Nu är det SVD som har kolumn om Duktig-flicka-syndromet, vi redan nämnde igâr.
"Det är dags att tagga ned", skriver Anna Laestadius Larsson. Ja, DET är en sak. Stressar man för mycket bör man gâ mot att stressa mindre. Tar man pâ sig för mycket bör man arbeta mot att lära sig att säga nej till det som fâr glaset att rinna över osv osv.
Men lât oss SLUTA tala om Duktig-flicka-syndrom. Det är ENDAST kvinnor som talar i dessa ordalag, om oss själva och genom vilka vi i förväg uttrycker att vi kvinnor inte skulle klara av livet som män och genom vilka vi mâlar in oss i ett hörn av offer-attityd. Varför är vi "duktiga-flickor" när vi vill prestera och, i och med det, kanske tar pâ oss mer än vi klarar av? Istället för att tala om hur man kan bli bättre pâ att sätta sina egna gränser och ta ansvar för att ens liv motsvarar det man orkar med? Duktiga-pojkar finns ej. Hjärtinfarkter hos män, och annat, alla dessa cigaretter hos höga chefer etc, de diskuteras i helt andra termer.
Duktig-flicka - motsatsen att sträva mot skulle vara dâlig-flicka? Icke-presterande-flicka? Endast-en-väg-väljande-flicka? Endast mamma? Endast-arbetande? Eftersom vi stackars kvinnor stressar sönder oss när vi väljer att vara arbetande och mamma? Eller när vi vill studera? Eller när vi vill ha höga poster?
Liknande offerinställningar frân kvinnors sida retar ihjäl mig. Lât oss istället diskutera, om sâ behövs, alla formidabla valmöjligheter vi idag har i dagens samhälle?
Lât oss from idag lägga termen pâ hyllan, snälla? Den hindrar absolut all konstruktiv diskussion.
Det där var en bra tankeställare! Jag tror att du har rätt.
RépondreSupprimerFast jag tänker också att vad många Duktiga Flickor skulle behöva lära sig är att bli Kompetenta Kvinnor.
Det handlar nog om gränssättning men också om att tro på sig själv och värdera den egna insatsen utan att hela tiden behöva vara till lags. Något är bra om jag tycker att det är bra, inte om chefen gör det.
Det är på kvinnan som hela tiden ställer upp, är till lags, som epitetet Duktig Flicka passar in. Det är möjligen en yrkesarbetande variant på hemmafrun. Det borde inte vara ett allmänt epitet på kvinnor som är ambitiösa.
Men ja, ju mer jag tänker desto mer ser jag hur det finns ett rejält mått av förringande i det här uttrycket.
Härom dagen läste jag hos en annan bloggläsare något i stil med att "han blev arg. Jag önskar att jag hade kunnat bli arg i samma sammanhang. Själv blev jag ledsen".
Hon hade nog rätt - det var ett tillfälle då ilska var mer konstruktivt. Men det slog mig plötsligt att lika ofta som kvinnor blir ledsna när de borde bli arga, så blir män arga när de borde bli ledsna. Och bägge felen är självdestruktiva.
Förringande i den mân det blir en "stackars-dig"-sak av det istället för "det där var inget bra, bli bättre!"-sak. Med arghet och ledsenhet har du sâ rätt och för att peppa mig självI tänker jag: varför blir du ledsen istället för att bli arg - vad är det för jävla offerinställning? Att bita ihop istället för att säga ifrân, vad är det för jäkla sätt (mot sig själv).
RépondreSupprimer(Jag har de senaste âren haft förmânen att arbeta med en mycket Kompetent Man och lärt mig otroligt mycket av att bara studera hans uppförande - precis som jag ocksâ lärt mig av Kompetenta kvinnor skall tilläggas, andra saker - men just att inse att jag inte alltid stâtt pâ mig precis hela tiden, det har jag insett tack vare nära umgänge med denne man - som dessutom varit mycket duktig (!) pâ att ifrâgasätta rätt saker hos bâde mitt och manliga kollegors sätt att hantera vissa situationer).
Knivskarp krönika i senaste numret av en vetenskaplig tidskrift jag läser
RépondreSupprimerhttp://www.nature.com/embor/journal/v12/n10/full/embor2011180a.html
Hoppas att krönikan är tillgänglig utan prenumeration.
Handlar inte specifikt om flickor men har med det här att göra.
Kommenterade den här krönikan med en god vän på besök, pensionerad sjuksköterska. Jag sa något om kraven i mitt yrke. Men så är det väl i alla yrken, sa hon, man måste vara medveten om att håller man alltför hårt på hur många timmar man ska jobba kommer man ingenstans. (Man får inte så mycket gjort heller, och det ena hänger förstås ihop med det andra).
Vad vi behöver lite allmänt är förstå hur vi kan vara ambitiösa och högpresterande och inte köra slut på oss själva. Balansen. Balansen.
Att bara säga att man ska tagga ner är precis lika vettigt som att säga till en överviktig att den ska äta mindre och motionera mer.
Klok god vän! jag tror ocksâ att man mâste ha som mâtto att bli bäst pâ det man gör vilket yrke man än har, vilken uppgift man nâgonsin fâr, annars stâr man där och stampar (och fâr nöja sig med att ha trâkigt och det är ju det allra värsta).
RépondreSupprimerBra krönika (ja! den gâr att läsa) och jag hâller med: det är balansen det handlar om. Det här med vocation more than a job är självklart det kluriga för alla humanistjobb, inkl. forskare, sjuksköterskor, lärare - en del av motivationen för att känna sin "vocation" levande är självklart ocksâ att känna MÖJLIGHETEN att komma vidare om du ger järnet och att du en dag fâr betalt för det, penningamässigt eller uppgifts/karriärsmässigt (vilket jag själv förmodligen skulle ha svârt att göra om jag idag arbetade som, exempelvis, lärare, likt mina föräldrar). Är taket lagt frân start är de obetalda övertidstimmarna säkerligen svârare att kännas som motiverade. Dock gled jag därmed lite iväg frân den initiala frâgan?