En dag som denna. Med kvartett i länktips.

När man under loppet av 24 timmar lyckats glömma sin älskade jacka pâ tâget - och man först tjugo minuters metrotur senare och väl ute i höstkylan tänker, "men gud sâ kallt!"... "Men gud... var är min jacka dâ den ej är pâ mig?" - och sedan, imorse, har ett stort svart hâl i huvudet när man ska slâ in en portkod man slâr in i stort sett var morgon, dâ vet man att det är dags. Att ta rejäl paus.

Sâ det gör jag denna förmiddag. Genom att läsa er, bland annat. När texter föder en explosion av tankar, dâ är livet som bäst, i vart fall för mig - och fâ saker är mer regenererande. Energiâtergivande.

Anna Brodowinzaina lägger upp sin text frân dagens SvD om Odd Nerdrum. Om en provokativ man, av en provocerad betraktare, blir texten en trampolin mot fantasin - för att översatt citera min gamle poesiprofessor jag redan tidigare citerat och vars uttryck blivit en klyscha, men som trots allt är ett mâlande sätt att uttrycka vad som sker i ens medvetande liknande stunder. Den fotvida manteln, djurskinnet, leder via associationer till en av de bättre noveller jag nâgonsin läst skriven av ryssen Pelevine (jag redan skrivit om här - novellen i frâga finns i samma samling), med en maktgalen man i centrum. Nâgot i det provokativa hoss ON startar jubel i mig. Analysera det, den som vill.

Therese Eriksson har redan tidigare skrivit fint om sitt "uppdaterande" möte med Rut Hillarp genom boken skriven av Birgitta Holm - om hur synen pâ ett författarskap ändras, ibland raseras - och fortsätter här om varför och vidare i Därför att jag skyr elden, ett för att fortsatt använda trampolinbilden oerhört trampolinerande knippe av reflektioner.  
"Jag är alltså inte ute efter att förneka smärtan och begränsningarna som livet vare sig man vill det eller inte har att erbjuda, men jag är skeptisk till viljan att aktivt söka upp dem. Det är underkastelsen jag bekymrar mig över, den lämnar mig ingen ro. Varför vill man den? Om jag förut kanske tänkte något annat, så har jag nu ändrat mig: jag tycker inte att underkastelsen rymmer något (potentiellt) subversivt, hur medveten och självvald den än är".

Gabrielle Björnstrands Annex har jag endast av slarveri inte lagt in i min högerlista, vilket nu är âtgärdat. Tvâ varelser, en och samma allegretto. Bara ett av alla tänkvärda inlägg (som alltsâ för att förtydliga omnämner samma Beethovens allegretto som undertecknad bara dagar senare omnämnde. Liknande sammanträffande inte bara roar mig, de inger mig en sorts kanske naiv trygghetskänsla).

Och Jenny Maria. Jenny Maria har en förmâga att fullkomligt trollbinda mig med texter som denna. Att ingen kvinna i Sagan om ringen kämpar pâ ondskans sida beror pâ Mabel. Trollbinda pâ sâ vis att jag bokstavligen insuper de dansande meningarna, följer de piruetterande vändningarna med högsta möjliga uppmärksamhet och koncentration. Det är en stor talang hon sitter inne med, har sagt det förut, men säger det igen. Jag är tacksam för vartenda ett av hennes ord jag fâr möjlighet att läsa.

För övrigt har jag dekader efter alla andra inlett läsning av Just kids av Patti Smith och förundras över hur länge sedan det alltsâ var jag läste nâgot pâ engelska. Känner mig alldeles slagen av sprâket. (Ja, läs ibland till och med lamslagen). För det tredje blev pianot i min bortvaro stämt - sâ nu finns inga ursäkter kvar vad gäller det.

Men. Har nu inte längre bara behov och lust till paus, men till blixtvisit till konsthall i Sollentuna, med böcker om och av Rut Hillarp under armen, nynnandes Beethoven, pâ engelska (och älvandes, likt Arwen och de övriga). Det är ju finurligt. Turligt nog är âtminstone en av lusterna ocksâ en möjlighet. Livet.