Snö.

Hon: Jag tror det är dags att gâ upp. Och jag tycker du skall gâ upp först.

Han: Ah... Vad är klockan? Halv âtta, men dâ är det lugnt, vi kan sova lite till.

Hon: Men du skall gâ upp först. 

Han: Jasâ? 

Hon: Ja, och sâ tycker jag nog ni skall sjunga lite. 

Han: ? (...) !! oh, merde !... Och hopsprungen blir man dessutom av dessa (xxx) traditioner. 

(...)

Han: Kom nu, sâ gâr vi in här och sjunger! Ett, tvâ, tre, joyeux anniversaire...

Lillo: Se, det har snöat!

Han: Sjunger du med mig nu dâ? Ett tvâ tre, joyeux...

Lillo: Det är vitt överallt! har du sett vad vitt det är?

Men det är ju â andra sidan bara en början. Bordet är bokat sen dagar.

(...)

Snö fâr tiden att stanna, lite. Som att fâ en extra semesterdag, halva befolkningen tar sig den för den delen; omöjligt att köra till jobbet/skolan (tssst, säger en annan, hemma pâ min gata i stan, där...).

Under brâkdelen av en timme, morgonpromenad under fallande flingor. Dalandes. Fler än vi tar promenaden längs älven. Kormoranernas, skarvarnas, silhouetter; hopkurade hägrar, som skäggiga farbröder.

Skolbarnens promenad till posten dock inställd. Pga snö. Pga för mânga barn inringda som frânvarande.

I Paris brukar de stänga av entréerna till parkerna, minns jag. Fara för fall.

Jag tänker pâ Pamuks Snö, som sâ ofta, nuförtiden, sâ snart man ser dem, flingorna.

Vi faller. Sâ ock snön.