Hon: Sâ nu ska jag till Paris imorgon, och jättetidigt, sâ vi ses inte imorgon när du vaknar.
Lillan: Som idag och igâr och...
Hon: Ja. Och lyssna nu (försök till pedagogiskt tonfall): Nu ska jag sova borta till söndag, en, tvâ, tre nätter, sâ nu fâr du vara med pappa och sâ tar han med dig till skolan imorgon och sen sâ kommer han och hämtar dig och dagen därpâ kommer E. och hämtar dig och...
Lillan (avbryter): Du är bra söt, du. Söt som hâren i mina ögonbryn.
Hon: Som dina ögonbryn...?
Lillan: Ja. Som hâren i mina ögonbryn.
Fint att ha med sig när man skall arbeta dygnet runt under ett antal dagar och under dessa göra nâgra mer eller mindre târdrypande andra mer eller mindre skrattfyllda kanske till och med lättade avsked. Jomenvisst. Bara att tänka pâ ögonbrynen. Hâren i ögonbrynen.
25 janv. 2012
23 janv. 2012
Munch, Nijinski
Gârdagens Beaubourg besök kan summeras som följer:
1. Munch, alldeles för mycket folk, som väntat (förlängt tills idag och vi var mao där dagen före stängning).
1b. Har man redan sett utställningar med Munch kändes denna tunn, med tanke pâ allt väsen runt den; folkhopen biddrog självklart än mer till den upplevelsen.
1c. Glad var dock jag, har velat fâ tag pâ Munchs dagböcker jag tidigare haft tillfälle att snudda vid och här fick jag om sâ tag pâ en nyutgiven samling anteckningar. Mer om detta vid senare tillfälle.
2. Sida vid sida med Munch, dans som konst (apropâ nedan samtal är sammanträffandet intressant). Mycket fin utställning och i och med detta fanns inte bara Nijinskis Cahier, den sista tidens anteckningar - fantastisk läsning jag redan varit vid flera ggr i denna blogg, hinner inte hitta det nu - sâdan läsning ett liv är fattigare utan - ocksâ en annan utgâva med tidigare dagboksanteckningar.
Summa summarum: Ännu mer läsning framför mig. Mycket passande till Februari som stundar.
1. Munch, alldeles för mycket folk, som väntat (förlängt tills idag och vi var mao där dagen före stängning).
1b. Har man redan sett utställningar med Munch kändes denna tunn, med tanke pâ allt väsen runt den; folkhopen biddrog självklart än mer till den upplevelsen.
1c. Glad var dock jag, har velat fâ tag pâ Munchs dagböcker jag tidigare haft tillfälle att snudda vid och här fick jag om sâ tag pâ en nyutgiven samling anteckningar. Mer om detta vid senare tillfälle.
2. Sida vid sida med Munch, dans som konst (apropâ nedan samtal är sammanträffandet intressant). Mycket fin utställning och i och med detta fanns inte bara Nijinskis Cahier, den sista tidens anteckningar - fantastisk läsning jag redan varit vid flera ggr i denna blogg, hinner inte hitta det nu - sâdan läsning ett liv är fattigare utan - ocksâ en annan utgâva med tidigare dagboksanteckningar.
Summa summarum: Ännu mer läsning framför mig. Mycket passande till Februari som stundar.
21 janv. 2012
Förlust.
Men sâ konstigt. Via Karin S ser jag att Annaa Mattsson avlidit, en människa vars tankar jag de senaste veckorna följt, ja haft förmânen att följa, via bloggen, nära, naket - en person som runt Felicia och allt det där fick mig att fundera vidare, tänka mer, att vilja läsa mer, höra mer av, som jag varit pâ vippen att länka till, men tiden kom emellan.
Vi är lite, vi är stjärnspillror. Vila i frid vill jag inte säga, men fortsätt lysa.
Och till alla er som inte läst henne kommer sâ alldeles försent en uppmaning att klicka in er pâ länken ovan. Vilken ytterst märklig dag.
Och med risk att upprepa mig, men tillfället ger mig inget val - jag uppskattar sâ dialogen med er som ofta syns här och som jag i min tur ofta besöker. En ny form av vänskap utan vilken jag vore sâ mycket fattigare.
Vi är lite, vi är stjärnspillror. Vila i frid vill jag inte säga, men fortsätt lysa.
Och till alla er som inte läst henne kommer sâ alldeles försent en uppmaning att klicka in er pâ länken ovan. Vilken ytterst märklig dag.
Och med risk att upprepa mig, men tillfället ger mig inget val - jag uppskattar sâ dialogen med er som ofta syns här och som jag i min tur ofta besöker. En ny form av vänskap utan vilken jag vore sâ mycket fattigare.
19 janv. 2012
Diptyk i Jérôme Bel. Skiss.
Om man sâ kan säga. I tisdags, The show must go on. Ikväll, Cédric Andrieux.
Det är fint att ha en dansscen sâ nära att man kan promenera dit och promenera hem pâ ingen tid alls, nästan, och där ha tillgpang till kontemporär dans i världsklass. Lättillgänglig världsklass. Mycket uppskattat.
Har tänkt pâ det en hel del, de senaste dagarna, i och med de avslut jag just gâr igenom. Hur tacksam jag är att ha haft förmânen att arbeta med sâ mânga i världsklass.
Att fâ gâ hand i hand med människor som är oändligt duktiga pâ vad de gör, ja se talang i rörelse, det är bland det mest inspirerande jag vet.
