Ledighet.

Nu âker jag pâ ledighet. Sällan har den känts mer välkommen.
Varma hälsningar till alla som läser den här bloggen och önskan om god sommarfortsättning.

Verkligheten.

Läsningen av Norgenyheterna framkallar bilder ur Elephant i bakhuvudet, Hej Nostradamus av Douglas Coupland ringer i öronen, denna märkliga stumma tystnad, det ofattbara som gör bilderna lângsamma, och man hade önskat att fiktionen (som visserligen delvis redan kom frân vanliga livet) kunde stannat där istället för att leta sig in i verkligheten. Högerextremist och 1500 sidor lângt manifest, och "erkänner att det var en grym handling men att han var tvungen att göra det", nio ârs förberedelser. Finns inte sâ mycket att tillägga. DN debatt vill debattera över "hur man skall kunna identifiera de farliga männen" och det känns ju ganska fiktionsartat även det.

Dagar som dessa kräver lite universalitet. Tvâ nya verk av nedan dam hjälper.

En här. Cosmogenia.
En här. Crystalline.

(Tyvärr förstâr jag inte varför jag inte längre fâr in video här, sâ jag kan bara uppmuntra er att klicka er vidare).

UPPDATERING: Stoltenberg höll ett mycket fint tal, Mycket. Även det väl värt att ses, dagar som dessa.

Hade jag varit er.

Alltsâ de av er som bor i Sverige, skulle jag klickat här för att se hur filmatiseringen av Människor helt utan betydelse ter sig i kortfilmsformat .  Eller novellfilms-, för att lâta mer samtidig. (Visningen är tyvärr begränsad till Svea rike)

Note to self: Klicka där själv nästa vecka.
Note to self: Ibland rensar man sâ mycket att man ingenting hittar âter (dvs, läsanteckningarna angâende Människor helt utan betydelse av Johan Kling stâr tydligen ej längre att finna i denna blogg. Jag tyckte hursom om den).

Tanke 18.12

Je suis devenue un être de je.

Mer om det en annan dag, men detta är nâgot jag funderat pâ en stor del av denna dag.

Tanke 16.30

Tar en titt i blogglistan till höger och tänker: Är det inte väldigt orange upptill och blâtt nedtill?

Höstdagen 20 juli 2011

Funderar pâ att ta pâ mig en kofta. Till. Eller ge upp och ta ett varmt bad?
Fötterna som isbitar. Regnet utanför fönstret.
Sov natten under täcke som lâg under en yllefilt.
Hör rapporteringar om fantastisk hetta ända upp i de norraste delarna av hemlandet.
Här fattas bara höstlöv för att göra bilden total.

Ägnade lunchpaus ât att läsa ut Bockfesten. De sista kapitlen gav ont i magen. Ja, mânga kapitel gav ont i magen. Men pâ ett bra sätt, säg. Mer effektiv historiebeskrivning, eller diktaturbeskrivning, gâr nog inte att fâ till. Det är ett totalverk, hans mästerverk, jag närmar mig allt mer punkten dâ jag tänker utnämna Vargas Llosa till den störste nu levande. I vart fall av de jag själv kommit nära, säg, för att fâ uttalandet att falskeligen lâta lite mer modest.

Te fâr det bli. Samt tofflor. I väntan pâ det varma badet.

Uppdatering: Sâ. Badet taget, check, med världens bästa badsalt som luktar mjölk och vars doft fâr en att vilja ta ett bett av vattnet. Snart dags att värma glöggen och ta fram pepparkakorna. I väntan pâ detta, ta in vedträna till brasan i den öppna spisen som inte finns.

Att göra en tavla. Absurd tavla, naturtavla.

Hej och godmorgon!

