One, hade jag tänkt länka till som liten plus Ane Brun-gâva till folket, sâ här den 31a.
Pâ väg dit hamnade jag via youtubes associationer pâ denna karamell. One blir mao Tvâ.
Ett. Anledning för oss alla att hurra till midnatt.
Tvâ. One.
31 déc. 2011
Delade âsikter.
Det râder delade âsikter. Maken ger hennes senaste huvudvärk. Jag tycker den är fullständig lysande (och menar att han har absolut fel och att det hela beror pâ för lite lyssnande).
(Förresten är vi tvâ som tycker den är lysande. Thiiiiz day, encore, maman).
(Förresten är vi tvâ som tycker den är lysande. Thiiiiz day, encore, maman).
Det där med ârsslut.
Detta kunde varit jag. Fast jag bor ej i Umeâ.
Vilket fâr mig att tänka - tänk om alla bloggfavoriter hux flux bestämde sig att sluta. Vilket tomrum!
Personligen skulle jag dâ vilja inrätta en mail-klubb, där inlägg via mail utväxlades i mindre skala än worldwideweb. Men, jojagvet, det är inte samma sak och inte i bloggens anda, detta att adressera sig till nâgra fâ utvalda. Men ändâ.
Âh vad jag kommer sakna.
(Men vi har dock det här).
Vilket fâr mig att tänka - tänk om alla bloggfavoriter hux flux bestämde sig att sluta. Vilket tomrum!
Personligen skulle jag dâ vilja inrätta en mail-klubb, där inlägg via mail utväxlades i mindre skala än worldwideweb. Men, jojagvet, det är inte samma sak och inte i bloggens anda, detta att adressera sig till nâgra fâ utvalda. Men ändâ.
Âh vad jag kommer sakna.
(Men vi har dock det här).
29 déc. 2011
Änglar, finns dom?
Oh ja, det kan ni ger er pâ. I alla fall i Bryssel. De gör en emellanât alldeles târögd.
T-a-c-k, Jorun. Nu blir det ett fröjdefullt nytt âr, även i detta huset.
T-a-c-k, Jorun. Nu blir det ett fröjdefullt nytt âr, även i detta huset.
Julläsning, förkylningar, sura smileys och andra braigheter.
Har nu läst julklappsbok nummer ett: Timmen mellan hund och varg, av tyska Silke Scheurermann (vars novellsamling Rika flickor översattes nyligen, minns ni?). Vet inte riktigt vad jag skall säga, samtidigt som den lockade mig tillbaka sâ snart jag lagt den ifrân mig, snyggt sprâk, sâ. Lite som fransk nutida film var för nâgot âr sen, dâ alla satt i smâ Parislägenheter med halvflott hâr - flott i bemärkelsen flottigt, otvättat - och samtidigt ansâgs chica - utan annat mâl än att dricka upp glaset, röka upp cigaretten och inte ha nâgot jobb. Fast här i klackar och bland fotografer, mâlare och reklambyrâfolk. Ungefär sâ. (Ett uttryck som hamnar i ungefär samma genre som det jag grumligt försökt uttrycka ovan. Trendigt ointressant och samtidigt användbart?). DOCK förblir jag nyfiken pâ Rika flickor-samlingen. Nâgon som läst?
En sträng förkylning förhindrar dagens ansjovisinhandling. Mao lär det inte bli mer jul till nyâr än det var till jul i detta hus. Jansson, ni vet. Vem vet. Sista chansen är imorgon, vem vet om allt dâ känns bättre för Janssonspartnern?)
Lillo skall alldeles snart pâbörja näst sista dagisdagen. Pâ tisdag börjar allvaret. 8.30 pâklädd och redo pâ plats var dag, jag undrar hur detta skall gâ och jag som alltid hatat tidiga morgnar och sâ vidare. Lillos bästis, som nu byter skola sâ de börjar tillsammans, vilket är fantastiskt, visade oss sin pärm som hon fâtt med sig hem frân skolan hon lämnar. Teckningar pâ vilka var häftade en liten lapp: Mâl: xxx. Instruktioner: xxx. Typ: Mâl att rita runda cirklar och instruktion att hâlla sig innanför rutan och fast i pennan pâ rätt sätt. Pâ vissa syntes nedtill en stämpel med en smilande smiley. Pâ andra, en sur. En treâring mâste ju fâ veta att han eller hon inte lyckats med övningen, inte sant. Du är dâlig pâ teckning, min vän, din gran ser konstig ut, men det gör inget, du blir säkert duktig pâ matematik skall du se.
Det var väl det. Just nu:
Han (vid âsynen av en liten som bankar en golvlampa i väggen): Nej! Sâ gör du inte med lampan. Du fâr inte förstöra den, hör du det? Det är inte snällt, jag blir ledsen om du förstör min lampa.
Hon: Men, du vet... Det är inte bara din lampa, det är vâr med.
Han: Sant, men du fâr inte göra sâ. Annars blir jag riktigt arg och vill inte se dig mer.
Hon: Men du. Du fâr inte skrika sâ, för dâ blir jag ledsen.
Han: Men jag blir ocksâ ledsen.
Hon: Nu fâr du inte se mig mer, gâ nu bort och jobba lite pâ datorn, annars blir jag arg. Och dâ kommer du ramla ner i vattnet, splasch!
En sträng förkylning förhindrar dagens ansjovisinhandling. Mao lär det inte bli mer jul till nyâr än det var till jul i detta hus. Jansson, ni vet. Vem vet. Sista chansen är imorgon, vem vet om allt dâ känns bättre för Janssonspartnern?)
Lillo skall alldeles snart pâbörja näst sista dagisdagen. Pâ tisdag börjar allvaret. 8.30 pâklädd och redo pâ plats var dag, jag undrar hur detta skall gâ och jag som alltid hatat tidiga morgnar och sâ vidare. Lillos bästis, som nu byter skola sâ de börjar tillsammans, vilket är fantastiskt, visade oss sin pärm som hon fâtt med sig hem frân skolan hon lämnar. Teckningar pâ vilka var häftade en liten lapp: Mâl: xxx. Instruktioner: xxx. Typ: Mâl att rita runda cirklar och instruktion att hâlla sig innanför rutan och fast i pennan pâ rätt sätt. Pâ vissa syntes nedtill en stämpel med en smilande smiley. Pâ andra, en sur. En treâring mâste ju fâ veta att han eller hon inte lyckats med övningen, inte sant. Du är dâlig pâ teckning, min vän, din gran ser konstig ut, men det gör inget, du blir säkert duktig pâ matematik skall du se.
Det var väl det. Just nu:
Han (vid âsynen av en liten som bankar en golvlampa i väggen): Nej! Sâ gör du inte med lampan. Du fâr inte förstöra den, hör du det? Det är inte snällt, jag blir ledsen om du förstör min lampa.
Hon: Men, du vet... Det är inte bara din lampa, det är vâr med.
Han: Sant, men du fâr inte göra sâ. Annars blir jag riktigt arg och vill inte se dig mer.
Hon: Men du. Du fâr inte skrika sâ, för dâ blir jag ledsen.
Han: Men jag blir ocksâ ledsen.
Hon: Nu fâr du inte se mig mer, gâ nu bort och jobba lite pâ datorn, annars blir jag arg. Och dâ kommer du ramla ner i vattnet, splasch!
25 déc. 2011
Juldagsmorgon
Han: Nu är det bestämt. Bestämde det i natt. Aldrig mera vin, det är självmord.
Lillan (med en halsduk i högsta hugg): Mamma, dom vägrar sätta pâ sig säkerhetsbältet i den stora bilen. Kan du hjälpa mig att sätta fast det sâ vi kan köra?
Undertecknad undrar stilla. Har förnuftets vingar seglat in obemärkt under natten?
Lillan (med en halsduk i högsta hugg): Mamma, dom vägrar sätta pâ sig säkerhetsbältet i den stora bilen. Kan du hjälpa mig att sätta fast det sâ vi kan köra?
Undertecknad undrar stilla. Har förnuftets vingar seglat in obemärkt under natten?
24 déc. 2011
Bloggrosor och julklappar.
Innan jag springer, jisses - tvâ mânader har gâtt sen jag fick en fin ros av bästa J.
Sedan dess har alltsâ inte bara jag men ocksâ tiden sprungit pâ och nu, snabbt, snabbt, skall här fyllas i. Det fâr bli ett klipp-och-klistra-inlägg.
Varför började du blogga?
Har skrivit om det tidigare, allra senast här - även om det blev en förkortad version som knappt är begriplig som fick stâ kvar efter censur - jag började en första gâng 2009, dâ det blev 4 inlägg, en andra gâng 2010, dâ det blev början till en start. Bloggvärlden öppnades för mig just i början av 2009 dâ jag hade fyra mânader hemmavid tillsammans med en liten nyfödd varelse, tid som samtidigt knockade mig med behov av att âteruppta nâgon form av skrivande pâ svenska, men ocksâ av att âteranknyta till mig själv, hur flummigt nu det kan lâta. Det var en start och anledningar goda nog att fortsätta. Sedan dess har det bloggats pâ i olika mängd - under âret hanns bâde med att fira tusen inlägg och att spara ned majoriteten till privatare bruk.
Mina fem bloggrosor går tilll...
Sedan dess har alltsâ inte bara jag men ocksâ tiden sprungit pâ och nu, snabbt, snabbt, skall här fyllas i. Det fâr bli ett klipp-och-klistra-inlägg.
Varför började du blogga?
Har skrivit om det tidigare, allra senast här - även om det blev en förkortad version som knappt är begriplig som fick stâ kvar efter censur - jag började en första gâng 2009, dâ det blev 4 inlägg, en andra gâng 2010, dâ det blev början till en start. Bloggvärlden öppnades för mig just i början av 2009 dâ jag hade fyra mânader hemmavid tillsammans med en liten nyfödd varelse, tid som samtidigt knockade mig med behov av att âteruppta nâgon form av skrivande pâ svenska, men ocksâ av att âteranknyta till mig själv, hur flummigt nu det kan lâta. Det var en start och anledningar goda nog att fortsätta. Sedan dess har det bloggats pâ i olika mängd - under âret hanns bâde med att fira tusen inlägg och att spara ned majoriteten till privatare bruk.
Vilka bloggar följer du?
Jag följer främst dem som finns i listan till höger, plus ytterligare ett antal.
Favoritfilm?
En helt omöjlig frâga, i min värld kan man inte ha en favoritfilm. Tre som kommer upp i mitt huvud som fina minnen - Mikhalkov's trio (som jag räknar som en i de tre annonserade) Oblomov och Pièce inachevée pour piano mechanique (vilken titel! Ofullbordat stycke för mekaniskt piano) Bränd av solen, jag redan skrivit om flertalet gânger exempelvis här.
En kung utan underhâllning, jag redan skrivit om exempelvis här.
Äsch omöjligt att svara pâ frâgan. Morettis alla, den senaste omnämnd exempelvis här. Bergman, omskriven exempelvis här. Teorema. Och sâ vidare.
Vilka länder drömmer du om att besöka?
Mexiko drömmer jag mig tillbaka till en gâng i mânaden, ett land i vilket jag skulle velat bo - eller skulle vilja bo i en del av mitt liv, varför dâtid, dâ det än finns tid? Kambodja. Japan. Bah. Kan man svara "alla"?
Mina fem bloggrosor går tilll...
Det är ju även det en mycket svâr frâga, dâ hela min lista borde rymmas bland rosorna.
Världen enligt J har ju redan fâtt en, annars hade hon fâtt en! Ett fint tillägg i min lista 2011 och mânga igenkänningsnickar.
Bäste herr Strandberg vars manier och poesi skänker mig extra syre, ofta, ofta, med sin absoluta ärlighet.
Jenny Maria. En av de vackraste nutida pennor jag läst.
Lotta pâ strandgârden, med vilken jag bott granngârds utan att veta det - och som sedan dess visat sig dela mycket med. Underfundighet och öppenhet jag tycker mycket om.
Bästa annannan, som jag upptäckte via de finurligaste kommentarer - funnes det en specialros till det skulle hon ocksâ fâtt den - och vars funderingar ofta fâr mig att fundera pâ nya vis, nâgot jag uppskattar oändligt.
En sista till av honon själv utnämnde "herr ointressant", men vars inlägg sâ ofta fâr mig att stanna upp och som givetvis är raka motsatsen till ointressant - Mannen utan egenskaper.
Och en sista gemensam julbukett fâr helt enkelt gâ till alla övriga i listan, ni förgyller samtliga min värld. Karin S., Thomas Nydahl, Anna Brodowinzaina, Jorun, kära AMO (som var den som gav mig startskottet för att svara pâ frâga 1), Gabrielle Sjöstrand, Therese E., och alla ni andra.
God Jul!
Tystnaden. Att hinna med.
Det är alldeles tyst. Midnatt râder ej och nâgra tomtenissar kommer inte trippande, men i morgonstund där jag sitter, utmattad, men dock uppe, hâller stunden för högt för att tänka pâ trötthet - fâ vara ensam! - râder tystnad och här sitter jag och funderar. Och tänker att nästa âr blir allt annorlunda. Nästa âr ska jag ha hunnit med.
När man är nuets varelser blir nuet lätt till alltet och man glömmer helheten, samtidigt som man alltid spanar framât. Nu gäller det bara att svälja. Hâlla i varandras händer hârt och, ja, hâlla ut.
Frân och med nästa âr ska jag vägra tänka hâlla ut.
Frân och med februari skall jag hinna med.
Sju âr gâr mot sitt slut. Ett annat liv nalkas. Förra livsbytet höll jag pâ att gâ under, jisses vad mânga târar sâ fort det var helg. Jisses sâ mânga sömnlösa nätter för att minnas allt jag inte fick glömma under dagen. Under resan, lärt mig sâ mycket. Under resan blivit rikare, bâde mentalt och rent pengamässigt, det senare icke att förneka, det har ändrat en helhet även det.
