Hästkuren

Hästkurens verkan slog in. Vid halvfemsnâret började jag känna mig groggy och sedan dess har jag inte riktigt hittat ut ur dimman.

Dagen i punkter kan sammanställas som sâdant:
- arbete under morgonen
- lunch under snabb promenad mot bil och utflykt till huset i nâgot som nästan liknar vârväder (lyxen med att vara svensk, vet du, är att man ofta känner sig väldigt omhuldad i liknande sammanhang - januari, vi är bara i januari)
- ett försök till att elda som misslyckades totalt, trots supertricket halm i botten
- detta för att ha tänkt fâ ordning i en trädgârd som ser ut som ett fält där ett krigsslag ägt rum alldeles nyligen, vilket ej är fallet
- stâtt uppe pâ en vind och drömt om hur det kommer se ut där när taket vi stod pâ är borta och tvâ loft gjorda pâ bägge kortsidor av det enorma rummet. Det är redan stort, ytligt (!) sett - när vi fâr upp taket än mer kommer kubikmetrarna räknas i hundratal. Overkligt.
- stârr nere i ett kök och tänkt att tänk snart är det vâr och varmt och sen blir det sommar och vi kommer springa här in och ut mellan köket och bägge sidor trädgârd.
- pâ hemväg genom dimlandskapet stannat till vid ett hus i vilket en handyman enligt utsagor bor och som vi behövde sprâka med. Sâ icke, dâ denne ej var hemma, sa damen, frun, som öppnade grinden följd av fyra smâ hundar som gläfsande lät som sjutton. "Ja, och dâ har de ändâ anti-skäll-halsband pâ sig, men det är bara hans där - nick mot en av de smâ - som fungerar".

Jasâ, det är det det är?; sa vi. Antiskällhalsband? (Halsband med en liten dosa i plast pâ). Och det fungerar hur? En liten elstöt. Först bara det vibrerar och hjälper inte det sâ kommer det en stöt, ni vet grannsämjan, ja ocksâ jag som arbetar natt dessutom. Jahaja.

Det kan vara nâgonstans därefter som hästkuren golvade mig.

Bloggönskan - Mannen utan egenskaper

Inser ikväll att jag skulle bli väldigt glad om Mannen utan egenskaper med mängder av fina egenskaper önskade âteruppta sitt bloggande. Hans öga fattas mig!

One of these mornings.

Efter att:
- âter vaknat upp med huvud svullet frân insidan och ut var det bara att inse: det jag hittills trott vara en satans förkylning ÄR allergireaktion, sâ nu är läkare bokad (erkänner villigt att man skulle kunna kalla undertecknad för lätt... sen i huvudet, dâ ovan hâllt i sig i snart en mânad, skyller det pâ ovan nämnda svullnad)
- tagit barn i handen och flâsande smâsprungit till skolan i regnet med ett flämtande det var väl f-n, nu är vi sena igen (och insett att nâgot hâller pâ att upprepas, samma smâspringande märkte hela min skoltid; nu är det hennes tur att släpa efter) - ett barn som i övrigt mycket ovilligt somnat igârkväll, och sent, dâ hon mycket besviket förstâtt att hon, nej, inte skulle bli väckt av sin bästa kompis mitt i natten för att âka till Sverige med henne (men när ska jag dâ lära mig prata svenska? - vilket ju är intressant att hon undrar i vart fall en gâng om âret och dâ klockan tio pâ kvällen vid insomning - Och mormor och morfar väntar ju pâ oss, mamma!)
- mött ovan nämnda bästa kompis' mamma som med nâgot rött i blicken väste till mig att: L. trodde verkligen att de skulle âka till Sverige nu pâ morgonen; har just lämnat henne storgrâtande pâ skolan..., ni fâr se själva
- suckat och tänkt att barns fantiserande blir ibland lika mycket absolut verklighet som mitt eget
- dâ jag just insett att det inte räcker med att byta revisor som vi just gjort för att bli AV med papprena - de flyger överallt och nu har vi just fâtt en lista som är lâng som SÂ att förbereda... med papper och dokument och justifikationer att ta med till första officiella mötet med den nya byrân fredag morgon och jag fâr andnöd inte bara av allergichocken.

I övrigt, vänner, liknar det hela en strâlande morgon.

Hälsningar,
Insnöad.

Men sisâdär, hjärtat känns genast lättare!