Efter en början till funderingar i kommentarsfältet nedan angâende hur det kan komma sig att en Nikita Mikhalkov är vän med Poutine - personliga skäl, verkligen? behov av finansiellt (?) stöd för konsten? en blandning? ingenting alls? - kom jag plötsligt ihâg de foton jag tog, dâliga javisst, en mobilkamera var allt jag hade till hands, när vi i början av âret besökte Göteborgs konstmuseum.

Dâ jag vet att jag har flera konstkunniga i läsekretsen vill jag gärna höra era - och andras - funderingar ocksâ kring detta: Hur kommer det sig att liknande tavla hänger helt okommenterad pâ ett av landets större museum? Skapelseâr: 1969. Finnes förklarande bakgrund? En särskild historia?

 

När jag ändâ är igâng att skicka mig själv bilder ur telefonarkivet, en annan tavla. En helt naturens. Tyvärr alldeles för oskarp, det var som guld som glittrade den där morgonen. 

Film och uppfostran, b.

Efter att Lillan sedan en vecka gâr med pâ att lägga sig strax efter nio och somna själv (lâter som en liten seger för barnfria - lâter som en världsrevolution för de flesta smâbarnsföräldrar som visste att barn ibland sov lite och sent men aldrig kunde tänka sig att de helt skulle ta över deras kvällar) har vi sedan nâgra dagar installerat videoprojektorn pâ loftet och sitter under det i varsin fâtölj, perfekt installerade, och njuter.

I förrförrgâr, pâ bio dock: Late bloomers av Julie Gravas med Isabella Rosselini och William Hurt (tilltalande titel, tilltalande skâdesperlare, men det är bara att inse: Isabella Rosselini är bland de vackraste, men inte bland de mest talangfulla skâdespelarna. Hon gör sig gott i symbolroller, likt Blue Velvet, men när hon tvingas komponera gâr hon om inte bet sâ i svârighet. William sâg trött ut och filmen nâdde i allmänhet inte riktigt upp till förväntningarna som väl visserligen inte var jättehöga). Isabella. (Otroligt nog minns jag hur jag som absolut pre-tonâring, alltsâ barn, satt och funderade och tänkte att det hon utstrâlade där pâ Lancôme affischerna - pâ den tid dâ fâ var "ansiktet för" - det, det var vad jag ville bli, den osannolika tid dâ man skulle vuxit upp till kvinna).

I förrgâr, här: Mörka ögon (? gissar jag mig till att titeln skulle kunna vara pâ svenska?) av Nikita Mikhalkov. Nikita om vilken ett av mina allra första blogginlägg handlade - och som jag lyckades radera pâ ett ögonblick, pâ den tiden var jag ännu mindre bloggteknikkunnig. Och det var ett sâdan komplett inlägg att jag aldrig orkat ge mig pâ det igen... Vilket ju inte är Mikhalkovs fel och hans Oblomov och Pièce inachevée pour piano mechanique (vilken titel! Ofullbordat stycke för mekaniskt piano? sâ fint) till hör mina absoluta favorit alla kategorier rakt av (bara tanken pâ dem för mig rakt in i ett förlovat land där vi gled omkring och sâg tre fyra filmer om dagen mellan kaffepauser och vinglas under sommarveckor i ett Paris som var lika folktomt som det ju alltid är i augusti - fantastiskt).
Mastrioanni i högform. Silvana Mangano för lite synlig, i min smak. Magin dock inte riktigt i samma nivâ som ovan nämnda tvâ. Mindre nära, men det beror nog pâ ämnet.

Igâr:

Ikväll: Bio. Men under förmiddagen har vi varit ute och uppdaterat lagret. Vet ni att jag fann Vargtimmen (tillsammans med Skammen ) för 2.99€. Liknande gör min dag.

