Det här är helt nytt för mig. En organisation där sâ mânga anordnar sâ mânga möten för att ha möten.
Mig gör det galen. Jag försöker stâ emot, men det gör mig bokstavligen galen. Pulsen gâr upp, huvudvärken anas. Det fâr mig att spilla min tid. Jag tackar nej. Senast för en halvtimma sedan ringde jag min nye ansvarig för att be om lov att fâ tacka nej än en gâng till ett möte i en grupp där jag anser att min närvaro endast är för närvaro och därmed onödig. Som tur är hâller han med och ger mig lov.
Varför irriterar det mig sâ till den grad?
En del av svaret, självklart, dâ jag anar behovet bakom mötesanordnarna att sitta i möten. Jag behöver inte sitta i möten. Jag behöver göra mitt jobb, sâ snabbt och effektivt som bara möjligt och fâ är de möten som överskrider trettio minuter per frâga som är effektiva. Powerpointpresentationer kan i väldigt mânga fall läsas pâ helt egen hand. Här bes dessutom om möten med mig för att jag ska läsa upp nâgot för nâgra som jag anser att de kan läsa alldeles själva. Där jag inte behöver nâgon moderiktig input eftersom alla beslut redan är tagna. Där jag inte behöver ge fler detaljer "öga mot öga", eller live som det ocksâ moderiktigt ofta kallas, med andra ord är ett möte tidsslöseri.
En del av svaret, âter, att jag inte är bra i grupp. Eller snarare: Jag är bra i grupp av likasinnade. Som gâr till kärnan direkt, som inte använder mig till vittne om deras existens. Eller till vittne av att de gâtt till jobbet och där använt sin tid. Bra eller dâligt handar det inte om och kanske är det vad som stör mig.
Hursom. Här sitter jag, alldeles ensam, och anstränger mig till det yttersta pâ detta det allra viktigaste: att inte reta upp mig sâ till den grad som jag sâ lätt gör. Jag lyckas mycket dâligt.
Men nu känns det i alla fall lite bättre.
Utan att riktigt säkert veta om det är så tänker jag spontant att det är tur att du inte arbetar i Sverige. Fast jag minns inte att det var så själv - det kan vara de jag jobbar med i Sverige som är ovanligt mötesangelägna. Och LÅNGA möten.
RépondreSupprimerKorta rappa möten ofta, telefonsådana om man är långt från varandra, möjliggör att det egna arbetet på respektive håll biir effektivt. Bättre än att inte mötas, i min värld i alla fall.
Men långa möten, baah.
En av mina favorit-Mercedes Sosa. Tack!
Ja. Sverige och i allmänhet - i stora företag. Det är dâ ett som är säkert, att det är ingenting för mig. Protokoll. Mötesmemo. Som tur är har jag de senaste âren lyckats hamna i satellitgrupper inom en större grupp, med chefer som säger: skit i memon, skriv vem som gör vad och därmed jämnt.
RépondreSupprimerMen det är nog som du säger dessutom när man är lângt ifrân varandra och projektjobbar ofta tom länder emellan. Dâ blir man än bättre pâ det man redan frân början gillar, säg.
I övrigt ljög jag lite i favorit-Mercedes Sosa-inlägget. Det är inte alls det att irritationen enbart försvinner, som är styrkan när man lyssnar. Styrkan är i att det pâminner en vad som verkligen är viktigt och att man ska sopa det ur livet som inte är det...
Haha, jag är nog tvärtom. Jag kan få svårt att motivera mig på egen hand. Även om jag hatar power point presentationer. :)
RépondreSupprimerVad jobbar du med förresten?
Det där är nog mycket frâga om övning och vana, Mia! ("auto-motivationen", som en kollega mycket finurligt utnämnde det till).
RépondreSupprimer