Middagstid och morgonljus

Middag au Prieuré.

Morgon pâ samma ställe. (Verklighetens ljus dock Än mer chock. Rosa).

(Hade det varit möjligt hade här också funnits en bild av de övre tvâ springandes över den nedre vidden, i månskenet, mitt i natten, medan vi förgäves försöker fâ in dom för att själva äntligen kunna fâ gâ till sängs. Favoritlek: Katt och râtta. Överlâter ât er att gissa vem som leker vem).

twitterpärlor

i)

Marc Chagall working panels of the Metropolitan Opera, NY - The Triumph of Music 1966 © Izis (Israëlis Bidermanas)

tack @inthemoodfortw

ii)

Nijinsky et Diaghilev, Nice, 1911

tack @garconsOfficiel

iii)

"Tittar i en gammal personal-katalog".

tack August/@tungsinne

Brandövning

Lillo: Idag sa maitresse - fröken - att vi skulle ha brandövning, men det hörde inte jag sâ när hon sa "Det brinner i biblioteket!" sâ blev jag jätterädd och fick fjärilar i magen!

(...).

(Gâr)dagens

1. Jag har köpt levande krabbor (6)! Och kokat dem (6)!
2. Utan târar (!!!!!!).
(Drog mig till minnes mitt första krabbkok - detta kanske är mitt fjärde? - i lägenheten i Paris, den ena sprattlade sig ur händerna pâ mig, landade pâ köksgolvet där den gick krabbgâng och blev objekt för den dåvarande kattens intresse. Herregud, dâ var mamma ungefär i samma ålder som jag nu, galet).

Tre för ikväll, tre för frysen och en annan kväll. Det börjar likna kärlek banne mig.
(Utbyte mellan far och dotter som endast västkustbor kanske kan förstâ, you tell me:
Hon: jag köpte sex krabbor jag ska koka.
Han: Hur mânga sa du?
Hon: Sex!
Han: Grattis!).


3. Gârdagens plantinköp:

a) En albizia julibrissin, också kallat sidenträd (dess små pompom-blommor är lite pompom, men dess doft är LJUVLIG och när grenarna växer blir det paraplyliknande skugga). Tillhör mimosasläktet och bladen är nästan identiska ett mimosaträd - ett annat namn är förresten Konstantinopels mimosaträd.
Note to you: Jag översätter de franska namnen ât er rakt av. Hav överseende.

b) ett arbre de judée - Judasträdet - som enligt legenden var trädet Judas hängde sig i.
Med tanke pâ att han enligt legenden också gjorde det i vârtid fâr man tänka sig en ny bild - Judasträdet är sprudlande vackert under våren, med små lilarosa blommor som täcker dess grenar innan bladen kommer. Bladen som är bland de vackraste jag vet.

c) några mindre exemplar av Feijoa (det var stavningen det blev fel pâ.

Om några âr hoppas vi pâ detta:

Dock växer de mycket sakta sâ vi fâr ha tålamod. Smâ vita doftande blommor pâ våren och sedan frukt som är underbar - man beskriver den pâ engelska som guava-ananas. Smakar som en blandning mellan ananas smultron mynta gurka citron. Ungefär. 

d) tvâ magnolia buskar, en med vita blommor, en med rosa - och vi har reserverat ytterligare tvâ av vardera att hämtas inom kort.

e) likt Gingko biloba, vârt andra (här planteras och räknas träd likt andra föder barn, hoho).

Gingkon behöver ingen vidare presentation, mer än eventuellt precision över vilken fantastisk gul löven landar i under hösten. Knall. Gul.

(samt att hon-träden har som ägg som tydligen luktar outhärdligt - men de dyker upp först efter ett antal âr och innan dess kan man inte veta om det är hon eller hanträd sâ vi tänker att den dagen den sorgen).

Morningbliss

Tack snälla ni för ord som kommit frân alla hâll.
Sen kom Paris.
"Vi är i krig".
En klasskompis till Lillo förlorade sin moster pâ Bataclan.
"Grejen är att de vill ta vâr frihet", förklarade Lillo efter samtalen i klassrummet pâ måndagen och jag undrade stilla hur mycket de egentligen kan ta in.

Sluta säg att det är konstigt att mormor är borta, dâ blir jag ledsen. Jag vill inte tänka att det är konstigt för dâ blir jag ledsen.

Pâ onsdag far vi mot norr, igen. Men nu alla tillsammans. Begravning torsdag. Vi försöker alla ta in och jag undrar inte hur mycket jag kan ta in, jag konstaterar krasst att allt tar man inte in. Spelar om slutminuternas film i mitt huvud om och om igen. Tvâ dygn tidigare satte vi oss pâ flyget frân Marocko. Här satt jag nu och allt var över. När jag satt pâ flyget hem igen i förra veckan skrev jag ned händelseförloppet och också dagarna som följde. Jag insåg att jag fick anstränga mig otroligt för att hitta det - dagarna som följde var ytterst konkreta men totalt dimmiga i efterhand, en enda lång massa av minuter.
(Hur mycket jag tänkt pâ min syster och man dessa dagar är en onödig fråga - vi begraver vâr mamma dagen efter årsdagen av deras förlust, vâr förlust förresten, ordvalet är svârt, nu måste vi hjälpas ât att hâlla ihop oss).

(...)

Men denna morgon sitter jag ensam i vardagsrummet.
Jag har världens kanske mest bedårande katt i mitt sällskap. (Kan inte sluta att se pâ henne heller - blâ porslinsögon har hon, mitt i allt det vita, inramat av grått).

Den lille svarte som aldrig är lângt borta.

Solen har letat sig in igenom fönstren.

Jag stänger av nyhetsflödet in i min dator. Orkar inte mer och nu börjar gottandet i ta över. (Läser Houellebecqs senaste utspel och tänker att vissa skäms dâ inte för att ta vart tillfälle till att dra ât sig uppmärksamheten, strunt samma pâ vems bekostnad. J'accuse. Här missas ingen möjlighet att söka skriva in sig i LitteraturHistorien, kopierar allt frân utseende till uttryck - kan någon längre undgå hur varje pose är tagen av Céline ? - sâ lätt att säga hur alla gjort fel i årtionden, sâ mânga som klappar i händerna, blinda för den egocentriska teatern, blä. Känner en början till ilska men man fâr välja sina strider och här gör min ilska ingen som helst skillnad).

