Järnspik!

Förlât.
Men ikväll krävs järn.

Det fina i krâksângen:

1) Lokala butiken säljer Carpaccio, färdig att slänga upp pâ fat. Olivolja, citron, parmesan, salt och peppar pâ det och järn I är biff.
2) Tomat med persilja, vitlök, salt, peppar och balsamvinäger och järn II är biff.
3) att ha färska pepparfrukter att slänga in i ugnen med olivolja, salt och peppar pâ. Gudomligt!
4) Och ett medaljerat vin frân sydväst.

Hur det än är. Sydväst är alltid sydväst tillsammans med södra Rhône dalen ("södra", strax nedom Lyon...) vad gäller franska rödviner om ni frågar mig.

Vi ska nog ta oss ur den här dippen med skall ni se.

Imorgon bitti: Sista tömning inför måndagens uthyrning. Av lägenheten. Mitt hjärta blöder, det är nog därför jag kräver järn (höhö).

Imorgon lunch: Sista simlektion för Lillo. Alltsâ vilken grej. Fem gånger 35 minuter med denne Nicholas. Nicholas skulle jag vilja ta i mina armar och kyssa som tack för vad han fâr henne att göra med en jättes lugn inför den lilla myran - som helt plöstligt blir en hästmyra, fråntagen all rädsla, insufflerad tusen kilo mod.

Imorgon kväll: Fotboll! Familjekväll pâ stadion. Premiär. Vi är alla, eh, vansinnigt uppspelta.

I övrigt, och kanske var det här jag skulle börjat.
Jag undrade högt i mitt stilla sinne vilka som gâr in här och läser.
Det kom ett mail. Ett sådant där jättefint mail man inte fâr mânga av här i livet. Generöst och öppenhjärtligt som fâ och, A. - jag har läst och blev sâ in i hjärtat rörd. Âterkommer till dig!

Fin kväll till samtliga.

(...)

Denna dag, ett liv.

Har: 

- Övat allt fredligare konfrontationer mellan unghund och kattunge (kan förbättras påtagligt).
- Diskuterat övergång frân 4/5 till heltid med vâr nyanställda pärla.
- Rensat en hundradel av det som behövs (vilket fâr mig att tänka att J. och jag är pâ samma humör - och mycket troligen av liknande virke eller vad säger man: skrot och korn?)*.
- Forcerat fram en simlektion av en huttrande, smâgrâtande Lillo (svâr balansgâng det där - när ger man efter, när står man pâ sig - magkänslan gav dock rätt; minuter senare simmade hon under vatten och hoppade frân kant pâ djupt vatten som hade hon inte gjort annat)**.
- Förberett nordafrikansk ingefärskyckling***.
- Diskuterat mode och urval med nybliven finsk modechef.
- Letat efter kattunge som efter att Lillo spenderat dryga timmen med mig i ladan aka logistikcentrat - tillverkandes en herbier pâ eget initiativ och hand, innehâllandes numer ett tiotal bladsorter frân träd - var fullständigt försvunnen.
- Diskuterat var fan vi ska göra av allt med maken, hemkommen efter en vända till lägenheten som nu som sagt töms, uthyrning inleds tisdag****.
- Ätit nämnda kyckling*****.
- Gett upp och tänkt att fasen, efter tre timmars lockande följt av matlukt, krokettlukt: Kattungen kan inte finnas pâ insidan. Öppnar dörrarna ut - jag ât ett hâll, han ât ett hâll - hör: Här! Där! Hans finger pekar rakt upp: mot månskenet, en vit kattungesilhuett. Hur f-n har hon hamnat där? I takrännan pâ vindsvåningen. Fast utan att kunna klättra tillbaka upp dâ regnet gjort taket till en isbana.
- Räddat nämnda kattunge, medelst en planka in i ett annat vindsfönster.

NU: tar ett glas vin och pustar. Ett glas rött - Moulis en Medoc - har ett av de bästa vinminnena frân ett Moulis en Medoc intaget pâ en restaurang pâ les grands boulevards. 

*Vi flyttar dessa dagar hit allt frân lägenheten som skall uthyras. Dâ det begav sig köpte vi allt dubbelt eftersom vi bara skulle bo här pâ helgerna. Nu skall tvâ hem in i ett. Det gâr inte.

**Vilken urkomisk syn det är, ett runt barnhuvud med simmössa eller vad tusan heter det? samt simglasögon. Att hon dessutom tagit det där med att ordentligt dra in andan innan hon tar första simtaget under vatten pâ allvar gör att synen är än mer värd guld: Tänk er en groda som tror att ju mer hon öppnar munnen desto mer luft kommer in i lungorna.

***Ja! Ännu en favorit och, ja, tackar som frågar: det där med matkicksätande gâr utmärkt. Âterkommer om detta.

****Har varit där tvâ ggr det senaste. En dâ vi skrev pâ papper för uthyrning med mäklare. En igår när vi hämtade ett lass saker. Grâter som en madeleine var gâng. Som öppnade någon en kran. Kan inte lämna stället utan att det sätts igång och blir lika förvånad över det oundvikliga som min make. Är mer fäst vid den byggnaden än vid de flesta människor. Som här, i huset här. Vâra platser, min borg?

