Fotoalbum

Ljust om nätterna är det.
Och vackert grönt om dagarna.
Samt tjusiga menyer.
Jag gillar Uppsala.

Midsommarnattens ljus är ljust

Midsommarnattens ljus är ljust
Ögonen öppnas och hindras
Alla vakna i ottans tid
Sömn? Den totalt förhindras

Ett helt gäng Européer pâ tredagars arbetsmöte i ett land uppe i norr.
Samtliga reste igârkväll hem med nattsvarta ringar under ögonen.
Inklusive undertecknad.

Man vänjer snabbt av sig med midvinterdagens mörker - men kroppen glömmer lika mycket av midsommarnatten!

35° och deras lyckliga konsekvenser.

Trettiofem grader och klockan är halv nio. T-r-e-t-t-i-o-f-e-m. Pâ väg hem efter en spârvagnstur som snöpligt nog tog slut väldigt fort pga strömfel somnade den Lilla i mina armar. Klockan var inte ens halv âtta. Igâr var den bara precis strax efter.

Detta efter mânader av elva-snâr och här sitter jag med en bok i väntan pâ att hitta ork för att gâ och fixa till en campari/juice att ta med ned till den blomstrande innergârden. Stockrosor är mycket vackra.

Jag har en känsla av att ha fâtt mitt liv tillbaka.

/*hoppas-värmen-hâller-i-sig*.

Känslan

Att sitta, ensam, och dricka sitt morgonkaffe.
I en lägenhet som, nästan, är färdig-fixad-med.
Med fönstret öppet, ljummen morgonluft som strömmar in, otaliga svalor som susar förbi decimeter frân fönstret; de svävar, inga myggor som de tar, men däermot deras kvitter! Det enda som hörs förutom nâgra duvor, nâgra klockslag frân katedralen intill.
Med, i minnet, en kväll med de kära grannarna runt ett glas vitt, kallt (de vi ej är pâ okant med är vi pâ familjekant med, det ena väger upp det andra), medan Lillan sov däruppe. (Länge leve tropisk värme).
Med, framför oss, en dag över 30°, där det skall âkas spârvagn (nyinvigd sen igâr! Il est où, le tram?), kanske badas.
Flygbiljetter som skall bokas.

Och med blâ himmel bak det öppna fönstret, sâ klar att den blir vit när den fotas.
Och till taknocken ovanför mig, högt. Fem meter?

En morgon att spara och klistra in. 

När värmen kom till stan.

Dâ blev det kjolstyg och iste, saft och sandaler.
När undertecknad satte pâ Cornelis som sjöng Veronika förstod den Lilla först ingenting, sen förstod hon att han kunde samma sâng som hon själv och satte igâng och sjunga med för full hals. Sedan dess nynnar hon vidare allt medan hon grejar med sitt och jag grejar med mitt. Veronika, Veronika, va e din blâa att?

 

Den blomstertid i midsommar.

Det är ändâ lite sockersött. När den lilla 2,5 âriga Lillan halvsovande och blundande sjunger med i Den blomstertid pâ samma sätt som en annan sjöng med i engelska poplâtar där innan skolâldern.

(...) Ô att i âte-fött.

Ännu en anledning till att inte gilla FB

Efter att ha reducerat kontot till minima fick jag nu lust att lägga ned det helt (kommer dock inte).

Varför? Jag gillar inte att fâ mail där helt plötsligt ansikten man raderat ur sitt liv helt frivilligt och absolut oâterkallelligt för redan länge sedan helt oförhappandes dyker upp, under rubriken "lägga till som vän"?

Ingen gemensam vän ens pâ mils avstând, alltsâ inte kommen till facebooks vetande som "eventuell vän" genom interna facebooks kringelikrokar, men enbart sökande i mina gamla mailboxar.

Gillar inte. Känner mig svagt integritetskränkt.

Fyrtio kilo lättare, champagne i kylen och sol.

Nu börjar saker sätta sig, sakta men säkert. En intensiv höst ligger framför mig, ja efter sommaruppehâll som vi självklart först ska njuta av, innehâllandes mycket värmländska sjöar och ett för âret andra besök i den Finländska huvudstaden, beställningar av vâr och sommarkollektioner 2012 och allt det där som hädanefter hör till augusti (!). Men sedan.

För nâgot tag sedan utlovades vissa förmodade förändringar som i sommar. De kommer istället ske i det vackra 2012 första mânader. Nu är  det dock inte längre sâ förmodade, men nästintill konkreta.