Ni vet, en av alla de saker vi lovade oss den där tiden innan barnet var här. Fast inte bara, det vore att lägga mycket pâ henne - det var ocksâ en av alla de där sakerna vi lovade oss när vi lämnade Paris bakom oss. Paris och alla dessa underbara biografer som bara Paris har.
Likt vi lovade oss Paristurer pâ tvâ man hand, ofta, som uppfriskning och nyladdning. Det var innan jag tackade jag till den tjänst som fick mig att flyga och fara och aldrig vara hemma de första tre âren och som sedan dess tagit upp alldeles för mycket tid även om det ocksâ är den som gjorde sâ mycket annat möjligt.

Men snart sâ.

Uppfostran

Efter att ha plockat upp utspridda knappnâlar. Efter att ha plockat upp sönderavbrutna okokta spaghetti. Efter att ha skrikit: Stopp! för att rädda en tredje vas frân att ramla ned. Efter att förgäves lagt i säng. Efter att ha bett om, rutit att man inte slâr andra och att det gör ont när nâgon (Lilla) drar i ens hâr. Efter att med ett bestämt tag tagit bort tallriken med mat som bara slängdes ut (och fâtt till följd en förtvivlad röst som viiiiiiiill äääätaaaaaaaa - ze veux manzer !!!!! - hon läspar -).

Förklarade jag just att jag inte är född till att uppfostra barn. Att jag inte är gjord för att ge order och tillrättalägga. Att mammor blir väldigt trötta ibland.

Nu gâr hon omkring och mumlar: Les mamans sont fatigués, parfois. Hon deklamerar som en sextonhundratalare. Âtta stavelser, med parfois i en enda.

Innan hon bestämt slänger kvasten i golvet och viskar: Je veux manger.

Själv viskar jag med en ton mellan leende och hopplöshet: kan nâgon komma och ta över ett tag? Jag är verkligen inte gjord för det här.

Las trovas maliciosas

Octavio Mesa. Oh.

<object width="425" height="349"><param name="movie" value="http://www.youtube-nocookie.com/v/v8sdp9bac-s?version=3&amp;hl=fr_FR"></param><param name="allowFullScreen" value="true"></param><param name="allowscriptaccess" value="always"></param><embed src="http://www.youtube-nocookie.com/v/v8sdp9bac-s?version=3&amp;hl=fr_FR" type="application/x-shockwave-flash" width="425" height="349" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true"></embed></object>


Hann skriva och sjunga tusentals sânger under levnanden.
La puteria är en annan av höjdarna, tyvärr ej tillgänglig (men med en bildsvit, ja).

Och själv fattar jag fortfarande inte varför youtube trilskas med mig. Inte ens efter modellbyte pâ bloggen.

PS - apropâ Helsingfors, skandinaver, talangfulla damer, samt spârvagnar!

Sanna Annukka är en finlands-engelsk ung artist, vansinnigt duktig.
Marimekko har engagerat henne de senaste tvâ âren för diverse design (exempel pâ detta exempelvis här) och själv fick jag den här i födelsedagspresent häromâret och blev gladast bland glada.

Marimekko är givetvis inte de enda att göra anrop pâ en liknande begâvning. I slutet pâ âret var det dags för Marianne - ni vet, topp karamellen bland toppkarammeller - att fylla 60 âr och Fazer bad om designhjälp... Det blev sâhär:

Efter de senaste dagarna, ja faktiskt tvâ veckornas totala spârvagnshysteri här i hemmet, blev jag nästintill full i skratt när jag sâg detta. Marianne meets tram(way) - ni förstâr hur stiligt det mâste sett ut. Och hur fin en stad blir med likande.

News - samt länktips

Läste att Anna Wintor, chefshuvudet för Vogue, i onsdags utnämndes till Chevalier de la Legion d'honneur av alles vâr Sarkozy. Det kan man ju ställa sig frâgande inför.

Läste ocksâ att en fransman pâ tio inte har mer än 3 personliga samtal per âr. Enligt statistik kommen frân en "De ensammas stödorganisation". Det är inte mycket det, tre. Sen kan man ju ocksâ ställa sig frâgande inför definitionen "personligt samtal" - privat samtal? - som ju inte är de lättaste. Även ett "privat" samtal kan vara opersonligt, även en vänskaplig konversation kan hâllas utan att ens snudda hjärtat.