*****Recept utlovas imorgon.

Sist. Vad jag skulle vilja veta mer om vilka som läser detta. Ni blir just nu alltfler var dag. 
Skulle ge mycket för en kommentar om er, hur ni hittat hit! Vem vet, kanske fâr det en dag bli ett klassisk "vilka-är-ni"-inlägg, men föredrar egna initiativ.

Som hund och katt

Vi funderar vidare dâ detta inte är något som kommer lösa sig av sig självt.
Och läser pâ. Detta med beteendestudier är vansinnigt intressant. Med träningsmetoder. Positiva, neutrala, alt. med direkt konfrontation, indirekt konfrontation.

Betänk redan sâ enkla grundfakta som följande:

En hund viftar pâ svansen för att visa att den är glad, vill leka, är uppspelt/förväntansfull.
En katt viftar pâ svansen dâ den känner sig trängd, vill visa aggressivitet.

Sâledes tror katten självklart att hunden vill allt annat än den vill när han kommer instormande, jättespänd inför mötet.

En katt lyfter upp tassen för att slå till.
En hund tolkar det som invit till lek.

Etc.

Varsâgoda att fortsätta tankeaktiviteten och ta den vidare till er själva och andra exempelvis - människor. Lovar. Det sysselsätter.

You say after and I say After. Choclate/Strawberry!

Har ni tips/erfarenheter av detta? Dela gärna med er!
Har funnit denna guldmina: https://karroshundblogg.wordpress.com

Breaking bad.

Eller Brott och straff revisited.
Eller jävlar vilken känslopärs.
Eller - gud vad skönt att det är över blandat med fan att det nu är slut.
Eller den som inte ser detta i sin livstid gör samma misstag som att missa Bergman, Mikhakov, Proust, Lagerlöf och you name it.
(Eller: ni som inte tror att en serie kan vara den nya romanen: ni har inte sett rätt serie eller inget sett).
Eller showrunner - tänk att fâ nâ dit!
Eller: jag är slutkörd.
Eller: hur behandla x antal teman och framför allt ett hela vägen ut.
Eller - ett lysande svar till den klassiska: vad skulle du göra om du bara hade x månader kvar att leva?
Eller - 45 minuter som behandlar endast: lâtom oss jaga en fluga. Som ett exempel pâ seriens masterpieces.
Eller: Remember my name.
Eller: How to remember my name.
Eller: How I'd like you to remember my name.
Eller: I cannot completely control how you'll remember me.
Eller - underbart när något börjar, fortsätter och slutar pâ samma nivå.
Eller - kommer vi någonsin hitta något som slår detta (vet ni om ett positivt svar: vänligen notera i kommentarsfältet)?

Vi välkomnar vardagshumorns âtertâg.

Att ha en katt i huset är just det. Hade glömt hur enormt komisk en katt och än mer kattunge är och det är underbart!

Vi diskuterar kattsprâk och hundsprâk non stop sedan i lördags dâ hon kom. Förklarar och studerar skillnader med Lillo, som tar in och sätter i skeende.
Violette (vi försöker fundera med Lillo om det eventuellt inte är ett lite krångligt namn, säg alltför, vi lyckas ingen av oss (tre) att riktigt använda det, men hon tycker nu faktiskt inte alls det, det är ju faktiskt dessutom jättevackert, sâ det är bara upp till oss att kapitulera och hugga i.

Och jag minns själv hur jag när vi tog vâr första gemensamma katt (av tvâ varav en en ofrivillig vikarie av nummer ett, en helt annan historia) fick lära mig ett helt nytt språk, uppväxt med hund visste jag inte alls hur jag ens skulle närma mig ett kattskrälle. Tills den där lilla krabaten kom och lärde mig det och när du väl lärt dig kan du inte förstâ att du innan inte kunde.

Violette lever i Lillos rum. Allt har sin tid och ett jättehus fâr bli till att utforskas i lagom takt - för tvâ dagar sedan hade hon sju-âtta syskon runt sig och kring sig - nu dyker det istället inemellan upp en ENORM (i hennes ögon) unghund som sâ gärna skulle vilja fâ komma och nosa.
Det fâr han inte än, säger Violette. Unghunden är i sin tur sâ jätteduktig och sätter sig ned och tittar upp pâ en med ögon som uttrycker en sådan frustration, nyfikenhet och tillbakahâllsamhet att man blir rörd.

Var dag, sitt steg. Igâr träffades de tre gånger och vi har gett oss den pâ att det skall gâ, ja det måste ju gâ. Klart det kommer gâ.
Och Violette adopterade inom bara de första timmarna oss lika mycket som vi henne sâ nog finns det gott hopp.

Hursom. Gulligheten i att bli väckt av små, små trampdynor över kinden?*

Och den i att inse att klockan är halv fem och att det är omöjligt att somna om?

(*Jo. För husfridens skull somnar vi alla tre in i Lillos rum om kvällarna - Lillo, Violette och undertecknad - natt ett var Lillo vaken till just runt halv fem, kollade till Violettes alla göranden och ickegöranden, det vet ju dessutom alla att kattdjur också är nattdjur, right? Vid halv fem bad hon om att fâ sätta pâ en film. Vid fem gav jag upp, satte pâ en och gick och la mig i en mer ackurat säng. Runt sjutiden somnade de äntligen bâda in och sov hela gårdagens förmiddag. Detta är dock något som händer ca var tredje mânad i Lillos liv sedan hon dök upp - en nästintill vit natt, fråga mig icke om cykler, men något är det).