En flaska Demoiselle, champagne, ligger pâ kylning för att fira det jublande inre som sakta vâgar ge sig till känna. Och det inte alls för att det faktiskt är midsommar.

I otakt

Det blir en väldigt konstig känsla i skallen när man överallt i bloggar man följer dessa dagar läser:
"Semesterstäng!", "Äntligen ledigt", "Semestern inledd".

När världen runt omkring en gnetar pâ i en mânad till i full fart. Och man själv med den. (Även fast semester helt semester det sällan blir med tvâ jobb, minst, sâ sant).

Midsommar?!

Dels mycket bra artikel - dels mycket stolt

Här kan man läsa en mycket utförlig artikel angâende skandinavisk design. Och när man kommer till underrubriken "Today" finner man anledning till stoltheten.

I övrigt arbetar jag mycket, har stor användning av min tidigare nämnda diplomati-âdra, eller snarare: âdran är i dessa dagar tvungen att användas flitigt, vilket tar ofantligt pâ krafterna.

Mitt delägarhjärta tänker dâ ofta pâ delägare nummer tvâ som dessa dagar dragit igâng les soldes. och fortsatt tvingas sköta dem i all sin ensamhet.

Igâr sâg vi en bra film: Omar m'a tuer som beskriver ett mycket omtalat sydfranskt rättsfall som väl alla borde se - som vore värd ett helt inlägg i sig - och vars offer fortsatt lever som offer, trots att han gör det pâ helt obefintliga grunder.

Livet.

Just nu - frisör- och frisyr-fokus

Lillan, som pâ frâgan hur gammal hon är stolt säger döz-an-é-demi (deux-ans-et-demi, 2,5 âr) har just - efter att nyligen kommit hem frân uteservering där vi pâ hennes begäran lyssnat pâ "la musique" vid fête de la musique (en folkfest vi de senaste âren flytt som pesten) - hämtat en borste för att kamma och frisera mig (je vais te coiffer, attends, je cherche une brosse - vänta här, jag ska bara hämta en borste):

- ça fait man? (bokstaven "l" är lite svâr att uttala dessa dagar, med man menas alltsâ mal) - gör det ont?
Det hela uttalas under det  att hon med borsten rycker som en förbannad i undertecknads hâr.
- Attends. Hop... un dernier (vänta, sâja, ett sista tag) - ça fait mal?
- Ja, lite.
- Attends. Je tire. Alors, klippa.
- Tror det är bra sâ, du... borsta du istället. AJ.
- ça fait mal?
- Ja.
- ça y est ! Klart! Et voilà, ma chère. Je vais coiffer papa. (Ska nu gâ och frisera pappa).
- Gör du det...

Allt som är gammalt.

Skall ut. Nostalgiarkiven är dock flerfaldiga och när vi flyttade gjordes en första rensning. När nu golv läggs om, hyllor mâlas, dâ flyttas arkiven frân ena hörnet till det andra, till det tredje. Och man har svârt att inte, ibland, hamla mitt i det. Det skrivna. Det fotade. Och man ser att tiden gâtt. Hur den gâtt.

Har anteckningar frân de första självande timmarna i Paris. Vilken lycka! Vilken entusiasm! Alldeles ensam, utan en kotte till bekant. En kaffe i ena handen - un café au lait, s'il vous plaît, en cigarett i den andra, varvat med pennan, varvat med skrattlusten; Notre Dame till höger, Latinkvarteren till vänster, en svindlande frihetskänsla och hela livet precis rakt framför mina ögon.

Har anteckningar frân allt det som följde.

Just nu sysselsätter vi oss dock främst med att göra vârt alla skrymslen här, maskera de tidsanteckningar som satt sig i väggarna, frân förre ägaren. I praktiken innebär det just nu att rengöra arbetsbänkarnas ytor i köket inför kakelmâlning och det, mina vänner, det är precis lika trâkigt som det lâter.

Det blev ett konstigt avslut, inser jag - frihetskänslan är pâ gâng, även nu: inom mycket kort totalt oberoende för första gângen nâgonsin, pâ en vacker av vackraste platser och vi kommer stilla kunna âtergâ till det som drog oss till varandra.

Tâg, tâg, dans och helg.

Ikväll - fem dansföreställningar, stadens nationella danshögskola som hâller till i teaterbyggnaden har bjudit upp andra europeiska skolor till en veckas dans(utbyte). Kvällen bjöd pâ bla Nijinskiinspirerat och det var fint.
Imorgon, Paristâget 08.00.
Imorgon kväll - tre dansföreställningar.
Fredag, Paristâget 06.00.
Fredag kväll. Paus.