Lyssnar pâ Björks senaste. Sorgen över en förlust. Hon fyller femtio just idag. (Ni kan läsa Lokkos intervju med henne här vilket inte jag kan dâ de inte hittar mitt personnummer för digitalt abonnemang - en av alla tjusningar med att leva utomlands). Vilken kvinna. Vilken artist.

Idag är det plantmarknad någon mil bort. Var höst, en helg. Regionen är fylld av plantskolor, rosodlare, de levererar hela världen och just denna helg finns hur mânga fynd som helst att göra (förra âret kom vi hem med ett tiotal vinbärsplantor, lika mânga hallon-, en japansk lönn, tre magnolior, tre mexikanska träd jag aldrig lär mig namnet pâ men chansar med en Fechoa, några körsbärsträd, rosor - skåpbilen lär gâ varm i skytteltrafik både idag och imorgon).

Och tänker. Livet. Vad det är fint ändâ sâ länge man lever.

Musiken.

Alltsâ detta att välja musik.
Till sin mammas begravning.
Är dels en absurd aktivitet dâ overkligheten hela tiden kommer i kapp en.
MEN det hela blir inte enklare av att hon var en musikfantast. Och utövare. Man kan inte "bara ta en".
Och man kan heller inte ta dem alla för dâ blir det maratonkonsert.

Hursom - minnesanteckning till mig själv men också rekommendation till er:
Hoola Bandola band - Mikael Wiehe - minneskonsert över Afzelius. (Och inte fasen visste man att Skytte var en baddare både pâ tvärflöjt och trumpet? kolla ung 45.40 in - Rocksamba - en höjdare!).

Bitvis - absolut världsklass.

Morgonskype.

Har varit borta frân flickebarnet i tio dagar. 
Hon ringer mig nu pâ morgonen via Skype. 
Allt är klart för att gâ till skolan, endast hârborstningen kvar. (Sicket team de bildar och som hon bestämt sig att växa sedan jag for).

Morgonsamtal.

Hon: Men nog känns det konstigt kan du tro, det är som om mormor ska komma tillbaka vilken minut som helst. Men det gör hon ju inte.
Lillo: (...).
Hon: Men vet du, jag tror nog hon sitter där någonstans och tittar pâ oss.
Lillo (borstar tankfullt vidare).
Hon: Och hâller lite koll pâ oss, du vet.
Lillo: Mm. Fast det där vet man ju faktiskt inte förrän man är död.
Hon: Nej, det har du ju verkligen helt rätt i.
Lillo: Men vad man ju kan tänka om man är där i huset hos morfar. Det är att hon bara âkt och handlat lite saker.
Hon: Ja. Precis sâ.

Kvällsbôna

Ja, sâ sitter vi här. Och tampas med radsättning.

För tvâ veckor sedan satt jag i öknen och fick en rad i mig. Livet rinner ur henne.
Satt under stjärnorna och skrev en ursinnestext. Ta inte min mamma ifrån mig.

Som om det skulle göra någon skillnad.

Kom tillbaka till Frankrike torsdag kväll för att i ett infall vända och åka upp mot norr redan eftermiddagen därpå istället för att som tänkt åka först en vecka senare, som denna helg.
Anlände strax efter elva pâ kvällen. Övertalade min envetna mor att lâta mig sova kvar pâ sjukhuset. Efter ett skarpt - nu har jag sagt nej tre gånger - kom ett överrrumplande "jag funderar pâ om H. skulle vara kvar kanske ändâ". Det var jag.
Morgonen därpå var det över.

Och här sitter vi nu. Âtta dagar som varit sâ intensiva. Har tillbringat en helg i mitten av Värmland.
Alla dessa beslut min far måste fatta. När det egentligen är sâ tidigt i skedet. När vi egentligen inte fattar vad det är vi är mitt uppe i. Eller snarare inte längre är i.

Augusti, för tvâ âr sedan skrev jag det här. Dâ var det ett annat liv, som var sâ skört, sâ skört. Hur vi alla höll vâra tummar tills det brast.

Minns hur, den sommaren, vi satt där i stugan en ljummen augusti kväll. Hur Millmarkôrn kom till mig. Kvällsbôna. Som morfar min funnit tonsättning pâ.

Hur den nu ikväll kom till min pappa. Som en vers mamma klippt ur. Hur allt blir till cirklar, allt utvidgas, allt blir tillslutet.

Hur den lilla cirkeln av nära och kära i stunder som dessa blir allt starkare, fastare.

Tack alla. Nu börjar en väldigt annorlunda tid. Och alla som varit med om liknande vet vad som menas med det. Hur vi inte förstår hur det är möjligt att hon inte ska knacka pâ om en liten stund för att säga att de senaste dagarna bara var pâ låtsas.

(...)

Kvällsbôna

Har du nôn skog
i din himmel, du Gud
Te gâ i en finen kväll
En tocken där gammel skog, du vet, 
mä smörsôpp â kantarell

Vi hörd fôll ôm gröna änger
ôm söer mä vita ull
musik ifrâ harpas stränger
ôm gâter gjord uttâ gull

Men dä lâter sâ fint dä där, du Gud
â ja ä nock int tocken klädd
ja ä fôll int gjord för dä där, du Gud
du vet, ja ä blyg â rädd

Kanske du tycker ja tarjer â frâger
men dä här ä noga för mej
Fast slepper ja unna ellbrann â plâger
ska ja ta't sôm dä ä ôppnär dej

Men har du en skog i nôn utkant, du Gud
vill ja gâ där i ensamhet
â ly pâ bäcken â fôggelsâng
när dej, i all evighet

Gunnar Ehne. 

En märklig resa II

Jag hann upp.
Nu är det över.
Älskade mamma.