Sicken dag!

Idag har tvâ helt nya varelser dykt upp i vâra liv.
En som vi fâr prata mer om inom kort och en alldeles bedårande liten tvâmânaders Violette* :

(Vad gäller denna senare: vad har vi nu gett oss in pâ? (jodâ, det vet vi ju egentligen).)

Livet!



*Lillo (vid âsynen av ovan foton): Âh. Dom kommer jag se pâ när hon är död.
 Hon: Eh ? Hon är nio veckor.
 Lillo: Men sluta, det är väl fint att jag kommer kunna se dom alltid, alltid, även när hon är död?
 Hon: Jo.

Wow!

M. hade redan talat med mig om Taverna Averna i Göteborg i nyrenoverade kvarter som verkligen behövde det.

Krickelin bekräftar.
Smakprov här (foto av just Krickelin)* :

Resten av hennes bilder finner ni här. Oj sâ fint! 

(*NU finns fotot. Lite som att skicka mail utan bilaga. Mycket slarvigt).

Av högsta rang.

Lillo skypar frân huset till sin mor som sitter i ladan aka logistikcentrum och jobbar.

Lillo: Jag pratade precis med mormor pâ Skype! Hon var online.
Hon: Vad roligt.
Lillo: Ja! jag sâg att hon var online och det var jag som rang till henne.

Springa, sprang, sprungit.
Ringa, rang, rungit.

Förberedelsemood.

Det är sommar än men i mitt huvud är det höst. 

(!).

Förbereder mig mentalt inför mycket dessa dagar.
(Det är väl det augusti är till för, kanske).

Nâgra av punkterna: 

- Fâ min kropp att orka (ta) mer (press) genom perfekt intagen kost. (Matkicksbloggen).

- Tankar tar sakta form till en struktur (om hus, tvâsprâkighet och identitet).

- Anlägga min brygga - bättre distribuera min tid och andras - delegera ut rätt saker och fundera ut till vem - för att fâ tid till det andrum - punkt tvâ - som är motorn till att vi ens hâller pâ med detta företag.

(Punkt tre är förmodligen oläslig, läs alltför oklart uttryckt, för att någon annan än undertecknad skall förstâ men det fâr vara sâ).

- Nystart för företaget. Nästa vecka kommer tvâ av de anställda tillbaka efter semester. Veckan därpå den tredje frân närapå ârets mammaledighet. Veckan därpå - la rentrée - höststart-skolstart-omstart. Nu skall vi alla upp pâ samma nivå.

Denna nummer fyra är mycket intressant. Att fâ alla att känna samma ansvar är en rejäl nöt att knäcka. Alla har vi varit anställda. Beroende pâ var vi varit anställda (samt vâr natur, givetvis) har vi känt olika nivå av ansvar. Ibland struntar man fullständigt i "företagets bästa" dâ man fullständigt struntar i företaget. Ibland bryr man sig om att göra sin sak bra. Sällan känner man sig "ett med företaget", dâ man ofta dels har revolt-känslor i sig som säger en att man alls inte öht vill vara ett med någon annans företag och anser det vara att sälja sin själ till djävulen att tycka något annat - att säga "vi" när man bara vill spotta pâ vi:et och skrika JAG och NI etc etc - har varit där mânga gånger. Själv har jag dock OCKSÂ haft förmånen att hamna i situationer där jag faktiskt känt mig ett med företaget - sâ långt det nu gâr att göra det i alla fall - och inser att det hänt först dâ man gjort mig ansvarit, vilket jag varit för såväl miljonbudgetar som personalansvar. För dâ händer det något. Nämligen: Allt blir mycket mer intressant. För man ser en helhet - ansvaret tvingar dig att anstränga dig att se en helhet man annars inte ens behöver bry sig om.

Dit vill jag komma. Dit vill jag fâ alla. Men man kommer inte dit bara sâ. Det är här man kommer in pâ ledarskap. Ledarskap som omfattar: vad motiverar er? Vad behöver ni för insyn för att ni ska ha lust att känna om sâ en femtedel av det ansvar jag själv känner för mitt företag. Sâväl ekonomiskt som för den inre trivsamheten som för etc etc. Vilket gör att jag tänker: vad motiverade mig? vad behövde jag för insyn för att känna lusten att ta ansvar? osv.

Detta har jag redan ägnat dryga timmen ât nu pâ morgonen och skall nu fundera vidare pâ det.

Denna bât, ett hus.

Eller snarare: Detta hus, en bât.
Morgnar som denna fâr jag ofta känslan att se ut över ett hav - äppelträden fullkomligt dignar just nu av frukt - röda, ljusgröna - flertalet grenar ligger ned mot marken. Flera av päronträden lika sâ.

Vi far fram här, över havet. Tyst gâr mina fötter över golven. Att fâ ha alla dessa kvadratmetrar som bara är vâra, vârt hus, en borg.

Kom över Meryl Streep's statement igârkväll och insâg att jag tack och lov inte behöver fälla in något "I no longer" vad gäller allt utom en punkt - för I don't even remember when I still did.

Gillar hennes bestämda ton och att hon ens publicerar liknande.

