Morgonfunderingar om Tranströmer och översättning

Förstâr när jag läser det jag läser runt om mig att gladast av alla över Tranströmer for Nobelprize det är självklart svenskarna (nâgot Karin, Blott Sverige, redan skrivit om här) - tror jag det, skulle jag vilja tillägga, inget är svârare översatt än poesi. Här i Frankrike finns dessutom endast en samling översatt, pâ ett litet försynt förlag (vilket det väl kommer bli ändring pâ nu - och det är ju väldigt roligt).

Med andra ord är det svârt för fransmän att ens ha en uppfattning dâ de (knappt) inte kan läsa honom, vilket väl förmodligen är en situation som känns igen pâ mânga hâll, jag kan inte Tranströmers översättningar pâ de fem fingrarna - och även om jag kunde det skulle jag inte kunna uttala mig om resultatet - hursom tänker jag att just det, ocksâ, nyöversättningarna, är en av anledningarna till och en av de fina konsekvenserna av ett Nobelpris.

Tänker sedan att jag skall ta och plocka fram denna enda Tranströmersamling huset äger, en gâva frân min far, just denna tvâsprâkiga upplaga, en sida franska, en sida svenska, och undrar samtidigt om det skall tala till mig mer än förr. Kanske är det i mycket är översättningen pâ varannan sida som stör min läsning? Jag, som normalt sett är en föresprâkare för översättandet, som ofta funnit mig i position att försvara idén när andra menat att man inte kan översätta poesi - här har jag ett konkret exempel pâ när jag inte tycker man kan det. Svensk poesi översatt till franska blir inte stor fransk poesi. Ekelöf är ett annat exempel pâ detta - det i svenskan avskalade, vackra, sprâket, ja det som man kanske t.o.m. skulle kunna sträcka sig till att kalla det "det nordiska"?, blir i översättningen... platt. Medan fransk poesi översatt till svenska enklare och oftare blir lyckad, liksom fransk prosa i svensk översättning tycks fâ en hel inslumrad hoper av oftast oanvända ord att âteruppstâ.
Sâ jag undrar i mitt stilla sinne om Tranströmer kommer fâ ett ordentligt genomslag i Frankrike, ens bland en liten litterär elit, ens med mer översättningar. Det är inte helt givet.

För min egen privata del tänker jag att efter att ha läst alla glada svensksprâkiga hurrarop hos mânga av de jag följer att det hursom är min plikt att läsa Tranströmer, förstâr ju av mânga att man nästan blir en bättre människa av att läsa honom, och det vill man ju bli, samtidigt som jag inte gillar plikt, men jag ska försöka hâlla den delen av mig tillbaka, jag lovar.

Hursom, min första tanke till trots vid offentligställandet - ja, det var ju inget direkt universellt val, kanske - färgad av sin omgivning blir man lätt, euh - anser jag nu istället efter nâgon dags fram- och tillbakavridning pâ ämnet - att svenskarna gjort helt rätt i att välja en svensk till priset, lite patrioter har väl till och med vi rätt att vara?, som Therese E. skrev och jag hâller helt med. Bör även vi vara, skulle jag till och med sträcka mig till. I Frankrike tvekar man inte en sekund för att hylla de sina, litterära, och hade Nobelpriset varit franskt hade vi nog sett en hel hoper fler fransoser i den utvalda skaran.