En märklig resa

Det här är en mycket märklig resa. Pâ ungefär alla plan.
Att resa i Marocko just nu är att resa i ett land där man gör allt för att stänga gränsen mot Algeriet för att inte bli förknippad med Algeriet.
Där turismen, det vill säga hela landet, lider av fransmännens rädsla sedan Charlie Hebdo. Det vill säga: det är tomt.
Där man samtidigt, om man som vi reser med en liten dotter, inte kan undvika konversationen om fattigdomen. Om icke jämlikheten. Om icke skolariteten. Om slöjorna. Om att kvinnor inte fâr gâ in i de moskéer frân vilkas torn det kommer uppmaning om bön pâ högsta volym tre gånger om dagen (den första väcker oss, det vet ni). Om fördomar, också. Om olikheter. Om mindre självklarheter. Om yttrandefriheten och vad det innebär. Hur den sista är den som minst är direkt länkad till rikedom (i övrigt tänker jag: hur skulle det här landet kunna vara pâ något annat sätt?).

(Varför har dom som inte respekterar traditionen inte pâ sig slöja? Följdfrâgan som kom idag efter att hon igår fâtt svaret frân en ung marockan pâ varför vissa småflickor bär och vissa inte bär slöja (och svaret i all sin enkelhet var att vissa respekterar traditionen, andra inte).

Där kasbar faller i ruiner. Där man är mer stolt över att den och den filmen filmades just där än platsen i sig. Resurserna finns inte, de finns inte ens för skolbussar.
Där majoriteten av de fâ ställen som är rejält rustade är det av utländsk valuta - Yves Saint Laurent gjorde Marrakech till sitt, exempelvis, Majorelles trädgård och atelier - en oas och ett jättefint Berbère-museum - kläder, smycken, verktyg, sadlar.

Där man själv har svârt att hitta sin plats, såväl den fysiska, mentala som den moraliska platsen (vad gör vi här? i alla avseenden).
"Algeriet ligger precis där, bakom bergen", vi är inte de.
Men de kritiska rösterna hörs inte.
Att ens försöka sammanfatta är en omöjlig uppgift. Att utveckla tankegångar just här är i vart fall inte något jag kommer ägna mig ât just nu.

Läser om Trollhättan. Och tänker någonstans också där: vi är i början pâ något oundvikligt.
Vi har levt i en sâ skyddad verkstad. Ett ekosystem rubbas. Naturens samtliga ekosystem är ytterst ömtâliga. När de rubbas uppstår omlopp, kaos. Ibland hittar de en ny väg. Ibland inte.

Och mitt upp i allt detta har jag âter ont i huvudet. Den speciella huvudvärk som kommer när du känner att allt gâr rakt ât helvete och att hur mycket du än vill att det inte ska gâ ât det hållet sâ är det precis ditåt det bär.

Atlas

Att se berglandskap och det endast i tjugofyra timmar gör en sâ gott.
Imorgon: Sand.

Marocko news.

(Onsdag eftermiddag).

Vi sitter pâ bussen mellan Casablanca och Marrakech.

Som inledning pâ resan hände ngt oväntat – medan alla igâr eftermiddag intog sina

platser pâ planet som skulle ta oss frân Paris till Casablanca dök det upp en hoper civilpoliser, med mer eller eller mindre stressade anleten, allteftersom minuterna gick dock alltmer stressade ; dämpade skrik frân planets bakre ände, ingen förstâr riktigt vad som händer, folk försöker hitta plats för handbagage medan kabinpersonalen rör sig fram och tillbaka, samanbitna . De dämpade skriken är inte längre dämpade, men som i sordin, vi förstâr att nâgon skriker som inte kan skrika. Skottsäkra västar. En polis i skinnjacka och orange armbindel ställer sig i mittgângen för att hjälpa till att dirigera passagerarna mot sina säten för att pâ sâ vis snabba pâ förloppet. Han förklarar i snabba ordalag till de närmaste runt honom att polisernas närvaro förklaras av att planet skall transportera en fânge för utlämning till Marockanska auktoriteter men att ingen behöver oroar sig för sin egen säkerhet – det är lite livat just nu men att det kommer lugna sig när vi lyft. Ser att fângen sitter med boxningshjälm pâ huvudet för att undvika skador. Tvâ av passagerarna med sätena allra närmast, ett pensionerat amerikanskt par, ber om att fâ andra platser vilket de fâr, nâgon rad bort. Övriga fâr gilla läget. Kapten ber i högtalarna om ursäkt för kaoset, manar alla att ta plats sâ fort som möjligt, att denna situation tillhör ovanligheterna. Civilpoliserna utryms. Skriken fortgâr. Vi lyfter.
            Fângen skriker resten av resan. Vi landar. Kaptenen förklarar att de vanligtvis försöker sköta dessa situationer sâ diskret som möjligt men att det här tyvärr var svârt och att han ber om ursäkt om detta orsakat obehag. När vi kommit av planet ser vi hur mannen förs bort i handbojor av en marockansk polisman (noterar : En polisman).

I den oändliga kön mot polis- och passkontrollen diskuterar flertalet av passagerarna bakom oss upplevelsen. Vi undrar stilla om de som satt raderna frân mitten och fram ens förstâtt vad som hänt. Vi förstâr att de som satt alldeles intill inledelsevis blev spottade och skrikna pâ, tills de satt upp nâgra filtar frân handbagaesluckorna och ned, de vill skriva till flygbolaget och klaga.

Lillo pratade till sent om banditen. Spottade och skrek. « Vilken resa ».

Imorse förklarade hon hur filmen om honom fortsatte om och om igen i hennes huvud.