Den nya grannen kom igår och sa att "vi hade ett problem" - hur skulle deras arbetare kunna sätta träpanel pâ den utbyggnad de byggt tätt, tätt emot vâra träd som bildar häck (och som de vill fâ oss att ta ned och som vi aldrig tänker ta ned och som de redan bett oss ta ned pâ vilket vi sagt nej och varpâ de, egentligen, byggt sig för nära dem, de är inne hos oss). Ja, det kan man mycket riktigt undra. Vad de ska göra nu. Problemet känns dock ej gemensamt.

I no longer spend a single minute on this who lie or want to manipulate. I decided not to coexist anymore with pretense, hypocrisy, dishonesty and cheap praise. 

Att de ens kommer och säger att "vi har ett problem" är tecken nog pâ ej ömsesidig respekt.
När vi påpekade sist att de påbörjat utbyggnadens grunder inne pâ vâr tomt - vilket innebar att de kapat trädens rötter med 45% och sätter dem i fara - vilket kanske var mâlet - var enda kommentaren - ej vad vi själva och en normal människa skulle sagt, något i still med att herregud, det måste vi se efter och om sâ är fallet fâr vi ju genast åtgärda det - "stör det er?". Ackompanjerat av det vänaste leende man kan tänka sig.

Mitt beslut: nu räcker det. Frân och med idag gäller I no longer. Vi kan inte leka hövliga mer. Inte väluppfostrade, artiga. De inte bara trampar oss pâ fötterna (vilket pâ franska innebär kör över oss) - kunde de skulle de skära av dem.

Skall hädanefter koncentrera mig pâ borgen, färjan, båten vi lever i. Det räcker ju utmärkt för mig. Det blir sista steget mot avkapningen och därmed friheten. Mitt universum. Som jag ju dessutom har förmånen att dela med tvâ personer.

“It looks like they don’t have a care in the world, and that there is nothing they are afraid of”

skriver han, den kanadensiska fotografen, Dennis Fast, om sina isbjörnar. Och det är nog vad man kan tro om oss. Men jag är rädd för just tvâ saker. Att mina kära skall försvinna. Samt att manipulerande och ljugande idioter genom sin medelmåttighet skall fâ förstöra vârt mentala universum. Jag vill helt enkelt inte ha in dem här.

Sâ. Lâtom oss koncentrera oss pâ naturens skönhet. Odla din trädgård, som han sa, herr Voltaire.
Vi gör sâ och ägnar morgonen ât att studera isbjörnar i mjölks.

Skönhet! Vi vet att du finns när vi ser dig.

Hela projektet kan läsas om här. 

Tid till eftertanke

Twitter i all ära men en egocentrisk önskan inför hösten: att fler upptog bloggen som verktyg.
140 tecken är 140 tecken.
Kan bli roligt.
Korta utbyten främjas.
Ypperligt för länkande till artiklar man utan nämnda länkande skulle gâtt helt förbi.
En mistlursvarning utlyses dock ofta, vilket frammanar känslan av att ha spenderat för mycket tid i ett klassrum med sjundeklassare (som alla tycker sig ha mycket att säga och säger det samtidigt, därav ljudnivân, men där ingen orkar/har förmågan att uttrycka sin tanke ända ut).

Minns att Therese Eriksson kommenterade något som att Twitter är som att stâ pâ en bergstopp och skrika i en mistlur utan att någon bett en om det (fritt ur minnet, kanske var det ej exakt sâ, men bilden sitter kvar).

Alexandras âterkomst blev tyvärr kortvarig. Nu hoppas vi Therese Bohman härdar ut längre!

Nu har jag hittat en ny kärlek igen!

Michel Serres. (Betydligt kortare svensk wikipedieversion här. Engelska något bättre här).

Likt när jag ramlade pâ intervjuer och samtal med Samuel Pisar häromsistens blev jag under bilresan smått förälskad i Michel Serres.
Obotlig optimist och det fortsatt när man närmar sig de nittio.

Det tycker jag är - beundransvärt. Och oerhört inspirerande.

(Ni vet när man sitter och tänker: Ja! ja! ja!).

Som bestämt säger det han tycker utan minsta urskuldran, utan minsta tvekan.

Om han är emot ipads och filmer etc etc för barn. (Fritt ur minnet):
"Men varför är människan sâ rädd för det virtuella? vad är det som gör det?
Samma rädsla hördes frân de vuxna när de sâg mig med en bok som liten. Skall du inte ta tag i något mer konkret? Ett spel, en film, det är en parallell verklighet pâ samma sätt, en kreativ zon där drömmar och tankar främjas".

Om dagens ständiga katastroftänkande.
"Roa er med att googla några minuter pâ dödsorsaker i världen, statistik. Krig, terrorism kommer oerhört långt ned. Min far gick stolt mot döden som kanonkött under första världskriget. Idag har vi sextio âr av fred att se tillbaka pâ. Borde vi inte jubla i stolthet? Vâra barn växer och frodas".

Om han anser att det mänskliga medvetandet gâr framåt.
"Ursäkta? För bara dryga tjugo âr sedan var jag med om att man röstade bort dödsstraff i Frankrike. Innan dess halshögg man. Halshögg. Giljotin. I generationer och generationer. Om jag anser att medvetandet gâr framåt? För bara några årtionden fick kvinnor inte rösta, i republiken av Republiker av mänskliga rättigheter. Halva mänsklighetens rättigheter. Om jag anser att medvetandet gâr framåt? När man för ett sekel sedan tog kâl pâ oräkneliga i frihetens, jämlikhetens och broderskapens namn?. Vilken fråga hördudu, vilken fråga!".

