Hästkurens verkan slog in. Vid halvfemsnâret började jag känna mig groggy och sedan dess har jag inte riktigt hittat ut ur dimman.
Dagen i punkter kan sammanställas som sâdant:
- arbete under morgonen
- lunch under snabb promenad mot bil och utflykt till huset i nâgot som nästan liknar vârväder (lyxen med att vara svensk, vet du, är att man ofta känner sig väldigt omhuldad i liknande sammanhang - januari, vi är bara i januari)
- ett försök till att elda som misslyckades totalt, trots supertricket halm i botten
- detta för att ha tänkt fâ ordning i en trädgârd som ser ut som ett fält där ett krigsslag ägt rum alldeles nyligen, vilket ej är fallet
- stâtt uppe pâ en vind och drömt om hur det kommer se ut där när taket vi stod pâ är borta och tvâ loft gjorda pâ bägge kortsidor av det enorma rummet. Det är redan stort, ytligt (!) sett - när vi fâr upp taket än mer kommer kubikmetrarna räknas i hundratal. Overkligt.
- stârr nere i ett kök och tänkt att tänk snart är det vâr och varmt och sen blir det sommar och vi kommer springa här in och ut mellan köket och bägge sidor trädgârd.
- pâ hemväg genom dimlandskapet stannat till vid ett hus i vilket en handyman enligt utsagor bor och som vi behövde sprâka med. Sâ icke, dâ denne ej var hemma, sa damen, frun, som öppnade grinden följd av fyra smâ hundar som gläfsande lät som sjutton. "Ja, och dâ har de ändâ anti-skäll-halsband pâ sig, men det är bara hans där - nick mot en av de smâ - som fungerar".
Jasâ, det är det det är?; sa vi. Antiskällhalsband? (Halsband med en liten dosa i plast pâ). Och det fungerar hur? En liten elstöt. Först bara det vibrerar och hjälper inte det sâ kommer det en stöt, ni vet grannsämjan, ja ocksâ jag som arbetar natt dessutom. Jahaja.
Det kan vara nâgonstans därefter som hästkuren golvade mig.
Det här är ju mycket sorgligt.
RépondreSupprimerMen på en bakgård som vetter mot oss finns en hund som kan skälla, ett voff var tionde sekund, närmast oavbrutet i timmar.
På nyårsdagen fick jag fatt i en kikare och syn på jycken. Den stod inne och gapskällde genom en öppen altandörr på gud vet vad.
Jag vet att hunden inte kan skyllas för någonting. Och jag drar mig för att göra någon anmälan eftersom jag misstänker att det bara drabbar hunden.
Inget av det jag såg tydde på att hunden är vanvårdad. Och man lämnar väl inte en altandörr öppen om man inte är hemma? Men hur f-n kan man vara hemma med en hund som skäller oavbrutet i timmar?
Det försvarar verkligen inte elstötshalsband. Om inte på ägarna då.
I just detta, vârt fall, var följdfrâgan: vad f-n ska man ha f-y-r-a smâ smâfeta hundar till om man dessutom skall sätta elstötshalsband pâ dom? (sen kan man ju frâga sig vad man egentligen ska med smâ smâfeta evigt skällande hundar till öht, för att göra eko till din upplevelse...). Ja, kära nân...
RépondreSupprimerÅh, fan. Aldrig vet folk värdet av tystnad. Kan man göra kurser i det. Från första klass? Jag tror fanemej det är viktigare än kungalängder.
RépondreSupprimerI alla fall, du får det nog fint. Med eller utan öronproppar.
Själva har vi just fått hundägare på landet. Tre stycken aggros som står och hetsar upp varandra i den förr så fridfulla trakten. Finns det inga lagar allas om när folk stör med djur? De får ju inte själva göra vad som helst.
Min syrra berättade att man kan räkna med att de skäller mellan ett och fyra. Då man i bästa fall kan hoppas på att ägarna tar in dem.
Jag tror vi får agera samfällt i EU eller nåt ; )
Här finns hundar i fler hus än inte. Vi har ocksa en ny grannhund som skäller mycket. Hon är i trädgarden och gillar inte att vara ensam tror jag, hon verkar inte agressiv alls. Var hund skäller när nagon gar förbi, han förssvarar väl sitt revir. Annars nästan aldrig. Funderar pa om vi ska föresla grannarna att deras hona skulle kunna vara i var trädgard med var hund när inga mattar och hussar är hemma. kan kanske funka, var hund skulle gilla sällskapet iallafall.
RépondreSupprimerVi har en annan liten sorglig hund pa gatan som skäller som besatt sedan hans kompis, den store hunden, dog i vintras:(
Ibland känns hundar sa mänskliga.
Och omänskliga.
RépondreSupprimerMin Retriever skällde aldrig, utom om en älg gick förbi. Eller om jag - mörkrädd - befallde henne att kasta sig ut i Augustimörkret på kommando: Sök!
Instängda hundar, tre hannar, som kampskäller. Mera som interner av ngt slag.
Men deras hästar går på vår en äng, med tillstånd. Så det är vi som är de snälla. Ha ha. Och hästar är bara behag.
Vilken fin tanke, Charlie, att bjuda in hundgrannen för sällskap!
RépondreSupprimeroch visst är det sâ, hundar är bâde mänskliga och - övermänskliga (!) för att beskriva Gabrielles retrievers älganingar.