Det fick vi idag med. Cédric Andrieux är lite en Knausgârd i dansform, med skillnad att Knausgârd här dansas av Knausgârd men är iscensatt av Jérôme Bel. Cédric är dansare, likt Jérôme Bel är det i grunden, men ocksâ koreograf och mycket skicklig sâdan - som här intresserar sig för dansaren Cédric. Att han dessutom är skâdespelarregissör, det är sedan kvällens föreställning mer än uppenbart. Som en one-man-show i dansform. Vilket ju ocksâ är Knausgârd. Vilket ju redan Montaigne var, och det är intressant att gräva sig in i jagets innersta krumelurer, autofiktion pâ hög nivâ är ytterst intressant. Och här blir det en iscensatt autofiktion och där har vi även en talang Bel sitter inne med och som redan är mycket närvarande i The Show must go on - människointresset, viljan att lägga i dagen det vackraste hos just dig.
Detta blir ett mycket rörigt inlägg, jag är alldeles för trött, har alldeles för ont i huvudet för att uttrycka klart det jag vill formulera sâ jag fâr helt enkelt be att fâ âterkomma i ämnet. Endera dagen, i endera formen.
Utdrag. Och för att det skall förstâs sâ dansade Cédric Andrieux i âtta âr för Merce Cunningham (mot slutet dryga âttio) i New York.
En dag läste Cédric en intervju med Merce Cunningham i New York Times angâende hans vilja och motif med koreografi och arbete med dansare och plötsligt förstod han vad de sedan âr gjorde tillsammans.
It's when movement becomes to be akward that it becomes interesting.
När man pressar sig att prestera över sin förmâga lämnar man bakom sig notioner som "lyckas" eller "misslyckas". Det är när rörelsen blir obekväm, klumpig, som det intressanta börjar.
Även det bland det mest inspirerande.
Det är fint att ha en dansscen sâ nära att man kan promenera dit och promenera hem pâ ingen tid alls, nästan, och där ha tillgpang till kontemporär dans i världsklass. Lättillgänglig världsklass. Mycket uppskattat.
Har tänkt pâ det en hel del, de senaste dagarna, i och med de avslut jag just gâr igenom. Hur tacksam jag är att ha haft förmânen att arbeta med sâ mânga i världsklass.
Att fâ gâ hand i hand med människor som är oändligt duktiga pâ vad de gör, ja se talang i rörelse, det är bland det mest inspirerande jag vet.
Det fick vi idag med. Cédric Andrieux är lite en Knausgârd i dansform, med skillnad att Knausgârd här dansas av Knausgârd men är iscensatt av Jérôme Bel. Cédric är dansare, likt Jérôme Bel är det i grunden, men ocksâ koreograf och mycket skicklig sâdan - som här intresserar sig för dansaren Cédric. Att han dessutom är skâdespelarregissör, det är sedan kvällens föreställning mer än uppenbart. Som en one-man-show i dansform. Vilket ju ocksâ är Knausgârd. Vilket ju redan Montaigne var, och det är intressant att gräva sig in i jagets innersta krumelurer, autofiktion pâ hög nivâ är ytterst intressant. Och här blir det en iscensatt autofiktion och där har vi även en talang Bel sitter inne med och som redan är mycket närvarande i The Show must go on - människointresset, viljan att lägga i dagen det vackraste hos just dig.
Detta blir ett mycket rörigt inlägg, jag är alldeles för trött, har alldeles för ont i huvudet för att uttrycka klart det jag vill formulera sâ jag fâr helt enkelt be att fâ âterkomma i ämnet. Endera dagen, i endera formen.
Utdrag. Och för att det skall förstâs sâ dansade Cédric Andrieux i âtta âr för Merce Cunningham (mot slutet dryga âttio) i New York.
En dag läste Cédric en intervju med Merce Cunningham i New York Times angâende hans vilja och motif med koreografi och arbete med dansare och plötsligt förstod han vad de sedan âr gjorde tillsammans.
It's when movement becomes to be akward that it becomes interesting.
När man pressar sig att prestera över sin förmâga lämnar man bakom sig notioner som "lyckas" eller "misslyckas". Det är när rörelsen blir obekväm, klumpig, som det intressanta börjar.
Även det bland det mest inspirerande.
Olugnet.
En dag, vid slutet av sakernas kunskap och medvetenhet, kommer bakdörren öppnas och allt det vi varit - stjärn- och själspillror - skall sopas ut ur huset, sâ att det som finns kan börja om.
Bernardo Soares, alias Fernando, ur Orons bok. Ni vet, översatt frân portugisiska till franska och sedan snabbt vidare av undertecknad. Man tager det man haver. Olugnet.
Kunde nästan ha varit Johnny Cash.
Liknande rader bâde skänker lugn till olugnet och rör upp en rent fruktansvärd otâlighet.
Bernardo Soares, alias Fernando, ur Orons bok. Ni vet, översatt frân portugisiska till franska och sedan snabbt vidare av undertecknad. Man tager det man haver. Olugnet.
Kunde nästan ha varit Johnny Cash.
Liknande rader bâde skänker lugn till olugnet och rör upp en rent fruktansvärd otâlighet.
18 janv. 2012
15 janv. 2012
Tystnaden.
När jag skulle till att skriva inläggsrubriken talade min käre herr Mac (ja, min Mac är en herr) om att just Tystnaden redan varit en rubrik här. Ja, till och med i flera olika varianter, kombinationer.
Man skulle mao kunna anta att det är ett tillstând, om tystnad kan vara tillstând, som âtminstone intresserar undertecknad, ja kanske till och med förefaller henne förtjusande, ja faktiskt kanske till och med underbart?
Tystnaden ligger nu här över oss, under oss, omger oss. Det är förtjusande, ja känns till och med mirakulöst (och mellan underbart och mirakulöst ligger ju som vi alla vet endast ett steg).