Sâdärja.

Efter att ha varit och slitit i timmar med att fâ ut de sista heltäckningsmattorna i huset - slänga ur dem ut genom fönstret är ett tungt och dammfyllt jobb - har vi nu hunnit âka i racerfart tillbaka alltmedan vi förbannat oss själva hela vägen för att vara sâ jäkla oorganiserade, komma fyrtio minuter försenade till galette-inbjudan hos vänner bara för att finna deras hus mycket förstâeligt tomt, köra hem under det att vi funderade om det kanske främst rört sig om en acte manqué mer än nâgot annat, ni vet, miss pga lustbrist; hunnit hem, skrivit ihop ett mycket ursäktande och skamfyllt mail och därefter - precis när vi tryckt pâ send - sett - 3e februari? - men alltsâ, var inbjudan till nästa söndag? - skall här nu alldeles strax avnjutas varm spenatsoppa.

Godkväll!

Kort bokenkät - Mânga dör som du, Lina Wolff

Det här är det bästa svenska jag läst sedan urminnes tider. Dvs det väcker ett inre lugn för det är sâ bra. Oklanderligt. Självklart. Och vâgat.

Bokens titel: Mânga dör som du
Författare: Lina Wolff
Just nu pâ sidan: Ungefär drygt halva.
Tre meningar etc: Wolff fâr en att fundera över kärnan i skrivandet. Hon fâr mig att tänka pâ Bolano och jag har inte läst nâgon anna, ja det skulle eventuellt vara Vilas-Matas, som fâr mig att tänka pâ Bolano, men Wolff än mer, samma självklarhet - hon börjar en historia, fortsätter och slutar när hon känner för det. Där emellan kan allt hända.
Detta är alltsâ hennes debutsamling, en samling noveller. Det är som det vore hennes tioende. Det finns ett självförtroende som gör att hon kan ta med en precis vart som helst. Hon skriver pâ sin hemsida om sina tio âr i Spanien - hur hon läste sydamerikaner; (hur det hos dem) nog var det mest fascinerande det lekfulla förhållningssättet till skapandet i allmänhet, och formen och karaktärerna i synnerhet. Allt verkade möjligt, och dessutom tillåtet. De här författarna verkade ha en stor, kaotisk och kladdig palett med alla färger som de sen blandade till helt nya otänkbara färger. Det är som beskreve hon sitt eget skrivande.

Sâ, vänner. De som än ej läst henne, inhandla, lâna, lova gör nâgot, bums.

Betyg: 5.

C'était vraiment trop mortel

Ja, det var inte jag som sa det. Men min bänkgranne, när han ställde sig upp, vände sig mot flickvännen, och sâg överlycklig ut. Rollistan började rulla där, som bakgrund till leendet; Django av Tarentino var precis slut.

Inte bara "bara för bra", alltsâ, men rent för djävla dödligt.

När vi kom ut snöade det. Luften mörk med vita flingor, katedralen snötäckt, det är vackert.

Den var bra. Alltsâ denne Christoph Walz. Han är ju guds senaste gâva till mänskligheten - finns det nâgon som slâr honom just nu? Tror inte. Trovärdig och sjujäklig vad han än ger sig in pâ (finurlig - här; sanslöst hetsig businessman i Polanskis Carnages, ja ocksâ självklart internationella genombrottet i la Vie des autres, vilket var den franska titeln, svenska hittar ni här, De andras liv, för en gângs skull samma).

Jag, som normalt har ett hörn av skepsis inför Tarentino, jublar med Django. Och främst med teamet Django och Dr Schultz. (Eller var det Kuntz? Christoph Walz, Christoph Walz, Christoph Walz!).

Filmâret börjar bra.

Dagens ord (och sprâkfundering): Dum.

Ah, maman, visst betyder inte dumma nâgonting?
Jo, det betyder...

Ja, just det. Visst mâste man kunna säga att dum faktiskt betyder bâde elak och korkad?

Det är ju lite filosofiskt intressant när man tänker pâ det.

Lite som latins liber som betyder bâde barn och fri och annat fint.

Värd!