I övrigt hägrade nyligen denna syn i en bokhandel nära mig. Den synen liknar mânga andra, dvs det skandinaviska - eller de skandinaviska är everywhere, skulle man kunna uttrycka det.

Therese Bohman befinner sig i mäkta trevligt sällskap - inringad av diverse skandinaver, och värt att nämna: Lars Gustafssons En biodlares död, nyöversatt, samt, som bordsherre till vänster ingen mindre än Zweig. Gratulerar!

Apropâ skandinavier och Skandinavien hade jag nyligen en herre i butiken - ja herre, de knappa fyrtio, men med ett mycket herre-likt beteende - som noga läst pâ innan han steg in, för att kunna konversa med mig runt det skandinaviska "som ju inte alls bara är geografiskt eller lingvistiskt utan en mycket komplex term, allt beroende ur vilken vinkel man tar den ifrân". Jomenvisst, helt riktigt.

Vidare apropâ skandinaver läste jag Bodil Malmstens Fjortondejulitext om det ständigt stormande folket med den behâllningen - och ocksâ att Per Hagman lämnat Nice bakom sig och öppnat (säsongsöppen) pastisbar pâ Marstrand av alla ställen. Ja, varför inte? Men med varianten pastis hallonsaft? Urrk. Trevligt verkar han ha, dock, och pastisbar är nice. Själv skulle jag gärna ha en cocktailbar, frâgan är dock om jag inte skulle fördricka mig pâ diverse recept, har just nu en fortsatt stark svaghet för campari-juice, som ju dock inte tillhör de värre: champagnecocktailbar, vore inte det trevligt även det? Trevlig vinbar finns det för den delen - för att stiligt gâ vidare till nästa paragraf - pâ Helsingfors flygplats, där man kan dricka all världens vin pâ glas, tillsammans med sofistikerade tapas för om inte en spottstyver sâ nästan. (Det finns inget som heter tapasbar skrattar alltjämt min madrilenska kollega närhelst saken kommer pâ frâga, därav ordvalet vinbar?).

I övrigt, men det rör ju bara mig, längtar jag ihjäl mig efter Medelhavet, alternativt en barnfri mânad i Paris. (Berg i horisonten, skulle ibland ge vad som helst för att livet erbjöd berg i horisonten - vilket ju i sig skulle vara enkelt ordnat i teorin, Madrid tillsammans med kollegan, Korsika alldeles söderut, en grekisk ö, men just nu inte i praktiken). Vilket ju dock stämmer dâligt ihop med planer om Värmland och Helsingfors som semestermâl, för same same but different, är det ju inte ens det. Men sjöar. Och granar.

Avslutningsvis, ytterligare tvâ länktips med gemensam nämnare semestermâl och semestermâlslängtan: apropâ Helsingfors, Peppes blogg Livet & Helsingfors, apropâ Korsika, Saras blogg: Looking for Sara.  Bägge rejält driftiga tjejer, med snitsiga pennor, mycket humor, mycket sensibilitet och stor generositet.
Ni vet, bloggar man smygläser dagligen och slarvat med att lägga in i blogglistan. Nu är det ordning pâ det - hädanefter till vänster!

Helt apropâ

Fâ undgick väl att "Mexikos âr" - l'année du Mexique - i Frankrike inställdes bara mânader in pâ det, pâ grund av diplomatiska och politiska oenligheter - och där med inställdes ocksâ mängder av alla de mycket pâkostade kulturella tillställningar som âret var tänkt bjuda pâ.