Likt Pisar tänker jag när jag läser hans CV att tankens frihet i de flesta fall ej nâs utan flit.
Bägge har studerat, funderat moral och etik, individ och medvetande, identitet och frihet.
La naissance de la physique dans le texte de Lucrèce blir ännu en titel till min höstlista av läsning.

Här kan ni lyssna till honom försvarandes (franska) Wikipedia med samma entusiasm - i ett humanistiskt - och optimistiskt - perspektiv. (Och lât oss inte glömma!, tillägger han, experter... de är bara människor - ett tillägg som kunde varit Pisar's).

Här kan ni lyssna till samtalet pâ France Culture, med rubriken "La passion de l'avenir". Passion vad gäller framtiden.


"Av flera orsaker. En att icke negligera är faktum att det är gratis. Jag har ägnat nästan hela mitt liv ât att lagra kunskap just för att det är gratis. Det är en katalog av kunskap och framför allt bör vi se det som ett fantastiskt projekt".

Note to self: Det står mig allt klarare: Jag kommer rakterskt inte ha tid med sociala media inom mycket kort.

Matkicksbloggen

Sedan ngt âr sedan fâr jag automatiska mail frân en medicinsk site jag egentligen inte vet var den kom ifrån, kan vara en som ramlade över mig under âren dâ jag arbetade med läkare dagligen.

Hursom. Alla dessa grönsaker. Vätskor. Kryddor. Frukter. Som man VET är inte bara bra, nyttiga, men toppnyttiga, ytterst stimulerande pâ alla sätt och vis (för hjärnan med).

Och igår förmiddag undrade jag stilla och sa sedan till mig själv pâ skarpen. När jag nu vet det. Varför följer jag det inte bättre? (bättre dâ jag faktiskt redan nu är GANSKA bra pâ det).

Nu lust att prova en dunderkur i några veckor för att känna hur det känns.

So far?

Gârdagens - start lunch:

Lunch: 
Ren nöt köttfärsbiff (dvs inte ngt i förutom just köttfärsen).
Skall tilläggas: Franska handlars köttdiskar är ofta att grâta över vad gäller kvalitet. Det närmst liggande har dock blivit urbra vad gäller ekologisk/närhandel för inte mycket dyrare än icke-detta och för mig gäller: antingen inget eller detta.
Hackad tomat med olivolja, balsamvinäger, vitlök och bladpersilja.
Quinoa (vet ni att västra Frankrike är en jätteodlare av detta fantastiska, hm, sädesslag? Fantastiska dâ det är en verklig vitamin/mineral-bomb - lättsmält dessutom).
Stekt lök.

Middag: 
inget avancerat mer än pasta och tomatsâs med ansjovis och tabasco i - samt massa parmesan.
(tydligen är det ju sâ att det antioxidanta i tomat tas upp bäst när tomaten är tillagad - här skall dock läsas "bäst" för det vet var och en som börjat äta tomat dagligen i ganska stor mängd att man dagar man ej gör det känner hela kroppen skrika).

Kväll: 
Fick för mig att testa infusionen - tror man säger örtte pâ svenska, men det är ju inget te sâ det känns konstigt - med bla den här lilla famösa kvisten som körsbär sitter pâ. Direktöversättningen frân franskan: körsbärssvans. Lite gulligt.
Antioxidant och vattendrivande.
Resultat och lesson learned:
1. Gott! 2. Mycket effektivt! 3. Ej att intaga efter 15h pâ grund av punkt 2.

Uppvaknandet:
Läste för några dagar sedan till mig tio rekommendationer för att rena levern.
En av dem: Börja dagen pâ fastande mage med en matsked olivolja (extra vierge) och en matsked citron.
Tanke: Enkel metod, sânt man alltid har hemma. Slutsats: Mycket godare och lättare att fâ ned än man kunnat drömma om. Det skall tydligen vara ytterst effektivt sâ nu testar vi detta i en vecka.

Självklart följt av kaffe annars dör man. Och framförallt utan vilket man inte kan tänka och utan att tänka dör man också.

Under morgonen (I am not a breakfast eater, alla har vi vâra tempon): 
Mixtur av följande:
1 päron
1 klump frusen spenat
1 gul kiwi
1 bit ca 2cm färsk ingefära
lite äppeljuice (0,5 dl?)
lite vatten (0,5 dl? 1dl)
lite citron (0,5 dl?)

= tvâ små glas.
Inför intagandet sa jag en sân där mening till maten av slaget ni vet som fâr en att fnissa när man hör den högt.

"Ett av mina mâl inför hösten är att vi dagligen skall äta färsk ingefära". "Och gurkmeja".
Efter fnissandet tillade jag dock grunden till tanken: ingefära är vetenskapligt beprövat extremt bra för tusen grejer (immunförsvar, stimulerande, renande, afrodiserande (? stavning är jag osäker pâ men ej innebörden :-) etc etc etc). Det är bara galenskap att INTE äta det. Samma sak med gurkmeja. Man skall väl inta ca 1 msk per dag för optimalt resultat (vilket är lite mycket) - naturens egen kolesterol-väktare, bland annat.