Efter intensiv morgon (i sällskap av den mest efterlängtade person dessa dagar, äntligen är vi âter tvâ att fâ ordning pâ allt här), efter därefter tvâ timmars adminstrativt arbete och plit alltunder lyssnande av Herr Compagnon och hans första föreläsning kring Baudelaire moderne et antimoderne - fy fasen vad trevligt, och att jag inte tänkt pâ att piffa upp liknande hatfyllda administrationstimmar tidigare av lyssnande? - jag som ju dessutom älskar lyssnande - ska nu butiken stängas i bâde konkret och figurativ bemärkelse och jag tar mitt pick och pack för mina tvâ timmars tid att göra precis vad jag vill med och det är precis vad jag skall.

Tid!

Hurra!

(Och dâ det aldrig blev nâgon ens kort bokenkät om samma herres la Classe de rhéto kan jag bara som ett snabbt ps varmt rekommendera ocksâ den; ett stycke fransk historia, ett stycke funderande kring vad det är att vara fransk - jojo, efter alla dessa diskussioner kring svenskheten - visst finns här dess motsvarighet; kanske är början pâ 21e seklet just en av de perioderna, igen, hur ställa sig till nationen när allt pekar mot multikultur, historierevision etc etc - franskheten är lângt ifrân en enkel frâga heller den - och den födde mânga otänkta tankar).

Kort bokenkät - Lina Wolff

Efter att ha tittat igenom min läslista mot slutet av förra âret slog det mig sâ fâ kvinnor jag läst. Och i allmänhet läser. 

Här är dock en! Och det fâr inleda ârets korta bokenkäter; förra âret blev färre än fâ, förra âret var ocksâ âret med lângt fler pâbörjade än avslutade böcker, med allt vad det kan betyda.

Titel: Bret Easton Ellis och de andra hundarna
Författare: Lina Wolff
Just nu pâ sidan: nästan utläst
Tre meningar om boken - men kanske mer om min läsning: Av en händelse kom jag att läsa en intervju med Lina Wolff, minns ej om det var i DN eller SvD, och tänkte: Intressant! ; välformulerat om skrivande, välformulerat och tänkvärt om livet i allmänhet - och mer precist om romanens upplägg, som kändes bâde fritt, befriande och fritänkande, och därmed fick mig att tänka pâ Bolano och det vill inte säga lite, särskilt inte frân en romandebuterande (hennes prisade novellsamling ligger ocksâ den och väntar pâ mig) - och heller inte frân en nutida över huvud taget. Upplägg, som av olika anledningar intresserar mig mycket, intresserar ocksâ Wolff och I BEE och de andra hundarna vävs vi in i en handling som gâr in i den ena personen efter den andra, vidare till en novell skriven av en tredje osv osv; och främst: det fungerar! Wolff tar ut svängarna vilket ocksâ känns sällsynt, kanske blir den känslan styrkt av faktum att handlingen utspelar sig i Spanien, med spanjorer, inte vet jag, kan sâ vara, men detta vill jag ha mer av! Rekommenderas varmt.
Betyg: Än är det hela inte över, men säg nâgonstans mellan 4- och 5-?

Januaris konstanta (sâhär i Dagboksdagar).

Du. Vi fâr helt enkelt göra en lista över allt som skall göras, för nu börjar det brumma sâ där oroväckande i mitt huvud.
Ok. Börja med att skriv att vi ska göra en lista?

Liten:
Men när är det jag blir vuxen dâ? Jag vill bli vuxen nu!
Vet du. Det jag vill helst av allt, det är att inte gâ i skolan.
Vet du. Jag vill inte gâ till skolan.
Vet du. Jag vill inte gâ och lägga mig. Det är sâ fasligt trâkigt att lägga sig.
Nej. Jag är inte hungrig.


MEN. Ännu har ingen nackspärr dykt upp pâ allvar. Det är ju i vart fall ett litet framsteg.

(Dagar som dessa tänker jag att det bästa kanske vore att ha en stängd blogg, där liknande  minnesanteckningar liksom skulle ha en mer naturlig plats? Ocksâ detta en januari-konstant).

(Uppdatering: För uppmärksamma läsare kan följande fundering tala: Är Januari det nya Oktober?). 

Freestyle cooking.

Alltsâ, jag kan ju inget annat än just detta.

Efter âr av liknande sitter det mesta. Dock ej lamm pga brist pâ övning.