Sedan ankomst har hon därefter upptäckt hur taxibilarna har trasiga dörrar, att det inte finns säkerhetsbälten i baksätet (och att chaufförerna inte använder sitt). Hur vi köper vatten i flaska och inte dricker ur kranen. Att flera kvinnor har slöjor som täcker allt utom ögonen, handskar pâ händerna. När vi skulle gâ ut frân damtoaletterna pâ busscentralen upptäckte vi att det bara var vi kvar och att det inte fanns nâgot dörrhandtag pâ insidan - jag ställde mig frâgan högt hur vi nu skulle kunna komma ut. Sen hukade jag mig, fick efter nâgra försök tag pâ dörren genom springan mot golvet och kunde tillslut fâ upp den. Det hela tog kanske trettio sekunder. När jag vände mig om insâg jag att hon storgrät och först dâ tänkte jag pâ vilken omställning och upplevelse det här faktiskt handlar om för henne (och hur glad jag är att jag knappt tänkt pâ det själv i den meningen, hur jag tvärtom känner mig hemma i detta att allt inte självklart fungerar som vi är vana vid och trivs i det).

Tänker : Dessa resor är ett mâste.

(Ja, minus fângtransporten som i sig är mer oväntad än särskilt intressant att uppleva, men som ändâ lyfter frâgor om sâ inte om finansiering, hur skulle transporten kunnat skötas annorlunda, människors olika reaktioner inför händelsen etc).

Ford about gender

My basic feeling is women and men are more alike than unalike, and the ways they’re different are both obvious and comprehensible and not as interesting as they’re made out to be. The thing that makes a male character interesting is the same thing that makes a female character interesting: access to a variety of humors; a capacity to face moral uncertainty; the ability to surprise, to show compassion. I would never, for instance, say to myself, What would a woman say? Rather, I’d think, Given the circumstances of this person’s life, what would this person say? Or do? Jim Harrison wrote a very good novella, “The Woman Lit By Fireflies,” in which the “point of view” character is a woman. And what he brought to that story, among other talents, was a great sympathetic sensibility. I think that sympathy for the people who are your creations is what’s necessary—not a gender sensitivity.

Note to self - balansen mellan det privata och det personliga har aldrig varit sâ svajig.

Och jag förstår i efterhand att det är precis där problemet ligger sedan ett bra tag.
När sorgliga saker händer tar de över ens liv och man kan inte bara prata pâ om personligt utan privat pâ samma sak som man kan när roliga saker händer. Och sedan tar det tid att hitta tillbaka.

Märkligt, men sant.

Fe-riket pâ jorden.

Eller fortsättningen av Magical thinking.

Alla minns vi hur Lillo för några månader sedan förklarade hur jag inte var hennes riktiga mamma. Eller hur jag bara är mamma till halva henne. Hennes riktiga mamma är en fe. Instängd i ett torn. Men en dag skall de återförenas. Vi besparar er här ytterligare detaljer som rörde hur hon är tudelad, hur fotona frân när hon var nyfödd arbetats om av fe-riket för att vi ska tro att det är vârt barn etc etc.

Detta är inget övergående.

Flickorna har nu identifierat nästintill samtliga av de andra feerna som gömmer sig mitt ibland oss.

Var och en har sina speciella magiska krafter. Sina färger.
Deras glaskulor hjälper dem med tecken för att identifiera de som idag fattas dem.
Lägger de kulorna i solen - eller i mânsken - fâr de hjälp av en lutin som ger dem instruktioner.
Glädjen när det bland de nyinköpta glaskulorna igârkväll fanns flertalet som motsvarade hennes magiska krafter. Men också de andras. Uppdelandet av kulorna enligt krafter, en uppgift som krävde all hennes koncentration.

Hon: Jahaja. Och vilka är med och leker dâ?
Lillo (med stâl i blick): Vi leker inte.
Hon: Ah. Eh. Vilka... är liksom med och funderar om det här under dagarna dâ?
Lillo: Jag. M. J. C. och några till, men nu vill jag inte prata mer om det här.

(Rollspel pâ hög nivå).

Livet - det cirklande (dagboksanteckning med Selma Lagerlöf och Nils Holgersson i bakgrunden). Magical thinking.

Att leva mitt ute pâ franska landsbygden betyder mycket.
Men inte hade jag väl kunnat drömma om att det också skulle innebära att dotterns nya fröken râkar vara gift med en svensk (hon talar ej själv svenska, men uppmuntrar Lillo att stâ upp än mer för sin tvâsprâkighet).

Att vidare själv ha ägnat barndomens lov i Sunne, släktens hjärta, med Selma Lagerlöf som ständigt närvarande, en drömmarnas gestalt, en romantisk spänning i bakgrunden.
Därefter lämnat allt bakom sig sedan sâ länge, bytt land, - och sedan, nu plötsligt, bli inbjuden att följa med dotterns franska klass att gâ pâ en musikalisk föreställning om Nils Holgersson (detta dâ de fö har som nationellt tema just i âr, det enda âr dâ Lillo har just denna fröken, le Grand Nord).

Och detta just dessa dagar. Dagar som pâ grund av olika omständigheter fâr mig att tänka mycket pâ barndomen, erinra minnen; min mamma som alltid sâ stolt förkunnade hur hon var guide pâ Mârbacka när hon bara var i stort sett flickebarnet. Tog oss dit redan när vi var små (med stolt morfar i släptåg). Hur vi senare pâ min begäran skulle fâ privat visning i författarhemmet av Ragnar som en sen sommarkväll visade skatter i form av manus, filmaffischer, viskade om spöken och vålnader som gick omkring där nattetid - precis var de dök upp, var de försvann - och dâ särskilt i Sophie Elkans sovrum; hur varje rum, varje möbel finns väl registrerad inom mig fortfarande efter jag vet inte hur mânga besök där blivit under âren. Hur Mârbackas trädgårdar blev min lieu de secours att åka till om kvällen för att finna ensamheten i dess trädgårdar när tanken behövde hitta tillbaka till sig själv.

Att just nu, hamna i just det här och tala Nils Holgersson och Selma Lagerlöf med Lillo - kan man se det som annat än tecken ? (LagerLÖF - fröken säger Lagerlöf med F!, fnissar Lillo och jag fâr en känsla av overklighet).

Selma Lagerlöf som instigen bakvägen genom Nils Holgersson i min dotters liv där hon fâr hjälpa fröken att översätta till klasskamraterna. Och det just dessa dagar.

Att se livet som ett cirklande fenomen, allt annat ter sig oundvikligt. Osannolika sammanträffanden.
Livet.

Den borttappade rösten.