Natten gâr tunga fjät

De allra flesta kvällar just nu känner jag mig som sankta lucia, ni vet, som skrider in där med de halvfromma stegen, tysta, dämpade, men istället för att skrida in, skrider jag ut, dock alltjämt sjungandes och dâ ej om natten som gâr nâgra tunga fjät eller goder aftnar, men en blomstertid nu kommer eller uti vâr haga, som man väl fâr säga uttrycker om inte ungefär samma känsla sâ âtminstone nâgot ât samma hâll.

(Skrider ut gör jag samtidigt som jag korsar mina fingrar för att inga ögon skall öppnas innan jag hunnit min baklängesgâng ut genom dörren).

Sommarpratare - Grattis Clara!

Nej sâ trevligt - precis vad som behövdes en dag dâ irritationen gâtt in i sin konkreta huvudvärksfas: Sommarpratarna är klara och offentliggjorda (vilket ni väl kanske redan sett, men har ni det inte - nedan lista).

Spontana kommentarer: Mycket sport i âr, väl? Och politik, väl? Lite för lite författare och regissörer för undertecknads smak, men dra pâ trissor: Knausgârd! Det ser vi fram emot. Och extra stjärna till uppstickaren Clara Lidström - för jag antar att jag inte gissar fel pâ om jag tror det är UnderbaraClara det rör sig om?

Ser ni nâgon i listan man som utlandssvensk och därmed lite borta absolut inte bör missa? Och varför?

Och man kan ju bara inte lâta bli att fundera kring önskelistan av alla över nästa ârs talare - och ni?


JUNIMark Levengood
Torgny Lindgren
Clara Lidström
Göran Gudmundssom
Jason ”Timbuktu” Diakité
Maria Wetterstrand

JULI
Thomas Johansson
Henke Larsson
Beate Grimsrud
Nanne Grönvall
Ville Virtanen
Sylvia Schwaag Serger
Sven Nylander
Karin Broos
Jonas Jonasson
Freddie Wadling
Carl-Gustaf Wachtmeister
Gustaf Hammarsten
Dilsa Demirbag-Sten
Lars-Eric Aaro
Ulf Brunnberg
Ann Petrén
Carl Bildt
Anna Kåver
Martin Fröst
Monika Nyström
Sara Stridsberg
Fredrik Gertten
Babben Larsson
Jan Carlzon
Lars Ohly
Pia Sundhage
Kjerstin Dellert
Claes Hultling
Olof Wretling
Helena Bergström
Barbro Lindgren

AUGUSTI
Birgitta Ohlsson
Leif Mannerström
Alice Bah Kuhnke
Owe Wikström
Patrik Sjöberg
Yukiko Duke
Håkan Juholt
Vicky von der Lancken
Daniel Adams-Ray
Cecilia Forss
Barbro Osher
Johan Wester
Cecilia Uddén
Karl Ove Knausgård
Ubah Musse
Ann Olivecrona
Bengt Palmers
Gina Dirawi
Petra Marklund
Ghita Nørby
Leif GW Persson

Grannsämja och rabiator.

I extas besökte vi det framtida hemmet; det var för ett âr sedan, rabatterna svämmade över, stockrosorna stod i blom.

Ett âr senare lever vi här. Damen under oss är istället död sedan nâgon mânad. Hennes dotter, en femtioârig skata, bor i Lyon och har beordrat damen som har den grâ bilen pâ bilden att inte längre stationera sig nedom uteplatsen, dvs utom bild, vilket innan hennes beordran var överenskommelsen mellan de fyra permanent boende i huset, utan pâ uteplatsen som enligt skatan är den regelrättiga parkeringsplatsen - detta eftersom hon själv vill kunna välja mellan bägge sidorna om mittrabatten när hon själv kör i pâ gârden för att parkera den violetta bilen. De gânger hon är här, vilket inte är ofta. Den beordrade damen är en feg gammal vithârig dam, som i verbet lyda ser sin lott här i livet.

Resultat; vi har en bil istället för ytterplats och själv lever hon lycklig i Lyon. Extasen lämnar plats för allt högre nivâ av irritation över det absurda. Runt det lilla bordet smids hädanefter möjliga hämndaktioner.