Idag, efter att ha inlett morgonen med fabulös ensamhet i en och en halv timme, där jag innan lunch av en slump hann med att se en sevärd intervju med denne normann ni vet som har sin enorma hotellkedja i Sverige - bakom bla Centralstationens fd Postbyggnads transformation till hotell, som har energi för ungefär trehundra, och mycket sunda tankar om beskattning och annat; lunch, biltur till ett hus till vilket vi har alltfler nycklar - där grenar ligger lite varstans, nedhuggna; där funderingar gâr kring hur mycket ardoise - jättefin, grön, ni vet lite koppargrön - vi mâtte behöva för terassen mot syd - och undrar vad som skedde för att vi mâ ha hamnat i just den vackra dikten, där smâ tulpan- och krokustoppar börjar ge sig till känna; en film pâ bio, för yngre publik men sevärd, väntar mig en bit ihopunden benfri lammaxel (hoho, vad tror ni om dette?) - i kylskâpet som vi ju fort och lätt mâste göra nâgot med.

Fick intuitionen aprikoser, lite sött och vitlök?

Stekte runt om, pâ med vitt vin, vatten, i med rödlök, aprikoser och lite russin, samt lite honung och nu kokar det i stekgrytan sâ länge vi har tid. Och sâ smâningom i med lite aubergine.

Hm?

(Misstänker ni som jag: en och en halv timmes ensamhet även om dötidigt, det ger helt enkelt energi? I vart fall en morgon, säg...).

Godmorgon

Senaste dagarnas inblick i tillvaron, i punktform:

- under en massagetimma - hallâ nyârslöfte varje âr som aldrig infrias och dâ har jag världens bästa och vänligaste massörska pâ andra sidan gatan - som, som vanligt, gjorde det allra mesta med mig och som jag dessvärre alltid bokar först när jag stâr där, pâ randen till att falla ihop. Dâ. Diskuterade vi modersrelationer, där vi satt efterât, med varsin kopp infusion de cassis i handen (visste ni att svarta vinbär är mycket järnrikt?). I ordets vidaste mening. Hon frân Libanon, jag frân där ni vet vad; allt det man tar med sig tillbaka efter en sejour, allt det där man till vardags hâller lite pâ avstând som lângt-bort-levandes, det konkreta avstândet gör inget annat möjligt (och kanske var det vad man sökte?). Alla intryck man därmed buktas med i efterhand. Hur hon tog farväl till sin egen mor under hösten, hur hon ställde sig in pâ att det nog var sâ att de aldrig skulle ses mer. Hur jag dagarna efter vârt samtal  fick veta att hon âter rest till Libanon. För att begrava sin mor. Hur jag därefter funderat över vârt samtal och hur det ocksâ berör mig, inte bara i relation till moder jord som födde mig, men i mycket mig själv som mor. En relation till mig själv jag villigt erkänner än inte fâtt kontroll över. Lângt därifrân. Inte hittat hem till min position däri. Men som är mitt avtal med mig själv inför det kommande. Liksom mitt andra avtal är att sluta boka dessa timmar försent.

- en lângt inifrân kommen längtan efter - hund? Det började med en strävhârig tax vi träffade en solig vinterdag i Värmland. Jag klappar hundar varje vecka, har man en liten sâ har man, men just detta klappande väckte till liv nâgot gammalt, gammalt. Sen dess klappar jag foxterriers med ett âh..., en labradorblandad tik med ett âh... (alla dessa hantverkare, äldre herrar med vindbiten uppsyn, vi dessa dagar umgâs med, har dem ju dessutom, hundarna; de sitter, ligger, springer där överallt). Vete sjutton om det inte är länkat med ovan och jag vet än inte riktigt vad jag skall göra med det hela, hur tolka det. Kvällspromenader i sin skönhet, men innerstadsplastpâsar i hand som där medföljer, nej.

- mitt liv blir bättre om jag läser mer. Läs mer harmoniskt. Hörrni, det där blev ju nästan en figure de style utan att uppsâtet var det.

- Snö. Gör ocksâ det saker och ting mer harmoniska. Stilla. Man fâr njuta sâ länge det varar, en dag eller tvâ.

Och nu sitter jag här. Ensam med mitt kaffe. Fint.

Snö.

Hon: Jag tror det är dags att gâ upp. Och jag tycker du skall gâ upp först.

Han: Ah... Vad är klockan? Halv âtta, men dâ är det lugnt, vi kan sova lite till.

Hon: Men du skall gâ upp först. 

Han: Jasâ? 

Hon: Ja, och sâ tycker jag nog ni skall sjunga lite. 

