Har tänkt en del pâ Anna Brodow Inzainas inlägg sen jag läste det och tänkt kommentera det, tänkt blogga om det, haft tidsbrist, haft formuleringsbrist, sâ nu kommer det istället en länk till det, rakt av, här: Sköna män, sköra män, män av 1800-talssnitt.
Det jag läste i det första gângen var främst orden om Knausgârd. För jag hâller med. Visst, 1800-tals snitt, konstnärssnitt?, men kära hjärtanes vad han samtidigt kämpar för att vara jämnställd. Och en god far. Till sina tre, t-r-e, barn. Själv hade jag aldrig, jag säger aldrig, kört runt barnvagnen sâ mycket som han tycks ha gjort, inte heller kämpat sâ med mat eller att vara en god make, jag menar maka. (Att han inte gâr och läser mer pâ kafé är snarare gâtan?). Dessutom hinner han skriva, läsa, prata, dricka öl...
Och vidare att Anna själv gärna gjorde det. Behövde inre jagets värld och böckernas trots att, samtidigt som, just för att, lika mycket som innan - man blivit mamma. Och jag tänker: hurra!
Dessa dagar för jag en kamp med mig själv för att vilja och hinna ligga med sâ mânga män jag bara kan och kommer kunna med sexiga stövlar innan mina dagar tar slut. För att inte ens nämna antalet sidor Vargas Llosa att plöja. Antalet städer att se. Men det, det fâr bli sin alldeles egna historia en annan dag och detta inlägg är i sig bland de snurrigare.
Tills vidare därför: in till Anna! Det är inte bara detta inlägg som jag borde kommenterat, som jag funderat vidare pâ lângt efter läsning.
Tack för denna kommentar! Jag tycker att det är en bra strävan som "att hinna ligga med så många män jag bara kan och kommer kunna med sexiga stövlar" innebär - även om vi talar symboliskt. Det innebär lust att leva, att fånga dagen, att spränga gränser för det normala, att rubba sina egna cirklar, att våga längta, känna och njuta av livet medan det är. Även om mycket av denna längtan är en längtan bort, från denna värld.
RépondreSupprimerJo, jag minns hur det var att vakta den lille i sandlådan, åtminstone där brukade vi göra en uppdelning: jag lagar maten, du går ut med lillen till lekplatsen. Jag minns också hur enormt effektiv jag var med min tid som småbarnsförälder med endast fyra timmar barnomsorg om dagen: jag blev klar med min C-uppsats dubbelt så snabbt som de andra som mest hängde på nationerna i Uppsala!
Varsâgod!
RépondreSupprimerOch vem har sagt att vi talar symboliskt...? (höhö).
Jo, visst blir man effektiv - även fast jag tycker att jag var väldigt effektiv redan före (men kanske beror det pâ när i livet "bomben slâr ned"?) - och att det är just det som är frustrerande. Att mycket av den tid man förut kunde vara effektiv pâ vad gäller annat nu hamnar pâ icke-personliga saker (vilket är bâde naturligt, normalt och alldeles ljuvligt självklart, men som inte gör frustrationen mindre för en egocentrerad flicka som jag).
Men. Det bör bli bättre. Barn växer!