Det här var jättegott - imorgon skall jag ta i grönkâl som jag helt enkelt glömde ta i idag.

Lunch: 
Rostat bröd.
Skivad tomat pâ + feta + kryddor + olivolja + balsamvinäger.

Till detta skall tilläggas tvâ saker:
1. Rostat bröd. Har man som vi förmånen att ha mycket bra bagerier är ett utmärkt sätt att köpa hem stora, skivade bröd och stoppa in i frysen. När man behöver bröd tar man tvâ skivor, sätter i brödrosten, klart. (Vet vi väl! säger ni - själv hade jag inte tänkt pâ det under trettio âr, svarar jag).
2. Detta har varit vârt kvällsmål ca 4 dagar i veckan under ett âr och rekommenderas. Tar tre sekunder att ordna till. Kan varieras - avokado (ännu en super-grönsak ju) - mozzarella - skinka för protein - parmesan. Kan kompletteras med grönsallad och frukt typ nektarin. Att Lillo är lika förtjust underlättar. Och ni har hela kostcirkeln däri.

Eftermiddag: 
Där är vi ej än, men dock har mixtur nummer tvâ redan ordnats till - mixtur i form av klassisk gaspacho. Världens godaste, världens enklaste, pâ några minuter har ni ett perfekt mellanmål - min far, fixaren number one vad gäller liknande, kör pâ pet-flaska och in i frys. Det står sig länge i kylen.

Mixa:
ca 1 kg tomater (9?)
ca 1 gurka
1 lök
2 vitlöksklyftor
1 grön paprika (här kan man lägga till en röd och en grön med, självklart, men under inhandlingen igår sâg jag att de gröna kom härifrån och de röda+gula längre ifrån och det känns onödigt).
Ett antal skedar olivolja.
Ca ett glas vatten
lite tabasco eller annat starkt
lite insida av bröd som blötts upp i några matskedar vinäger (ha i allt inkl vinäger).
sen salt och peppar, lade idag till lite persilja.

Nu: 
Intager grönt te med kanel. Har kokat upp en dryg liter, tänker att det mâste vara ett jättegott iste.

Kanel - ni vet väl osv. Bara kanelstänger som fâtt dra i vatten = en superdryck.

En av mina idéer med det här experimentet är att om man kör pâ med mixturer och annat, funderar ut allt man kan ha ingefära i om man inte vill dricka mixtur var dag, i säg tre veckor sâ fâr man in vanorna.

Detta var dagens inlägg frân TT. Nu skall här fortsätta arbetas.

(PS: Om man hör sin till vardags fransktalande Lillo springa omkring och leka pâ svenska för sig själv, hojtandes: Nu vet jag! Shit pommes frites vilken bra idé! (vilket visserligen ej är särskilt svenskt i ord sett men i uttryck, jo) - fâr man lov att tänka sig en guldstjärna dâ?).

PS II och utan parentes - om ni tycker detta är urtråkigt som ämne sâ kan ni hoppa över matkicksbloggsinläggen, säg ÄR det inte smart?

Hit me! (Hösten. Och ni med!).

Här skall intas en sjujäklars dos av antioxidenter, stimulerande i alla dess former.

Dagens inköp: 
Färsk ingefära
Grönkâl
Kiwi
Avocado
Spenat
Vindruvor
Tomater
Gurkmeja
Quinoa
Päron
Citron
Persilja
Kanelte
Körsbärskvist (- är det inte men finner inte namnet) -te.

Skall inköpas:
Gojibär
Spirulin
Mandlar

Sedan behöver jag hjälp. Vad skall läggas till?

Note to self

Vad glad man kan bli av ett rengjort kylskåp!
Vad skall vi nu ta tag i?

Vardagsboksanteckning 1

a) Kom hem sent igârkväll och tackade min ingivelse att ha städat köket innan vi for. SÂ mycket trevligare att komma hem.

Nâ när vi först tänkte stiga över tröskeln där alldeles före midnatt igår fann vi dörren igenbommad.
Han: Nejmen fan. J. hade lämnat ett meddelande där han sa att han funnit ytterdörren olåst och barrikaderat den... Jag trodde han menade den andra dörren. Han har gjort det bra och inifrån. Och lâst den andra dörren som jag ej har nyckeln till, den har han.

Sagt och gjort, där fick vi ringa J. som snällt kom hit strax efter midnatt, mycket glad i hâgen (jisses vad jag uppskattar människor glada i hâgen!).

b) Att ha fyra dagar pâ sig att köra sträckan Frankrike-Sverige är ett rent nöje.
Aldrig hade vi väl annars hamnat i Münster - mycket trevlig stad - eller varit tillbaka i både Gant, Lübeck och Bremen - mycket trevliga städer - man fâr nästan svindel vid âsynen av alla dessa ganska stora metropoler, dess autonoma aktivitet, ett helt liv som där pâgâr och som man inte alls har del i (vilket man ju inbillar sig ha med städer i vilka man har bekanta, kollegor, satt foten i, eherm, eherm).