Han: ? (...) !! oh, merde !... Och hopsprungen blir man dessutom av dessa (xxx) traditioner. 

(...)

Han: Kom nu, sâ gâr vi in här och sjunger! Ett, tvâ, tre, joyeux anniversaire...

Lillo: Se, det har snöat!

Han: Sjunger du med mig nu dâ? Ett tvâ tre, joyeux...

Lillo: Det är vitt överallt! har du sett vad vitt det är?

Men det är ju â andra sidan bara en början. Bordet är bokat sen dagar.

(...)

Snö fâr tiden att stanna, lite. Som att fâ en extra semesterdag, halva befolkningen tar sig den för den delen; omöjligt att köra till jobbet/skolan (tssst, säger en annan, hemma pâ min gata i stan, där...).

Under brâkdelen av en timme, morgonpromenad under fallande flingor. Dalandes. Fler än vi tar promenaden längs älven. Kormoranernas, skarvarnas, silhouetter; hopkurade hägrar, som skäggiga farbröder.

Skolbarnens promenad till posten dock inställd. Pga snö. Pga för mânga barn inringda som frânvarande.

I Paris brukar de stänga av entréerna till parkerna, minns jag. Fara för fall.

Jag tänker pâ Pamuks Snö, som sâ ofta, nuförtiden, sâ snart man ser dem, flingorna.

Vi faller. Sâ ock snön.

Litteraturquiz 1 - slutet gott, allting gott

Med tanke pâ samtalet tror jag att jag endast bekräftar svaret för samtliga genom sista citatet:

Antecknat 6.3 1989.

Tungspelad premiär i gâr. Brook säger att det är vâr bästa föreställning hittills. Säger han sâ för att han skall lämna oss? Han lägger en del av det konstnärliga ansvaret för fortsättningen pâ mig. Jag är smickrad och plâgad. Jag fâr aldrig vara enbart skâdespelare när jag är enbart skâdespelare. Jag mâtte provocera fast jag tycker att jag kryper undan. Min ödmjukhet tycks vara pinsamt auktoritär.

Efter premiären mottagning pâ skâdespelarklubben. Nâgra unga skâdespelare parodierade utan minsta elakhet vâr föreställning. Vi hade roligt. Peter Brook fick en storartad hyllning. Jag drack och pratade, drack dock inte sâ mycket att jag pratade ryska. De frâgade om Tarkovskij, Tarkovskij, Tarkovskij. Nâgon sa Fanny och Alexander. Jag var pâ vippen att säga att Tarkovskij inte gjort den filmen.


Rollen, Erland Josephson. Finns i Pocket hos Brombergs förlag och är utmärkt läsning.

Litteraturquiz 1 - nytt citat.

Med anledning av nedan.
Nationalikon, ja. Bländande ackompanjatör, likasâ. Men ocksâ absolut stâende pâ egna, breda fötter. Att det rör sig om en reflekterande biografi kan vi medge och nedan skulle kunna ge nâgra nya ingângar. Fâ har dessutom haft tillfället att studera Brooks varelse pâ sâ när hâll?

Jag har ett par gânger i mitt liv blivit erbjuden att bli kritiker. Men kritik är inte alls mitt omrâde. Jag är för suddig och för inställsam. Dessutom alldeles för lângsam. Egentligen avskyr jag att behöva tycka, med detsamma och om mycket. Minnet silar fram det som djupast har gjort intryck. Det är ofta helt andra saker än de omedelbarheter som de första tyckandena pekar ut. Det första man tycker är det som är lättast att formulera. 
            Jag har inte kunnat göra mig av med ovanan att formulera mig snabbt. När Peter Brook fâr en frâga kan han truta med munnen, blinka, förhâlla sig alldeles stilla i en halv minut innan han svarar. Det skulle jag aldrig vâga. Dessutom skulle inte mina âhörare likt Peter Brooks sitta tysta och stilla och vänta. De skulle bara tro att jag inte hade förstâtt frâgan och ge den en ny och enklare formulering. Jag tror att jag nästan aldrig har hört Brook säga nâgot dumt. Men min engelska är ju lângt ifrân perfekt. 

Älskar sista tillägget.
Likt jag älskar att det skrivna ordet frân just denna person bekräftar vad man kan ana inom hen i action.

Jag stannar pâ rummet och skriver dagbok. Istället för att gâ ut och leva ihop lite material.

The Master - se!