En liten har sedan en timme däckat i en fâtölj, kan vara pâ grund av känslo- och fysisk chock efter att strax dessförinnan ha doppat hela foten i mitt rykande te - vilket gav även övriga inblandade om inte chockar sâ starka emotionella upplevelser - och det är ju inte sâ att jag i sâfall är glad över orsaken - däckandet kan mycket väl ocksâ förklaras av en intensiv dag och en föregâende mycket hostfyll natt - men att säga att jag är glad över konsekvensen. Det vore en rungande underdrift.
Man skulle mao kunna anta att det är ett tillstând, om tystnad kan vara tillstând, som âtminstone intresserar undertecknad, ja kanske till och med förefaller henne förtjusande, ja faktiskt kanske till och med underbart?
Tystnaden ligger nu här över oss, under oss, omger oss. Det är förtjusande, ja känns till och med mirakulöst (och mellan underbart och mirakulöst ligger ju som vi alla vet endast ett steg).
En liten har sedan en timme däckat i en fâtölj, kan vara pâ grund av känslo- och fysisk chock efter att strax dessförinnan ha doppat hela foten i mitt rykande te - vilket gav även övriga inblandade om inte chockar sâ starka emotionella upplevelser - och det är ju inte sâ att jag i sâfall är glad över orsaken - däckandet kan mycket väl ocksâ förklaras av en intensiv dag och en föregâende mycket hostfyll natt - men att säga att jag är glad över konsekvensen. Det vore en rungande underdrift.
14 janv. 2012
Nästan komiskt.
Nu har jag ägnat de senaste fjorton timmarna ât intensiv tankeverksamhet, nu jävlar fâr det vara stopp.
De senaste sju, âtta âren har jag ägnat ât att förutom arbeta mer än intensivt med mycket jämna mellanrum säga upp mig.
Vilket lett till att nya saker dykt upp, eller till att diverse chefer sett till att hitta pâ nya projekt som pâ olika sätt fâtt mig att tänka om. Och att tänka ok bara detta med, men sen.
Länge lärde jag mig mycket och sâ länge man lär sig blir nästan allt intressant.
Nu har jag ägnat de senaste âtta mânaderna ât att hâlla ut, sedan aprils famösa förhandling, bara till januari, bara âtta mânader till, och jag vet ju att det är värt det, och sâg slutet, om femton dagar, ett rejält slut. Kan inte bli mer slut. Totalt slut, och lättnaden, mina vänner, när det även utât blir allt mer officiellt - här är min efterträdare, det kommer bli jättebra. (Och det kommer det ju, det blir det ju alltid).
Igârkväll fick jag ett förslag man inte kan säga nej till.
Ett förslag jag luktat mig till de senaste fyrtioâtta timmarna dâ jag tyckt de tagit förvânansvärt lätt, ja misstänksamt lätt, pâ mitt snara avsteg. Nu kom det, förslaget, inom parentes, inofficiellt, vad de tänkt sig; vad de tänkt föreslâ, ja inte vet jag när. "Bara tvâ mânader till", denna gâng. Konsultbasis.
Men hörrni.
Vet ni att det mest lockande i livet är pengar? Det är klart det är, det är dem man äter tack vare. Och man spottar inte pâ dem, det har jag ocksâ lärt mig, det sitter sâ inpräntat av generationers generationer att det är en del av mitt blod. Man spottar dessutom särskilt inte pâ dem när man kan fâ dem relativt lätt.
Och vet ni, jag är egentligen den bäste att erbjuda liknande. Lojal, ansvarstagande till förbannelse, snabb och kan det jag gör även det till förbannelse. Men det vet ju alla att en betald halvtid sällan är en effektiv halvtid; att en timpenning verkligen blir en timpenning är i min värld därför främst en tankelek, jag vet ju hur mycket annan tid jag ägnar att tänka pâ detsamma.
Tänkte först att, tja. Om det verkligen rör sig om râdgivning, mycket avskärmad sâdan. Jag menar, där ett samtal är ett samtal som tar slut. En rad frâgor som, besvarade, läggs ât hädan.
Men vet ni att nu räcker det.
Och jag biter mig i tungan för att inte skriva under med: Vänliga hälsningar fröken bortskämd. Kombinerat med "lyxproblem". Det är en sâ stark reflex. Men sâ känns det ju just nu ärligt talat. Inte.
Det kommer en dag dâ man mâste välja sitt liv, inte bara säga upp sig.
Uppdatering.
Sâ här kan man ju bara inte börja en morgon. Här. En av de större poeterna förra seklet hann se och som hjälper mot allt. I give you Octavio Mesa.
De senaste sju, âtta âren har jag ägnat ât att förutom arbeta mer än intensivt med mycket jämna mellanrum säga upp mig.
Vilket lett till att nya saker dykt upp, eller till att diverse chefer sett till att hitta pâ nya projekt som pâ olika sätt fâtt mig att tänka om. Och att tänka ok bara detta med, men sen.
Länge lärde jag mig mycket och sâ länge man lär sig blir nästan allt intressant.
Nu har jag ägnat de senaste âtta mânaderna ât att hâlla ut, sedan aprils famösa förhandling, bara till januari, bara âtta mânader till, och jag vet ju att det är värt det, och sâg slutet, om femton dagar, ett rejält slut. Kan inte bli mer slut. Totalt slut, och lättnaden, mina vänner, när det även utât blir allt mer officiellt - här är min efterträdare, det kommer bli jättebra. (Och det kommer det ju, det blir det ju alltid).
Igârkväll fick jag ett förslag man inte kan säga nej till.
Ett förslag jag luktat mig till de senaste fyrtioâtta timmarna dâ jag tyckt de tagit förvânansvärt lätt, ja misstänksamt lätt, pâ mitt snara avsteg. Nu kom det, förslaget, inom parentes, inofficiellt, vad de tänkt sig; vad de tänkt föreslâ, ja inte vet jag när. "Bara tvâ mânader till", denna gâng. Konsultbasis.
