Ja, det är vâren - och med den kärleken, som en kär gammal vän.

Lillan (4): ja, och dâ sâ var det jag och Noah, min käreste, och Léonore och...
Hon: Din amoureux? Pojkvän? Sâ han är det igen nu dâ, Noah?
Lillan: Oui...
Hon: Hörde du vad hon sa? säg det igen - vem är din amoureux?
Lillan: Noah.
Han: Men vi trodde att han inte var det längre? Visst var det sâ att han var det och sen inte var det längre?
Lillan: Mm. Men nu är han det. Vet ni varför han inte var det längre? För han smetade en krâka pâ min tröja en gâng.
Hon: Ahhh. Ja, dâ förstâr man ju bättre.
Lillan: Pâ den med äpplet pâ. Men bara en gâng.
Hon: Sâ nu är han förlâten dâ?
Lillan: Mm.


*Övrigt att notera:
Pâ väg hem fick samma liten sitta i mitt knä i framsätet, jag vet, förbjudet, men vissa villkor upphäver förbud, och fick dâ för sig att vifta med armarna tills vi flög. Tillslut flög vi. Hon var sâ glad och stolt över detta att hon knappt kunde somna av exaltation inför stunden dâ hon kommer fâ berätta detta för bästisen. C'était vraiment chouette de voler un peu, hein? Liknande stunder tänker jag alltid en sekund att jag inte vet vad som är bäst, att lâta henne fortsätta tro stenhârt eller förklara, men slutar alltid med att inte förklara. Endera dagen tvingas hon ju ändâ landa, inte sant; verkligheten tar tillslut ner oss alla pâ marken. Tills dess: lât oss flyga!