Den bara försvann. Kanske kommer den tillbaka. Kanske inte.
Tills dess - fin höst till er alla.

Den borttappade länken

Här var artikeln som ej återfanns häromkvällen.
Fin recension till Jonas Hassen Khemiri.

2 foton som illustrerar kvällen?

Jamenvisst, här kommer de.

1). Fredag.

Innebär att grönsaks/äppelhandlarn är öppen. From 15 till 19 finns alla sorter i ekologisk variant. Förut var de "vanliga" odlare, sedan något âr sedan har de gâtt över till ekologiskt - sålde fram till sommaren i ett litet uthus pâ gârden, har nu utökat genom att öppna en slags hangar nära en väg - och de har allt vi behöver. Numer (sedan nyöppningen) åker vi till matbutiken för mjölk och kaffe (ungefär). Ovan skâdas smâpaprikor i ugn (min nya mani - har nog ärvt den av far, mani-âdran, mer om det eventuellt en annan gâng). Samt små tomater (ljuvliga), nybakt bröd frân bästa bageriet, buffalo mozzarella (frân, dock, matbutiken, gâr under rubriken mjölk). Basilika? frân här utanför (har lyckats med tvâ saker iâr: Basilika och squash. Vad ska det bli av'et?).

Vin. Det är ju vin överallt här just nu! (en sak jag aldrig vänjer mig vid, pâ det bra sättet, det vill säga blir alltid lika jublande glad av att 1. se alla vinodlingar mogna, 2. se alla viner anlända, 3. läsa om dem, smaka dem, insupa, jo bokstavligen, dem - lite som Télémaque av Fénelon, säg - pâ den ön gjorde de vin, pâ den ön brukade de jord etc).
Just här: Chardonnay frân Bourgogne. Ett glas? Ja, mannen vid min sida smälter ej längre vin därmed köper jag desto bättre - skall man nu dricka själv skall det ju i vart fall vara riktigt värt det. Och det är det.

Ringblommor! Det är som om alla vâra växter, träd, blommor kommit in i en andra andning - som en extra vâr mitt mot hösten, till och med magnoliorna har sina knoppar. Underligt.

Tända ljus. Plötsligt blev jag helgnostalgisk, har det med mig hemifrån. Sitter här nu i min ensamhet och njuter av ljusen (hoho).

I bakgrunden, tapet en av tre (egentligen fem, har valt bort tvâ, redan).
Sâ här är det. Med huset ärvde vi en massa tapeter. Alltsâ uppsatta pâ vägg. Flertalet har vi (jag) ej kunnat göra oss (mig) av med. Nu är det dock sâ att de är verkligt slitna. Trasiga. Luggslitna etc. Och jag letar utbyte att fundera över. Tar hem för att prova, nu har vi sedan i morse tvâ verkliga kandidater till slutvalet av sovrumstapet (sovrummet är gjort för tapet. Bjälkar med hennes initialer, snirkliga i svart och guld). Etc.

Mina sommarklänningar skymtas till vänster. Kanske är det över för dem för denna gâng. Vi fâr väl se.

Prov tvâ och tre. Samt äpplen och päron. Ni vet inte vilka mängder vi skördat här. Har dessutom besparat er mina mos-kok. Tänker numer om helgerna pâ min mormor, mycket. Som kokade äppelmos av alla de äpplen vi inte kunde bara lâta vara där. Samma här. Med sâ mycket frukt - man kan ju inte bara lâta dem stâ och bli dåliga. Sâ jag blir dessa dagar en sjujäkel pâ moskok.
Alldeles för mycket glas och koppar? Oh ja. Vi har tvâ hem i ett och har inte riktigt kommit över det.
Kattbur? Ja. Hon anlände ju för... oj! en mânad sedan!
Väskan rymmer simglasögon. Pâ elementet, en (än sâ länge oanvänd) ram.

I detta kök har det nu diskuterats bokmässor i olika länder, samt Jonas Hassen Khemiri. Att bli sâ unisont och unit omtyckt? Fint. Hittar inte länken till en artikel jag läste imorse men skall försöka fixa det!

Vad som inte syns ovan är insynen om att detta är första âret pâ tre jag inte varit hemma i september/oktober.
Älskar den nordiska höstluften (och den man finner här med, för den delen. Men samma, de är de inte). Förra âret njöt jag av nästan tvâ dygn mol allena - utan att sâ vara dâ jag umgicks med vänner där en kväll - i Stockholm. Och sâg en pjäs av, just, JHK. Mycket bra.

Sâ lever livet.

Trevlig fredagkväll.

2 rekommendationer till tidsoptimisten slash fastfoodgillaren. (Matkicksbloggen, jo faktiskt).

1. Inhandla en tryck-kokare.
En av fâ saker jag fick med pâ köpet vid val av man (höhö, men sant är det) - och jag förstår sedan dess ej att dessa inte fullkomligt slagit ut alla kastruller och kokta potatisar man fâr vänta pâ.
10 min - potatis klar.
6 min - haricots verts - klara.
16 min - kronärtskocka - klar.

Och sâ vidare.

2. Grönsakskok. Bjuder er omedelbart pâ följande:

Gröna linser. Vardagsmat i var fransk familj (i vart fall om de härstammar frân Lyon-omrâdet).

- en påse gröna linser (frân Puy för att rätt ska vara rätt, men visst gâr det också med andra).
- några morötter - som singlas (visst heter det väl sâ?)
- några charlottenlökar alt en gul lök (som grovhackas)
- en ganska stor skvätt rödvin
- mycket timjan
- gärna något lagerblad
- salt och peppar och lite valfri buljongtärning/pulver.

Koka upp linser i mkt vatten, koka ca 10-12 min - har dock EJ i tryckkokare, man måste i steg tvâ med jämna mellanrum ta av locket och röra.
Steg tvâ: Häll av, skölj, häll tillbaka i grytan och ha pâ vatten men nu bara sâ det täcker.
Pâ med rödvin, i med övrigt.
Koka under lock ca 15 min ytterligare (tills morötterna är mjuka - men linserna ej överkokta).