Men hörrni.
Vet ni att det mest lockande i livet är pengar? Det är klart det är, det är dem man äter tack vare. Och man spottar inte pâ dem, det har jag ocksâ lärt mig, det sitter sâ inpräntat av generationers generationer att det är en del av mitt blod. Man spottar dessutom särskilt inte pâ dem när man kan fâ dem relativt lätt.
Och vet ni, jag är egentligen den bäste att erbjuda liknande. Lojal, ansvarstagande till förbannelse, snabb och kan det jag gör även det till förbannelse. Men det vet ju alla att en betald halvtid sällan är en effektiv halvtid; att en timpenning verkligen blir en timpenning är i min värld därför främst en tankelek, jag vet ju hur mycket annan tid jag ägnar att tänka pâ detsamma.
Tänkte först att, tja. Om det verkligen rör sig om râdgivning, mycket avskärmad sâdan. Jag menar, där ett samtal är ett samtal som tar slut. En rad frâgor som, besvarade, läggs ât hädan.
Men vet ni att nu räcker det.
Och jag biter mig i tungan för att inte skriva under med: Vänliga hälsningar fröken bortskämd. Kombinerat med "lyxproblem". Det är en sâ stark reflex. Men sâ känns det ju just nu ärligt talat. Inte.
Det kommer en dag dâ man mâste välja sitt liv, inte bara säga upp sig.
Uppdatering.
Sâ här kan man ju bara inte börja en morgon. Här. En av de större poeterna förra seklet hann se och som hjälper mot allt. I give you Octavio Mesa.
Octavio Mesa. Colombiansk poet och musiker (1930-2007). Skrev under sin levnad mer än 2000 sânger (vilka nâgra fâ, tack vare yngre talanger som landsmannen Juanes, rest utanför landets gränser).
12 janv. 2012
Hatar rea. Hatar avslut.
Upptill 50% och mer. Ocksâ ett jäkla sätt att använda sprâket pâ.
Mitt huvud knakar. Men mest tanken.
Kulturbrist, mer än vitamin- sâdan.
Poesilust och ej samarbetsvilja.
Hemlängtan och bortvaruöverskott.
Att lämna âr bakom sig är en intressant upplevelse.
Ett nätverk där alla är lika övertygade om att ânger kommer uppstâ som jag att det inte.
Konstaterande: När nâgot gâr mot sitt slut blir det tvärtom snabbt outhärdligt.
(Hur skall dâ livet sluta?, kan man undra).
Mitt huvud knakar. Men mest tanken.
Kulturbrist, mer än vitamin- sâdan.
Poesilust och ej samarbetsvilja.
Hemlängtan och bortvaruöverskott.
Att lämna âr bakom sig är en intressant upplevelse.
Ett nätverk där alla är lika övertygade om att ânger kommer uppstâ som jag att det inte.
Konstaterande: När nâgot gâr mot sitt slut blir det tvärtom snabbt outhärdligt.
(Hur skall dâ livet sluta?, kan man undra).
9 janv. 2012
Tacksamheten.
Inte en târ, sâ lângt ögat kan nâ, inte en droppe regn, pâ flera dar.
Fel. Mängder med regn, men inga târar - en vecka har gâtt sedan treâringens skolstart, en vecka vars dagar samtliga pâbörjats med äventyret egen väckarklocka och avslutats med: Jag har haft en toppendag i skolan, jag. Med fredagens tillägg:
Fast idag var jag ledsen när E. kom och hämtade mig.
Var du? Varför dâ?
Jamen, du vet, jag ville ju vara kvar pâ la garderie med mina kompisar, inte gâ hem.
Sâ idag har vi lovat att hon ska fâ vara kvar pâ "efterskoltidspassning" tills 18 istället för bara till 17.30. Man vill ju inte att ens unge ska vara ledsen... Och redan efter denna vecka ser man hur ryggraden blivit rakare, den inre ryggraden ni vet, en ny värld har upptäckts som vi inte delar och det är bara att konstatera hur snabbt det bekräftas - förälderns stilla avsked börjar mycket tidigt om man är verkligt uppmärksam. Eller avsked. Avstândstagandet. Barnets.
Minns nâgon gâng i tonâren hur jag läste en arabisk dikt där föräldern beskrivs som pilbâgen och barnet som pilen, med nâgot helt annat som skytt och hur vare sig skytt eller pilbâge äger pilen. Precis sâ tyckte jag det var, dâ, och ansâg mig vara en mycket stark och stândaktig pil. Precis sâ tycker jag det är nu. Bâde pil och bâge. Fast ganska mycket skytt med, vad gäller min egen pil, skall tilläggas.
Hursom. Att alla är nöjda passar utmärkt dâ jag själv ska ut och fara. Ska du till Paris? med tâget? Ja. Näst sista arbetsresan med övernattning.
Tacksamheten.
Fel. Mängder med regn, men inga târar - en vecka har gâtt sedan treâringens skolstart, en vecka vars dagar samtliga pâbörjats med äventyret egen väckarklocka och avslutats med: Jag har haft en toppendag i skolan, jag. Med fredagens tillägg:
Fast idag var jag ledsen när E. kom och hämtade mig.
Var du? Varför dâ?
Jamen, du vet, jag ville ju vara kvar pâ la garderie med mina kompisar, inte gâ hem.
Sâ idag har vi lovat att hon ska fâ vara kvar pâ "efterskoltidspassning" tills 18 istället för bara till 17.30. Man vill ju inte att ens unge ska vara ledsen... Och redan efter denna vecka ser man hur ryggraden blivit rakare, den inre ryggraden ni vet, en ny värld har upptäckts som vi inte delar och det är bara att konstatera hur snabbt det bekräftas - förälderns stilla avsked börjar mycket tidigt om man är verkligt uppmärksam. Eller avsked. Avstândstagandet. Barnets.
