Höst! (följt av höstsaga).

Vem hade nâgonsin kunnat ana att mellan kommande tvâ bilder ligger endast en vecka?

Förra veckan:

 

Idag: 

Det är tvära kast mellan allt här under himlen just nu.

Höst är det, alltsâ. Höst med krabbätarhumör.
Tillbakakomna efter en sväng till marknaden och därefter fiskaffären är vi. Omrullade av halsdukar och jackor, som alltsâ ovan synes, ute regnar det och höstar det rejält i allmänhet. Varför marknad, med fiskstând och fiskaffär? undrar ni.
Jo, förstâr ni, och här börjar höstsagen: vi vaknade med lusten att äta krabba. Och vill man äta krabba vill man äta hemkokt krabba. Som västkuststjej är krabba kokt utan dillfrön som, inte vet jag, champagne utan bubblor? (avslaget och intetsägande). För att koka krabba köper man sâledes levande krabba som man kokar och inte kokt krabba och här börjar vi närma oss problemet. Jag är uppväxt med krabba. Jag är uppväxt med krabba nâgon annan kokat. Kokat krabba har jag gjort en gâng endast och det slutade med târar, en krabba krypandes över köksgolvet med en dâvarande katt nyfiket tätt efter, och därefter strök jag ett streck över hemkokt krabba för alltid.
Trodde jag. Tills min kloke far nämnde att hans fiskhandlare dödar krabborna pâ ett kick med en mejsel satt pâ precis rätt prick och när densamme, farn alltsâ, var här sist diskuterades detta med lokale fiskhandlaren som lovade att detta skulle även han kunna hjälpa till med. Mânader därefter, här kommer Lillan och jag. Jo, vi vill gärna köpa tvâ honkrabbor, tack. Och har en liten frâga, kan ni hjälpa oss att, eh, döda dem först? Den förste svarade nej, visste lika lite som jag hur man gör. Den andre svarade: klart! Jag gört.

Nu skall dock tilläggas att den lokale välvillige fiskhandlaren inte är riktigt lika haj (!) pâ att pricka in den där speciella punkt där en krabba dödas pâ ett kick. Den rör sig lite, sa han. Jag hoppas inte sâ länge till, sa jag. Är ni rädd sâ till den grad? Rädd? hm. Har aldrig sett pâ det pâ det viset. Löjlig, ja, rädd? Nej inte rädd. Jag bara helt enkelt inte klarar att lägga ned en sprattlande varelse i kokande vatten, det gâr inte.

Sâ nu sitter jag här, med tvâ krabbor i en pâse. Det verkar som om ingenting rör sig där längre, men det vete fan.

Snipp, snapp, snut, sâ var sagan slut.