Men nu behöver jag snart inte hâlla emot mer. Snart fâr jag bli den jag är igen, ägna mig ât det jag helhjärtat vill och det känns fantastiskt.
(En liten, känd röst säger ja men dâ är det bara att hoppas pâ att det inte är just nu döden kommer och tar dig, likt pensionären som äntligen skall fâ ro, men det är, säger rationalisten, helt ogrundat. Liktväl ger den mig ibland andnöd).
Att hobbyn, affären, under tiden parallelt dessutom växt till sig tillräckligt för att förmodligen hâlla oss flytande, det är körsbäret pâ den berömda târtan. Nästa âr ska vi hinna med att planera hur vi inte ska behöva vara riktigt lika utmattade i december pâ grund av den (jag har kommit till stadiet att jag mycket lätt börjar fnittra när nâgon frâgar om man kan köpa renskinnet som ligger i en fâtölj, eller hur man klär sig i Skandinavien under vintertid för det mâste vara väldigt kallt där dâ? - men ocksâ där jag vill pussa pâ andra, vars ögon tindrar eller som bara vill komma förbi och säga hej, vad fint att ni finns, vi ses snart), men det är ju ett vackert lyxproblem, om man inte bara stirrar sig blind pâ nuet.
Nästa âr ska jag ocksâ fundera lite mer pâ bloggen. Nâgon gâng under detta âr fick jag nog och tog bort i stort allt, om ni minns. Lovade mig själv inga mera liknande detta inlägg. Mindre journal, helst ingen journal, mer anteckningar. Det är bara till att inse: det hâller inte riktigt. Det är inte riktigt jag och dâ är ju frâgan - hur hârt ska jag dra det där? Ingen journal bli lätt ingenting alls. Vad föredrar jag alltsâ - att ändâ ha med lite stilla pladdrande, eller att sakta bli tyst?
Tystnaden känns dock egentligen ej som ett alternativt. Sâ mânga av er som hittat hit har blivit en sâ uppskattad del i vardagen och mânga av er läser jag i min tur dagligen. En pusselbit till det berömda pusslet. Ett hâl fyllt, och det är värt alldeles in i oändlighet.
Nu stundar en sista dag innan nâgra dagars julledigt. (Kvällens givna frâga blir vad tusan skall vi intaga denna tjugofjärdes réveillon. Det fina i rensângen är dock att det inte behövs sâ mycket, inte sant?).
Ovan film är ett försök att skildra butikens stämning de senaste dagarna.
Snart stundar ocksâ en sista mânads jobb utanför mitt hem. Sedan kommer allt bli mycket annorlunda, sâ annorlunda att jag knappt vâgar tro pâ det. I och med det lär mycket annat ocksâ finna sin rätta plats.
I väntan pâ detta önskar jag önskar er Alla en Riktigt God Jul. Jag är mycket tacksam över att ni finns.
När man är nuets varelser blir nuet lätt till alltet och man glömmer helheten, samtidigt som man alltid spanar framât. Nu gäller det bara att svälja. Hâlla i varandras händer hârt och, ja, hâlla ut.
Frân och med nästa âr ska jag vägra tänka hâlla ut.
Frân och med februari skall jag hinna med.
Sju âr gâr mot sitt slut. Ett annat liv nalkas. Förra livsbytet höll jag pâ att gâ under, jisses vad mânga târar sâ fort det var helg. Jisses sâ mânga sömnlösa nätter för att minnas allt jag inte fick glömma under dagen. Under resan, lärt mig sâ mycket. Under resan blivit rikare, bâde mentalt och rent pengamässigt, det senare icke att förneka, det har ändrat en helhet även det.
Men nu behöver jag snart inte hâlla emot mer. Snart fâr jag bli den jag är igen, ägna mig ât det jag helhjärtat vill och det känns fantastiskt.
(En liten, känd röst säger ja men dâ är det bara att hoppas pâ att det inte är just nu döden kommer och tar dig, likt pensionären som äntligen skall fâ ro, men det är, säger rationalisten, helt ogrundat. Liktväl ger den mig ibland andnöd).
Att hobbyn, affären, under tiden parallelt dessutom växt till sig tillräckligt för att förmodligen hâlla oss flytande, det är körsbäret pâ den berömda târtan. Nästa âr ska vi hinna med att planera hur vi inte ska behöva vara riktigt lika utmattade i december pâ grund av den (jag har kommit till stadiet att jag mycket lätt börjar fnittra när nâgon frâgar om man kan köpa renskinnet som ligger i en fâtölj, eller hur man klär sig i Skandinavien under vintertid för det mâste vara väldigt kallt där dâ? - men ocksâ där jag vill pussa pâ andra, vars ögon tindrar eller som bara vill komma förbi och säga hej, vad fint att ni finns, vi ses snart), men det är ju ett vackert lyxproblem, om man inte bara stirrar sig blind pâ nuet.
Nästa âr ska jag ocksâ fundera lite mer pâ bloggen. Nâgon gâng under detta âr fick jag nog och tog bort i stort allt, om ni minns. Lovade mig själv inga mera liknande detta inlägg. Mindre journal, helst ingen journal, mer anteckningar. Det är bara till att inse: det hâller inte riktigt. Det är inte riktigt jag och dâ är ju frâgan - hur hârt ska jag dra det där? Ingen journal bli lätt ingenting alls. Vad föredrar jag alltsâ - att ändâ ha med lite stilla pladdrande, eller att sakta bli tyst?
Tystnaden känns dock egentligen ej som ett alternativt. Sâ mânga av er som hittat hit har blivit en sâ uppskattad del i vardagen och mânga av er läser jag i min tur dagligen. En pusselbit till det berömda pusslet. Ett hâl fyllt, och det är värt alldeles in i oändlighet.
Nu stundar en sista dag innan nâgra dagars julledigt. (Kvällens givna frâga blir vad tusan skall vi intaga denna tjugofjärdes réveillon. Det fina i rensângen är dock att det inte behövs sâ mycket, inte sant?).
Ovan film är ett försök att skildra butikens stämning de senaste dagarna.
Snart stundar ocksâ en sista mânads jobb utanför mitt hem. Sedan kommer allt bli mycket annorlunda, sâ annorlunda att jag knappt vâgar tro pâ det. I och med det lär mycket annat ocksâ finna sin rätta plats.
I väntan pâ detta önskar jag önskar er Alla en Riktigt God Jul. Jag är mycket tacksam över att ni finns.
 |
| Hieronymus, Jerome, Bosch. Extraktion av sten (The cure of folly). |
23 déc. 2011
Samtal med ett flickebarn.
Nyss hemkommen trött moder till sin treâring, pigg som en mört. Den trötta försöker ta igen dagen de ej spenderat tillsammans.
Hon: Men! Vad var det där för sâng? (typ trettioelfte nya i mina öron, jag vet inte hur mânga hon har pâ sin repertoar).
Lillan: C'était le Clown!
Hon; Jasâ. Kan du sjunga den igen?
Lillan (fortsätter rita): Non, je ne peux pas. (Nej, det kan jag inte).
Inatt.
Lillan (med ett ryck) Ah! Vad var det där för ljud?
Hon: Vet inte, nu sover vi.
Lillan: Jag vill ha en flaska mjölk.
Hon: Ok...
Lillan (pâ väg ut mot köket, viskande): Kan du attackera ljudet, s'il te plaît?
Imorse, pâ väg ut.
Hon: Har du visat Elise (barnvakten) dina fina födelsedagsringar? (trefaldiga i äkta silvrig metall).
Lillan (med andakt i rösten): Seeeee. En fjäril. En blomma. Ett hjärta. Tre, för jag är tre. Jag är en prinsessa.
Hon: Och vilken prinsessa!
Lillan (irriterat): Jag är väl ingen prinsessa heller. Jag är Lillan.
Hon: Jo, det är klart.
Lillan: Och du vet, Snövit har ju inga ringar, till exempel.
Hon: Snövit?! Sant.
I skrivandets stund.
Lillan (nynnandes sin favoritlât för stunden, pâ tämligen bruten svernska):
Flickan sa sisâhär - kom o kom o hâll mig kär föt vâr tid är sâ kort snart den rinner bort....Kärlek kom o kom!
Hon: Men! Vad var det där för sâng? (typ trettioelfte nya i mina öron, jag vet inte hur mânga hon har pâ sin repertoar).
Lillan: C'était le Clown!
Hon; Jasâ. Kan du sjunga den igen?
Lillan (fortsätter rita): Non, je ne peux pas. (Nej, det kan jag inte).
Inatt.
Lillan (med ett ryck) Ah! Vad var det där för ljud?
Hon: Vet inte, nu sover vi.
Lillan: Jag vill ha en flaska mjölk.
Hon: Ok...
Lillan (pâ väg ut mot köket, viskande): Kan du attackera ljudet, s'il te plaît?
Imorse, pâ väg ut.
Hon: Har du visat Elise (barnvakten) dina fina födelsedagsringar? (trefaldiga i äkta silvrig metall).
Lillan (med andakt i rösten): Seeeee. En fjäril. En blomma. Ett hjärta. Tre, för jag är tre. Jag är en prinsessa.
Hon: Och vilken prinsessa!
Lillan (irriterat): Jag är väl ingen prinsessa heller. Jag är Lillan.
Hon: Jo, det är klart.
Lillan: Och du vet, Snövit har ju inga ringar, till exempel.
Hon: Snövit?! Sant.
I skrivandets stund.
Lillan (nynnandes sin favoritlât för stunden, pâ tämligen bruten svernska):
Flickan sa sisâhär - kom o kom o hâll mig kär föt vâr tid är sâ kort snart den rinner bort....Kärlek kom o kom!
Julmat.
Jisses vad alla inlägg om mat gör mig sugen pâ julmat.
Normala âr kommer det nâgra burkar ansjovis i julförsändelsen frân mor och far.
Förra âret sa jag: asch, ni behöver inte tänka mer pâ det, ni vet, med IKEA trekvart bort har jag nästan alltid ett lager sâ ni behöver inte spendera tid till det, och...
Nu biter jag mig i tungan. Skrapar mig pâ knäna. Inte tusan har vi kommit iväg till nâgot IKEA, inte tusan fanns det, precis som ombett, nâgon ansjovis i nâgon julförsändelse.
Ett âr körde jag sillspad i den Janssonska frestelsen, tro mig, det gick utmärkt det med.
I âr finns ingen inlagd sill i det kylskâp som sett bättre, stinnare dagar.
Sillsallad. Alla dessa inlägg om sillsallad, med eller utan potatis, âh.
Köttbullar kan jag fâ till. Och sen fâr vi väl se om vi kan hinna komma iväg till det berömda Matvaruhus det i mina ögon främst blivit, nâgonstans i mellandagarna. Det är ju inte första gângen det blir julmat efter jul. Det spelar ju ingen roll, egentligen, eftersom ingenting ändâ är som det vore i ett land där de flesta idag stänger tre, i ett land där allt är öppet till sex, sju, imorgon.
Huvudsaken är den Janssonska frestelsen.
"Uppmärksammat drag pâ bloggen: Den uppdateras i dessa dagar främst när jag har nâgot att säga som inte är som det var runt jul när jag växte upp". Ni mâste vara oerhört trötta pâ detta. Inget nytt under solen, typ.
Typ, ett tillägg jag dessutom hatar.
Säger som Lillo: Den blâ pennan (av blyertsvariant) fungerar inte. Vi mâste byta batteriet.
2012 kommer bli annorlunda, det kommer det.
Normala âr kommer det nâgra burkar ansjovis i julförsändelsen frân mor och far.
Förra âret sa jag: asch, ni behöver inte tänka mer pâ det, ni vet, med IKEA trekvart bort har jag nästan alltid ett lager sâ ni behöver inte spendera tid till det, och...
Nu biter jag mig i tungan. Skrapar mig pâ knäna. Inte tusan har vi kommit iväg till nâgot IKEA, inte tusan fanns det, precis som ombett, nâgon ansjovis i nâgon julförsändelse.
Ett âr körde jag sillspad i den Janssonska frestelsen, tro mig, det gick utmärkt det med.
I âr finns ingen inlagd sill i det kylskâp som sett bättre, stinnare dagar.
Sillsallad. Alla dessa inlägg om sillsallad, med eller utan potatis, âh.
Köttbullar kan jag fâ till. Och sen fâr vi väl se om vi kan hinna komma iväg till det berömda Matvaruhus det i mina ögon främst blivit, nâgonstans i mellandagarna. Det är ju inte första gângen det blir julmat efter jul. Det spelar ju ingen roll, egentligen, eftersom ingenting ändâ är som det vore i ett land där de flesta idag stänger tre, i ett land där allt är öppet till sex, sju, imorgon.
Huvudsaken är den Janssonska frestelsen.
"Uppmärksammat drag pâ bloggen: Den uppdateras i dessa dagar främst när jag har nâgot att säga som inte är som det var runt jul när jag växte upp". Ni mâste vara oerhört trötta pâ detta. Inget nytt under solen, typ.
Typ, ett tillägg jag dessutom hatar.
Säger som Lillo: Den blâ pennan (av blyertsvariant) fungerar inte. Vi mâste byta batteriet.
2012 kommer bli annorlunda, det kommer det.
20 déc. 2011
Pausfâgel i väntan pâ julefrid.
Ett litet vykort frân ett ickesnöigt vinterland där det dagarna i ända slâs in paket, paket, paket.
Inget hinns i tid, allt springs ifatt.
Idag är en treârings födelsedag, som istället firades i söndags för att ha tid âtminstone till det - och att det var fel dag, det visste jue inte födelsedagsbarnet som därmed hunnit vara glad och stolt för sina tre âr tvâ dagar extra, inte sant.
Man fixar som man kan. Man trixar som sig bör.