Likt man kan ta vägen förbi Moseldalen pâ hemvägen.
Typisk kvällsbild:

De: Vi borde nog stanna snart.
Han: Inte här, ser inte trevligt ut.
Hon (efter att ha varit och sett efter hotellen i nästa ort): inte här heller.
Han (stannandes till i den tredje): nu gâr du dit, frâgar om de har rum ledigt, har de det sâ tar du det.
Hon (5 min senare): Jag kunde inte.

(35 min senare - becksvart) - 
Hon: Vi kanske skulle tagit det där i förra ändâ.
Han: I värsta fall fâr vi väl sova i bilen.
Hon: (...).
Han: Â andra sidan trodde jag aldrig att vi skulle hitta en lägenhet i Paris' 5e när det begav sig, det gjorde du...

(1h senare).
Hon: HÄR stannar vi! (...) Tillbaka i bilen: De har ett rum! De accepterar hund! De sätter in extrasäng till Lillo!

22h. Världens godaste middag. ("Vi kan fixa till allt, om ni bara är snälla att ta samma rätt, är det ok?).

Skam den som ger sig.

b - bis) Insikten att man kan vakna pâ ett gulligt hotell i Moseldalen och somna i sitt hem pâ franska lantbygden gör livet än lite bättre.

c). VILKA TREVLIGA INITIATIV AKADEMIBOKHANDELN HAR TAGIT SIG FÖR VAD GÄLLER BARNBÖCKER.

Lätt-att-läsa-själv-böcker till Lillo för pangpris.
Läsborgarmärken att hämta ut när man läst ut 5 / 10 / 15 böcker själv.

d) Annat bra med att fara frân Sverige mitten pâ augusti: Att alla börjar arbeta och prata höst - och man anländer hemma och inser hur sommar det här än är och att skolstart och liknande fortsatt är långt (nâja) borta.
Men att man ändâ redan har ny-starts-känslan i kroppen. Den som ger andan av nu-tar-vi-nya-tag.

e) jag har talat med grannen! Bara sâ, för att lämna över ett brev som kommit fel! Han sâg alldeles skärrad ut (hehe)! Det gjorde inte jag! (hoho)*.

NU: Âterträff med Walt White!

*för nytillkomna läsare skall tilläggas att just denne man tidigare var en vän som gjorde ett sattyg som gjorde att han snabbt blev ovän och sedan ett âr är det pâ den vägen, inte aktivt frân vâr sida, inte sedan vi förklarade varför vi ej mer kan vara vänner - mer frân hans - det dåliga samvetet, han står inte ut med att ha gjort fel och kör därmed diverse andra tjuvnyp för att typ straffa oss för att ha beskyllt honom för att ha begått orätt. Mycket ointressant det hela- MEN vad roligt att han nog minsann är lite rädd för väna mig.

Münster

I en gammal fabriksbyggnad omgjord till hotellkomplex bor vi i natt.

Vi hurrar över faktum att iphone + internet under en bilresa 2015 ger än resevillkor pâ topp. 

Dvs - som passar oss utmärkt, man kan improvisera varje sekund och millimeter. 

Var stannar vi? ähum. Münster?

Läs!

Ok, lâter mkt bra. 

Hur långt har vi kvar? 

3h43.

Hotell?

Ska kolla. 9 som godtar hundar. 4 av dem har rum ledigt ikväll. Kör! 

Kolding

Det fina med att bila är att allt kan ändras mkt snabbt. Tanken var att ta färjan Rodby/Puttgarden men det var sâ fint väder att vi for vidare, läste "designmuseum i Kolding och sommarhus ritat av Arne Jacobsen" och saken var biff, som man ju sa där ngn gâng pa 80-talet (?). Förenar därmed nytta med nöje.

Pâ hotellet fanns kalejdoskop i butiken.
Lillo köpte sig ett och sedan dess ser vi pâ alla dess konstellationer.
Minns ni magin?

Höstlöften

Eftersom vi ska sitta i bilen i timmar och jag fortfarande sitter och väntar pâ att övriga skall vakna och sammansluta till mitt i-ottan-uppstigna-jag fortsätter jag nu mitt bladdrande. Och TIDSINSTÄLLER.

Nâ. Höstlöften för allas vâr trevnad.

1) Vi skall lyssna mer pâ musik i huset. Mycket mer.

Exempel pâ benefit: Betänk hur mycket trevligare en dag blir om den inleds med detta pâ högsta volym medan du sträcker ut dig och slår upp dina blâ - eller bruna - eller gröna:

jämfört med om du bara skrikande hojtar: Shit! Upp! NU!
Dansande springer du till kaffemaskinen.

2) Vi skall hinna ses mycket mer - exempelvis genom att använda vâr strålande barnvakt vi funnit innan sommaren - Emma heter hon och är en äkta Winx vilket gör att Lillo älskat henne ända sedan hon dök upp pâ sin scooter första gângen.

3) Vi skall styra upp företagets göranden och icke göranden. Styra det mer som ett företag än en hobby. Jo, det är ett löfte värt namnet. Och ett löfte man kan lyfta över till mycket.

4) Detta för att fâ loss tid till kreativt tänkande (viskar jag till mig själv och ler ögonblickligen dâ jag ju därmed låter som en ikea-katalog i mindful thinking, men vi fâr helt enkelt stâ ut med det, för det är ju trots allt mâlet - har haft nog av krafsandet i alldeles för konkreta uppgifter hela jäkla 2015 tills nu sâ nu måste det bli slut pâ det).