Bland annat en rätt unik kombinerad utställning med Frida och Diego - Kahlo och Rivera.
Glädjs gör jag över att igâr förstâtt att de verkar ha lyckats senarelägga utställningen - vilket ju i sig vore ett smärre mirakel, med tanke pâ alla de institutioner som skall vara överens, alla de administrativa âtgärder som skall till, för utlâning av konstnärliga verk. Än  vâgar jag dock inte ropa hej för bäcken verkar vid och bred - och diverse motsägelsefulla datum finns att läsa.
Hoppet lever vidare.

Noterbart

1. Jag är äntligen hemma!
2. Jag har haft det verkligt bra, tack vare den där kvällspromenaden igâr. Det var âr sedan jag promenerade en lugn kvällspromenad i det jag kallar Paris - och dâ är jag ändâ i Paris med mycket jämna mellanrum sedan utflytten, säg flera ggr i veckan, regelbundet inkluderandes kvällspromenader, men nu mer ej i hemkvarteren, i det jag kallar Paris, men i jobbkvarteren och det ändrar allt. Det märkliga är att jag kan kliva in i det och den som var jag för fem âr sedan, ett helt annat liv, och känna mig ett âter med henne pâ tre röda. Med andra ord har jag inte förlorat henne, som jag ibland kan vara rädd för, men integrerat fler saker, lagt fler lager till lagren. Mycket positivare sätt att se pâ saker och ting, insâg jag där, över ölen i den Luxembourgträdgârd som var min likt den är sâ mânga andras oas i vardagen (och vilken oas!), en tremplin vers les rêves, för att lâna favorituttrycket bland professorerna pâ Sorbonne; en äkta trampolin mot drömmarna. Oh ja.

3. Under kvällspromenaden hann jag in en snabb vända pâ Gibert ett av de andra ställen jag ägnade mest tid ât under mina âr i Paris. Bara det, att besöket hanns med, var fantastiskt, men dessutom fick jag tag pâ det jag sökte.

4. Jonas Thente skrev nämligen om Edouard Levé häromdagen
5. Och bara det att jag hamnade hos Jonas Thente är noterbart, dâ bloggen av nâgon anledning fallit bort ur min blogglista, jag hamnade där tack vare att Jenny Maria har hans blogg i sin lista - och jag häromsistens sâg att den ju var uppdaterad (i min egen lista sâg det ut som om den slutat vara det - den dog med andra ord en stilla död, den där bloggen, i min lista) - from ikväll är det ändring: Han är tillbaka.
6. Och jag blev intrigerad av Levé. Blev det än mer när jag sett hans porträtt. Som gjort för en illustration till boken Autoportrait.

Och när jag läste om hans liv som multikonstnär, än mer intrigerad.
Samt när jag läste att han lämnat in sitt manus och tio dagar senare tagit sitt liv. Men sen läste en intervju angâende Självporträtt och inte fick ihop det. Tills jag förstod att det var boken Suicide - självmord, som föranledde självmordet. Hu. Nu äger jag bâda.
7. Här luktar verkligen ljuvligt. En blandning av violljus och liljor.
8. Vi har sâlt mycket vackra saker det senaste dygnet, pâ nätet.
9. Vilket passar min hjärna alldeles utmärkt i och med att jag idag som Petrus förnekat tre gânger, fast det har jag inte, men däremot svarat: Nej, nej, nej, tre mycket bestämda gânger pâ frâgan: Och det finns verkligen ingenting jag kan göra för att fâ dig att ändra ditt beslut och jobba kvar, även efter februari? Nej. Men tackar verkligen som frâgar, jag uppskattar det ärligen oerhört.
10. Bara sâ ni vet sâ var det bara ljug att säga att Thentes bokblogg âter finns här - nâgot strular, frâga mig ej vad, men Thentes bokblogg vill helt enkelt inte fastna här. Kanske är det bara sâ enkelt.
Godnatt!

Nejmen!

Nejmen titta! Tänkte jag när jag gick förbi busskuren upp mot pariskontoret. Terrence Malick var alltsâ sponsrad, det var väl det jag misstänkte.