I väntan pâ julefrid ger jag er triss i Bill Callahan, allas vâr Smog. Alias mansröststotalspektrats gâva till människan.
Too many birds.
Riding for the feeling.
Alla dessa fâglar i väntan pâ paus, mina vänner. All denna väntan pâ riding for the feeling, pâ nuet.
Snart, mina vänner, snart. Som vi har väntat.
Och till skillnad frân andra lever vi ju. Bara det, mina vänner - bara det.
Inget hinns i tid, allt springs ifatt.
Idag är en treârings födelsedag, som istället firades i söndags för att ha tid âtminstone till det - och att det var fel dag, det visste jue inte födelsedagsbarnet som därmed hunnit vara glad och stolt för sina tre âr tvâ dagar extra, inte sant.
Man fixar som man kan. Man trixar som sig bör.
I väntan pâ julefrid ger jag er triss i Bill Callahan, allas vâr Smog. Alias mansröststotalspektrats gâva till människan.
Too many birds.
Drover.
Riding for the feeling.
Alla dessa fâglar i väntan pâ paus, mina vänner. All denna väntan pâ riding for the feeling, pâ nuet.
Snart, mina vänner, snart. Som vi har väntat.
Och till skillnad frân andra lever vi ju. Bara det, mina vänner - bara det.
14 déc. 2011
Rädslan
Läser just nu tre novellsamlingar samtidigt.
Ytterligare en Bolano. Ständigt lika imponerande.
Rädslan - vilket i vart fall franska titeln är av Stefan Zweig. Intressant och tankestimulerande.
Borges. Borges.
Kan man i och med detta konstatera ett aktuellt novellbehov?
Ytterligare en Bolano. Ständigt lika imponerande.
Rädslan - vilket i vart fall franska titeln är av Stefan Zweig. Intressant och tankestimulerande.
Borges. Borges.
Kan man i och med detta konstatera ett aktuellt novellbehov?
11 déc. 2011
Men vänta nu - tredje, eh, advent...?
Det är bara att konstatera. I âr hinner jag inte med. Stjärnan som aldrig kom upp inför första kom aldrig upp till tredje, sâ icke heller den sablars ljusstaken som jag tänkt ordna som jag tänkt sâ mycket annat. Lussebullar bakades men blev oätliga. Lussebullar skall bakas igen, nu har jag jästen men ingen mjölk, inte heller mjöl.
Men hörrni, jag fâr inte ihop det. Inte ens Lucia än, hur i hela härligheten kan det dâ vara tredje advent? Jag tror det är pâ det det hänger. Ologiskheten.
Han (halv elva, tredje advents morgon): "Det luktar varmt vin?!".
Hon: "Det är normalt. Vi fixar glögg sâ vi kan dricka det tillsammans med de ännu icke existerande lussekatterna".
Lillan: "Men ni kan inte prata. Den onda häxan har tagit era röster och lagt dom i en flaska och slängt den i havet. Men grât inte. Det gör ont i öronen".
Men hörrni, jag fâr inte ihop det. Inte ens Lucia än, hur i hela härligheten kan det dâ vara tredje advent? Jag tror det är pâ det det hänger. Ologiskheten.
Han (halv elva, tredje advents morgon): "Det luktar varmt vin?!".
Hon: "Det är normalt. Vi fixar glögg sâ vi kan dricka det tillsammans med de ännu icke existerande lussekatterna".
Lillan: "Men ni kan inte prata. Den onda häxan har tagit era röster och lagt dom i en flaska och slängt den i havet. Men grât inte. Det gör ont i öronen".
5 déc. 2011
Minnesanteckningar.
Lillan: Bara kött. Jag tycker inte om potatis. Jag tycker inte om morötter.
Hon: Jasâ du? Och sen när tycker du inte om morötter och potatis?
Lillan (blixtsnabb): Tre timmar.
Detta frân samma snart-treâring som hade den mest högljudda rollen i följande lilla skâdespel:
Efter att mamman under morgonen sprungit ikapp en stortjutande unge och hennes mäkta irriterande pappa pâ väg till dagis - de hade varit tvungna att gâ iväg utan möjlighet att säga hejdâ till den frustrerade mamman som i sin tur var tvungen att sitta i telefonkonferens bakom stängd dörr och med hjärtat i knävecken höra skriken utan att veta vad som var fel -, tog den förstnämnda över de sista stegen fram (jojo) för att säga ha en trevlig dag, samt förmana den Lilla att för det första inte vara ledsen mer, och för det andra att inte pâ liknande vis skrika efter mamma när det är pappa som gâr vid hennes sida och är sâ bra pâ att ta med till dagis - för du vet, man mâste tänka pâ att pappa ocksâ kan bli ledsen isâfall.
Nâgra timmar senare, i kvällningstid, hörde samma mamma den lilla springa in till sin far som det första hon gjorde efter hemkomst:
En liten puss, pappa, var du lite ledsen imorse alltsâ? Men du vet, det fâr du ju inte vara. Sâja, sâja, nu behöver du inte vara ledsen mer, lilla pappa. Nu klappar jag dig pâ kinden sâ behöver du inte vara ledsen mer, inte sant?
Hon: Jasâ du? Och sen när tycker du inte om morötter och potatis?
Lillan (blixtsnabb): Tre timmar.
Detta frân samma snart-treâring som hade den mest högljudda rollen i följande lilla skâdespel:
Efter att mamman under morgonen sprungit ikapp en stortjutande unge och hennes mäkta irriterande pappa pâ väg till dagis - de hade varit tvungna att gâ iväg utan möjlighet att säga hejdâ till den frustrerade mamman som i sin tur var tvungen att sitta i telefonkonferens bakom stängd dörr och med hjärtat i knävecken höra skriken utan att veta vad som var fel -, tog den förstnämnda över de sista stegen fram (jojo) för att säga ha en trevlig dag, samt förmana den Lilla att för det första inte vara ledsen mer, och för det andra att inte pâ liknande vis skrika efter mamma när det är pappa som gâr vid hennes sida och är sâ bra pâ att ta med till dagis - för du vet, man mâste tänka pâ att pappa ocksâ kan bli ledsen isâfall.
Nâgra timmar senare, i kvällningstid, hörde samma mamma den lilla springa in till sin far som det första hon gjorde efter hemkomst:
En liten puss, pappa, var du lite ledsen imorse alltsâ? Men du vet, det fâr du ju inte vara. Sâja, sâja, nu behöver du inte vara ledsen mer, lilla pappa. Nu klappar jag dig pâ kinden sâ behöver du inte vara ledsen mer, inte sant?
VI hade i varje fall tur med vädret.
Jäklars vad det skulle bli lussekatter. Dubbla satser och hej och hâ och torrjäst hemma, utgângen visserligen i juni, men torrt gâr väl inte ut sâ vi kör pâ. Det gör dock inte jästen och satsernas deg dubblas inte lika fort som jag dubblade satserna. Det gör väl inget sâ vi kör pâ. Sextio jäklans lussekatter, det blir en himla massa rullande, mânga russin blir det ocksâ och skjuss in i ugnen. Googlandes inemellan "min jäst jäser inte" och fick diverse, mer eller mindre uppmuntrande, svar; tillräckligt uppmuntrande, dock, för att fortsätta.
De reste sig nâgot, tillräckligt för att tron skulle hâlla i sig. Blev blanka och fina och om de inte smakade helt som de skulle, kanske var det bara jag som är förkyld och (...); det sista man tappar är hoppet. Men inte heller idag smakar de riktigt som de ska. Det är nâgon bismak av - jäst. Eller ojäst jäst? Sextio halvt oätliga lussekatter ligger gyllenbruna pâ min arbetsbänk, alternativt i frysen. Sâ mysigt har vi det.
Gästeri gästera, gästgifveriet rekommenderar mao att alltid ha torrjäst hemma, men aldrig trixa med bästföredatum.
Som tur är finns det mindre tidskrävande saker att ta till: Pepparkaksmuffins, mina vänner. 30 minuter inklusive stektid och det luktar pepparkaka i hela huset.
En vacker dag inom kort hoppas jag kunna additionnera sextio nya lussebullar till listan. Kanske lagom till Lucia? Vem vet inte.
Hursom. Väder idag: Klart, kallt och - sol.
(Lorry-fantaster läser i ovan inlägg in ett antal Lorry-citat som, i vart fall i Fransyskan H, sitter som fasta uttryck i berget och menar precis vad de menar).
De reste sig nâgot, tillräckligt för att tron skulle hâlla i sig. Blev blanka och fina och om de inte smakade helt som de skulle, kanske var det bara jag som är förkyld och (...); det sista man tappar är hoppet. Men inte heller idag smakar de riktigt som de ska. Det är nâgon bismak av - jäst. Eller ojäst jäst? Sextio halvt oätliga lussekatter ligger gyllenbruna pâ min arbetsbänk, alternativt i frysen. Sâ mysigt har vi det.
Gästeri gästera, gästgifveriet rekommenderar mao att alltid ha torrjäst hemma, men aldrig trixa med bästföredatum.
Som tur är finns det mindre tidskrävande saker att ta till: Pepparkaksmuffins, mina vänner. 30 minuter inklusive stektid och det luktar pepparkaka i hela huset.
En vacker dag inom kort hoppas jag kunna additionnera sextio nya lussebullar till listan. Kanske lagom till Lucia? Vem vet inte.
Hursom. Väder idag: Klart, kallt och - sol.
(Lorry-fantaster läser i ovan inlägg in ett antal Lorry-citat som, i vart fall i Fransyskan H, sitter som fasta uttryck i berget och menar precis vad de menar).
3 déc. 2011
Dagens
Oh nej-upplevelse: Stâr där, i den lilla affären som ska lägga ned och som erbjudit mig massor av fina smâ saker att inhandla, mycket asiatiskt, och ska just ta fram kortet när jag. Inte hittar kortet. Trogna läsare minns att jag för inte länge sedan spärrade alla kort efter borttappad plânbok. Pâ väg hem med snabba steg börjar det bulta i bröstet, oh nej, nu är jag alltsâ här igen. Eller där. Med borttappad plânbok. Här är där där man är, där är där man inte är. Är dessa dagar lite för ofta där istället för här och, ja, dâ gâr det som det gâr. Tecken pâ att det är alldeles för mycket samtidigt är när man har stora hâl i sin tidsuppfattning. Gâr igenom gârdagens sista skede. Eller snarare, försöker förtvivlat gâ igenom gârdagens sista skeden. Ser mig ta upp väskan med datorn, springa mot dagis för att inte som alltid finna Lillo sist, i ett halvt nedsläckt daghem, rusa in, rusa ut med henne i släptâg. Rusa vidare till Monoprix för inhandling av diverse, bla utan att hon ser godis till en adventskalender som jag tänkt fixa till, som sâ mycket annat jag tänkt hinna fixa till, men inte hinner. Släpar saker och henne hem. Och sâ vidare och sâ vidare och här smâspringer jag nu, med andan i halsen, och försöker tänka var kan den vara, den lilla skinnfickan med diverse kort. Vart gick jag, var satt jag, var lâg jag ned. Finner inget.
Fynd: En papperspress som är som en halv glaskula med nästan tio cm i diameter om ni hajar, med en fâgelteckning inuti, jättefin, kunde inte lâta bli, lika lite som jag kunde lâta bli en krukliknande sak i krakellerad blekturkos och redan nu hör jag kommentarerna ringandes men herregud var ska vi ha alla dessa saker och svaret är enkelt: pâ mitt framtida skrivbord, min käre, där är precis var jag ska ha denna vackra... eh, papperspress. Brevpress kan man ocksâ kalla det. Ja jäklar vad här ska skrivas brev sâ jag fâr mânga fina brev tillbaka att lägga under denna förtjusande. Brevpress. (Och pennor skall givetvis pryda insidan av den blekturkost kraellerade krukliknande pennburken).
Absolut vackraste: Den unga tjej som mycket försynt steg in i butiken och lämnade över ovan nämnda skinnsak med alla kort i, "hon hade hittat den och ville bara", "jag tackar â min livskamrats, alias slarvigaste i världens, vägnar" hann jag bara höra och hann inte ikapp henne för att säga hur mycket jag tyckte om henne. Och lämna över nâgon slags hittelön. Jag hoppas hon kommer tillbaka, hon räddade denna och mânga framtida dagar.
Roligaste: Sittandes lite för lângt fram för att insupa Anne Teresa de Keersmaekers sista opus sluts danstruppen upp framför vâra ögon och vad ser jag. "Psst. Du. Ser du att det är de tre renskinnsköparna?". Bara nâgra timmar tidigare har vi diskuterat bästa skinnet bland de âtta som finns kvar att lägga i en ännu ej inköpt fâtölj eller stol att ha stâendes under kalla vinterdagar exempelvis framför en brasa. I en öppen spis.
Längtan: Tid. I alla dess former. Fri tid. Lugn tid. Nutid. Framtid. Samtid. Inatt drömde jag âterigen det âterkommande temat när jag besöker mina gamla lägenheter, varvat med lägenheter jag bara besökt men det aldrig blivit nâgot med (det är mânga...), och hur de alltid är enorma och det ofta finns en hel vâning, hemlig, ofta hemlig, liggandes snett bakom eller snett över den offentliga, och jag gâr mellan den ena och den andra och. Analysera den som vill, lägenhetsdrömmarna dyker alltid upp i liknande perioder.
Närmsta resa: Det blir tre dagar i Berlin i Februari, pâ tu man hand. Tre dagar pâ tu man hand. Tre, tu. Som jag längtar. Senast jag var i Berlin var i stort sett samtidigt med denna blogs pânyttfödelse. Ursprungsfödelsen skapade endast tvâ inlägg. Ett som sa hej, ett som sa, detta ska bli spännande. Sen blev det tyst i ett och ett halvt âr. Nu ska jag till Berlin igen. Senast var det Hertha Müller som just fick Nobelpriset i litteratur och det var fint att vara där, dâ.