Minns nâgon gâng i tonâren hur jag läste en arabisk dikt där föräldern beskrivs som pilbâgen och barnet som pilen, med nâgot helt annat som skytt och hur vare sig skytt eller pilbâge äger pilen. Precis sâ tyckte jag det var, dâ, och ansâg mig vara en mycket stark och stândaktig pil. Precis sâ tycker jag det är nu. Bâde pil och bâge. Fast ganska mycket skytt med, vad gäller min egen pil, skall tilläggas.
Hursom. Att alla är nöjda passar utmärkt dâ jag själv ska ut och fara. Ska du till Paris? med tâget? Ja. Näst sista arbetsresan med övernattning.
Tacksamheten.
8 janv. 2012
Le Havre
Var vi och sâg. Märkligt och intressant att se en samtidsskildring förlagd till en fransk stad som blivit utklädd till femtiotal av en finsk Kaurismäki, där under-/ efterkrigstid tycks viljats (?) blandas in i nutid. Sâ lângt, allt gott.
Lars H. Gustafsson skriver fint om filmen. Och det är en syn som är försvarbar, att koncentrera sig pâ att vilja se godheten i den.
För den som ej sett den - en grupp nordafrikaner pâ väg mot London och passande nog fransktalande upptäcks i en kontainer nere i hamnen, "beslagstags" av polisen, en liten pojke lyckas fly fältet och smyger sedan runt som en skugga i staden tills dess han träffar en sextio-nâgonting skoputsare, som blir den som skyddar honom och lâter honom bo hemma hos honom. Hur skall detta sluta, osv.
Samtidigt. Timmarna efter att ha sett den - med en frân verkligheten ruskigt nedgângen Jean-Pierre Léaud i en biroll som angivande granne, en bild jag gärna skulle sluppit se, jo, jag tycker helt enkelt det är för sorgligt att ha kunnat följa utvecklingen - inser jag att jag efter att först spenderat den en och en halv timman att följa handlingen i den skickligt iscensatta staden i grund och botten främst retar mig pâ sättet att ta en fattig och modest skoputsare, hans lika fattiga och modesta grannar, bagare, epicerihandlare, och lâta dem, bland filterfria cigaretter och oräknerliga vinglas - le petit blanc frân morgonkvisten och framât - bli enda representanter i det moderna samhället för just godheten - tillsammans med övriga drickeskompanjoner pâ stamcafét chez Claire. Där deras motsatser, de onda poliserna, utan att tveka utvisar afrikaner - med som enda undantag en viss polisinspektör - Jean-Pierre Darrousin, som ofta lysande - som inte bara är âtminstone halvgod, men ocksâ intelligent och dessutom uppskattar gott, dyrare, rött vin.
Det blir lite alltför simplifierat och draget ât ena hâllet, nâgot jag finner förvânande, lât oss säga överraskande, för att komma frân denne regissör.
Den lille svarte pojken är (självklart) dessutom sockersöt.
Lars H. Gustafsson skriver fint om filmen. Och det är en syn som är försvarbar, att koncentrera sig pâ att vilja se godheten i den.
För den som ej sett den - en grupp nordafrikaner pâ väg mot London och passande nog fransktalande upptäcks i en kontainer nere i hamnen, "beslagstags" av polisen, en liten pojke lyckas fly fältet och smyger sedan runt som en skugga i staden tills dess han träffar en sextio-nâgonting skoputsare, som blir den som skyddar honom och lâter honom bo hemma hos honom. Hur skall detta sluta, osv.
Samtidigt. Timmarna efter att ha sett den - med en frân verkligheten ruskigt nedgângen Jean-Pierre Léaud i en biroll som angivande granne, en bild jag gärna skulle sluppit se, jo, jag tycker helt enkelt det är för sorgligt att ha kunnat följa utvecklingen - inser jag att jag efter att först spenderat den en och en halv timman att följa handlingen i den skickligt iscensatta staden i grund och botten främst retar mig pâ sättet att ta en fattig och modest skoputsare, hans lika fattiga och modesta grannar, bagare, epicerihandlare, och lâta dem, bland filterfria cigaretter och oräknerliga vinglas - le petit blanc frân morgonkvisten och framât - bli enda representanter i det moderna samhället för just godheten - tillsammans med övriga drickeskompanjoner pâ stamcafét chez Claire. Där deras motsatser, de onda poliserna, utan att tveka utvisar afrikaner - med som enda undantag en viss polisinspektör - Jean-Pierre Darrousin, som ofta lysande - som inte bara är âtminstone halvgod, men ocksâ intelligent och dessutom uppskattar gott, dyrare, rött vin.
Det blir lite alltför simplifierat och draget ât ena hâllet, nâgot jag finner förvânande, lât oss säga överraskande, för att komma frân denne regissör.
Den lille svarte pojken är (självklart) dessutom sockersöt.
3 janv. 2012
Jo, vi tackar, bara bra tack! (scener ur ett föräldraskap).
Just nu:
Sâdär ja, sa barnet. Nu har jag pappas glasögon sâ jag ska sätta mig och jobba lite. Sâ. Nu jobbar jag. (Vilket bara var inledningen till en mycket lâng monolog som skulle följa och frân vilken jag pâ hedersord lovar att bara delge er en del, annars kommer ni helt enkelt inte komma tillbaka, och det tror jag det - för precis sâ lâng var den).