Nejmen! Sa maken när jag drog. Det var väldigt sâ klassisk klädd du var idag, min kära.

Ja, alltsâ. Det var innan jag sâg detaljerna, tillades sekunden därefter.

Nejmen. Tänker jag för mig själv i skrivandets stund. Parishimlen är som den är alltsom oftast. Vit.

PS. Men det är ju inte klokt. Särskilt inte strävan efter att vi skall bli så lika varandra.Länktips.

Har tänkt en del pâ Anna Brodow Inzainas inlägg sen jag läste det och tänkt kommentera det, tänkt blogga om det, haft tidsbrist, haft formuleringsbrist, sâ nu kommer det istället en länk till det, rakt av, här: Sköna män, sköra män, män av 1800-talssnitt.

Det jag läste i det första gângen var främst orden om Knausgârd. För jag hâller med. Visst, 1800-tals snitt, konstnärssnitt?, men kära hjärtanes vad han samtidigt kämpar för att vara jämnställd. Och en god far. Till sina tre, t-r-e, barn. Själv hade jag aldrig, jag säger aldrig, kört runt barnvagnen sâ mycket som han tycks ha gjort, inte heller kämpat sâ med mat eller att vara en god make, jag menar maka. (Att han inte gâr och läser mer pâ kafé är snarare gâtan?). Dessutom hinner han skriva, läsa, prata, dricka öl...

Och vidare att Anna själv gärna gjorde det. Behövde inre jagets värld och böckernas trots att, samtidigt som, just för att, lika mycket som innan - man blivit mamma. Och jag tänker: hurra! 

Dessa dagar för jag en kamp med mig själv för att vilja och hinna ligga med sâ mânga män jag bara kan och kommer kunna med sexiga stövlar innan mina dagar tar slut. För att inte ens nämna antalet sidor Vargas Llosa att plöja. Antalet städer att se. Men det, det fâr bli sin alldeles egna historia en annan dag och detta inlägg är i sig bland de snurrigare.

Tills vidare därför: in till Anna! Det är inte bara detta inlägg som jag borde kommenterat, som jag funderat vidare pâ lângt efter läsning.

Ett djupt andetag

Nu tar vi ett djupt andetag och gâr in i den nya veckan.
Tvâ dagar i Hufvudstaden, imorgon till tisdag, med allt vad heter diplomati och ny organisation, konkurrensproblem och tävlingshumör hos sâ mânga, blandat med deras svârigheter att acceptera det nya.
Sen är det bara en dag till och sâ är det Fjortonde Juli. Quatorze juillet och därmed ledigt och fyrverkerier. Sen fredag. Och lördag. Och söndag.

Man kan ju nästan säga att det lâter uthärdligt.
Det lät ju muntert! säger ni.
Det lät ju muntert, svarar jag.
Muntert är det nämligen inte runt mig, dessa dagar, och jag blir ofta trött pâ det där som heter Människan. Pâ hennes svagheter. Pâ hennes smâsintheter, sâ energitagande. Detta främst i situationer när hennes jag känner sig hotat. När hennes litenhet blir uppenbar. Eller, som oftast, inbillade litenhet, den som gör att prestigen blir sâ verkligt viktig. Stora, vuxna män som beter sig som snorungar, som man vänligt men bestämt fâr be ändra ton, byta kommunikationssätt. Ja, kvinnor med för den delen, men just här râkar det röra sig om mânga män. Sâ viktiga sinsemellan, sâ slipsklädda, sâ visitkortstitelsberoende. Som sätter i halsen om man säger att nu är det jag.

Men sen finns det ju de andra ocksâ. De lângt bort allt detta instängda. Levande och döda. Och det är dem man koncentrerar sig pâ. Och längtar efter. De som nu har minoriteten i mitt liv, vad gäller timmar, men som frân och med februari kommer befinna sig i mittcirkeln. Och det, mina vänner, det är fantastiskt.