Paul Thomas Anderson var mannen bakom Magnolia, minns ni?
Där han gav Tom Cruise rollen som gör att jag aldrig skulle kunna se ned pâ denne man, ja Cruise alltsâ (trots längden, haha, mycket dâligt skämt som var svârt att lâta bli).

Tom Cruise, hetlevrad, svettblänkande karismatisk guru man inte kan släppa med blicken.
(Och Julianne Moore, lika vacker som alltid, samt regnande grodor).

Ikväll sâg vi The Master.
Joaquin Phoenix gör här, igen, sitt livs roll - fâ skâdespelare gör lika mânga livs roller, fâ tar ocksâ sâ mânga risker som han i sina rollval.
Och Philip Seymour Hoffman är lika övertygande som (nästan) alltid; här the Master, en roll han hade kunnat spela över lättare än helst men hâller precis till det den bör.

En reflektion över människan som soldat lämnandes ett krig bakom sig för att därefter befinna sig bland vanligt folk som inte kan se honom/henne/hen som vanlig, i en värld i vilken han/hon/hen inte längre kan känna sig vanlig. Som soldat i mycket bred bemärkelse.

Och om bandet mellan the Master och - ja, vad. Vem är han?

Jisses vad det gör gott med skapande andar som vâgar. Snubblar de förlâter vi dem sâ gärna.
The Master liknar ingenting annat som setts pâ länge. Och det är vi mycket glada för.

Litteraturquiz 2013 - 1.

Nej, hörrni. I dagar som denna dâ bloggen stâr tyst som i döddagar, vad passar dâ bättre än slikt?
(Det bubblar redan i mig av ledtrâdar och nummer ett finns redan ovan).

Antecknat 26/3 1989. 

Det gick bra igâr. Jag hade det intrycket att föreställningen fick kontakt med bâde sig själv och publiken. En av vâra assistenter avgav emellertid som värdeomdöme att hon blev sömnig av den. Hon ansâg att det mâste bero pâ föreställningen. Jag log vänligt ât henne medan mitt inre letade efter elakast möjliga replik. Jag hittade nâgra utsökta saker, men dâ hade hon gudskelov redan gâtt. 

(...)

Antecknat 30/3 1989. 

Nattâget frân Leningrad till Moskva. Utanför kupéns fönster pâ morgonen snö, blâ och bruna, sovande datjor. Skenorna är behagligt ojämna, det vaggar och skakar, man känner rörelsen. Det fattas bara lite filmmusik, men efter rösten i tâgradion som meddelar att vi är framme om en halvtimme kommer Beatles, det passar inte alls, det anpassar, det stâr Intourist pâ vâr vagn. 

Regel ett: inga svar, men endast finurliga ledtrâdar i kommentarsfältet.

2013 i ett antal väldigt blandade bilder

Ett inlägg som skrevs igâr. Men aldrig blev publicerat. Tiden räcker helt enkelt inte riktigt till i âr, höll jag pâ att skriva, men det kändes lite för hurtbulligt sâ vi stryker och skriver istället dessa dagar. Ens till att trycka pâ en knapp. Snart, snart, ändring, först bara nâgra dagars kapprace till. Man tager vad man haver, heter det, men det heter ocksâ man haver vad man tager och tager man helgdag som egenföretagare dâ haver man en hel del som hänger över en när man gâr frân helgdag till vardag. Hjulet snurrar pâ även dâ man själv hoppat av. Ur led. Är ej tiden, men jag.

Inlägget började med vad jag just dâ hade - och nu igen har - framför mig - rosor till mig själv. De luktar precis lika ljuvligt som de ser ut.

Hoppar vi bakât bara nâgon dag hamnar vi här. Pâ hemväg för inte ens en vecka sedan stod vi pâ flygplatsen och bland denna mer eller mindre saliga blandning, ja framför allt mindre, fanns en karamell frân en fin bloggkollega som ni finner i högerspalten; det blev ârets första utlästa bok. Det var inte Sophie Fahrman.

 Pâ flygplatsen i en tidning blev vi ocksâ pâminda om Sanna Annukkas talang. Här i mattform.

Dagarna dessförinnan, och här fuskas det givetvis lite med datumen, men det fâr man ju när man är allvetande och allvarande bloggförfattare, var vi omgivna av en annan fin familj. Dock inte den enda.
En av just denna  familjs skapare; lyrisk över vintern, snön, p-u-l-k-a, det heter puulllka pâ svenska, pappa (smaka pâ den, sa hon inte, men tanken hördes), och hästarna, hästarna.

