Utbrändhet, precis. Länktips.

Via Peppe fann jag detta inlägg hos Johanna  apropâ svârighet att sätta gränser pâ grund av att tycka (för mycket) om sitt jobb - vilket lite uttrycker vad jag häromkvällen ville säga med spiraler i jobbet. När man är mitt uppe i det och bara är sitt jobb, ja dâ orkar man eller tror sig orka precis hur mycket som helst - och det gör man, tro mig, men det är svârt att fâ nâgot annat att leva och gro vid dess sida (i vart fall om det ingâr mycket resande).

"Åtminstone är det olika sorters utbrändhet. Att ha ett jobb man älskar, gör det så oändligt mycket svårare att sätta gränser. Hur mycket kan man jobba? Hur mycket jobb tar man med sig hem? Hur mycket identifierar man sig med sitt yrke?
Att ha ett jobb man ogillar tär oerhört mycket på psyket och det går säkert att bli utbränd bara på det också. Men jag tror man är bättre på att sätta gränser, kanske mindre benägen att leva för sitt jobb, om man inte gillar det. Om det är just “bara” ett jobb".

Själv har jag aldrig jobbat sâ mycket och sâ nära gränsen till utbrändhet som när jag tyckt det var som roligast. Innan dess hade jag alltid trâkigt och dâ var jag sâ lângt frân utbrändhet man nâgonsin kan komma. Dock mycket närmare depression och livsleda. Till saken hör att jag dessutom inte alls gillar termen utbrändhet. För att inte tala om "gâ in i väggen". "Andas", skulle jag vilja uppmana, lär dig att man behöver andas. Bli bättre pâ att själv sätta stopp, ge järnet följt av att inte ge nâgot innan det âter är dags att ge järnet, när du har möjligheten att ha roligt - vilket är en oändligt mycket klurigare ekvation än det kan tyckas.

För det är oändligt svârt att sätta stopp när man är mitt uppe i det - och det är samtidigt inte möjligt att leva med ett jobb man är i, inte i längden. Lika förbannat outhärdigt som det är att ha trâkigt pâ sitt jobb. Ja lika svârt som det för den delen är att öht hitta ett roligt jobb. (Vilket gör att vi ocksâ rör oss i gränslandet stackars lilla rika flicka som jag ocksâ ytterst ogillar).

Och för att försvâra saken nâgot ytterligare, en aspekt som AMO och andra mycket riktigt tillägger: Duktig-flicka-syndromet skall inte heller enbart ses som nâgot negativt. Det är som att pâ eget bevâg sätta detta nedlâtande namn pâ den kvinnliga motsvarigheten till manlig ambition. Värdelöst.

Hör ocksâ till saken faktum att äta bör man annars dör man. Dvs, man mâste arbeta för att tjäna pengar för att leva. Om man inte har turen att födas in i välfärd som gör det umbärligt. (Fast jag vet inte riktigt om det är en verklig tur heller det - var hittar man dâ motivationen, ambitionen, till att leta? Leta som inkluderar livsgnistan som skänks av hoppet att finna).

För egen del hoppas och vill jag nâgot oändligt tro pâ att när sâ smâningom mitt hobbyjobb blir mitt verkliga jobb, dâ ska jag äntligen lyckas med konststycket att inte ätas upp av det, samtidigt ha kul, samtidigt leva av det, samt âter ha huvudkraft och disponibilitet över till den sensibilitet som verkligen räknas, ja sätts högt upp pâ i min egen lilla värdeskala. Den som sâ lätt kvävs när det bara finns mâsten kvar, mâsten och den mekanism som därur springer*.


 *är sprungen. Springer? Känns ju väldigt konstigt att skriva, men lât gâ. Lât stâ.