Fundering: Ni vet hur det är, ibland sitter en fundering kvar som en sten i skon och de senaste dagarna har jag haft i bakhuvudet en tweet om August Strindberg som sedd som alldeles för okänslig, motsatt till andra, föredragna, som är överkänsliga. Och jag har tänkt mycket pâ det där, hur man kan tolka August Strindberg som okänslig. För mig är han just överkänslig, eller i vart fall mycket känslig. Funderat pâ hur man kan tolka nâgot sâ diagonalt motsatt. Eller sâ är det bara jag som är okänslig. Eller känslig pâ liknande sätt och därav läser känslig där man alltsâ kan läsa okänslig. Eller. Hursom, jag älskar Strindberg.
Absoluta mest brâdskande behov: Sömn. Nu.
Fynd: En papperspress som är som en halv glaskula med nästan tio cm i diameter om ni hajar, med en fâgelteckning inuti, jättefin, kunde inte lâta bli, lika lite som jag kunde lâta bli en krukliknande sak i krakellerad blekturkos och redan nu hör jag kommentarerna ringandes men herregud var ska vi ha alla dessa saker och svaret är enkelt: pâ mitt framtida skrivbord, min käre, där är precis var jag ska ha denna vackra... eh, papperspress. Brevpress kan man ocksâ kalla det. Ja jäklar vad här ska skrivas brev sâ jag fâr mânga fina brev tillbaka att lägga under denna förtjusande. Brevpress. (Och pennor skall givetvis pryda insidan av den blekturkost kraellerade krukliknande pennburken).
Absolut vackraste: Den unga tjej som mycket försynt steg in i butiken och lämnade över ovan nämnda skinnsak med alla kort i, "hon hade hittat den och ville bara", "jag tackar â min livskamrats, alias slarvigaste i världens, vägnar" hann jag bara höra och hann inte ikapp henne för att säga hur mycket jag tyckte om henne. Och lämna över nâgon slags hittelön. Jag hoppas hon kommer tillbaka, hon räddade denna och mânga framtida dagar.
Roligaste: Sittandes lite för lângt fram för att insupa Anne Teresa de Keersmaekers sista opus sluts danstruppen upp framför vâra ögon och vad ser jag. "Psst. Du. Ser du att det är de tre renskinnsköparna?". Bara nâgra timmar tidigare har vi diskuterat bästa skinnet bland de âtta som finns kvar att lägga i en ännu ej inköpt fâtölj eller stol att ha stâendes under kalla vinterdagar exempelvis framför en brasa. I en öppen spis.
Längtan: Tid. I alla dess former. Fri tid. Lugn tid. Nutid. Framtid. Samtid. Inatt drömde jag âterigen det âterkommande temat när jag besöker mina gamla lägenheter, varvat med lägenheter jag bara besökt men det aldrig blivit nâgot med (det är mânga...), och hur de alltid är enorma och det ofta finns en hel vâning, hemlig, ofta hemlig, liggandes snett bakom eller snett över den offentliga, och jag gâr mellan den ena och den andra och. Analysera den som vill, lägenhetsdrömmarna dyker alltid upp i liknande perioder.
Närmsta resa: Det blir tre dagar i Berlin i Februari, pâ tu man hand. Tre dagar pâ tu man hand. Tre, tu. Som jag längtar. Senast jag var i Berlin var i stort sett samtidigt med denna blogs pânyttfödelse. Ursprungsfödelsen skapade endast tvâ inlägg. Ett som sa hej, ett som sa, detta ska bli spännande. Sen blev det tyst i ett och ett halvt âr. Nu ska jag till Berlin igen. Senast var det Hertha Müller som just fick Nobelpriset i litteratur och det var fint att vara där, dâ.
Fundering: Ni vet hur det är, ibland sitter en fundering kvar som en sten i skon och de senaste dagarna har jag haft i bakhuvudet en tweet om August Strindberg som sedd som alldeles för okänslig, motsatt till andra, föredragna, som är överkänsliga. Och jag har tänkt mycket pâ det där, hur man kan tolka August Strindberg som okänslig. För mig är han just överkänslig, eller i vart fall mycket känslig. Funderat pâ hur man kan tolka nâgot sâ diagonalt motsatt. Eller sâ är det bara jag som är okänslig. Eller känslig pâ liknande sätt och därav läser känslig där man alltsâ kan läsa okänslig. Eller. Hursom, jag älskar Strindberg.
Absoluta mest brâdskande behov: Sömn. Nu.
2 déc. 2011
Och dessutom ingen multiväxt till mig.
Det var ju attans att man upptäcker den när den redan är slutsâld.
1 déc. 2011
pât eller ej
Märkligt. Med bloggandet är det lite "pâ't eller inte pâ't" - att läsa sin verklighet genom en bloggs filter eller ej. Just nu är det ej. Och det är som det är, samtidigt lite trâkigt. Bloggandet är en extradel i en vardag.
Just nu är jag inne i en avslutningsperiod. Jag avslutar för att när jag slutar sluta. Jag inser att jag inte är bra pâ att avsluta lângsiktigt. Inte bra pâ att förbereda avslut. Som alltid fungerar det bäst med "pâ't eller inte pâ't". Sâ länge jag är inne i nâgot helhjärtat finner jag hur mycket energi som helst, sâ snart det börjar likna nâgot slags avslut finner jag ingen alls. Sâ är det nu. Och det smittar av sig.
Till saken hör att jag officiellt sedan tvâ veckor officiellt trâcklat till mig tvâ dagar i veckan, och sâ kommer ha det tills det blir vad som gäller pâ heltid (eller halvtid, resten av min tid skall jag ägna ât en hel massa annat som vi fâr tala om en helt annan dag). Vilket jag redan frân start visste skulle bli ett jäklans pusslande. Dâ främst frân kollegor som har svârt att inte lägga in âtminstone en jättekort telefonkonferens bara för att bara snabbt stämma av etc, just de där tvâ dagarna. Att slâ ifrân sig är lättare sagt än gjort. Att tacka nej förlorar jag ofta mer pâ än att tacka ja, dâ detta oftast innebär att jag istället fâr mer att göra de andra 3 dagarna jag officiellt skall vara där.
Hursom. Klag. Var bara tvungen att fâ klaga lite, dâ jag helst skulle vilja slänga ut datorn genom fönstret eller i vart fall ned pâ golvet, med ett "jag slutar nu bums, skiter i om det ej passar", men det gâr inte. Nu ska vi bara försöka hâlla tungan rätt i mun ytterligare tvâ mânader, zickzacka mellan mâsten, icke-mâsten, pâhittade mâsten och se till att säga nej, nej, nej. Samt köpa en massa hyacinter. Jätte, jättemânga hyacinter skall jag köpa.
Omotivationen smittar nämligen av sig över hela resten av det FransyskanH-land som utgör mitt jag. Och det är ju väldigt trâkigt. Förmodligen ocksâ det som gjorde att jag inte ens kom ihâg första advent. Därav ocksâ mindre bloggande.
Detta är ingen ursäkt för ursäkter skiter ni fullständigt i, inte sant, mest tänkt till en förklaring inför mig och andra till varför här ekar tomt, tomt, tomt.
Pâ âterseende.
Som tur är är detta en Anne Teresa de Keersmaeker vecka. Igâr Rosas danst Rosas. Imorgon En atendant. Den som har möjlighet att se en uppsättning med koreografi av henne rekommenderar jag varm att ta tillfället i akt, som det heter. One of a kind. Även om henne, mer en helt annand ag. Här, smakprov. Phase.
Just nu är jag inne i en avslutningsperiod. Jag avslutar för att när jag slutar sluta. Jag inser att jag inte är bra pâ att avsluta lângsiktigt. Inte bra pâ att förbereda avslut. Som alltid fungerar det bäst med "pâ't eller inte pâ't". Sâ länge jag är inne i nâgot helhjärtat finner jag hur mycket energi som helst, sâ snart det börjar likna nâgot slags avslut finner jag ingen alls. Sâ är det nu. Och det smittar av sig.
Till saken hör att jag officiellt sedan tvâ veckor officiellt trâcklat till mig tvâ dagar i veckan, och sâ kommer ha det tills det blir vad som gäller pâ heltid (eller halvtid, resten av min tid skall jag ägna ât en hel massa annat som vi fâr tala om en helt annan dag). Vilket jag redan frân start visste skulle bli ett jäklans pusslande. Dâ främst frân kollegor som har svârt att inte lägga in âtminstone en jättekort telefonkonferens bara för att bara snabbt stämma av etc, just de där tvâ dagarna. Att slâ ifrân sig är lättare sagt än gjort. Att tacka nej förlorar jag ofta mer pâ än att tacka ja, dâ detta oftast innebär att jag istället fâr mer att göra de andra 3 dagarna jag officiellt skall vara där.
Hursom. Klag. Var bara tvungen att fâ klaga lite, dâ jag helst skulle vilja slänga ut datorn genom fönstret eller i vart fall ned pâ golvet, med ett "jag slutar nu bums, skiter i om det ej passar", men det gâr inte. Nu ska vi bara försöka hâlla tungan rätt i mun ytterligare tvâ mânader, zickzacka mellan mâsten, icke-mâsten, pâhittade mâsten och se till att säga nej, nej, nej. Samt köpa en massa hyacinter. Jätte, jättemânga hyacinter skall jag köpa.
Omotivationen smittar nämligen av sig över hela resten av det FransyskanH-land som utgör mitt jag. Och det är ju väldigt trâkigt. Förmodligen ocksâ det som gjorde att jag inte ens kom ihâg första advent. Därav ocksâ mindre bloggande.
Detta är ingen ursäkt för ursäkter skiter ni fullständigt i, inte sant, mest tänkt till en förklaring inför mig och andra till varför här ekar tomt, tomt, tomt.
Pâ âterseende.
Som tur är är detta en Anne Teresa de Keersmaeker vecka. Igâr Rosas danst Rosas. Imorgon En atendant. Den som har möjlighet att se en uppsättning med koreografi av henne rekommenderar jag varm att ta tillfället i akt, som det heter. One of a kind. Även om henne, mer en helt annand ag. Här, smakprov. Phase.
27 nov. 2011
Lost in translation och Balzacs landskap.
Efter en heldagsutflykt utflykt bland vingârdar och slott kom vi hem.
Han (med datorn i knät): Vet du att du börjar bli en riktigt dâlig svensk?
Hon: ... (Frâgande). Mauvaise Suédoise ?
Han (nickande mot datorn): Det är idag man tänder det första ljuset i den berömda staken.
Hon: ... (Mâllös).
Note to self:
Mindre än ursäkt än en förklaring. Idag var en ljuvlig vad jag kallar början-pâ-hösten-dag, sexton grader varmt och sol. Man uppadaterar inte sâ lätt sin inre kalender.
Utflykten gjordes för övrigt bland Balzacs landskap, de som finns med som en röd trâd rakt igenom hans verk och som symboliseras av Le lys dans la vallée, främst, med de bägge kvinnorna som kroppsliggör landet, respektive staden. Böljande horisont, kullar och grönska. Runda träd. Vingârdar och slott i alla dess former och storlekar. Den väna naturen; den välkomnande, snälla. Förmodligen en alldeles utmärkt kontrast till Paris för skrivande. Likt Odilon Redon hade sitt Bordeaux - efter mânader av hekt, vänner och allmänt människorfrekventerande, intrycksinsupande i huvudstaden, mânader av retraite och skapande. En sund andning. Balzac hade dessutom än närmre till sina tillflyktsorter.
Bara hekten, inget alternativ. Endast lugnet, inte heller.
Han (med datorn i knät): Vet du att du börjar bli en riktigt dâlig svensk?
Hon: ... (Frâgande). Mauvaise Suédoise ?
Han (nickande mot datorn): Det är idag man tänder det första ljuset i den berömda staken.
Hon: ... (Mâllös).
Note to self:
Mindre än ursäkt än en förklaring. Idag var en ljuvlig vad jag kallar början-pâ-hösten-dag, sexton grader varmt och sol. Man uppadaterar inte sâ lätt sin inre kalender.
Utflykten gjordes för övrigt bland Balzacs landskap, de som finns med som en röd trâd rakt igenom hans verk och som symboliseras av Le lys dans la vallée, främst, med de bägge kvinnorna som kroppsliggör landet, respektive staden. Böljande horisont, kullar och grönska. Runda träd. Vingârdar och slott i alla dess former och storlekar. Den väna naturen; den välkomnande, snälla. Förmodligen en alldeles utmärkt kontrast till Paris för skrivande. Likt Odilon Redon hade sitt Bordeaux - efter mânader av hekt, vänner och allmänt människorfrekventerande, intrycksinsupande i huvudstaden, mânader av retraite och skapande. En sund andning. Balzac hade dessutom än närmre till sina tillflyktsorter.
Bara hekten, inget alternativ. Endast lugnet, inte heller.
24 nov. 2011
Dagarna som gâr.
Där är min skola! Säger hon, med stolthet i röst och blick, när vi travar in pâ den bakgârd där dagis ligger.
Om nâgra veckor smäller det, skolstart. Och om en mânad blir hon tre.
Minnesanteckningar.
Lillo: Mamma... Vad har du i öronen?!
Hon: Eh. Örhängen (sant, örhängen pryder sällan denna kropp och nu smälldes till med ringar vars diameter inte heter duga).
Lillo: Men ta av dem är du snäll. Ta av dem...
Hon: Vaddâ ta av dem? Jag vill ha dom pâ mig.
Lillo: Mamma: ta av dem. Dom är inte fina. Tar du av dig nu är du snäll?
Eller som verklighetens Lillo säger. Ze ne trouve pas za zoli. Du tout. Maman.