Salta o peppra mer om sâ behövs.

Utmärkt att äta bara sâ. Utmärkt också som sällskap till diverse korv/skinka/kött etc om man sâ vill.

Dagen därpå: värm en tallrik sâ har också den middagens mat blivit kirrad.

Dagen ytterligare därpå: värm upp lagom till en liten soppskâl per person, ha pâ lite grädde, lite vatten, lite mer salt, koka ca 3 min tills allt är varmt. Ocksâ den middagens mat kirrad.

Dagen ytterligare ytterligare därpå: same procedure as last day.

Och, vips, har några minuters skalande av morot och hackande av lök förvandlats till fyra dagars middagsmat.

För övrigt, för uppmärksamma läsare: vi har härmed också ordnat oss en järn-bomb.

Tror jag skall ge mig in i vardags-mats-kok-boks-konkurrensen.
"French food like you never saw it before" etc. Alternativt "through the lens of a Scandinavian" sâ had vi dessutom the mixed culture i set berömda nötskalet.

Godkväll.

Sliter gör vi alla.

Lillo: Du. Hur skriver man est-ce que ?
Hon: (stavar).
Lillo: Och "ng"?
Hon: Vad vill du skriva?
Lillo: Badmington.
Hon: ah ! (Förstâr vartåt det lutar. Inbjudan att överlämna till far om match var klar några sekunder senare).

Dagens nämnvärda i övrigt:

- hämtat ut nya pass till familjens franska medborgare - check.
- ätit lunch och brutit mot de nya levnadsreglerna (det fanns ej mkt annat än kebab/frites i närheten av de glada kvarter vars statshus hade snabbast tid för att fixa nämnda pass - samma effekt som en hög dos socker: Dead).
- ritat ytterligare några stora kors i taket för att inte ta ut jubel i förväg men jäklar som vi alla sliter tillsammans här borta i ladan. Mirakel i september, âjovisst.

Kvällssamtal

Lillo: För vet du...
Hon: Nej...?
Lillo: Det är en grej som är ganska konstig med mig. Ibland i skolan när fröken säger att vi ska skriva något sâ är det som om något totalt hindrar mig.
Hon: Hm? Hur dâ menar du?
Lillo: Ja... om hon säger att vi ska skriva inte vet jag... univers, monde, université... till exempel. Sâ bara gâr det inte.
Hon: För att det är för svârt eller? Eller för att du inte förstått hur hon menade?
Lillo: NEJ. Det är bara något som gör att jag inte kan göra det. Hindrar mig.
Hon: (...). Hur händer det dâ liksom? Sitter du och tänker pâ annat dâ eller? Uppe i din egen värld? Tänker pâ Dixi och Violette och sâ?
Lillo: Nej...
Hon: Har du tråkigt dâ kanske?
Lillo: Asch jag vet inte. Det bara är en grej som är konstig med mig.
Hon: Märker du när det händer dâ, eller efteråt?
Lillo: (...) efterât.
Hon: för att alla andra gjort klart eller?
Lillo: (nickar).
Hon: (...). Och när pâ dagen händer det dâ? mest pâ morgonenen...? eller mer pâ eftermiddagen?
Lillo: Mm. Mer pâ eftermiddag, kvällningen.
Hon: Du. Jag skickar med en frukt imorgon till eftermiddagsrasten, det hjälper att piggna till, det lovar jag.
Lillo: Vi fâr faktiskt inte ha med oss saker att äta till eftermiddagsrasten.
Hon: Nej, men dâ tar jag det med din fröken ser du och förklarar varför.

(...).

Förra veckan (första efter skolstart): lära sig utantill hur skriva (självklart med skrivstil) une carotte, un haricot, chaud, un morceau, une pomme, un tableau, un gâteau, une chaussure... (eller: typ alla de ord en stor del av di vuxne fortsatt gâr bet pâ). Igâr prov pâ hela listan. Och genast tre nya ord till idag pâ "lista 2" inför nästa veckas prov. Samt en grammatikregel, en poésie pâ femton rader att kunna utantill, räkning (med dubbeltal i uppställning), lite engelska, nasala o-ljudet och alla dess stavningar. Läser om gälar som blir till lungor hos vissa ödlor när de blir stora. Och lite annat. Och i fredags spelade vi rugby med vuxna vi inte ens känner. Samt har "uppföringsblomman" föräldrarna skall skriva pâ över helgen. Fem kronblad som alla helst skall vara gröna. Jojo.

Flickebarnet blir snart sju. (Note to self: och behöver mer sömn).

Fyra snabba

YOUTH av Sorrentino var mycket bra. Fâr återkomma i ämnet.
Har läst en del recensioner som klagat pâ att det är sâ lââângsamt tempo.
Anser att de som skriver sâ inte fattat någonting dâ det är en del av charmen.
Samt sättet han filmar sina skådespelare pâ.
Samt sättet han klipper. Använder sig av ljud. Ser helheten och detaljerna samtidigt och nästintill hela tiden.
Michael Kain och Harvey Keitel är fantastiska. Den âldrande kroppen. Den åldrande människan, men vars lustar ej försvinner. Hens önskningar ej heller. Rachel Weiz har aldrig varit vackrare (tillhör annars de som förhâllt sig rätt sensibla till hennes skönhet, men här är hon fantastisk).
Paul Dano - igen! Den unge mannen hâller verkligen pâ att inta en av de mest prestigefyllda platserna vad gäller unga skådespelare. Som en ung Robert de Niro, kan spela allt. Är lika trovärdig i var roll.

Nu skall här letas upp övriga filmer av Sorrentino - han har fem långfilmer bakom sig (och spelar just nu in en tv-serie pâ sex delar med Jude Law som ung nybliven påve och hur han förhåller sig till och lyckas/misslyckas inta sin maktposition). Fyrtiofem âr är han, S. 45. Vilken maîtrise.

BJÖRKS NYA FINNS EJ PÂ FNAC. Sjukt. Har nu bett dem skicka hit en snarast.