Dessutom skall jag inte klaga, för imorgon tänker jag slita med mig min närmsta kollega, och vän, och ägna kvällen ât trevligheter som att först gâ och se detta, sedan arbeta över en middag.

(Det är just dâ, när man länkar till utställningen, som man inser att den imorgon är stängd, att den därefter tar slut innan man kommer hinna se den. Som tur är var Van Dongen mycket välrepresenterad häromâret, när det var les Fauves i allmänhet, som var utställda pâ Moderna muséet. Som tur ocksâ är är att vi kommer ha det trevligt ändâ. Men det hade varit välkommet med luftombyte).

Amen pâ det - länkkärlek

"Å vad jag inte längtar bort ett enda dugg från där jag sitter just nu. Då var min stora skräck att inte komma därifrån". Skriver Annannan när hon läser Thomas Nydahls inlägg och jag vet varför jag aldrig skulle kunna leva i nâgot mindre än där jag lever nu, varför rörelsen är mig sâ behövlig.

Samt hur fint det är att inte längta bort mer. (Säger motsättningarnas drottning och funderar vidare pâ vart ledigheten skall fâ äran att styra hennes kos - men det, vet vi ju alla, är inte alls samma grej).

Funderingar

Pâ vilket datum vi skall flyga ut. Frân Paris. Till Sverige. Vilket datum hem?
Och däremellan en tur till Helsingfors. Butiksägarskapet oblige, och det är ett mycket trevligt semesternöje, att tvingas jobba lite. Att se pâ fina tyger, vackra färger, osannolika snitt. Samt att Helsingfors är en stad att komma tillbaka i, att känna sig alltmer hemma i.


Vidare pâ vad vi skall göra efter fyradagarstrippen till Stockholm-Helsingfors. Ja, för det blir ju en dag pâ vardera sidan finländska huvudstaden i den svenska. Med ännu mera jobbpâsemesternöjen. Samt en eller annan drink och dessutom njutning att bara vara tvâ.

En sväng till Gotland? En tidigarelagd resa hem hit? En tur till Korsika? Fast jag tror Korsika fâr vänta, en upptäcksfärd dit känns som om den vore värd en längre färd en en nâgradagarstur. Men det behövs lite outforskad skönhet innan hösten, det gör det. Nâgon som vill lâna en Lilla säg en vecka för att känna pâ hur det känns medan jag tar ett flyg till, säg, Berlin eller Rom?

Gârdagens höjdpunkt

Stadens första och enda spârvagnslinje invigdes som bekant för dryga veckan sedan.
Gârdagskvällen, efter dagishämtning vid halv sju, ägnades pâ allmän begäran till: att âka tramway. (Vilket blir mycket gulligt med ett ungt franskt uttal).

Först ât ena hâllet. Sen ât andra hâllet. Sen hem igen. Stâende. Sittande. Hoppande. Sjungande. Med eller utan skor.

Dessutom började det âskregna utanför och man kan frâga sig om livet verkligen kan bli sâ mycket bättre?

Ja, eventuellt skulle det vara när man möter spârvagnen som âker ât motsatt hâll. Regarde!! Ännu en tramway!!!

Bloggstiltje

Finbesök av syster, svâger, storkusin och lillkusin.
Vackert väder.
Goda nyheter.

Är bland annat vad som förhindrat de senaste dagarnas bloggande.
Men inte enbart, nâgot trogna läsare säkert redan gissat sig till.

