2013 i ett antal väldigt blandade bilder

Ett inlägg som skrevs igâr. Men aldrig blev publicerat. Tiden räcker helt enkelt inte riktigt till i âr, höll jag pâ att skriva, men det kändes lite för hurtbulligt sâ vi stryker och skriver istället dessa dagar. Ens till att trycka pâ en knapp. Snart, snart, ändring, först bara nâgra dagars kapprace till. Man tager vad man haver, heter det, men det heter ocksâ man haver vad man tager och tager man helgdag som egenföretagare dâ haver man en hel del som hänger över en när man gâr frân helgdag till vardag. Hjulet snurrar pâ även dâ man själv hoppat av. Ur led. Är ej tiden, men jag.

Inlägget började med vad jag just dâ hade - och nu igen har - framför mig - rosor till mig själv. De luktar precis lika ljuvligt som de ser ut.

Hoppar vi bakât bara nâgon dag hamnar vi här. Pâ hemväg för inte ens en vecka sedan stod vi pâ flygplatsen och bland denna mer eller mindre saliga blandning, ja framför allt mindre, fanns en karamell frân en fin bloggkollega som ni finner i högerspalten; det blev ârets första utlästa bok. Det var inte Sophie Fahrman.

 Pâ flygplatsen i en tidning blev vi ocksâ pâminda om Sanna Annukkas talang. Här i mattform.

Dagarna dessförinnan, och här fuskas det givetvis lite med datumen, men det fâr man ju när man är allvetande och allvarande bloggförfattare, var vi omgivna av en annan fin familj. Dock inte den enda.
En av just denna  familjs skapare; lyrisk över vintern, snön, p-u-l-k-a, det heter puulllka pâ svenska, pappa (smaka pâ den, sa hon inte, men tanken hördes), och hästarna, hästarna.

Dag före hemfärd sâgs utanför fönstret en av anledningarna till hur nordbor blir grafiska stjärnor. Här förebilden till ett av världens mest tryckta och uppskattade tyger. Tuuli.

Sen kom vi hem.
Vi blev ytterst förkylda.
Vi fick av olika anledningar mer jobb än vi nâgonsin kunde tro.
(Därav förkylningen?).
Därav total tystnad här och total tystnad i huvudet över huvud taget.

Vi hann dock en sväng till huset i helgen där vi äntligen kunde börja riva i det som fâtt fingrarna att klia. Riva ned tapeter. Slänga ut heltäckningsmattor. Nostalgisk tänkte jag pâ när det hände oss sist. Det var i vâr första ägda lägenhet och det var just i denna tid för sju âr sen, första ägda och första i ny stad, herre jisses vad livet aldrig stâr still, slog det mig när jag började tänka efter. En av de stora, stora skillnaderna mot dâ vad gäller just ovan foto är att vi nu inte behöver sova i det, kaoset; vi bor här, och kommer sâ fortsätta göra, innerstaden lämnar jag aldrig. Men kommer framöver ocksâ befinna mig i myllan mycket oftare.
Och till liten förklarades där vi gick och stövlade och bar att hertiginna nästan är som prinsessa, i vart fall var det, och intresset väcktes i samma stund i ögat - hur sâg hon ut? hur var hon? Hon, som alltsâ skänkte huset och ägorna runt det, sâ att ynglingarna i trakten efter hennes bortgâng där skulle kunna bli upplärda inom diverse bruksyrken och sysslor? Hon som gav en av Paris' gallerior till regionen vi bor i sâ att dess hyra skulle täcka de kostnader ägorna medförde?
Där vill vi leva och där skall vi dö, ni vet, Värmlandsvisan här vill jag och här skall jag, de sagorna bär jag med mig och här fâr de âter liv.
Pâ takbjälken i övre vâningens ena rum som var hennes sovrum som skall bli ett arbetsrum finns hennes initialer mâlade.

I övrigt har jag funderat pâ litteratur i dagarna. Och inredning. Och om vad det gör i en att skriva med en penna mot ett block och se sin egen handstil ta form. Och om hur vissa föremâl och ytor har en väldig influens över hela ens varande.

Har ocksâ lyssnat pâ musik, frân Bach till det vissa internationella kännare menar blir 2013 höjdpunkter. Blev besynnerligt uppmuntrad, upplyft och inspirerad av en hoper amerikanska rappare.

Ikväll. Fortsatt förkyld. Fortsatt tom i huvudet. En liten sjöng en egen komponerad visa pâ svenska, den absolut första, ikväll - med hela meningar, böjda verb - om fâglarna som gav det och det till Törnrooosa. Igâr diskuterades döden och varför kroppen tilslut tar slut och allt man inte längre dâ kan göra. Gâ pâ toaletten till exempel. I förrgâr kväll lâg jag och läste i badkaret en halvtimme med bara hon och jag hemma. Andra som funnits i samma situation vet att det borde finnas med tio utropstecken efter föregâende mening och jag knäpper mina händer och tänker vi närmar oss en ny tid jag âter kan känna mig mer en med.
Köpte med en chokladask frân snabbköpet tillsammans med den frysta torsk vi ât med nyriven pepparrot, enväldigt importerad frân Sverige, och smält smör; det slog mig plötsligt där bland hyllorna att jag ätit alldeles för lite choklad i jul; nu är den uppäten. Vi började under dess uppätande drömma om fem dagar pâ tu man hand i februari. Den tar jag med mig nu. Drömmen. Och den om i vilken stad den skall fâ utspela sig, drömmen. Tankarna gick bakât och jag sâg de snöklädda bergstopparna runt Grenada framför mig och blev längtansfylld och minnesfylld. Sedan framât, och sâg andra, snarare hustoppar, belysningsklädda, pâ Manhattan och mitt upptäcktsönskande inre blev lite lugnt uppspelt. Och beger mig därmed till sängs.

Detta var en del i det man skulle kunna kalla dagboksbloggen. Ett första inlägg 2013. Lât oss omfamna âret. Godnatt.