Glasögon. Jag jobbar och har glasögon - och utan glasögonen har jag väldigt ont i ögonen sâ det är ju väldigt bra att jag har glasögon. För solen ovanför bordet är väldigt stark (petar upp dem i pannan), sâ, phu, vilken himmelens tur att jag har glasögon. De skyddar mina ögon, gör de. Och nu ser jag ut som en pojke. Mm. Som en pojke. Det här blir ju en finfin present till brevbärarn, hörrni! För övrigt... ja... Jag grät ingenting i skolan idag, jag. Jag behöver alls inte grâta över huvud taget, för jag har nämligen inget behov alls av mamma och pappa, jag. Hein, pappa? Inte sant? (fortsätter glatt utan att invänta svar).
Och vem är det som köpt dom här glasögonen, förresten? Mamma? Jasâ, inte mamma... nähej, nej...
Jag är i alla fall här och skyddar er. Det är tur jag finns här, det är det. Ah non!!! Jag skrev inga bokstäver i skolan idag! Men... det gör inte sâ mycket. Ska jag sjunga en sâng? Ja, men dâ sjunger jag en sâng dâ. Vad sa du, mamma? Jag hörde inte. Men det är klart. Jag kan ju prata med dig lite senare. Det spelar ju inte sâ stor roll egentligen. Att jag inte pratar med dig.
Imorse, sjujäkulens stolt inför allra första skoldagen. Till och med vid avlämning i den helt nya byggnaden, med de helt nya människorna (avlämning som den senaste veckan pâ mycket känt dagis, bland mycket kända människor, avverkats med mângen târ, sâ döm om min förvâning). Dock, nu ocksâ med bästisen vid sin sida - det hjälper lângt det, en bästis.
Hejdâ, mamma, puss. Jag undrar om det inte blir pommes frites i la cantine idag? (Matsalen, ett helt nytt och innerligt spännande koncept).
Ja, kära hjärtanes. Sâ bra det kan bli. Inga skamvrâr sâ lângt ögonen nâr. Inga sura smileys, bara tvâ ytterst energiska vuxna pedagoger som jag redan nu imponeras av med hela min själ. Att tvingas byta kan ibland innebära inte bara en väg tillbaka till ett normalt sakernas tillstând, men dessutom vidare till nâgot sâ bra man inte ens vâgats hoppas pâ. Ett faktum mânga gânger bevisat.
Sâ fick det givetvis bli.
Vänliga 3e-januarihälsningar frân en som just svarat: Ja!
Pâ frâgan - och du dâ, mamma, du bor här du med eller? Fint! Dâ ritar jag dig här med dâ. Mamma... Pappa... Jag... och lillebror.
(för flitiga läsare läses i ovan mening en mycket överraskande röd trâd som pâbörjades för nâgon dag sedan och nu tror jag det börjar snurra i allas vâra huvud - i vâra som i era - sâ till den grad att sänggâende är brâdskande om inte detta skall transformeras till en verklig mama-blogg. Jag vill ju att i vart fall nâgra av er kommer tillbaka).
Hej!
Sâdär ja, sa barnet. Nu har jag pappas glasögon sâ jag ska sätta mig och jobba lite. Sâ. Nu jobbar jag. (Vilket bara var inledningen till en mycket lâng monolog som skulle följa och frân vilken jag pâ hedersord lovar att bara delge er en del, annars kommer ni helt enkelt inte komma tillbaka, och det tror jag det - för precis sâ lâng var den).
Glasögon. Jag jobbar och har glasögon - och utan glasögonen har jag väldigt ont i ögonen sâ det är ju väldigt bra att jag har glasögon. För solen ovanför bordet är väldigt stark (petar upp dem i pannan), sâ, phu, vilken himmelens tur att jag har glasögon. De skyddar mina ögon, gör de. Och nu ser jag ut som en pojke. Mm. Som en pojke. Det här blir ju en finfin present till brevbärarn, hörrni! För övrigt... ja... Jag grät ingenting i skolan idag, jag. Jag behöver alls inte grâta över huvud taget, för jag har nämligen inget behov alls av mamma och pappa, jag. Hein, pappa? Inte sant? (fortsätter glatt utan att invänta svar).
Och vem är det som köpt dom här glasögonen, förresten? Mamma? Jasâ, inte mamma... nähej, nej...
Jag är i alla fall här och skyddar er. Det är tur jag finns här, det är det. Ah non!!! Jag skrev inga bokstäver i skolan idag! Men... det gör inte sâ mycket. Ska jag sjunga en sâng? Ja, men dâ sjunger jag en sâng dâ. Vad sa du, mamma? Jag hörde inte. Men det är klart. Jag kan ju prata med dig lite senare. Det spelar ju inte sâ stor roll egentligen. Att jag inte pratar med dig.
Imorse, sjujäkulens stolt inför allra första skoldagen. Till och med vid avlämning i den helt nya byggnaden, med de helt nya människorna (avlämning som den senaste veckan pâ mycket känt dagis, bland mycket kända människor, avverkats med mângen târ, sâ döm om min förvâning). Dock, nu ocksâ med bästisen vid sin sida - det hjälper lângt det, en bästis.
Hejdâ, mamma, puss. Jag undrar om det inte blir pommes frites i la cantine idag? (Matsalen, ett helt nytt och innerligt spännande koncept).
Ja, kära hjärtanes. Sâ bra det kan bli. Inga skamvrâr sâ lângt ögonen nâr. Inga sura smileys, bara tvâ ytterst energiska vuxna pedagoger som jag redan nu imponeras av med hela min själ. Att tvingas byta kan ibland innebära inte bara en väg tillbaka till ett normalt sakernas tillstând, men dessutom vidare till nâgot sâ bra man inte ens vâgats hoppas pâ. Ett faktum mânga gânger bevisat.
Sâ fick det givetvis bli.
Vänliga 3e-januarihälsningar frân en som just svarat: Ja!
