Senaste dagarnas inblick i tillvaron, i punktform:
- under en massagetimma - hallâ nyârslöfte varje âr som aldrig infrias och dâ har jag världens bästa och vänligaste massörska pâ andra sidan gatan - som, som vanligt, gjorde det allra mesta med mig och som jag dessvärre alltid bokar först när jag stâr där, pâ randen till att falla ihop. Dâ. Diskuterade vi modersrelationer, där vi satt efterât, med varsin kopp infusion de cassis i handen (visste ni att svarta vinbär är mycket järnrikt?). I ordets vidaste mening. Hon frân Libanon, jag frân där ni vet vad; allt det man tar med sig tillbaka efter en sejour, allt det där man till vardags hâller lite pâ avstând som lângt-bort-levandes, det konkreta avstândet gör inget annat möjligt (och kanske var det vad man sökte?). Alla intryck man därmed buktas med i efterhand. Hur hon tog farväl till sin egen mor under hösten, hur hon ställde sig in pâ att det nog var sâ att de aldrig skulle ses mer. Hur jag dagarna efter vârt samtal fick veta att hon âter rest till Libanon. För att begrava sin mor. Hur jag därefter funderat över vârt samtal och hur det ocksâ berör mig, inte bara i relation till moder jord som födde mig, men i mycket mig själv som mor. En relation till mig själv jag villigt erkänner än inte fâtt kontroll över. Lângt därifrân. Inte hittat hem till min position däri. Men som är mitt avtal med mig själv inför det kommande. Liksom mitt andra avtal är att sluta boka dessa timmar försent.
- en lângt inifrân kommen längtan efter - hund? Det började med en strävhârig tax vi träffade en solig vinterdag i Värmland. Jag klappar hundar varje vecka, har man en liten sâ har man, men just detta klappande väckte till liv nâgot gammalt, gammalt. Sen dess klappar jag foxterriers med ett âh..., en labradorblandad tik med ett âh... (alla dessa hantverkare, äldre herrar med vindbiten uppsyn, vi dessa dagar umgâs med, har dem ju dessutom, hundarna; de sitter, ligger, springer där överallt). Vete sjutton om det inte är länkat med ovan och jag vet än inte riktigt vad jag skall göra med det hela, hur tolka det. Kvällspromenader i sin skönhet, men innerstadsplastpâsar i hand som där medföljer, nej.
- mitt liv blir bättre om jag läser mer. Läs mer harmoniskt. Hörrni, det där blev ju nästan en figure de style utan att uppsâtet var det.
- Snö. Gör ocksâ det saker och ting mer harmoniska. Stilla. Man fâr njuta sâ länge det varar, en dag eller tvâ.
Och nu sitter jag här. Ensam med mitt kaffe. Fint.
God morgon! Innerstadsplastpåsarna vänjer man sig vid och det är en helt okomplicerad manöver, förutsatt att man väljer en mindre ras som presterar måttliga korvar. Det är tristare med kopplet som alltid ska vara på men vi har en hel del parker där det går bra att vara utan så länge det inte kommer någon större och läskigare som också vill springa fritt
RépondreSupprimerCharlie skrev om hundar för ett år sedan och då hade hundtankarna precis börjat gro i mitt huvud. http://charlietruck.blogspot.be/2012/01/damen-med-hunden.html Nu har vi vår knäppa lilla solstråle och hon sprider glädje omkring sig på ett sätt som jag inte riktigt trott på. Men det är klart att det inte bara är kul, ibland är det onekligen en liten fotboja man skaffat sig. Lycka till med funderingarna!
Aha, det är kanske storleken som räknas (!)?
RépondreSupprimerMen sen är det nog en tidsfrâga med.
Men visst är det fint. Jag föddes med hund och levde med till mina tolv, det är en lâng tid att hinna bli hundmänniska pâ. Sen var jag katt-sâdan under nästan âtta, fast tio âr senare.
Hm, hm, hm. Om nâgra âr kanske (eller ej). Den lilla i familjen kanske bör bli tillräckligt stor för att tycka kvällspromenad med hund är kul först (hoho, finns sâdant?).