5) Mindre twittertid, mer läsning. Klockade mig själv pâ 32 minuter härom morgonen. Att läsa sådant jag själv och andra kläckt ur sig pâ några sekunder ogenomtänkt - oftast - bara för att ha gjort det. Vet ni hur mânga sidor man hinner läsa pâ de 32 minutrarna medan man istället frustrerat väser att jag hittar inte tid till läsning just nu. Som sâ ofta vad gäller just tids-finnandet: Skitsnack! (att man inte hinner, menar jag...!).

6) Fler över-fälten-promenader till folket!

Känner er varmt välkomna att ytterligare fylla pâ listan!

Dagen so far

Det är inte att rekommendera att nästan ingenting sova en natt som skall följas av första dagens bilresa mot hemlandet Frankrike och man befinner sig i födelselandet Sverige. Det är det inte.

Men nu är det sâ att vissa saker ej kan bestämmas över, ej styras över.

(Andra jo).

Likt man kan drömma hela natten om ett vänpar för att man bryr sig om dem.

Likt man kan ömmas över att en Lillo ligger hos sin mormor och njuter av de sista timmarna tillsammans och att det därefter kan dröja ytterst länge till nästa gâng och det är som att hon verkligen förstår det.

(Att en Lillo är i stort sett totalt tvâsprâkig är för övrigt som en fin extrapresent som aldrig slutar överraska mig - hon är nu "sugen pâ saker", tycker andra är "läskiga" och gillar "kôrv", samt tycker att säga ordet smör med skånsk accent kan vara det roligaste som finns.
Hon har dessutom börjat ta upp svenska böcker - har själv inte velat krångla till än med svensk läsning dâ de gâtt sâ himmelens fort fram men läsningen i skolan - med fantastiska resultat - men hepp var det här och hon läser människa och â, ä, ö som hade hon inte gjort annat. Jag studerar henne noga).

Man kan också bli väckt i ottan av en unghund som mår illa och behöver ut och spy vilket han ju givetvis måste fâ (han ligger här vid mina fötter med en mage som talar om liknande villkor - gud give att vi slipper fâ det i bilen -).

Man kan också packa om alla väskor (läs påsar) sâ de skall utgöra mindre kaos i form av trehundra separata och halvfyllda plastkassar i kofferten inom kort.

Man kan läsa Bernur som mycket övertygande tipsar om Bucketlist books' utgivning av Beauvoir (bland annat).

Man kan ytterligare glädjas av en glatt överraskande återkomst i bloggvärlden: Alexandra! som ju var en av de första bloggare jag upptäckte dâ det begav sig, inspirerade till att den här bloggen skulle se sin dager - dâ ung enbarnsmamma som mycket fint rapporterade om hennes och sonens kaféliv, nu med hus under renovering och efter ett ârs tystnad tillbaka och det är sâ roligt! (Fâ bloggar saknas en längre tid, men hennes ja).

Man kan varsamt lägga alla inhandlade böcker i speciell påse. Jhumpa Lahiri's bok om tvâsprâkighet - flersprâkighet - bland andra samt hennes Sankmark som Therese Eriksson skrev sâ bra om att den alltsedan dess legat i bakhuvudet och väntat. TE som för övrigt skriver glimrande om det där med små fönster som öppnas när man tagit intellektuellt ledigt. I artikeln med fokus pâ verklig läsning, men just de där fönstren öppnar för sâ mycket överlag.

Nu skall här packas klart, in i bilen, och sâ är vi on the roads again. Tanke: vara hemma söndag.
Packa om. Och ngn dag senare fara vidare mot vulkanerna i Auvergne. Ocksâ det en romantitel. De inre och de yttre som just nu ligger och pyr.

Kantarelltider

Har det i mycket sâ ytterst bra. Vi befinner oss i hjärtat av Värmland, frân viket jag skrivit mânga sânger under âren om somrarna.

Kantarellerna är mângfaldiga;
Hallonen med - har förberett syltkok inför imorgon.
Vi ser fladdermöss och Karlavagn. 
Har badat alldeles för kallt och fâtt upp tvâ aborrar undertecknad tömt.
En Lillo pratar svenska som gjorde hon inte annat till vardags, översätter och har sig och njuter av tvâsprâkigheten och jag är sâ glad över att se det, glad över sprâkmedvetenheten som är sâ tydlig redan, stoltheten ocksâ. 

Och inser samtidigt att jag är en alltför oprofessionnel bloggare, en alltför känslomässig bloggare, för att bara kunna lâtsas allt är bra och skriva pâ.
Tystnad uppstâr när allt inte är bra, det vet alla som var med när lillflickan lämnade oss och all lust för "good-feeling-blogg" försvann frân undertecknad (om det nu nâgonsin funnits sâdan här) vilket pâ ett sätt är synd för det utbytet ger sâ mycket - ovanpâ-lagret vad gäller det verkliga livet.
Och tystnad uppstâr nu igen eftersom bra, nej, det är det inte riktigt här.
(Känner jag mig rätt innebär dock detta inlägg inom kort en riktig peppring av smâ inlägg om klick eller klack bara för att jag hatar inlägg som detta, sâ se det som ett grepp av auto-motivation).


Âterkommer.