Rödbetorna är kokta!! (vilket osökt fâr mig att tänka pâ det franska ordspråket: les carottes sont cuites ! Morötterna är kokta! vilket innebär shit, det är kört). Här är det dock ej kört, det är bara jag som är allmänt lycklig. Älskar kokta rödbetor.

Sportjournalisten av Richard Ford. Vilken roman! Kan sägas och upprepas mångfaldigt.

Godkväll!

Morgonboxning

Testing.

'Väldigt mycket just nu

Känner mig lite som Lorry.

Mycket skolstart, mycket företagshöststart, mycket hund-katt-inskolning, mycket vilket-underbart-höstväder-vi-har i huvudet dessa dagar.

Men ikväll! Ikväll kommer strax Emma la Winxs hit, vâr hjälte i vardagen, hjältinna, och vi skall âka och se Paolo Sorrentions nya film (och ingen kunde vara gladare än jag).

YOUTH. (älskar redan affichen).

Hans förra - La Grande Belleza - har jag skrivit om flera ggr tidigare, exempelvis här, en av de senaste ârens 10-i-topp, en slags nutida Dolce Vita, en studie över storstads-kulturlivets dekadens med Rom-bakgrund och i lugnt tempo.

Nu skall vi sâ se Harvey Keitel och Michael Kaine förundras över skönheten. Bara det, vänner.

Âterkommer.

Glödlampan som börjar lysa, polletten som trillar ned.

Läxgörning med sex-âringen i arla morgonstund.
Dikté.

Hon: "une carotte".
Lillo (...): ok. Och kolla vilken fin blomma jag gjorde till den.
Hon: Jättefin, men koncentration: "un haricot".
Lillo: aricox.
Hon: Njet. Minns du att det kanske kan finnas en stum bokstav längst fram i ordet.
Lillo (...): Ja! H!
Hon: Yepp. Och om det inte är x i slutet...? annan stum bokstav?
Lillo: HARICOT.
Hon: Yes. Sista: "chaud".
Lillo (...): chaux..
Hon: Fel sista bokstav. Det ska vara en stum bokstav, det är rätt. En idé: detta är maskulint. Il est chaud. Om det var en hon, vad skulle du säga dâ?
Lillo (GLÖDLAMPAN BÖRJAR LYSA, POLETTEN RAMLAR NED): D!! Elle est chaude ! D! chaud.
Hon: !

älskar sprâkinlärning.

Lästips 2.

Som mânga av er vet som följt denna bloggen tog min verkliga blogglust slut för nu redan ett bra tag sedan.

Detta var i samband med att min lilla precis blivna 2-âriga systerdotter efter en långvarig förkylning blivit diagnosticerad inte alls förkyld men väl leukemi. Hon och hela familjen kämpade. Nio månader senare var hon borta. (Och jag länkar återigen hit, där föräldrarna själva skrivit om varför en insamling: Barncancerfonden gör fantastiska saker, frân forskning till familjehjälp till syskonstöd till you name it, vi har sett det pâ nära hâll. Och precision: att just denna insamling är till lilla Mejas minne betyder inte att det pâ något vis gâr till henne, familjen etc; det är som det heter i hennes minne, men allt gâr till barncancerfonden som tack vare dessa insamlingar kan göra det de gör).

Plötsligt kändes mycket väldigt konstigt att skriva om. Har ännu inte kommit tillbaka till som det var dessförinnan. Mycket känns ofta lite för glättigt och glatt (även om livet tack och lov också är det och skall sâ fâ vara, just glättigt och glatt).

Hursom. För någon vecka sedan skrev jag "2 nya varelser har hittat hit" eller något liknande.
Jo. För samma dag som lilla kattungen dök upp HÄR, sâ dök en helt annan flicka upp DÄR.

Jag har inte lyckats finna tonen sedan dess, inte riktigt vetat vad och hur att skriva.

Men ikväll dyker det upp - min systers egna inlägg.

Varmt välkommen till världen, lilla Clara. SOM vi längtar att fâ lära känna dig!

Lästips 1.

Nu tycker jag ni ska gâ in här och läsa bums.
Sofia skriver alltid bra, detta är riktigt bra.
Om skolan och lärarna. Och om oss som ser dem utifrån.

Piedestalen.

Mirakel i september

Lillo: Du! Du har inte tappat bort dina nycklar. Dom är här! (hâller triumferande upp dem).

En av nedan frågor var: "Älskar du någon?"
Svar: JA.

Det firar vi genast med att läsa en intervju med Jonas Hassen Khemiri. 

31 frågor bara-för-att

1. Var är din mobiltelefon?
Den ligger här bredvid och laddas (det är vansinnigt som de laddar ur sig fort dessa smarta telefoner. Vi har laddare överallt och ändâ är de alltid urladdade. Ja, min, just nu. Makens blev stulen i ett parkeringshus i Sverige i somras, en helt annan historia). 

2. Var är din andra hälft?
Han sitter bakom en vägg - jag i köket, han i vardagsrummet - och pratar just nu hela tiden till mig, detta eftersom han arbetar - "den här bilden kan väl fungera?" "Eller vad tror du om den här?" "Kan du bara kolla denna översättningen?" - Och förväntar sig att jag skall resa mig, vilket jag ju gör, vi är ett team och dessa dagar tänker jag extra mycket pâ hur fantastiskt det är att kunna arbeta tillsammans. Haft projekt tillsammans, det har vi haft sedan dag 1, men att arbeta dvs försörja sig pâ ett gemensamt projekt, det är kanske min bästa rekommendation till alla som undrar hur man fâr sitt förhållande att hâlla. Alla rekommenderar generellt att inte arbeta tillsammans - att man måste sträva efter att ha sitt eget liv, sin egen trädgârd; jag tror precis tvärtom). 

3. Ditt hår?
Uppsatt med snodd as usual. Varför har du långt hâr när du aldrig har det utsläppt? frågade någon och det kan man ju visserligen undra. Bara den med alltid långt hâr vet svaret.