En plusdag

Tänker denna dag pâ Annannans inlägg frân häromdagen, i mitt fall skänker fransk helgdag den där plusdagen man fâr i gâva och bara kan njuta av. Kollegor i andra länder sänder mig mail, strävar pâ, och jag varken läser eller svarar pâ ett enda. Jag lägger golv.

Burgmüller och jag

Minns ni pianot? Minns ni inseglet? Sedan dess har många vindar kommit och vänt. Pianot har seglat ut genom fönster, med mitt bultande hjärta som bakgrund, och kånkats upp igen, av en hel massa män.

Nu står det här, och har precis bytt plats. En mycket bättre plats. Beviset: jag har just tagit mig tiden, bland alla parkettbitar och målarhögar, att slâ mig ned framför det; tiden och modet - det är ett gissel att se hur tiden tar bort flinken frân fingrarna.
Och plötsligt fann jag Burgmüller åter, eller Burgmüller fann mig. Mina otränade och därmed långsammare fingrar, till vardags till förtvivlan frustrerande, fann Bergmüller och man kan stilla undra i vilken del av hjärnskrymslen just detta gömmer sig - fingrarnas egen väg över tangenterna, de vet precis och helt plötsligt finner jag mig spelandes. Frustrationen förutan. Burgmüllers toner passar dem och dess nuvarande status perfekt.

Under i juni. Den inre friden. Genom Burgmüller.

Bara så ni vet.

- Jag läser Knausgård nu, jag med. I och med Sverigebesöket kom ju 2:an och jag som inte kommit igång med 1:an satte tänderna i nummer två och är såld. Varvar sedan dess med Vargas Llosa och det är en förtjusande blandning. En på svenska, en på franska. En i Stockholm, en just nu på (i?) Dominikanska republiken. Hursom StorVargas har jag skrivit så mycket om de senaste månaderna så jag börjar känna mig tjatig, Knausgård mindre och jag riskerar återkomma. Så befriande avkopplande att läsa en med liknande frågor, ständiga frågeställningar, bara det gör läsningen värd. Första dagen, den intensivaste läsningen - jag gjorde ingen Therese Bohman, även om jag gärna skulle gjort (låt oss säga att en stor del av tidsfrustrationen föddes just ur detta: det ständigt avbrutna, önskan att återse livet där bara jag styr, så självcentrerad är jag och assumerar det fullständigt) - dvs jag svepte den inte på ett dygn, men väl en fjärdedel på ett halvt och det var väl inte dåligt så. Kanske tom bra att det inte blev mer just då, för den uppslukade mitt inre ganska totalt - inte bara tidsfrustration men också sömnbrist blev resultatet.

- Knausgårdslänkad anekdot.
Jag säger ju det. Slumpen är sällan slumpartad. När jag stod där och höll honom, Knausgård 2, den blå boken för att göra en Krwyslowski av marknadsföringen, i den lilla bokhandeln i Sunne som har det mesta för stunden aktuellt, stod jämte mig ett stockholmspar - hon, halvasiatisk?, han, rufsigt gråsprängt - och dividerade. Hon, med den röda boken sprillans färsk i pocketform i handen. "Skulle gärna ta den här". Han: Ja den ska ju vara bra. Jag undrar förresten om det inte var han som bodde hos Geijer ett tag. Han sa ofta att det bodde en stor norsk författare hos honom. Ett tag. Måste ju varit han...". Hon tog sin röda pocket, jag tog min blå inbundna och timmar senare satt jag och läste om Geir och Knausgårds äventyr, Geir som ju omnämns som mycket viktig bifigur i Knausgårds ankomstperiod  - ja, också universitetsperiod. Sånt tycker jag är roligt, haha.

- Knausgård hörde jag för den delen först om av maken som läste högt ur en artikel i Courrier International för vad, ett och ett halvt år sen?, som översatt en norsk artikeln om en norsk författare som länge sökt sin röst, nu funnit den, och jag kan bara konstatera: ja, det har han. Diverse debatter om huruvida titeln till verket var korrekt eller icke tycks mig vid sidan av huvudfrågan. För det första tycker jag under läsning att bättre titel vore svårt att finna, kamp är vad det handlar om, och det förutan tycker jag inte man skall tillåta en diktator att ensam äga om så ens ett ord.