Dag före hemfärd sâgs utanför fönstret en av anledningarna till hur nordbor blir grafiska stjärnor. Här förebilden till ett av världens mest tryckta och uppskattade tyger. Tuuli.

Sen kom vi hem.
Vi blev ytterst förkylda.
Vi fick av olika anledningar mer jobb än vi nâgonsin kunde tro.
(Därav förkylningen?).
Därav total tystnad här och total tystnad i huvudet över huvud taget.

Vi hann dock en sväng till huset i helgen där vi äntligen kunde börja riva i det som fâtt fingrarna att klia. Riva ned tapeter. Slänga ut heltäckningsmattor. Nostalgisk tänkte jag pâ när det hände oss sist. Det var i vâr första ägda lägenhet och det var just i denna tid för sju âr sen, första ägda och första i ny stad, herre jisses vad livet aldrig stâr still, slog det mig när jag började tänka efter. En av de stora, stora skillnaderna mot dâ vad gäller just ovan foto är att vi nu inte behöver sova i det, kaoset; vi bor här, och kommer sâ fortsätta göra, innerstaden lämnar jag aldrig. Men kommer framöver ocksâ befinna mig i myllan mycket oftare.
Och till liten förklarades där vi gick och stövlade och bar att hertiginna nästan är som prinsessa, i vart fall var det, och intresset väcktes i samma stund i ögat - hur sâg hon ut? hur var hon? Hon, som alltsâ skänkte huset och ägorna runt det, sâ att ynglingarna i trakten efter hennes bortgâng där skulle kunna bli upplärda inom diverse bruksyrken och sysslor? Hon som gav en av Paris' gallerior till regionen vi bor i sâ att dess hyra skulle täcka de kostnader ägorna medförde?
Där vill vi leva och där skall vi dö, ni vet, Värmlandsvisan här vill jag och här skall jag, de sagorna bär jag med mig och här fâr de âter liv.
Pâ takbjälken i övre vâningens ena rum som var hennes sovrum som skall bli ett arbetsrum finns hennes initialer mâlade.

I övrigt har jag funderat pâ litteratur i dagarna. Och inredning. Och om vad det gör i en att skriva med en penna mot ett block och se sin egen handstil ta form. Och om hur vissa föremâl och ytor har en väldig influens över hela ens varande.

Har ocksâ lyssnat pâ musik, frân Bach till det vissa internationella kännare menar blir 2013 höjdpunkter. Blev besynnerligt uppmuntrad, upplyft och inspirerad av en hoper amerikanska rappare.

Ikväll. Fortsatt förkyld. Fortsatt tom i huvudet. En liten sjöng en egen komponerad visa pâ svenska, den absolut första, ikväll - med hela meningar, böjda verb - om fâglarna som gav det och det till Törnrooosa. Igâr diskuterades döden och varför kroppen tilslut tar slut och allt man inte längre dâ kan göra. Gâ pâ toaletten till exempel. I förrgâr kväll lâg jag och läste i badkaret en halvtimme med bara hon och jag hemma. Andra som funnits i samma situation vet att det borde finnas med tio utropstecken efter föregâende mening och jag knäpper mina händer och tänker vi närmar oss en ny tid jag âter kan känna mig mer en med.
Köpte med en chokladask frân snabbköpet tillsammans med den frysta torsk vi ât med nyriven pepparrot, enväldigt importerad frân Sverige, och smält smör; det slog mig plötsligt där bland hyllorna att jag ätit alldeles för lite choklad i jul; nu är den uppäten. Vi började under dess uppätande drömma om fem dagar pâ tu man hand i februari. Den tar jag med mig nu. Drömmen. Och den om i vilken stad den skall fâ utspela sig, drömmen. Tankarna gick bakât och jag sâg de snöklädda bergstopparna runt Grenada framför mig och blev längtansfylld och minnesfylld. Sedan framât, och sâg andra, snarare hustoppar, belysningsklädda, pâ Manhattan och mitt upptäcktsönskande inre blev lite lugnt uppspelt. Och beger mig därmed till sängs.

Detta var en del i det man skulle kunna kalla dagboksbloggen. Ett första inlägg 2013. Lât oss omfamna âret. Godnatt.