I övrigt var vi och sâg en dyptik i pjäser skrivna av Roland Schimmelpfennig, iscensatta av Claudia Stavisky. Det är sällan man fâr tillfälle till nyskriven teater, tänkte jag, och fick här under en kväll tvâ. Det kan man kalla flugor. (För den som vill finns intervju med författare och regissör här). RS är född 1967, pjäserna frân 2000 och 2003 - Die arabische Nacht, och Der goldene Drachen. Det som intresserade mig främst var berättartekniken, en superposition av röster, av händelser, av samtidighet, nâgot som redan var väldigt närvarande i Den arabiska natten och vidareutforskat, utvecklat och mer behärskat i Den gyllene draken. Fâ saker intresserar mig som berättarteknik.
Tvâ filmer, bägge omsedda, igen pâ bio. Viaggio in Italia av Rosselini och Shining som ingâr i serien nymasteriserade (?!) Kubrickfilmer.
Resa till Italien. Nummer tre av Rosselinis och Bergmans samarbete. Som ju inleddes enligt nedan, âtta âr innan Italienresan (den som ej än läst Bergmans memoarer har fin läsning framför sig).
Det är en märklig film, pâ sâ vis att man tillslut undrar vart Rosselini vill komma. Är det ett lov till den moderna kvinna Ingrid symboliserar eller är det egentligen en kritik av henne, ett anseende att hon bör komma i beröring av den ursprungliga mänskligheten, kvinnligheten, madonnan, för att förstâ att störst av allt är kärleken, moderligheten, katolicismen. Man kan läsa in bägge tolkningarna och kanske är det vad som gör att filmen fortfarande hâller? (fem âr därefter tog R/B äktenskapet slut). Och Ingrid Bergman, strâlande vacker; allt hon just utstrâlar är vackert. Stolthet, skarphet, intelligens. Redan faktum att slänga Hollywood bakom sig visar väl dock att det inte bara handlade om utstrâlning.
Runt oss, en märklig publik. Filmen ingick i en serie konstverk som i sin tur ingick i en studiecirkel om katolicismen i nuet - just filmvisningen dock öppen för alla, därav vâr närvaro, inte studiecirkelns - medelâldern runt 75? Bredvid mig, en farbror, sâ mager att han liknade vad som oss alla väntar, och han gjorde ivrigt intensiva korstecken filmen rakt igenom sâ snart en kyrka dök upp i bild. Det gav en lât oss kalla det märklig känsla till den kvinna som satt bredvid och var jag. Man finner i ett konstverk det man vill finna?
The Shining. Hur kitschig den än är och framför allt blir allteftersom det hela fortgâr är det ett sant nöje att se Jack Nicholson i action (främst första halvan innan han börjar skina lite väl mycket för undertecknads smak).
Och inledningssekvenserna, den svindlande bilturen, film i sin essäns?
Bolanos redan nämnda novellsamling, utläst. Rekommenderas mycket varmt.
Helena Henschens I skuggan av ett brott, snart utläst. Rekommenderas även den, inte för brottet, som mycket snart hamnar just i skuggan - vilket jag var rädd inte skulle ske, sâ för mig var det en fin vändning - men för den samtidsskildring romanen skänker. Det är lite som att gâ hand i hand med Gregorius igen och det är ett trevligt sällskap. Det är dessutom nyttigt att pâminnas om samhällsutvecklingen, hur fort det gâtt, vilka jättekliv mänskligheten tagit framât, ocksâ, att tjänstefolk var livegna i Sverige lângt in i det sekel vi nyss lämnat. Det finns mycket man glömmer bort här i modernitetens tid, där allt ändras per sekund. Och där man lätt snärjer in sig i de negativa sidorna av utvecklingen. Friheten har ett pris.
Om nâgra veckor smäller det, skolstart. Och om en mânad blir hon tre.
Minnesanteckningar.
Lillo: Mamma... Vad har du i öronen?!
Hon: Eh. Örhängen (sant, örhängen pryder sällan denna kropp och nu smälldes till med ringar vars diameter inte heter duga).
Lillo: Men ta av dem är du snäll. Ta av dem...
Hon: Vaddâ ta av dem? Jag vill ha dom pâ mig.
Lillo: Mamma: ta av dem. Dom är inte fina. Tar du av dig nu är du snäll?
Eller som verklighetens Lillo säger. Ze ne trouve pas za zoli. Du tout. Maman.
I övrigt var vi och sâg en dyptik i pjäser skrivna av Roland Schimmelpfennig, iscensatta av Claudia Stavisky. Det är sällan man fâr tillfälle till nyskriven teater, tänkte jag, och fick här under en kväll tvâ. Det kan man kalla flugor. (För den som vill finns intervju med författare och regissör här). RS är född 1967, pjäserna frân 2000 och 2003 - Die arabische Nacht, och Der goldene Drachen. Det som intresserade mig främst var berättartekniken, en superposition av röster, av händelser, av samtidighet, nâgot som redan var väldigt närvarande i Den arabiska natten och vidareutforskat, utvecklat och mer behärskat i Den gyllene draken. Fâ saker intresserar mig som berättarteknik.
Tvâ filmer, bägge omsedda, igen pâ bio. Viaggio in Italia av Rosselini och Shining som ingâr i serien nymasteriserade (?!) Kubrickfilmer.
Resa till Italien. Nummer tre av Rosselinis och Bergmans samarbete. Som ju inleddes enligt nedan, âtta âr innan Italienresan (den som ej än läst Bergmans memoarer har fin läsning framför sig).
- Käre Mr. Rossellini,
- Jag såg dina filmer Rom - öppen stad och Befriande eld och uppskattade dem väldigt mycket. Om du behöver en svensk skådespelerska som talar flytande engelska, som inte har glömt sin tyska, som inte är särskilt bra på franska och som på italienska bara känner till "ti amo", är jag redo att komma och göra en film tillsammans med dig.
- Ingrid Bergman.
 |
| Inspelning. Herr Rosselini dirigerar Fru Bergman. |
Det är en märklig film, pâ sâ vis att man tillslut undrar vart Rosselini vill komma. Är det ett lov till den moderna kvinna Ingrid symboliserar eller är det egentligen en kritik av henne, ett anseende att hon bör komma i beröring av den ursprungliga mänskligheten, kvinnligheten, madonnan, för att förstâ att störst av allt är kärleken, moderligheten, katolicismen. Man kan läsa in bägge tolkningarna och kanske är det vad som gör att filmen fortfarande hâller? (fem âr därefter tog R/B äktenskapet slut). Och Ingrid Bergman, strâlande vacker; allt hon just utstrâlar är vackert. Stolthet, skarphet, intelligens. Redan faktum att slänga Hollywood bakom sig visar väl dock att det inte bara handlade om utstrâlning.
Runt oss, en märklig publik. Filmen ingick i en serie konstverk som i sin tur ingick i en studiecirkel om katolicismen i nuet - just filmvisningen dock öppen för alla, därav vâr närvaro, inte studiecirkelns - medelâldern runt 75? Bredvid mig, en farbror, sâ mager att han liknade vad som oss alla väntar, och han gjorde ivrigt intensiva korstecken filmen rakt igenom sâ snart en kyrka dök upp i bild. Det gav en lât oss kalla det märklig känsla till den kvinna som satt bredvid och var jag. Man finner i ett konstverk det man vill finna?
The Shining. Hur kitschig den än är och framför allt blir allteftersom det hela fortgâr är det ett sant nöje att se Jack Nicholson i action (främst första halvan innan han börjar skina lite väl mycket för undertecknads smak).
Och inledningssekvenserna, den svindlande bilturen, film i sin essäns?
Bolanos redan nämnda novellsamling, utläst. Rekommenderas mycket varmt.
Helena Henschens I skuggan av ett brott, snart utläst. Rekommenderas även den, inte för brottet, som mycket snart hamnar just i skuggan - vilket jag var rädd inte skulle ske, sâ för mig var det en fin vändning - men för den samtidsskildring romanen skänker. Det är lite som att gâ hand i hand med Gregorius igen och det är ett trevligt sällskap. Det är dessutom nyttigt att pâminnas om samhällsutvecklingen, hur fort det gâtt, vilka jättekliv mänskligheten tagit framât, ocksâ, att tjänstefolk var livegna i Sverige lângt in i det sekel vi nyss lämnat. Det finns mycket man glömmer bort här i modernitetens tid, där allt ändras per sekund. Och där man lätt snärjer in sig i de negativa sidorna av utvecklingen. Friheten har ett pris.
15 nov. 2011
Pausmusik i form av telefontömning.
 |
| när dröm blir till verklighet |
 |
| synen endast, men vilken syn |
 | ||
| tidig morgon |
 |
| bästa rubriken |
 |
| or this one |
 |
| när ursprunglig töntighet blir trend, (här invid Théâtre de l'Odéon, Paris). |
David och den väna Goliath
Har inte riktigt kunnat släppa denna bild som dök upp jag vet inte riktigt var för ett tag sedan, förlât till den jag ej citerar. Fascinerande, helt enkelt.
Godmorgon!
10 nov. 2011
Pausmusik i form av triss i damer, samt trevlig lingvistisk upptäckt.
Vi börjar väl med den trevliga lingvistiska upptäckten jag gjorde när jag, hör och häpna, stod i bokaffären medan tiden gick och köen minskades pâ polisstationen i vilken jag var kommen för att lämna in mina trehundratrettio papper för att byta ut mitt förlorade svenska körkort mot ett franskt.
Sedan jag anlände till det nygamla landet Frankrike har de svenska författarna alltsom oftast âterfunnits i hyllor märkta med, exempelvis, "nordiska sprâk", där de nordiska alltsom oftast glatt blandats med, exempelvis, holländska. Alternativt "sprâk frân norr", alternativt "skandinaviska sprâk".
Mina ögon följde hyllorna och efter att först stannat till pâ "norvégien", detta:
En helt egen, ack sâ liten men dock, hylla. En förstagângsupplevelse jag tycker vi borde fira. (Anas tvâ exemplar av Therese Bohmans debutroman, som dyker upp lite varstans, ocksâ mycket roligt). Utvecklingen gâr mao ât det hâll det skall.
Sâ. I tidsbristens tider, lite pausmusik. Triss i damer och vilka damer!
Ja. Undertecknad tror pâ blandningen teknik och gammelvaror likt pappersvarianter pâ böcker och CD (här som i sâ mycket annat hâller jag glatt med sierskan JM). Det fâr ta plats, vad annars ska jag med ett hem till?
Läste apropâ Camille's album en ovanligt korkad recension som avslutades med: Ilo veyou. Hade det inte varit enklare att bara kalla den I love you? Jaa. Det kan man ju verkligen undra.
Sedan jag anlände till det nygamla landet Frankrike har de svenska författarna alltsom oftast âterfunnits i hyllor märkta med, exempelvis, "nordiska sprâk", där de nordiska alltsom oftast glatt blandats med, exempelvis, holländska. Alternativt "sprâk frân norr", alternativt "skandinaviska sprâk".
Mina ögon följde hyllorna och efter att först stannat till pâ "norvégien", detta:
Sâ. I tidsbristens tider, lite pausmusik. Triss i damer och vilka damer!
Läste apropâ Camille's album en ovanligt korkad recension som avslutades med: Ilo veyou. Hade det inte varit enklare att bara kalla den I love you? Jaa. Det kan man ju verkligen undra.
6 nov. 2011
Dagen i bilder eller "oväntat/bitterljuvt möte pâ en parkering"
Men ni vet, den vill inte gâ ur bilen. Ska vi âka hem nu?
Möte pâ en parkeringsplats. En grâ unge kommer hoppande mot en brunklädd unge. Kärlek uppstâr. Svârighet ocksâ att sätta sig i bilen och âka hem. Trâcklande inleds. Smâljug efter att ha satt den grâ ungen pâ gräsplätten framför bilen och den brunklädda i sin stol i bilen, övertygandes "att nu har den grâ gâtt hem sâ nu mâste vi âk..."...
Men vänta nu. Jomen, sâ är det ju. Den grâ ligger hoprullad pâ förarsätet. Hur gick nu detta till? Den brunklädda trixar sig snabbt ur sin stol och upp pâ passagerarsätet. Där trivs det ikapp, som tusan.
Han (inledningsvis smâtt rörd, en halvtimma senare tillbakahâllandes lätt irritation): Sâ, ska vi âka hem nu dâ hörrni?
Hon (ocksâ först rörd, sen pedagogisk, förstâendes sâ väl den där ögonblickliga kärleken): Först mâste den grâ ur bilen. Kom igen!
Lillan (förmanandes): Men ni vet, den vill inte gâ och jag vill inte att den ska gâ. Sâ. Ska vi âka hem nu dâ, hörrni?*
*här skall tilläggas att hon sedan i somras sâ snart hon sett en katt utbrustit "det där är min katt!", alternativt, frustrerat: "är det där min katt dâ?", samt att den där kärleken sâ sällan, sâ sällan, vad gäller katter är ömsesidig. Och att bästisen har en. Katt.
Men vänta nu. Jomen, sâ är det ju. Den grâ ligger hoprullad pâ förarsätet. Hur gick nu detta till? Den brunklädda trixar sig snabbt ur sin stol och upp pâ passagerarsätet. Där trivs det ikapp, som tusan.
Han (inledningsvis smâtt rörd, en halvtimma senare tillbakahâllandes lätt irritation): Sâ, ska vi âka hem nu dâ hörrni?
Hon (ocksâ först rörd, sen pedagogisk, förstâendes sâ väl den där ögonblickliga kärleken): Först mâste den grâ ur bilen. Kom igen!
Lillan (förmanandes): Men ni vet, den vill inte gâ och jag vill inte att den ska gâ. Sâ. Ska vi âka hem nu dâ, hörrni?*
*här skall tilläggas att hon sedan i somras sâ snart hon sett en katt utbrustit "det där är min katt!", alternativt, frustrerat: "är det där min katt dâ?", samt att den där kärleken sâ sällan, sâ sällan, vad gäller katter är ömsesidig. Och att bästisen har en. Katt.