- I övrigt, klart det inte är lätt att få ihop allt. Till vardags: När liten Lilla, just hemkommen från dagis efter liten promenad och handling, strax efter sju, och vill skypa med storkusin - ja, då sover han. Tro sjutton att ett besök bland det folket blir konstigt, tidsmässigt. Man äter middag när man annars sover eftermiddagslur och sover när man annars leker. Det går inte ihop - och resultatet, ja, det var en av de andra tidsfrustrationsfaktorerna. Man blir som man umgås, man lever som man lär och när man umgås med de man inte blivit och lever annorlunda än man lärt, då blir det lätt pannkaka. Lagom till hemfärd, hyfsat anpassad. Learnings till i sommar: Man kommer ikapp.

- Idag. En liten Lilla trillade i fontänen utanför Monoprix efter tre förgäves förmaningar om att hon kunde komma att ramla i och blev alldeles ledsen och förlägen. Det räckte för ett stort hjärta att bli alldeles blött, det med.

- Det, samt ett glas rödvin. Räcker mot det mesta. I vart fall för stunden. Det, och en halv alldeles mogen orange nätmelon.

Suckarna.

Suckar smittar. Jag vet. Jag har en suckande målare i mitt hus och hans suckar har blivit mina, allt medan plintarna blir vita, höll jag på att säga men plintar heter de ju inte, les plinthes, på svenska, utan de-som-sitter-längst-ned-på-vägg-före-golv, ni vet, de är det, som blir vita. Och väggarna. Men ibland inte längre.

Målarn: Och vad har hänt här då? (suck).
Hon: Asså det. Just ja, det var lillan som tog en hammare.
Målarn: Mer kitt, alltså? släta ut? måla ett lager till?
Hon: Ja tack.
Han: Sa du till henne att så får man inte göra?
Hon: Ja.
Han: Men alltså verkligen inte göra, inte bara sådär som du brukar att så gör man inte, men verkligen?
Hon: Ja. Förresten har hon målat lite gult bredvid fönstret också. Jag hann inte se det förrän hon målat lite på riktigt, först bara låtsades hon. Med en gul färgpenna.
Målarn: Att måla över igen alltså?
Hon: Ja tack.
Han: Du kan ju få ett årsabonnemang här sen om du vill, först målar du klart allt, sen kommer du hit och målar om lite en gång i veckan, säg? Ser till att allt förblir vitt hela tiden liksom.
Målarn: Ja, kanske det ja.
Han: Och vad är det du lagt här då?
Hon: Det där viktiga pappret du inte fick tappa bort jag nämnde. Vad vill du att jag gör med det registrerade brevet som kom vid lunchtid förresten?
Han: Slänger det i soptunnan till exempel.
Hon: Det går ju inte. Det är en sista påminnelse.
Han: Suck.

Suckarnas mystär.

Suckar, suckar äro elementet, i vars sköte demiurgen andas, Se dig om! Vad gladde dina sinnen?
Kom ditt hjärta fortare att klappa, och med fröjdens milda rosenskimmer flyktigt stänkte dina bleka kinder?

Erik Johan Stagnelius.

Psalm i mörkret.

Och glädjen flög. Och lyckan for. Och sorgen kom istället. Och kvällen skrynklade sitt flor kring torpet under fjället.

Helmer Grundström.

Vad jag älskar.

Grönskande jord, min hälsning tag! Blånande hav, dig älskar jag! Livande ljus i djup och höjd, himmelska sol, du är min fröjd. 

Erik Gustaf Geijer.

En suckarnas historia.

Knut Alfred Ekwall, född 3 april 1843 i Säby socken i Tranås kommun, död 4 april 1912 på Romanäs Sanatorium i Tranås.
Knut Ekwall studerade 1860-66 vid Konstakademin i Stockholm, med betoning på träsnitt. Han blev elev till målaren Ludwig Knaus i Berlin.
1870 verkade Knut Ekwall som konstnär i München och senare i Leipzig. Under denna tid var hans arbete huvudsakligen illustrationer för tyska och svenska tidningar, reproducerade som kopparstick. Han har bland annat gjort illustrationer till Frithiofs saga av Esaias Tegnér.
Han återvände till Sverige 1885. Den 13 mars 1912 brann hans villa på Romanö ner och en stor mängd konst gick förlorad. Knut Ekwall, som varit sjuklig en längre tid, låg sjuk på övervåningen. Han räddades och fördes till det närbelägna Romanäs sanatorium.^[1] Några veckor senare avled han där.
I hans produktion finns porträtt, landskap och genremotiv, ofta med barn.
Knut Ekwall var gift med den tyska konsertpianisten Theresia Burkowitz-Pönitz och far till skulptören Runa Bülow-Hübe.


 Fiskaren och sjöjungfrun. En av illustrationerna till Frithiofs saga av Tegnér.