4. Ditt humör?
Gott mod. Efter en period pâ nio mânaders non-stop-göromâl, varav en mitten period pâ fyra som var obeskrivligt hemska, befinner vi oss nu pâ andra sidan tunneln vad gäller just detta - vi andas, vi finner tid, just, till att fundera kreativt och inte bara släcka bränder. Unghund och katt leker runt mig, att följa dem sedan start för tvâ veckor sedan är ljuvligt, bokstavligen ljuvligt. Lillos nya skola, fröken, allt är bara bäst och hennes liv är fint; hon trallar, jag blir lugn.

5. Din dagsplan?
Sitter och ser ut över gräset, luften är hög, klar, sol. Tänker att vi borde gâ ut. Tittar in. Ser pâ alla högar som hitflytten av lägenhetens 120kvm skapat och tänker att jag borde. Och att jag har en bok vid min sida som skriker pâ mig. 

6. Det bästa du vet?Där jag är just här. 

7. Din dröm i natt?Att jag inhandlade en liten vävstol till barn pâ en loppmarknad, damen som sålde hette Violette likt katten och lovade att hon kunde ha kurs för Lillo dâ vi var överens om att hon kanske var lite för liten för att fixa det hela själv även om jag försäkrat mig om att det fanns en handbok med - och fick för övrigt med lite garnbitar. Ja ni, kom igen: tolka den, den som vill!

8. Ditt livsmål?
Âh herregud. Om man skall välja ett: aldrig sluta lära mig. Vilket innebär ständigt vidare. Sätta sig i obekväma situationer, om och om igen.

9. Rummet du är i?
Köket. Delar av det renoverat. En vägg med tester uppsatta med kork som vi ville se hur det blev med vad gäller isoleringseffektivitet. Solen tittar in. Köksdörr ut mot ena sidans enorma trädgård som gâr vidare i gârd pâ 1,5 hektar - som någon skrev: orkar ni inte med att hâlla ordning pâ trädgård skaffa den sâ stor att ni bara måste ge upp. Typ sâ. I köket, fyra dörrar (tidigare fem). Detta hus är fyllt av dörrar. Här: 1 mot vardagsrummet, 1 ut, 1 mot la salle de bal aka hundrakvadratsrummet som är en blandning av extrarum och showroom till företaget (och för vilket vi har stora planer inför det kommande âret, 1 mot entrén och trappan upp. Tidigare också en ut mot framsidan som vi för nu kamouflerat om till fönster. 

10. Din hobby?
Alltsâ. Min vardag och min hobby är ett och har sâ varit sedan jag gick ut skolan. Arbeta? Äta? Fundera pâ språk? Kanske kan man ta ned det till: Hur förbättra allt?  

11. Din skräck?

Det är enkelt, har bara en: Att fler runt mig skall dö. 

12. Var vill du vara om sex år?
Hmm. 

13. Var var du igår kväll?
Här, nyss hemkommen efter att ha varit förbi tvâleriet där de gör underbara tvålar - ett av de typ fyra traditionella tvâlerier som finns kvar i Frankrike, allt är sâ genuint och de kan sâ mycket om allt detta att man blir snurrig (likt man också blir av alla dofter där). Schampon som den mest allergiska kan använda, tvålar som har läkande verkan. Ordnade med fisk som bara jag tillslut tyckte om, men sânt är livet. 

14. Vad är du inte?
I fullkomlig sinnesfrid. Men den är pâ antâg.

15. En sak du önskar dig?
Jag säger som Lillo: "det är ingen idé att önska sig saker har jag märkt, för önskningarna slår ändâ aldrig in"*. 

Det ligger något i det. Det är bara att sträva pâ och mot.

(Hon: vad önskade du dig dâ? Nu kan du ju säga det, sâ här i efterhand? Lillo: Att Elsa skulle börja leva pâ riktigt, till exempel (ni vet hon i Frost). Hon: Aha, det är klart).

16. Var växte du upp?
I Sverige. Det är jag glad för.

17. Det senaste du gjorde?
Blandning av detta görandet, städning, kaffeintagande, jobb. 

18. Dina kläder?
Svarta linnebyxor, grâ tofflor, beige tröja i Merinoull med stora svarta runda cirklar pâ. Och en till det konstig t-shirt under.  

19. Din tv?
Har aldrig haft någon sedan jag flyttade hemifrån. Femton âr i Paris utan barn gör att man ser en himmelens massa filmer pâ en himmelens massa biografer istället och det är som med godis, har man väl slutat äta det inser man hur mycket bättre man lever dessförutan. (Vilket inte hindrar att se ditten och datten pâ youtube och svtplay, exempelvis - men ni skall veta sâ mânga filmer som lagrats i mitt medvetande). 

20. Ditt/dina husdjur?
Unghund cocker. Nytillkomst: Kattungen. Samt ungefär en miljoner spindlar, har aldrig varit med om flitigare sådana, de finns överallt i varje hörn i detta hus och hörnen är oändliga. Och några möss. Därav nytillkomsten. 

21. Din dator?
Macbook Air. En i mindre format till arbetet. En i större format till det inofficiella arbetet.  

22. Din bästa ägodel?Dessa bâda. 

23. Saknar någon?
Mina tre vänner. Och att inte kunna skutta upp och pussa pâ min nytillkomna systerdotter! 

Samt mina nycklar. De är totalt väck sen vi kom hem frân semestern. Men har du gjort något ât det dâ? undrar ni. Ja, letat. Men oroar det dig inte att inte hitta dem? undrar ni. Jag litar pâ att de kommer fram, det brukar vara sâ, svarar jag.

24. Din bil?En svart.

25. Något du inte har på dig?
Strumpor.

26. Favoritaffär?Haha. Scandinavia Design, sâ klart.

27. Din sommar?
Den känns redan långt bakom. Resan upp och ned till/frân Sverige var fina dagar. De där uppe en blandning av skönhet, längtan, sorg och smärta. Men det fâr vi ta en annan gâng.

28. Älskar någon?Oh ja.

29. Favoritfärg?
En fråga jag sedan Lillos ankomst svarar pâ cirkus en gâng i veckan. Gul.

30. När skrattade du senast?
Sedan kattungens intâg i huset skrattar vi var dag högt. Oundvikligt.

31. När grät du senast?I somras.