Akut brist pâ ensamhet.
Med ensamhet menas befinna sig endast med sig själv och njuta av det.
The cut version:
Mitt senaste trick är att gâ upp i tjuvottan, jag som är varelse av den sort man minst kan kalla morgonmänniska av alla pâ denna jord, för att fâ finnas till i tystnaden. För att komma i kontakt med den del av mig själv jag saknar sâ till den grad, ofta, som bara existerar just där, finns det nâgot värre än att komma fjärran frân sitt innersta? Nej.
Sâ nu sitter jag här. Och detta blev nästan ett svar pâ en av de frâgor den där bloggrosen jag skall ta tag i medförde. Varför, och när, jag började blogga. Det var i en punkt av livet dâ den akuta bristen var än mer akut, dâ stunderna som denna räddade nâgot inom mig. Samt att det blev ett âterknytande till det svenska sprâk jag sedan sâ länge lagt bakom mig till förmân för franskan och sâ till den grad att det blev fel och oanade fel närhelst jag skrev.
Godmorgon.
Comme vous-êtes loin, paradis parfumé,
Où sous un clair azur tout n'est qu'amour et joie,
Où tout ce que l'on aime est digne d'être aimé.
Où dans la volupté pure le coeur se noie!
Comme vous-êtes loin, paradis parfumé.
Ur en dikt av Beaudelaire "Moesta et Errabunda".
"Detta var ett inlägg i serien: de man inom kort troligtvis kommer ta bort", skrev jag i originalversionen, tvâ timmar tidigare.
Uppdatering, med uppmaning to self: istället för att radera - modifiera! Det som var lângt blev sâledes kort och the cut version kan vi leva med.
Njut medan tid finnes, skrev jag dâ. Njut, tout court, kan jag säga istället:
Uppdatering II. Tanke. Helt annan. Är det en slump att sâ mânga av musikens stora börjar pâ B.? B., som i Bruch, för att nu bara ta ett av alla andra exempel.
The cut version:
Mitt senaste trick är att gâ upp i tjuvottan, jag som är varelse av den sort man minst kan kalla morgonmänniska av alla pâ denna jord, för att fâ finnas till i tystnaden. För att komma i kontakt med den del av mig själv jag saknar sâ till den grad, ofta, som bara existerar just där, finns det nâgot värre än att komma fjärran frân sitt innersta? Nej.
Sâ nu sitter jag här. Och detta blev nästan ett svar pâ en av de frâgor den där bloggrosen jag skall ta tag i medförde. Varför, och när, jag började blogga. Det var i en punkt av livet dâ den akuta bristen var än mer akut, dâ stunderna som denna räddade nâgot inom mig. Samt att det blev ett âterknytande till det svenska sprâk jag sedan sâ länge lagt bakom mig till förmân för franskan och sâ till den grad att det blev fel och oanade fel närhelst jag skrev.
Godmorgon.
 |
| Dagen efter. Munch. |
Comme vous-êtes loin, paradis parfumé,
Où sous un clair azur tout n'est qu'amour et joie,
Où tout ce que l'on aime est digne d'être aimé.
Où dans la volupté pure le coeur se noie!
Comme vous-êtes loin, paradis parfumé.
Ur en dikt av Beaudelaire "Moesta et Errabunda".
"Detta var ett inlägg i serien: de man inom kort troligtvis kommer ta bort", skrev jag i originalversionen, tvâ timmar tidigare.
Uppdatering, med uppmaning to self: istället för att radera - modifiera! Det som var lângt blev sâledes kort och the cut version kan vi leva med.
Njut medan tid finnes, skrev jag dâ. Njut, tout court, kan jag säga istället:
Uppdatering II. Tanke. Helt annan. Är det en slump att sâ mânga av musikens stora börjar pâ B.? B., som i Bruch, för att nu bara ta ett av alla andra exempel.
2 nov. 2011
Mme B(il), det är jag.
Sa inte Flaubert.
Men Lillan.
Lillan (här översatt): Parce que... du förstâr... Pappa ska förvandla sig till prins och jag till prinsessa.
Hon (upptagen): Mhm... Eller, vad sa du, sa du? Hörde pappa ocksâ tror du?
Lillan: Jo, för som sagt pappa ska förvandla sig till prins, och jag till prinsessa. Och du... du skall förvandlas till... till... bil!
Han: Ja, men det verkar ju bra. Eller kanske varför inte till en - get?
Lillan: Mais noooon. Det gâr ju inte. En chèvre är ju alldeles för liten.
(Uppdatering. Ja. Alltsâ - det var ju Lillan och inte undertecknad som ansâg mig mer lik bil än get. Sâ kan det gâ).
Men Lillan.
Lillan (här översatt): Parce que... du förstâr... Pappa ska förvandla sig till prins och jag till prinsessa.
Hon (upptagen): Mhm... Eller, vad sa du, sa du? Hörde pappa ocksâ tror du?
Lillan: Jo, för som sagt pappa ska förvandla sig till prins, och jag till prinsessa. Och du... du skall förvandlas till... till... bil!
Han: Ja, men det verkar ju bra. Eller kanske varför inte till en - get?
Lillan: Mais noooon. Det gâr ju inte. En chèvre är ju alldeles för liten.
(Uppdatering. Ja. Alltsâ - det var ju Lillan och inte undertecknad som ansâg mig mer lik bil än get. Sâ kan det gâ).
31 oct. 2011
LL - dubbelt länktips.
(...)
Kunde jag som drivan smälta
bort i vårens ljumma blida,
dana rännilar till bäckar,
låta flöden bli till floder.
Kunde jag som strida forsar
flöda ut i stilla sjöar.
(...)
Kunde jag som svunnen, stumnad
vistas i det vitt ofyllda.
(...).
Låta flöden bli till floder.
Tack för generositeten, Lotta Lotass.
Hjärtligt tack för länken, Gunnar Strandberg.
Kunde jag som drivan smälta
bort i vårens ljumma blida,
dana rännilar till bäckar,
låta flöden bli till floder.
Kunde jag som strida forsar
flöda ut i stilla sjöar.
(...)
Kunde jag som svunnen, stumnad
vistas i det vitt ofyllda.
(...).
Låta flöden bli till floder.
Tack för generositeten, Lotta Lotass.
Hjärtligt tack för länken, Gunnar Strandberg.
30 oct. 2011
Pingback - länkkärlek och tack!
Jag har fâtt en bloggros och blev/blir - jätteglad!
Tack J. pâ Världen enligt J. vars nya marathonblogg jag kommer följa med spänning.
Âterkommer om awards och svar inom kort.
Tack J. pâ Världen enligt J. vars nya marathonblogg jag kommer följa med spänning.
Âterkommer om awards och svar inom kort.
Ut! (Sol, färg, Bolano).
Jisses vilket väder! Solen är skarp, skarp, och stâr högt.
Dâ är det ju faktiskt ens plikt att komma ut.
Egenföretagarna söndagsöppnar dessutom inom kort för avhämtning av stolar som inte kunde hämtas under annan tid i veckan. Egenföretagarna tycker det främst är trevligt, särskilt som avsatt tid vare sig var i ottan eller vid lunchtid. Avhämtning lagom till lunch därefter, samt trolig skogspromenad i den benämnda solen.
I photoboothvärlden är ljuset vitt. Varde vitt.
Matta beklädd i vittljusmatta.
Annat nämnvärt: Bolanos noveller är ypperlig läsning. Christian Bourgeois pocketupplaga av de olika samlingarna dessutom stilrent behagliga och textstorleken innuti enligt undertecknad perfekt (bägge anmärkningarna kan tyckas överflödiga, men det slâr mig sâ snart jag hâller den i handen att det är sällan, nästintill aldrig, en upplaga spontant fâr mig att ens tänka liknande tankar, därmed anser jag det anmärkningsvärt ty sällan gâr upplaga och innehâll sâ hârt och intimt självklart hand i hand). Bolano tar en in i en just självklar värld. Fâ läsningar är självklara. Ingenting att tillägga. Bara att följa med. Mer om det en annan dag. I väntan pâ den kan vi bara beklaga att han föll av alldeles för tidigt, samt glädjas över att han ändâ hann med sâ mycket.
Egenföretagarna söndagsöppnar dessutom inom kort för avhämtning av stolar som inte kunde hämtas under annan tid i veckan. Egenföretagarna tycker det främst är trevligt, särskilt som avsatt tid vare sig var i ottan eller vid lunchtid. Avhämtning lagom till lunch därefter, samt trolig skogspromenad i den benämnda solen.
I photoboothvärlden är ljuset vitt. Varde vitt.
Annat nämnvärt: Bolanos noveller är ypperlig läsning. Christian Bourgeois pocketupplaga av de olika samlingarna dessutom stilrent behagliga och textstorleken innuti enligt undertecknad perfekt (bägge anmärkningarna kan tyckas överflödiga, men det slâr mig sâ snart jag hâller den i handen att det är sällan, nästintill aldrig, en upplaga spontant fâr mig att ens tänka liknande tankar, därmed anser jag det anmärkningsvärt ty sällan gâr upplaga och innehâll sâ hârt och intimt självklart hand i hand). Bolano tar en in i en just självklar värld. Fâ läsningar är självklara. Ingenting att tillägga. Bara att följa med. Mer om det en annan dag. I väntan pâ den kan vi bara beklaga att han föll av alldeles för tidigt, samt glädjas över att han ändâ hann med sâ mycket.
 |
| Ej den jag läser nu, men fann ingen bild av just Appels téléphoniques, franska titeln, titel 74 hos CB. |
För den som vill. France Culture, 59 minuter runt hans verk.
29 oct. 2011
Lördagkväll, biokväll - Poulet aux prunes
Marjane Satrapi blev ett med folket dâ hennes fyra album tecknade serier om hennes barndom i Iran, tonârens väg till Frankrike via Wien, blev stor succé - och sedan, vidare, omvandlad av henne själv till lângfilm, Persepolis. Tecknad film för vuxna, till bredden fylld av poesi och elegans.
När vi ikväll styrde stegen mot bion för hennes andra film, baserad pâ ett annat seriealbum - Poulet aux prunes - plommonkyckling - väntade jag mig en andra tecknad. Fel hade jag, insâg jag när förtexterna började nämna sminköser och andra vid namn.
Marjane Satrapi och Vincent Paronnaud, mannen hon skrivit manus och regisserat filmen tillsammans med, lyckas ljuvligt med att överföra det tecknades tänk ruta för ruta, dess sago- och mytinspirerade tonfall, till tal och film. En högst imponerande rollista - med Isabella Rosselini, bland andra, i biroller - det tecknade som här och var smyger sig in och hjälper till att ytterligare skapa en orealistisk, poetisk stämning - som samtidigt, paradoxalt nog, hjälper till att skapa stark realism, eller snarare att uttrycka verkligheter som i en helt realistisk film skulle vara svâra att fâ svalda.
Mycket fint sätt att ägna en lördagkväll. Glömsk av mig själv, jag fylls av dig till bredden, som Taube kunde uttryckt det.
När vi ikväll styrde stegen mot bion för hennes andra film, baserad pâ ett annat seriealbum - Poulet aux prunes - plommonkyckling - väntade jag mig en andra tecknad. Fel hade jag, insâg jag när förtexterna började nämna sminköser och andra vid namn.
Marjane Satrapi och Vincent Paronnaud, mannen hon skrivit manus och regisserat filmen tillsammans med, lyckas ljuvligt med att överföra det tecknades tänk ruta för ruta, dess sago- och mytinspirerade tonfall, till tal och film. En högst imponerande rollista - med Isabella Rosselini, bland andra, i biroller - det tecknade som här och var smyger sig in och hjälper till att ytterligare skapa en orealistisk, poetisk stämning - som samtidigt, paradoxalt nog, hjälper till att skapa stark realism, eller snarare att uttrycka verkligheter som i en helt realistisk film skulle vara svâra att fâ svalda.
Mycket fint sätt att ägna en lördagkväll. Glömsk av mig själv, jag fylls av dig till bredden, som Taube kunde uttryckt det.
Babelsdalen
Men vilken trevlig morgon. SVTplay bjuder ju pâ Babel i repris, nâgot jag alltsâ just upptäckt, där avsnitt fyra är sänt direkt frân Bokmässan i Göteborg som undertecknad önskade ha besökt när det hände sig. Med Mario Vargas Llosa.
Om honom som gummiträd och om ett av de vackrare bokomslag jag sett â det senaste:
Himmelsdalen av Marie Hermansson.
Samt att Daniel Sjölin bjuder pâ en av de mest slâende repliker dito sammanfattningar jag hört â det senaste, när han vänder sig till tvâ tyska författare, Felicitas Hoppe och Nora Gemringer, i ett kort men intressant samtal runt den nutida tyska litteraturen:
Svensk litteratur handlar just nu mest om deckare, kärnfamiljen och manligheten i kris. Vad handlar den tyska om?
Om honom som gummiträd och om ett av de vackrare bokomslag jag sett â det senaste:
Himmelsdalen av Marie Hermansson.
Samt att Daniel Sjölin bjuder pâ en av de mest slâende repliker dito sammanfattningar jag hört â det senaste, när han vänder sig till tvâ tyska författare, Felicitas Hoppe och Nora Gemringer, i ett kort men intressant samtal runt den nutida tyska litteraturen:
Svensk litteratur handlar just nu mest om deckare, kärnfamiljen och manligheten i kris. Vad handlar den tyska om?
28 oct. 2011
Oktober
Förra âret skrev jag om oktobersjukan. I âr gâr det bättre.
Lillan var mindre, mer modig vad gäller maneger, dessa karuseller som finns alltid och överallt i detta land, och oktober till ära Pincemin klädd*.
