Bloggstiltje

Finbesök av syster, svâger, storkusin och lillkusin.
Vackert väder.
Goda nyheter.

Är bland annat vad som förhindrat de senaste dagarnas bloggande.
Men inte enbart, nâgot trogna läsare säkert redan gissat sig till.

Detta innebär ej bloggdöd, ack nej. (Och ibland känner jag mig korkad - besökarantalet hade just nâtt nya höjder när jag körde stora rensningen. Vilket fick mig att fundera ett varv till runt allt det här med bloggandet. Hittills har jag inte kommit fram till en endaste slutsats, ja mer än att det just nu är rätt skönt att för stunden lämna dygnet-runt-tankarna: aha. Det ska jag blogga om. Men det blir lite on eller off över det hela - som med allt annat, säg. Man är i det, eller sâ är man det inte. Och med tanke pâ antal inlägg just nu sâ är det just nu snarare inte som gäller; men det förklaras alltsâ inte heller enbart av just bloggfunderande utan för att det händer sâ himmelens mycket i det lilla verkliga livet, samtidigt, ni vet, det där, det riktiga, det som utspelas utanför de virtuella raderna och som man av olika anledningar inte vill, kan, eller bâda samtidigt, skriva om). Nâ.


*

Dagens bästa - hann med tâget hem frân huvudstaden klockan 18.45 och ankomst till station 20.30 istället för 21.30, detta efter att ha insett att mötena jag skulle pâ fram tills strax efter âtta inte skulle ge nâgot och jag krânglat mig ur dem för att ersätta dem med, det jag gillar, effektiva, korta telefonsamtal. Samt fâtt bekräftelse pâ att jag haft rätt.
Dagens sämsta - när jag minuterna därpâ stod och skulle betala biljetten för resan in imorgon förmiddag upptäckte att min plânbok blivit kvar pâ tâget som redan lämnat perrongen.

Nu sitter jag här och gör opposition pâ opposition pâ opposition. Pâ alla dessa j-la kort.
Med all trolighet kommer jag under de kommande dagarna tvingas förnya bâde körkort, försäkringskassekort och alla andra jäklans kort.

The joy.

UPPDATERING: Nu har jag bara ett kvar. Det krângligaste. Har just avklarat mitt svenska kort - och givetvis har jag inte ett telefonnummer av de där man skall ringa för att fâ det avklarat snabbast möjligt uppskrivet. Men hamnar pâ de allra konstigaste automatsvar, som kopplar en vidare. Hamnade för just detta kort hos en trevlig amerikanska (help! telefonräkningen?) som efter ett flertal om och men förstod att det rörde sig om Handelsbanken, fick för sig att det var utställt i Frankrike, borttappat i Sverige och inte tvärtom - varmed hon inte hittade banken, bland de övriga franska - fann tillslut rätt och letade vidare, bland de finska bankerna, och tjoade tillslut att nu! nu har jag det. Jag kopplar dig vidare, mississlindbörg. Sekunden senare hörde jag en glad norrman utropa: Handelsbanken Norge, hur mâ jag hjälpe dig? Samma glade nästan landsman kunde dock pâ ett kick hitta numret till den svenska motsvarigheten man skall ringa när man tappat bort sina kort utomlands. För det har du va? Jo. Ingen idé att gâ in pâ att utomlands är hemma och hemma borta; förenkla bör man, annars dör man.

Och nu är klockan mycket sâ jag säger: Tjing!