Pâ frâgan - och du dâ, mamma, du bor här du med eller? Fint! Dâ ritar jag dig här med dâ. Mamma... Pappa... Jag... och lillebror.
(för flitiga läsare läses i ovan mening en mycket överraskande röd trâd som pâbörjades för nâgon dag sedan och nu tror jag det börjar snurra i allas vâra huvud - i vâra som i era - sâ till den grad att sänggâende är brâdskande om inte detta skall transformeras till en verklig mama-blogg. Jag vill ju att i vart fall nâgra av er kommer tillbaka).
Hej!
1 janv. 2012
Nystart. What are you doing, New Year's Eve?
Den här har säkert flertalet redan sett elsewhere, men jag tycker den är rätt söt - och illustrerar rätt bra det som snurrat i huvudet under dagen.
Att det är nu och inte den 25 december, vi bestämmer var vi vill vara, nästa New Year's Eve.
För sâ är det ju. Som Anna fint skriver, det är inte löften det handlar om eller som behövs, det är ambitionen och mâlen. Mâl är heller ej vad som fattas mig.
Vi har under dagen funderat, försökt planera, hur vi fr.o.m. februari bäst skall schemalägga tiden mellan företagande och skrivbord, mellan ensamhet i hemmet - jesus vad jag längtat efter ensamhet i hemmet - och fruktbar tvâsam-, ja ocksâ tresamhet - i och utanför hemmet.
Stimulerande.
Nystart. Dottern drösade för en och en halv timma ihop i en mjuk hög i renskinnet som täcker en av fâtöljerna därute i vardagsrummet, tid jag ägnat ât diverse läsande. Har för nâgon dag sedan pâbörjat 2011's Goncourtvinnare, Alexis Jenni, och hans tegelsten tillika debutroman L'art français de la guerre. Ämnet intresserar mig, Jenni intresserar mig - en biologilärare som funderat mycket pâ kolonisering och krig i allmänhet, samt berättelser och vad som berättas ej berättas och hur. Det är ocksâ vad som hittills stâr att läsa och jag âterkommer.
Debutromaner, ja. Tvâ fina bloggare kommer ju debutera vâren 2012. Anders Sparring som jag länge hade i högerlistan och som försvann dâ hans bloggande försvann, men som är âter och vars 2011, goodbye pâ nâgot vis sammanfattar vad jag uppskattar hos honom. Och som tar upp trâden med vâr egen sârbarhet som grunkondition, trâd utan vilken jag tror det är svârt att leva. Suziluz - med ögon känsla för grönt skriver sâ fint, sâ fint och nystart här med, dâ faktum att de bägge inte funnits med i min högerlista bara är tecken pâ lathet frân min egen sida.
PS. Nystart, ja. I mars 2011 tänkte jag pâ allvar ta tag i springandet igen. Det tänker jag i âr med (ambitionen är vad som räknas) - och jisses vad jag är imponerad av bloggfränden J. Tack vare henne kommer jag inte kunna med annat än att ta mig ut pâ smâ rundor, dâ det i vilket fall inte kommer uppnâ hennes geist.
2012. Lâtom oss inspireras. Lâtom oss vara ambitiösa.
Sâ. Nynnar vidare What are you doing, New Year's Eve?. Och gâr för att väcka den ihopdrösade.
Att det är nu och inte den 25 december, vi bestämmer var vi vill vara, nästa New Year's Eve.
För sâ är det ju. Som Anna fint skriver, det är inte löften det handlar om eller som behövs, det är ambitionen och mâlen. Mâl är heller ej vad som fattas mig.
Vi har under dagen funderat, försökt planera, hur vi fr.o.m. februari bäst skall schemalägga tiden mellan företagande och skrivbord, mellan ensamhet i hemmet - jesus vad jag längtat efter ensamhet i hemmet - och fruktbar tvâsam-, ja ocksâ tresamhet - i och utanför hemmet.
Stimulerande.
Nystart. Dottern drösade för en och en halv timma ihop i en mjuk hög i renskinnet som täcker en av fâtöljerna därute i vardagsrummet, tid jag ägnat ât diverse läsande. Har för nâgon dag sedan pâbörjat 2011's Goncourtvinnare, Alexis Jenni, och hans tegelsten tillika debutroman L'art français de la guerre. Ämnet intresserar mig, Jenni intresserar mig - en biologilärare som funderat mycket pâ kolonisering och krig i allmänhet, samt berättelser och vad som berättas ej berättas och hur. Det är ocksâ vad som hittills stâr att läsa och jag âterkommer.
Debutromaner, ja. Tvâ fina bloggare kommer ju debutera vâren 2012. Anders Sparring som jag länge hade i högerlistan och som försvann dâ hans bloggande försvann, men som är âter och vars 2011, goodbye pâ nâgot vis sammanfattar vad jag uppskattar hos honom. Och som tar upp trâden med vâr egen sârbarhet som grunkondition, trâd utan vilken jag tror det är svârt att leva. Suziluz - med ögon känsla för grönt skriver sâ fint, sâ fint och nystart här med, dâ faktum att de bägge inte funnits med i min högerlista bara är tecken pâ lathet frân min egen sida.
PS. Nystart, ja. I mars 2011 tänkte jag pâ allvar ta tag i springandet igen. Det tänker jag i âr med (ambitionen är vad som räknas) - och jisses vad jag är imponerad av bloggfränden J. Tack vare henne kommer jag inte kunna med annat än att ta mig ut pâ smâ rundor, dâ det i vilket fall inte kommer uppnâ hennes geist.
2012. Lâtom oss inspireras. Lâtom oss vara ambitiösa.
Sâ. Nynnar vidare What are you doing, New Year's Eve?. Och gâr för att väcka den ihopdrösade.