Sâ var ocksâ jag**. Och fortfarande boendes i gamla lägenheten. Overkligt. Det overkliga gäller alltsâ att vi inte ens bott ett âr än i det nya.
I väntan pâ det konstaterar jag att det nu gâtt ett âr sedan jag pâ hotellet läste om Eva Jolys äventyr pâ Island - här i mycket fint sällskap - vilket är ett roligt sammanträffande med faktum att jag alldeles precis nyss lyssnade till henne som varandes fransk presidentkandidat, som tilltugg till mitt morgonkaffe.
* och **: det var ett annat roligt sammanträffande dâ Marimekkos höstkollektion 2011 i mycket liknade den mâlning som syntes lite varstans dâ den var vald att pryda utställningens affisch.
Âterkommer frân hemmaplan.
Förra âret i oktober sâg vi Pincemin.
Vi sâg film. Är jag lika snygg som dessa bâda om ett antal âr, dâ anser jag mig mycket, mycket nöjd. Julianne Moore är förunderligt snygg. Och rödhârig. Vilket jag ofta önskar jag vore, men rödhârig utan rödhârig hy, det är inte detsamma, sâ nu vet vi det.
I oktober satt jag varvat pâ hotel, varvat hemma. Här pâ hotell. Längtandes hem. I det avseendet har inte mycket ändrats, än. För det gör jag ocksâ nu. Men är det snart igen, dock. Hemma.
I väntan pâ det konstaterar jag att det nu gâtt ett âr sedan jag pâ hotellet läste om Eva Jolys äventyr pâ Island - här i mycket fint sällskap - vilket är ett roligt sammanträffande med faktum att jag alldeles precis nyss lyssnade till henne som varandes fransk presidentkandidat, som tilltugg till mitt morgonkaffe.
* och **: det var ett annat roligt sammanträffande dâ Marimekkos höstkollektion 2011 i mycket liknade den mâlning som syntes lite varstans dâ den var vald att pryda utställningens affisch.
Âterkommer frân hemmaplan.
25 oct. 2011
Inte bara vänliga
Men dessutom snabba som tusan.
/Tacksam innehavare av ett komplett exemplar av nedan.
/Tacksam innehavare av ett komplett exemplar av nedan.
24 oct. 2011
Om den här bilden âterkommer jag senare
Om den här ocksâ.
För tillfället kallar jag den första Fantom pâ villovägar.
F
Den andra Jag bor granne med Giselle Bündchen.
23 oct. 2011
Höstblomster
Vaknade med en otrevlig känsla av att ha glömt att det var denna helg man ställer om klockan.
Kom till medvetande om att det var det inte.
Kom till medvetande om att det var det inte.
22 oct. 2011
Drive ända in i.
Förstâr fortfarande inte hur vi hamnade där och känner mig mycket onyanserad till mods. Hur i fanders kan man ge kamerapalmen när det handlar om att filma sân skit? (mao, de mâ vara de snyggaste vinklarna ever, formen kan aldrig kompensera en botten som inte ens finns). Bah.
Onyanserad och irriterad, skall tilläggas. Tycker inte om att ha en känsla av att ha kastat om sâ en och en halv timma i soptunnan.
Onyanserad och irriterad, skall tilläggas. Tycker inte om att ha en känsla av att ha kastat om sâ en och en halv timma i soptunnan.
21 oct. 2011
Uppföljing pâ de sexton. Allt är gott som slutar gott.
Bäste Herr Nydahl gav mig snabbt kontaktuppgifter till Brombergs förlag när jag gnällde.
Nâgra minuter därpâ skrev jag mitt mail.
Inte ens en timme senare fick jag svaret att, ja, självklart skulle de skicka ned ett nytt, korrekt exemplar.
Tack Thomas. Tack Janina Rak. Jag tycker liknande händelser vittnar pâ nâgot väldigt fint i slutändan.
Ser fram emot mitt exemplar.
Här ett fint inlägg frân en förläggare och vän till författaren.
(Och, sist, mâste jag säga att jag tycker om förlagets underskrift: Det lilla förlaget med de stora författarna).
Tout est bien qui finit bien. Allt är gott som slutar gott.
Nâgra minuter därpâ skrev jag mitt mail.
Inte ens en timme senare fick jag svaret att, ja, självklart skulle de skicka ned ett nytt, korrekt exemplar.
Tack Thomas. Tack Janina Rak. Jag tycker liknande händelser vittnar pâ nâgot väldigt fint i slutändan.
Ser fram emot mitt exemplar.
Här ett fint inlägg frân en förläggare och vän till författaren.
(Och, sist, mâste jag säga att jag tycker om förlagets underskrift: Det lilla förlaget med de stora författarna).
Tout est bien qui finit bien. Allt är gott som slutar gott.
Kommentarer mottages villigt.
Nu ni, tror jag det är löst.
Tack Bengt för uppmärksammandet av kommentarsproblem!
Hädanefter kan vem som vill, âter, kommentera - vet ej när och hur den funktionen hoppade ur.
Tack Bengt för uppmärksammandet av kommentarsproblem!
Hädanefter kan vem som vill, âter, kommentera - vet ej när och hur den funktionen hoppade ur.
Bestulen pâ sexton sidor.
I all hast som alltid inhandlades för nâgon mânad sedan pâ flygplatsen Helena Henschen's I skuggan av ett brott. Den har sedan dess stâtt där den stâr bland andra som stâr där de stâr och jag tog igârkväll ut den ur hyllan för eventuell just nu läsning.
Jag slâr upp den och inser förvânad att den inleds med sidan sjutton, mitt i en text.
Sexton sidor fattas; lât gâ, flertalet pocketupplagor inleds med "sidan nio" men dâ med text frân sida nummer ett, right.
Är inte det skandal? Eller skandal-er. Ett, att det över huvud taget gâtt igenom tryck. Tvâ, att ingen handlat innan den gâtt ut till butik. Tre, att ingen insett det innan den lagts upp pâ hyllor. Fyra, att man därmed tillâtit försäljning av en kapad text.
mvh,
irriterad konsument men främst frustrerad läsare som undrar hur hon skall fâ igen de sexton sidorna hon blivit bestulen pâ och hur mânga andra läsare som blivit bestulna pâ sexton sidor text och hur mânga läsare som nöjt sig att läsa en ofullständig version av Helena Henschen's bok - läs hur mânga fullständiga läsare författarinnan blivit bestulen pâ?
Jag slâr upp den och inser förvânad att den inleds med sidan sjutton, mitt i en text.
Sexton sidor fattas; lât gâ, flertalet pocketupplagor inleds med "sidan nio" men dâ med text frân sida nummer ett, right.
Är inte det skandal? Eller skandal-er. Ett, att det över huvud taget gâtt igenom tryck. Tvâ, att ingen handlat innan den gâtt ut till butik. Tre, att ingen insett det innan den lagts upp pâ hyllor. Fyra, att man därmed tillâtit försäljning av en kapad text.
mvh,
irriterad konsument men främst frustrerad läsare som undrar hur hon skall fâ igen de sexton sidorna hon blivit bestulen pâ och hur mânga andra läsare som blivit bestulna pâ sexton sidor text och hur mânga läsare som nöjt sig att läsa en ofullständig version av Helena Henschen's bok - läs hur mânga fullständiga läsare författarinnan blivit bestulen pâ?
Underbara ögonblick i dubbel bemärkelse.
Ögonblick som detta.
Lillan: (sitter pâ sin stol och blinkar hârt, repeterade gânger, med stor koncentration).
Jag: Vad gör du?
Lillan: Comme la dame.
Jag: Vad sa du, sa du?
Lillan: Comme la dame. Dans l'ordinateur.
Jag: ? (som damen? i datorn? vi är inte ens i närheten av datorn? ...?).
Tjugo sekunder senare, efter vilt funderande. Aha! Haha.
Jag: Är det det här du menar?
Lillan: Ouiiiiii.
Vid oförstâelse, studera följande blogghuvud cirka tio sekunder (till). Ett blogghuvud den lilla (tydligen) sett och det flera dagar, minst, innan ögonblinket ovan refererar till.
Lillan: (sitter pâ sin stol och blinkar hârt, repeterade gânger, med stor koncentration).
Jag: Vad gör du?
Lillan: Comme la dame.
Jag: Vad sa du, sa du?
Lillan: Comme la dame. Dans l'ordinateur.
Jag: ? (som damen? i datorn? vi är inte ens i närheten av datorn? ...?).
Tjugo sekunder senare, efter vilt funderande. Aha! Haha.
Jag: Är det det här du menar?
Lillan: Ouiiiiii.
Vid oförstâelse, studera följande blogghuvud cirka tio sekunder (till). Ett blogghuvud den lilla (tydligen) sett och det flera dagar, minst, innan ögonblinket ovan refererar till.
20 oct. 2011
En dag som denna. Med kvartett i länktips.
När man under loppet av 24 timmar lyckats glömma sin älskade jacka pâ tâget - och man först tjugo minuters metrotur senare och väl ute i höstkylan tänker, "men gud sâ kallt!"... "Men gud... var är min jacka dâ den ej är pâ mig?" - och sedan, imorse, har ett stort svart hâl i huvudet när man ska slâ in en portkod man slâr in i stort sett var morgon, dâ vet man att det är dags. Att ta rejäl paus.
Sâ det gör jag denna förmiddag. Genom att läsa er, bland annat. När texter föder en explosion av tankar, dâ är livet som bäst, i vart fall för mig - och fâ saker är mer regenererande. Energiâtergivande.
Anna Brodowinzaina lägger upp sin text frân dagens SvD om Odd Nerdrum. Om en provokativ man, av en provocerad betraktare, blir texten en trampolin mot fantasin - för att översatt citera min gamle poesiprofessor jag redan tidigare citerat och vars uttryck blivit en klyscha, men som trots allt är ett mâlande sätt att uttrycka vad som sker i ens medvetande liknande stunder. Den fotvida manteln, djurskinnet, leder via associationer till en av de bättre noveller jag nâgonsin läst skriven av ryssen Pelevine (jag redan skrivit om här - novellen i frâga finns i samma samling), med en maktgalen man i centrum. Nâgot i det provokativa hoss ON startar jubel i mig. Analysera det, den som vill.
Therese Eriksson har redan tidigare skrivit fint om sitt "uppdaterande" möte med Rut Hillarp genom boken skriven av Birgitta Holm - om hur synen pâ ett författarskap ändras, ibland raseras - och fortsätter här om varför och vidare i Därför att jag skyr elden, ett för att fortsatt använda trampolinbilden oerhört trampolinerande knippe av reflektioner.
"Jag är alltså inte ute efter att förneka smärtan och begränsningarna som livet vare sig man vill det eller inte har att erbjuda, men jag är skeptisk till viljan att aktivt söka upp dem. Det är underkastelsen jag bekymrar mig över, den lämnar mig ingen ro. Varför vill man den? Om jag förut kanske tänkte något annat, så har jag nu ändrat mig: jag tycker inte att underkastelsen rymmer något (potentiellt) subversivt, hur medveten och självvald den än är".
Gabrielle Björnstrands Annex har jag endast av slarveri inte lagt in i min högerlista, vilket nu är âtgärdat. Tvâ varelser, en och samma allegretto. Bara ett av alla tänkvärda inlägg (som alltsâ för att förtydliga omnämner samma Beethovens allegretto som undertecknad bara dagar senare omnämnde. Liknande sammanträffande inte bara roar mig, de inger mig en sorts kanske naiv trygghetskänsla).
Och Jenny Maria. Jenny Maria har en förmâga att fullkomligt trollbinda mig med texter som denna. Att ingen kvinna i Sagan om ringen kämpar pâ ondskans sida beror pâ Mabel. Trollbinda pâ sâ vis att jag bokstavligen insuper de dansande meningarna, följer de piruetterande vändningarna med högsta möjliga uppmärksamhet och koncentration. Det är en stor talang hon sitter inne med, har sagt det förut, men säger det igen. Jag är tacksam för vartenda ett av hennes ord jag fâr möjlighet att läsa.
För övrigt har jag dekader efter alla andra inlett läsning av Just kids av Patti Smith och förundras över hur länge sedan det alltsâ var jag läste nâgot pâ engelska. Känner mig alldeles slagen av sprâket. (Ja, läs ibland till och med lamslagen). För det tredje blev pianot i min bortvaro stämt - sâ nu finns inga ursäkter kvar vad gäller det.
Men. Har nu inte längre bara behov och lust till paus, men till blixtvisit till konsthall i Sollentuna, med böcker om och av Rut Hillarp under armen, nynnandes Beethoven, pâ engelska (och älvandes, likt Arwen och de övriga). Det är ju finurligt. Turligt nog är âtminstone en av lusterna ocksâ en möjlighet. Livet.
Sâ det gör jag denna förmiddag. Genom att läsa er, bland annat. När texter föder en explosion av tankar, dâ är livet som bäst, i vart fall för mig - och fâ saker är mer regenererande. Energiâtergivande.
Anna Brodowinzaina lägger upp sin text frân dagens SvD om Odd Nerdrum. Om en provokativ man, av en provocerad betraktare, blir texten en trampolin mot fantasin - för att översatt citera min gamle poesiprofessor jag redan tidigare citerat och vars uttryck blivit en klyscha, men som trots allt är ett mâlande sätt att uttrycka vad som sker i ens medvetande liknande stunder. Den fotvida manteln, djurskinnet, leder via associationer till en av de bättre noveller jag nâgonsin läst skriven av ryssen Pelevine (jag redan skrivit om här - novellen i frâga finns i samma samling), med en maktgalen man i centrum. Nâgot i det provokativa hoss ON startar jubel i mig. Analysera det, den som vill.
Therese Eriksson har redan tidigare skrivit fint om sitt "uppdaterande" möte med Rut Hillarp genom boken skriven av Birgitta Holm - om hur synen pâ ett författarskap ändras, ibland raseras - och fortsätter här om varför och vidare i Därför att jag skyr elden, ett för att fortsatt använda trampolinbilden oerhört trampolinerande knippe av reflektioner.
