fina minnen därifrån.
Flera år senare bestämde min dåvarande svåger och jag oss för att cykla den bit av Linnés skånska resa som gick från Ystad till Malmö. Det började hur bra som helst men slutade i totalt regnkaos.
Marsvinsholm är en fin plats. Det senaste decenniet eller så har det varit skulpturutställning i parken och en stående teaterföreställning på sommaren. Teaterföreställningens start är koordinerad med tågets tidtabell. Det finns ett annex som är på väg att sjunka i dyn, och det är inte svårt att tänka ut både en och två mysterier kring det hela. Det ligger i ett böljande jordbrukslandskap och väldigt nära havet.
Cykla Linnës resväg - vilken fin idé!
Boken är läsvärd också. Fast jag blev av och till lite trött på långa räckor på latin. Sedan dess har jag slutat att bli samtidaupprörd för att folk blandar engelska och svenska, för redan den gamle Linné osv!
Och, ps, för att knyta an till rörfrâgan - faktum är att vi var mest uppmärksamma pâ tak och väggar - med tanken att rör ordnar sig - och taket visade sig vara helt ok, väggarna likasâ förutom pâ nâgra smâ ytor där senare hälften av 1900talets idé var att smeta betong utanpâ tuffaut-stenen (kalksten), nâgot som givetvis ruinerar den i termens ruinbildande betydelse.
Det kan man kalla en öppen spis!
RépondreSupprimerMen herregud är det ett slott ni köpt? någon sommarbostad efter en gammal markis: hur kan ni vara så säkra på rör och grund och sånt?
Det här intresserar mig rent sunt och praktiskt som du märker.
Antar att det torrare klimatet och er belägenhet på vad som ser ut att vara en kulle, gjort risken för vattenskador minimala.
Det är så otroligt kul med ett sånt här stort gammalt murat hus, särskilt som det är någon annans och man inte behöver rycka i murgröna och puts och trösklar; )
Härligt!
Men Gabrielle, varför så misstänksam mot just markisens rörmokare?
SupprimerNär vi köpte huset vi nu bor i tänkte jag precis tvärtom. Att om det var byggt i slutet av 1940-talet så måste alla problem ha visat sig vid det här laget. Till skillnad från ett nybyggt hus där man blir den som ska upptäcka dem, och utan att ha en aning om huruvida de är små eller stora.
Inte allas mot markisen, utan mot ålderns makt.
SupprimerAnna: Jag är helt enkelt också fascinerad av modet att köpa hus som stått länge - och här talar vi ju inte 1940-tal, utan minst hundra år tidigare bygge - rätta mig om jag har fel?
Samt har jag en obehaglig erfarenhet av ett sexton gånger vattenskadat flerfamiljshus. Allt på grund av husfixares girighet och underbetalda okunniga utländska arbetare. Så min känsla för hus är väl - eh - också lite vattenskadad ; )
Jo, en sak till: Hur gör man för att sätta på "rullstolen": På förekommen anledning tror jag att jag behöver göra det. För mkt skräpkommentarer.
RépondreSupprimerHur gör man?
Ta det när du inte har vårlov.
Hej igen
RépondreSupprimerdu behöver inte, jag hittade själv,
hörs!
Vilkens frukter är det man äter? Det heter ju marron glacé (vilkat jag för övrigt finner högst överskattat; jag gillar dem bäst färskrostade med smör och möjligen honung hemma, eller helt enkelt som de är när man köper dem nyrostade hos kastanjegubben i gatukorsningen), vilket kanske är en ledning? Men hur blommar de egentligen?
RépondreSupprimerPå portugisiska heter äkta kastanj castanheiro och hästkastanj castanheiro-da-India, av någon för mig okänd anledning.
âh vad trevligt med er närvaro!
RépondreSupprimerSlott, nej, men en hertiginnas sommarhus, som ursprungligen var le Prieuré, gemensam rot med prière, dvs där munkarna tillhörandes kyrkan intill - och än mer en annan socken (?) höll till. Den äldsta delen som vätter mot kyrkan, liten, är frân kring 1400, det mesta av övriga sent 1800 och en sista ombyggnad av tillbyggnad mitten pâ 1900.