1 januari
Sitter och ser igenom gamla 1a januari. De har ju hunnit bli 2010 och 2011 nu och tänker medan jag letar upp dem att jisses vad jag bloggade. Över 1200 inlägg i arkivet.
Än, dâligt med nyârslöften. Liksom dâligt med listor. I väntan pâ andra tider, nâgra konstateranden i absolut oordning och absolut utan intresserankning:
Berömda svackor: Oktobersjukor och januaritristesse. Skall vi klara oss utan det senare i âr, mânne? Magnesiumkur i förebyggande syfte? vad tror ni?
Berömda utrensningar:
I form av plast. Dagen dâ hundratals kassetter försvann. I form av blogg. Dagen dâ hundratals inlägg försvann.
Ârets förändring: Babblet ersatte bubblet. Nu förs här samtal och uttrycks funderingar. Otroligt.
Ârets förändring 2: Resultatet kommer synas i februari.
Ârets konsert och utställning: Odilon Redon pâ Grand Palais och Smog, Café de la danse.
Ârets läsning: Trio i män: Bolano, Vargas Llosa och, jo, Knausgârd.
Ârets film: Habemus papam av Moretti?
Ârets Helsingfors (som jag fram tills sisâdär tvâ âr sedan aldrig satt min fot i och hör och häpna aldrig trott skulle bli en âtervända-till, livet, livet!): Sen januari, med fint Savoy besök, staden under pudersnötäcke och romantik, sen augusti.
Ârets icke-resa: 2011 gâr till historien som första pâ fem som ej präglats av alldeles för mânga jobbresor. Lângt bort redan de veckoliga Europaturerna, som jag aldrig skulle vilja vara utan men som jag aldrig skulle vilja ha igen.
Ârets-har-det-varit-dâligt-med-här-pâ-bloggen: 2010 präglades av diverse litteraturquiz. Sâ icke 2011.
Ârets present: Nyâr firades tack vare varmhjärtad själ med efterlängtad julmat.
Just nu:
Lillo: Vet du vad, maman? Jag har en tout petit bébé i min mage...
Hon: Nejmen, vad säger du?
Lillo: (Mycket stolt): Oui. Un tout petit.
Hon: Och hur hamnade den där?
Lillo: Den ramlade inte in, den bara är där. Min bror.
Inför 2012:
Âret kommer stâ i förändringens tecken - tidskiftens tecken - och vissa fullbordan, faktiskt. Som vi längtat och jag kan bara hoppas det blir än bättre än vi trott.
De senaste sju ârens strävan skall nu ge mer tid, denna tid jag tjatat om sen denna bloggs början - och vars brist till och med varit en av anledningarna till bloggens existens. Tiden skall utnyttjas och vi fâr se vilka konsekvenser det fâr för bloggen i sig.
Förändringar är bra, för mig oumbärliga. Sâ mânga liv som möjligt i ett och nu ska det bli nytt. Igen.
Mer om det sâ smâningom.
Ett riktigt Gott Nytt Âr till er alla!
Än, dâligt med nyârslöften. Liksom dâligt med listor. I väntan pâ andra tider, nâgra konstateranden i absolut oordning och absolut utan intresserankning:
Berömda svackor: Oktobersjukor och januaritristesse. Skall vi klara oss utan det senare i âr, mânne? Magnesiumkur i förebyggande syfte? vad tror ni?
Berömda utrensningar:
I form av plast. Dagen dâ hundratals kassetter försvann. I form av blogg. Dagen dâ hundratals inlägg försvann.
Ârets förändring: Babblet ersatte bubblet. Nu förs här samtal och uttrycks funderingar. Otroligt.
Ârets förändring 2: Resultatet kommer synas i februari.
Ârets konsert och utställning: Odilon Redon pâ Grand Palais och Smog, Café de la danse.
Ârets läsning: Trio i män: Bolano, Vargas Llosa och, jo, Knausgârd.
Ârets film: Habemus papam av Moretti?
Ârets Helsingfors (som jag fram tills sisâdär tvâ âr sedan aldrig satt min fot i och hör och häpna aldrig trott skulle bli en âtervända-till, livet, livet!): Sen januari, med fint Savoy besök, staden under pudersnötäcke och romantik, sen augusti.
Ârets icke-resa: 2011 gâr till historien som första pâ fem som ej präglats av alldeles för mânga jobbresor. Lângt bort redan de veckoliga Europaturerna, som jag aldrig skulle vilja vara utan men som jag aldrig skulle vilja ha igen.
Ârets-har-det-varit-dâligt-med-här-pâ-bloggen: 2010 präglades av diverse litteraturquiz. Sâ icke 2011.
Ârets present: Nyâr firades tack vare varmhjärtad själ med efterlängtad julmat.
Just nu:
Lillo: Vet du vad, maman? Jag har en tout petit bébé i min mage...
Hon: Nejmen, vad säger du?
Lillo: (Mycket stolt): Oui. Un tout petit.
Hon: Och hur hamnade den där?
Lillo: Den ramlade inte in, den bara är där. Min bror.
Inför 2012:
Âret kommer stâ i förändringens tecken - tidskiftens tecken - och vissa fullbordan, faktiskt. Som vi längtat och jag kan bara hoppas det blir än bättre än vi trott.
De senaste sju ârens strävan skall nu ge mer tid, denna tid jag tjatat om sen denna bloggs början - och vars brist till och med varit en av anledningarna till bloggens existens. Tiden skall utnyttjas och vi fâr se vilka konsekvenser det fâr för bloggen i sig.
Förändringar är bra, för mig oumbärliga. Sâ mânga liv som möjligt i ett och nu ska det bli nytt. Igen.
Mer om det sâ smâningom.
Ett riktigt Gott Nytt Âr till er alla!
Inscription à :
Articles (Atom)