Aelite goes wild.

Lyckas inte klistra in filmen, så ni får lova att klicka:

http://www.bbc.co.uk/news/entertainment-arts-13660478

Vad skall man säga om detta?

Silvana

Sover ni? Själv sitter jag och googlar bilder på Silvana Mangano.
Vilken kvinna. Silvana Mangano i Teorem är kanske den elegantaste som någonsin filmats.
En häftig lust till att återse samtliga Pasolinis mästerverk har därmed fötts i natt.
                                 

  Med regissören. Är hon bland de elegantaste kvinnor så är han bland de absolut vackraste män. Och tveklöst bland de mest touchants.

 

En titt på bilden här intill

Ta er en titt på bilden här intill. Er hängivne önskar att hon befann sig mitt i den, för någon vecka eller så för att, mol allena, få finna sig omsluten av fullständig tystnad och ensamhet endast. (I den, eller i den otroligt generösa natur som just nu omfamnar henne, den fullständiga tystnaden och ensamheten förutan).

/den frustrerade.

Språklek

Dagen fylls av fågelsång och Lilllans: Je veux monter sur un träd... J´ai du pasta dans ma bouche. Je veux du jos. Såja. Åh neeeej.

(Lite senare. Mormor kommer med Lillan i släptåg in på verandan).

Mormor: Kom så går vi till mamma och hör... (Kan du hjälpa mig, jag förstår inte vad hon säger...).
Hon: Vad säger du Lillan?
Lillan: atiképlis
Hon: Vad sa du?
Lillan: atiképlis
Hon: (Vet inte heller...). Ah! men vänta! Ja tack, gärna!
Lillan: Tiens! Här!
Hon: (Engelskspråkiga timman på dagis där de åker buss...) A ticket, please! Eller hur Lillan? Partytime?!
Lillan (solglad): Patytajm!!

Norröver.

Under dagen bär det norröver, mot ljuset, ni vet det där fantastiska försommarljuset, är sâ tacksam över att det blev sâ här, här skall njutas i dagarna fyra, av ljuset, av naturen, av det gröna, av mina nära; ibland behövs bara en enkel frâga - men varför âker du inte upp?, för att inse att det självklart är vad man skall göra.

Min mormor tycker som sagt alla vargar skall skjutas. Det kommer ur hennes ursprung, själv är jag stadsbarn som tycker det är världens grej att fâ stâ öga mot öga med en, vild; inte hon. Mormor är anledning nummer ett att vi âker. Hon är en stâlmormor, vâr mormor, men just nu sâ svag att hon inte orkar mer, som hon säger. Det gör mig sâ ledsen, och undrande, skall tilläggas. Som ett dâligt slut i en mycket vacker roman - det förstör lite helhetsintrycket för huvudpersonen, och man undrar varför det skall vara sâ. Hon förbereder sig, tyst, sedan âr tillbaka. Hon lurade oss alla i âr och lâtsades se lite sämre, när hon i själva verket var till nittioâtta procent blind, lärde sig hela huset utantill, antalet steg frân hit till dit, antal trappsteg i trappan, vad som stâr och stod var. Ihopbitandes, aldrig klagandes. Häromdagen bad hon om ambulans för hon hade för ont för att härda ut.

Sâ nu âker vi. Inte för att det ändrar nâgot i sig, men jag âr ändâ sâ glad över det. För att fâ ta oss närmre henne, ännu en gâng. För nâgot âr sedan grät jag kroppen ur mig, jag hade varit pâ visit en knapp vecka, gravid, under vilken hon nämnde att hon hoppades fâ vara med och se den lilla. När jag sagt hejdâ gick jag sakta mot bilen; vände mig om för att slänga en sista blick pâ henne, där hon satt under de prunkande petuniorna bakom sina mörka solglasögon pâ terassen. Efter en sekunds tvekan förstod jag: Hon grät.

Krass, vanligtvis, det längsta man kan komma frân blödig. Har mist tio av tolv syskon före de fyrtio, det ändrar en livssyn. När katten vâr var sjuk - jamen, gör er sâ av med den dâ? När systerns undulat dog: Jamen, det var väl skönt? (ni slänger den väl i soptunnan, visst?). Târar för smâsaker - ja, även för stora saker, aldrig. Hennes târar, en enorm vâg av sorg.

Men nu ska vi njuta av varandra. Och kanske, kanske, âter ocksâ av vargen.

Âter till veckan. Trevlig himmelsfärd!