Och öppen spis, ja den är sanslös. Och som ni ser har vi satt in vedspis I den - en liten en som nästan försvinner i den, men ger en fantastisk värme (det behövs i dessa stenväggar, dryga metern tjocka...).
Rör? Hoho. Det var det sista vi tänkte pâ, hrm. Men precis som Annannan är inne pâ - det gamla hederliga hâller (sâ faktiskt i mycket ocksâ i gamla hus pâ ett svenskt land, väl?). Nu har det dessutom varit bebott av fd borgmästaren här fram tills vârt nuvarande sekels allra första âr. Rustikt, frugalt, men beboeligt! Och med en alldeles otrolig potential.
Annannan - det är châtaigner'ns frukt man äter. Och du har ju helt rätt i att maronnier helt enkelt är hästkastanj - men "äkta kastanj" (säger man sâ?) finner man det ens norröver, mânne? Här har vi alltsâ hästkastanjeträd, ett otroligt fint exemplar, pâ gârden. Skogarna omkring är fyllda med äkta kastanjer, kastanjeplock är ett av detta lands svampplock.
Jag har själv lärt mig att älska crème de marron, detta pâ fromage blanc eller endast vanlig youghurt är otroligt gott! Marron glacé hâller jag med du om - maken, uppväxt med marron glacé till jul frân mkt speciella pâtissiers i Lyon, absolut inte. Men jag tror det beror mycket pâ varifrân de är, samt hur färska. Färskrostade med smör, gott! Det fâr bli vâr höstglädje!
Äkta kastanj är det namn jag har lärt känna den under. Det fanns till bara för några år sedan en sådan på Marsvinsholms slott utanför Ystad, en som nämns i Linnés Skånska resa. Jag har sett den och lite pretentiöst lagt ett torkat löv från den i min morfars exemplar av boken, som jag lade beslag på när morföräldrahemmet tömdes. Men för något år sedan strök den med, kastanjen.
SupprimerMarsvinsholm ligger bara några kilometer från sydkusten och jag vet inte om det är gränsen för hur långt norrut dessa träd klarar sig.
Marsvinsholms slott - det lâter som en saga! (Mystiskt namn sâ det svischar - vet du vad det kommer frân?).
SupprimerVilken fin historia, preteniöst tycker jag inte, dock romantiskt sâ det förslâr!
Linnés Skânska resa, sâ fint.
Anna, du påminner mig om åren 1975-76 då jag med familjen bodde i en gammal statarlänga vid Marsvinsholm. Jag älskade bygden, tog ofta sonen (då två till tre år liten) med mig ner till Svarte och vandrade vid havet. Gården vi hyrde lägenheten hos hette och heter väl fortfarande Westregård. Den förfärliga familjen där fick oss ganska snart att ångra att vi flyttat dit. Men jag har många fina minnen därifrån.
SupprimerFlera år senare bestämde min dåvarande svåger och jag oss för att cykla den bit av Linnés skånska resa som gick från Ystad till Malmö. Det började hur bra som helst men slutade i totalt regnkaos.
Marsvinsholm är en fin plats. Det senaste decenniet eller så har det varit skulpturutställning i parken och en stående teaterföreställning på sommaren. Teaterföreställningens start är koordinerad med tågets tidtabell. Det finns ett annex som är på väg att sjunka i dyn, och det är inte svårt att tänka ut både en och två mysterier kring det hela. Det ligger i ett böljande jordbrukslandskap och väldigt nära havet.
SupprimerCykla Linnës resväg - vilken fin idé!
Boken är läsvärd också. Fast jag blev av och till lite trött på långa räckor på latin. Sedan dess har jag slutat att bli samtidaupprörd för att folk blandar engelska och svenska, för redan den gamle Linné osv!
Och, ps, för att knyta an till rörfrâgan - faktum är att vi var mest uppmärksamma pâ tak och väggar - med tanken att rör ordnar sig - och taket visade sig vara helt ok, väggarna likasâ förutom pâ nâgra smâ ytor där senare hälften av 1900talets idé var att smeta betong utanpâ tuffaut-stenen (kalksten), nâgot som givetvis ruinerar den i termens ruinbildande betydelse.
RépondreSupprimerHâller med - Linnés resväg pâ cykel lâter strâlande!
RépondreSupprimerDen raserade samtidaupprördheten, Annannan, âh som jag gillar!