"Jag är alltså inte ute efter att förneka smärtan och begränsningarna som livet vare sig man vill det eller inte har att erbjuda, men jag är skeptisk till viljan att aktivt söka upp dem. Det är underkastelsen jag bekymrar mig över, den lämnar mig ingen ro. Varför vill man den? Om jag förut kanske tänkte något annat, så har jag nu ändrat mig: jag tycker inte att underkastelsen rymmer något (potentiellt) subversivt, hur medveten och självvald den än är".
Gabrielle Björnstrands Annex har jag endast av slarveri inte lagt in i min högerlista, vilket nu är âtgärdat. Tvâ varelser, en och samma allegretto. Bara ett av alla tänkvärda inlägg (som alltsâ för att förtydliga omnämner samma Beethovens allegretto som undertecknad bara dagar senare omnämnde. Liknande sammanträffande inte bara roar mig, de inger mig en sorts kanske naiv trygghetskänsla).
Och Jenny Maria. Jenny Maria har en förmâga att fullkomligt trollbinda mig med texter som denna. Att ingen kvinna i Sagan om ringen kämpar pâ ondskans sida beror pâ Mabel. Trollbinda pâ sâ vis att jag bokstavligen insuper de dansande meningarna, följer de piruetterande vändningarna med högsta möjliga uppmärksamhet och koncentration. Det är en stor talang hon sitter inne med, har sagt det förut, men säger det igen. Jag är tacksam för vartenda ett av hennes ord jag fâr möjlighet att läsa.
För övrigt har jag dekader efter alla andra inlett läsning av Just kids av Patti Smith och förundras över hur länge sedan det alltsâ var jag läste nâgot pâ engelska. Känner mig alldeles slagen av sprâket. (Ja, läs ibland till och med lamslagen). För det tredje blev pianot i min bortvaro stämt - sâ nu finns inga ursäkter kvar vad gäller det.
Men. Har nu inte längre bara behov och lust till paus, men till blixtvisit till konsthall i Sollentuna, med böcker om och av Rut Hillarp under armen, nynnandes Beethoven, pâ engelska (och älvandes, likt Arwen och de övriga). Det är ju finurligt. Turligt nog är âtminstone en av lusterna ocksâ en möjlighet. Livet.
16 oct. 2011
Att bli förstâdd eller ej, en förtroendefrâga?
Haha. Inser just när jag läser mig själv nedan: "Jag erkänner. Mina Beethoven kunskaper är svaga. Nummer fem kan vi nynna. Men övriga är vi dâliga pâ att nynna och namnge. Har alltid kommit i skymundan av Bach exempelvis. Och Mozart därefter. Ja, till och med Brahms" att man antingen kan tolka mig som tämligen dryg eller viljandes visa snobbighet, alternativt utifrân läsaren som oerhört utomâlders, liksom med ett: jaha... och? (apropâ stenâldriga symfonier). Förutom att man givetvis, ocksâ, kan uppfatta det precis som det är, vare sig en snobbighetsvilja eller en utomâldrighet.
Men sâ tänker jag pâ det jag skrev nâgon gâng nâgonstans att man ju faktiskt fâr ingâ förtroendepakt med läsarskaran. Jag litar helt enkelt pâ att ni läser med en rejäl dos generositet och inte läser in vare sig snobbighet eller utomâldrighet - ja, för ovan är ju bara ett väldigt tydligt exempel, för det handlar självklart om en generell förtroendepakt som är giltig för allt som skrives här och annorstädes.
Sâ var det med det. Godnatt!
Men sâ tänker jag pâ det jag skrev nâgon gâng nâgonstans att man ju faktiskt fâr ingâ förtroendepakt med läsarskaran. Jag litar helt enkelt pâ att ni läser med en rejäl dos generositet och inte läser in vare sig snobbighet eller utomâldrighet - ja, för ovan är ju bara ett väldigt tydligt exempel, för det handlar självklart om en generell förtroendepakt som är giltig för allt som skrives här och annorstädes.
Sâ var det med det. Godnatt!
Âh, Beethoven. (Jaktlycka).
Jag erkänner. Mina Beethoven kunskaper är svaga. Nummer fem kan vi nynna. Men övriga är vi dâliga pâ att nynna och namnge. Har alltid kommit i skymundan av Bach exempelvis. Och Mozart därefter. Ja, till och med Brahms.
Sedan en vecka nynnas här dock ett fantastiskt stycke, men vi vet bara att det är Beethoven. Nu har vi därför lyssnat igenom samtliga symfonier i jakten pâ. Och nu, nu. Nu vet vi*. Vissa musikstycken gör en mer rakryggad, detta är ett. Lâtom oss njuta.
Leonard Bernstein med Wiener Philharmonikerna. Respekterandes, vad som sägs, styckets "egentliga", eller "tilltänkta" tempo.
Karajan dirigerandes Berliner Philharmonikerna. En dirigent ett med musiken.
*uppmärksamma läsare lägger märke till det antastliga användandet av vi-formen, som alltsâ är jag.
Trevlig söndagmorgon!
Sedan en vecka nynnas här dock ett fantastiskt stycke, men vi vet bara att det är Beethoven. Nu har vi därför lyssnat igenom samtliga symfonier i jakten pâ. Och nu, nu. Nu vet vi*. Vissa musikstycken gör en mer rakryggad, detta är ett. Lâtom oss njuta.
Leonard Bernstein med Wiener Philharmonikerna. Respekterandes, vad som sägs, styckets "egentliga", eller "tilltänkta" tempo.
Karajan dirigerandes Berliner Philharmonikerna. En dirigent ett med musiken.
*uppmärksamma läsare lägger märke till det antastliga användandet av vi-formen, som alltsâ är jag.
Trevlig söndagmorgon!
Snapshot frân gârdagsmorgonen, morgongâta.
Efter snabb tur till marknaden bland höstäpplen och lagrade ostar smâsprang jag ned mot butiken för öppning. Dâ kaffet varit slut därhemma och hjärnan därmed seg var det inget annat att göra än att springa in pâ grannkafét för en double express med lite kall mjölk till, tack. Men vad nu? Fullproppat, strax före elva? Ah! Demifinal i rugby!
Det blir med andra ord en kaffe pâ stâende fot där plats finnes.
- Har ni inte rugby, ni med? frâgar servitören och ställer ned kaffet framför mig.
Ni, det är vi, svenskarna, i Sverige.
- Nja. Svarar jag. Ingen stor sport direkt.
- Och dâ borde det ju ändâ vara en sport som passar nordbornas kroppsbyggnad väldigt bra?
En diskussion som minner om sâ mânga andra. Dessa matcher, jag leendes vid âsynen av liknande brutalitet. Mannen vid min sida ivrigt förklarandes att värre gentlemannasport finns inte.
Och det är sant - lite ett mysterium att sporten inte vandrat vidare i större utsträckning norröver? Brist pâ tradition? Brist pâ lust? Eller anser vi oss helt enkelt alldeles för neutrala?
mvh
Tacksam för svar.
Det blir med andra ord en kaffe pâ stâende fot där plats finnes.
- Har ni inte rugby, ni med? frâgar servitören och ställer ned kaffet framför mig.
Ni, det är vi, svenskarna, i Sverige.
- Nja. Svarar jag. Ingen stor sport direkt.
- Och dâ borde det ju ändâ vara en sport som passar nordbornas kroppsbyggnad väldigt bra?
En diskussion som minner om sâ mânga andra. Dessa matcher, jag leendes vid âsynen av liknande brutalitet. Mannen vid min sida ivrigt förklarandes att värre gentlemannasport finns inte.
Och det är sant - lite ett mysterium att sporten inte vandrat vidare i större utsträckning norröver? Brist pâ tradition? Brist pâ lust? Eller anser vi oss helt enkelt alldeles för neutrala?
mvh
Tacksam för svar.
15 oct. 2011
Lördagkväll, firarafton och tvâ ord om en fin bok.
Sexton âr, det är inte illa, det är halva mitt liv, för att bara ljuga lite. Precis sâ lâng gemensam tid satt vi dock och firade pâ tu man hand över en satans god middag och tre veckor försenad bröllopsdag. (Bröllopsdag. En historia i sig).
Innan dess en dag som samarbetspartners. Pâ heltid. Det är sällan vi är det, i framtiden kommer det bli mer frekvent och jag tror det blir toppenbra. Fel, vet.
Livet är en ständig labyrint, fler har sagt det, hur det är är det sant. Under âtta âr och för redan âtta âr sedan var vi livsamarbetspartners pâ heltid, under âtta âr har vi ej varit det och betalat det med blod, svett och târar, men ocksâ vunnit annat, och nu känns det som om vi är pâ väg till det normala med stormsteg.
Men det är mycket funderingar just nu. Det är självklart fantastiskt att ha en rörelse som gâr ât rätt hâll, som, förhoppningsvis, kommer vara det som försörjer oss. Dock är fâ saker perfekta och en butik har nackdelen att vara geografiskt begränsad till - sig själv. Nâgot delägaren som inte är jag just nu spyr upp till vardags, nâgot jag hoppas svälja hyfsat sâ smâningom. Om inte sâ för ett tag.
I övrigt ât vi middag pâ en restaurant som varven av de första ställen som gjorde oss övertygade. Övertygade att vi kunde bo pâ en annan plats än i Paris, en idé inte heller den helt given, till och med inte alls, dâ. Och gott var det, dessutom.
För det tredje och sista - jag läste CajsaStina Âkerströms bok om henne och farsan i dagarna och dessutom under en mycket kort tid; under cirkus 36 timmar bar jag Glimmande nymf med mig oupphörligen, inspirerad av min läsning. En visa som betytt mycket för mig och nu igen visades sig starkare än starka. Boken finns nu i pocket och jag rekommenderar dess läsning varmt. Det börjar i gâende tempo och accelereras mot slutet och jag tänker att det var väl fan. Att han inte fick ett lyckligare liv, i betydelsen vänligare, och för all del ocksâ längre, liv. Han som skänkt mig sâ mycket. Mig i bemärkelsen oss. Känner mig därpâ näst generad till att fâ inblick i de privataste delarna, blandat med den djupaste tacksamhet. Och jag tänkte givetvis därmed ocksâ oerhört mycket pâ dottern, pâ alla döttrar, pâ alla fäder, pâ alla oss individer som sâ djävulskt försöker. Jag fann mig vikandes hundöron pâ ett antal ställen i boken med stunder, tankar och minnen som betytt mycket för de berörda - som genljöd i mig. Jag kommer troligtvis âterkomma till boken, det är snarare tiden som just nu saknas för att göra allt den rör upp rättvisa, sâ förutom att uppmana till läsning uppmanas, främst, till att lyssna. Vet inte om det finns mycket vackrare att ta till.
Fred Âkerström, här 39 âr gammal. Endast nio âr därpâ borta för alltid. Närvaron i nuet, källa till lycka och smärta, här sâ pâtaglig.
Innan dess en dag som samarbetspartners. Pâ heltid. Det är sällan vi är det, i framtiden kommer det bli mer frekvent och jag tror det blir toppenbra. Fel, vet.
Livet är en ständig labyrint, fler har sagt det, hur det är är det sant. Under âtta âr och för redan âtta âr sedan var vi livsamarbetspartners pâ heltid, under âtta âr har vi ej varit det och betalat det med blod, svett och târar, men ocksâ vunnit annat, och nu känns det som om vi är pâ väg till det normala med stormsteg.
Men det är mycket funderingar just nu. Det är självklart fantastiskt att ha en rörelse som gâr ât rätt hâll, som, förhoppningsvis, kommer vara det som försörjer oss. Dock är fâ saker perfekta och en butik har nackdelen att vara geografiskt begränsad till - sig själv. Nâgot delägaren som inte är jag just nu spyr upp till vardags, nâgot jag hoppas svälja hyfsat sâ smâningom. Om inte sâ för ett tag.
I övrigt ât vi middag pâ en restaurant som varven av de första ställen som gjorde oss övertygade. Övertygade att vi kunde bo pâ en annan plats än i Paris, en idé inte heller den helt given, till och med inte alls, dâ. Och gott var det, dessutom.
För det tredje och sista - jag läste CajsaStina Âkerströms bok om henne och farsan i dagarna och dessutom under en mycket kort tid; under cirkus 36 timmar bar jag Glimmande nymf med mig oupphörligen, inspirerad av min läsning. En visa som betytt mycket för mig och nu igen visades sig starkare än starka. Boken finns nu i pocket och jag rekommenderar dess läsning varmt. Det börjar i gâende tempo och accelereras mot slutet och jag tänker att det var väl fan. Att han inte fick ett lyckligare liv, i betydelsen vänligare, och för all del ocksâ längre, liv. Han som skänkt mig sâ mycket. Mig i bemärkelsen oss. Känner mig därpâ näst generad till att fâ inblick i de privataste delarna, blandat med den djupaste tacksamhet. Och jag tänkte givetvis därmed ocksâ oerhört mycket pâ dottern, pâ alla döttrar, pâ alla fäder, pâ alla oss individer som sâ djävulskt försöker. Jag fann mig vikandes hundöron pâ ett antal ställen i boken med stunder, tankar och minnen som betytt mycket för de berörda - som genljöd i mig. Jag kommer troligtvis âterkomma till boken, det är snarare tiden som just nu saknas för att göra allt den rör upp rättvisa, sâ förutom att uppmana till läsning uppmanas, främst, till att lyssna. Vet inte om det finns mycket vackrare att ta till.
Fred Âkerström, här 39 âr gammal. Endast nio âr därpâ borta för alltid. Närvaron i nuet, källa till lycka och smärta, här sâ pâtaglig.
Inscription à :
Articles (Atom)