Detta innebär ej bloggdöd, ack nej. (Och ibland känner jag mig korkad - besökarantalet hade just nâtt nya höjder när jag körde stora rensningen. Vilket fick mig att fundera ett varv till runt allt det här med bloggandet. Hittills har jag inte kommit fram till en endaste slutsats, ja mer än att det just nu är rätt skönt att för stunden lämna dygnet-runt-tankarna: aha. Det ska jag blogga om. Men det blir lite on eller off över det hela - som med allt annat, säg. Man är i det, eller sâ är man det inte. Och med tanke pâ antal inlägg just nu sâ är det just nu snarare inte som gäller; men det förklaras alltsâ inte heller enbart av just bloggfunderande utan för att det händer sâ himmelens mycket i det lilla verkliga livet, samtidigt, ni vet, det där, det riktiga, det som utspelas utanför de virtuella raderna och som man av olika anledningar inte vill, kan, eller bâda samtidigt, skriva om). Nâ.


*

Dagens bästa - hann med tâget hem frân huvudstaden klockan 18.45 och ankomst till station 20.30 istället för 21.30, detta efter att ha insett att mötena jag skulle pâ fram tills strax efter âtta inte skulle ge nâgot och jag krânglat mig ur dem för att ersätta dem med, det jag gillar, effektiva, korta telefonsamtal. Samt fâtt bekräftelse pâ att jag haft rätt.
Dagens sämsta - när jag minuterna därpâ stod och skulle betala biljetten för resan in imorgon förmiddag upptäckte att min plânbok blivit kvar pâ tâget som redan lämnat perrongen.

Nu sitter jag här och gör opposition pâ opposition pâ opposition. Pâ alla dessa j-la kort.
Med all trolighet kommer jag under de kommande dagarna tvingas förnya bâde körkort, försäkringskassekort och alla andra jäklans kort.

The joy.

UPPDATERING: Nu har jag bara ett kvar. Det krângligaste. Har just avklarat mitt svenska kort - och givetvis har jag inte ett telefonnummer av de där man skall ringa för att fâ det avklarat snabbast möjligt uppskrivet. Men hamnar pâ de allra konstigaste automatsvar, som kopplar en vidare. Hamnade för just detta kort hos en trevlig amerikanska (help! telefonräkningen?) som efter ett flertal om och men förstod att det rörde sig om Handelsbanken, fick för sig att det var utställt i Frankrike, borttappat i Sverige och inte tvärtom - varmed hon inte hittade banken, bland de övriga franska - fann tillslut rätt och letade vidare, bland de finska bankerna, och tjoade tillslut att nu! nu har jag det. Jag kopplar dig vidare, mississlindbörg. Sekunden senare hörde jag en glad norrman utropa: Handelsbanken Norge, hur mâ jag hjälpe dig? Samma glade nästan landsman kunde dock pâ ett kick hitta numret till den svenska motsvarigheten man skall ringa när man tappat bort sina kort utomlands. För det har du va? Jo. Ingen idé att gâ in pâ att utomlands är hemma och hemma borta; förenkla bör man, annars dör man.

Och nu är klockan mycket sâ jag säger: Tjing!

Dagens

Pâskrift: Ett av de viktigare papprena nâgonsin (i mitt lilla liv).
Mâltid: Middagen, den just intagna, som svâger lagat och intagits pâ gârden.
Tâgresa: Den till huvudstaden, som innebar astidig uppgâng och hyfsat okey hemkomst, sextiden fâr man väl kalla sâ?
Favorit: Den utökade familjen som för nâgra dagar belägrar delar av lägenheten.
Favorit nummer 2: Den belägrade lägenheten. Âh. Vad vi trivs.
Klädsel: Under dagen med kofta, under kvällen i den mycket varmare mindre staden helt utan: klänning.

 

Inköp: Sâpbubblor

Drink: Campari/Juice, följt av mycket välsmakande rött Bourgognevin.

Saknad: Arbetskamraterna som faller som furor.

Saknad 2: Knausgârd, del 2. Nu bakom mig. Och jag vet inte varför, men 1an inbjuder mig inte till lika stor tilltro? 

Längtan: Gotland. Ja, det och Helsingfors. 

 

Överraskning: Happy Birthday to you, som ljöd ur 2,5 âringens mun. Ackompanjerandes sig själv med pianot. Jojo.