Efter att ha plockat upp utspridda knappnâlar. Efter att ha plockat upp sönderavbrutna okokta spaghetti. Efter att ha skrikit: Stopp! för att rädda en tredje vas frân att ramla ned. Efter att förgäves lagt i säng. Efter att ha bett om, rutit att man inte slâr andra och att det gör ont när nâgon (Lilla) drar i ens hâr. Efter att med ett bestämt tag tagit bort tallriken med mat som bara slängdes ut (och fâtt till följd en förtvivlad röst som viiiiiiiill äääätaaaaaaaa - ze veux manzer !!!!! - hon läspar -).
Förklarade jag just att jag inte är född till att uppfostra barn. Att jag inte är gjord för att ge order och tillrättalägga. Att mammor blir väldigt trötta ibland.
Nu gâr hon omkring och mumlar: Les mamans sont fatigués, parfois. Hon deklamerar som en sextonhundratalare. Âtta stavelser, med parfois i en enda.
Innan hon bestämt slänger kvasten i golvet och viskar: Je veux manger.
Själv viskar jag med en ton mellan leende och hopplöshet: kan nâgon komma och ta över ett tag? Jag är verkligen inte gjord för det här.
Äh, du grejar det fint!
RépondreSupprimerKlart du fixar detta syster, ibland tar tålamodet slut bara......
RépondreSupprimerJag gillade bilden av barnet som omnipotent går omkring och deklamerar som en 1600-tals talare...
RépondreSupprimerJo. Som tur är är det ju roligt - ocksâ. Men jag undrar ibland över hur jag kunde fâ för mig att göra ett sâ okonsekvent val. Tänker dâ att hon blir större. Tänker sedan att det kommer ta nâgra âr. Tänker dâ att det kommer gâ âr under den tiden och jag blir förskräckt.
RépondreSupprimerAnna - ja! Eller när hon senare när man ber henne sluta trilskas som en bestämd polisman säger: Laisse-moi tranquine. (L:en är inte det lättaste). Lât mig va iflé. Typ.