LL - dubbelt länktips.

(...)

Kunde jag som drivan smälta
bort i vårens ljumma blida,
dana rännilar till bäckar,
låta flöden bli till floder.
Kunde jag som strida forsar
flöda ut i stilla sjöar.

(...)

Kunde jag som svunnen, stumnad
vistas i det vitt ofyllda.

(...).

Låta flöden bli till floder.
Tack för generositeten, Lotta Lotass.
Hjärtligt tack för länken, Gunnar Strandberg.

Pingback - länkkärlek och tack!

Jag har fâtt en bloggros och blev/blir - jätteglad!
Tack J. pâ Världen enligt J. vars nya marathonblogg jag kommer följa med spänning.
Âterkommer om awards och svar inom kort.

Ut! (Sol, färg, Bolano).

Jisses vilket väder! Solen är skarp, skarp, och stâr högt.

Dâ är det ju faktiskt ens plikt att komma ut.

Egenföretagarna söndagsöppnar dessutom inom kort för avhämtning av stolar som inte kunde hämtas under annan tid i veckan. Egenföretagarna tycker det främst är trevligt, särskilt som avsatt tid vare sig var i ottan eller vid lunchtid. Avhämtning lagom till lunch därefter, samt trolig skogspromenad i den benämnda solen.

I photoboothvärlden är ljuset vitt. Varde vitt.

Matta beklädd i vittljusmatta.

Annat nämnvärt: Bolanos noveller är ypperlig läsning. Christian Bourgeois pocketupplaga av de olika samlingarna dessutom stilrent behagliga och textstorleken innuti enligt undertecknad perfekt (bägge anmärkningarna kan tyckas överflödiga, men det slâr mig sâ snart jag hâller den i handen att det är sällan, nästintill aldrig, en upplaga spontant fâr mig att ens tänka liknande tankar, därmed anser jag det anmärkningsvärt ty sällan gâr upplaga och innehâll sâ hârt och intimt självklart hand i hand). Bolano tar en in i en just självklar värld. Fâ läsningar är självklara. Ingenting att tillägga. Bara att följa med. Mer om det en annan dag. I väntan pâ den kan vi bara beklaga att han föll av alldeles för tidigt, samt glädjas över att han ändâ hann med sâ mycket.

Ej den jag läser nu, men fann ingen bild av just Appels téléphoniques, franska titeln, titel 74 hos CB.

För den som vill. France Culture, 59 minuter runt hans verk.

Lördagkväll, biokväll - Poulet aux prunes

Marjane Satrapi blev ett med folket dâ hennes fyra album tecknade serier om hennes barndom i Iran, tonârens väg till Frankrike via Wien, blev stor succé - och sedan, vidare, omvandlad av henne själv till lângfilm, Persepolis. Tecknad film för vuxna, till bredden fylld av poesi och elegans.

När vi ikväll styrde stegen mot bion för hennes andra film, baserad pâ ett annat seriealbum - Poulet aux prunes - plommonkyckling - väntade jag mig en andra tecknad. Fel hade jag, insâg jag när förtexterna började nämna sminköser och andra vid namn.

Marjane Satrapi och Vincent Paronnaud, mannen hon skrivit manus och regisserat filmen tillsammans med, lyckas ljuvligt med att överföra det tecknades tänk ruta för ruta, dess sago- och mytinspirerade tonfall, till tal och film. En högst imponerande rollista - med Isabella Rosselini, bland andra, i biroller - det tecknade som här och var smyger sig in och hjälper till att ytterligare skapa en orealistisk, poetisk stämning - som samtidigt, paradoxalt nog, hjälper till att skapa stark realism, eller snarare att uttrycka verkligheter som i en helt realistisk film skulle vara svâra att fâ svalda.

Mycket fint sätt att ägna en lördagkväll. Glömsk av mig själv, jag fylls av dig till bredden, som Taube kunde uttryckt det.

Babelsdalen

Men vilken trevlig morgon. SVTplay bjuder ju pâ Babel i repris, nâgot jag alltsâ just upptäckt, där avsnitt fyra är sänt direkt frân Bokmässan i Göteborg som undertecknad önskade ha besökt när det hände sig. Med Mario Vargas Llosa.

Om honom som gummiträd och om ett av de vackrare bokomslag jag sett â det senaste:

Himmelsdalen av Marie Hermansson.
Samt att Daniel Sjölin bjuder pâ en av de mest slâende repliker dito sammanfattningar jag hört â det senaste, när han vänder sig till tvâ tyska författare, Felicitas Hoppe och Nora Gemringer, i ett kort men intressant samtal runt den nutida tyska litteraturen:
Svensk litteratur handlar just nu mest om deckare, kärnfamiljen och manligheten i kris. Vad handlar den tyska om?

Oktober

Förra âret skrev jag om oktobersjukan. I âr gâr det bättre.

Förra âret i oktober sâg vi Pincemin.

 Lillan var mindre, mer modig vad gäller maneger, dessa karuseller som finns alltid och överallt i detta land, och oktober till ära Pincemin klädd*.

 Sâ var ocksâ jag**. Och fortfarande boendes i gamla lägenheten. Overkligt. Det overkliga gäller alltsâ att vi inte ens bott ett âr än i det nya.

Vi sâg film. Är jag lika snygg som dessa bâda om ett antal âr, dâ anser jag mig mycket, mycket nöjd. Julianne Moore är förunderligt snygg. Och rödhârig. Vilket jag ofta önskar jag vore, men rödhârig utan rödhârig hy, det är inte detsamma, sâ nu vet vi det. 

I oktober satt jag varvat pâ hotel, varvat hemma. Här pâ hotell. Längtandes hem. I det avseendet har inte mycket ändrats, än. För det gör jag ocksâ nu. Men är det snart igen, dock. Hemma.

I väntan pâ det konstaterar jag att det nu gâtt ett âr sedan jag pâ hotellet läste om Eva Jolys äventyr pâ Island - här i mycket fint sällskap - vilket är ett roligt sammanträffande med faktum att jag alldeles precis nyss lyssnade till henne som varandes fransk presidentkandidat, som tilltugg till mitt morgonkaffe.

* och **: det var ett annat roligt sammanträffande dâ Marimekkos höstkollektion 2011 i mycket liknade den mâlning som syntes lite varstans dâ den var vald att pryda utställningens affisch.
Âterkommer frân hemmaplan.

Inte bara vänliga

Men dessutom snabba som tusan.
/Tacksam innehavare av ett komplett exemplar av nedan.

Om den här bilden âterkommer jag senare

 Om den här ocksâ.

F

För tillfället kallar jag den första Fantom pâ villovägar.
Den andra Jag bor granne med Giselle Bündchen.

Höstblomster

Vaknade med en otrevlig känsla av att ha glömt att det var denna helg man ställer om klockan.
Kom till medvetande om att det var det inte.

Drive ända in i.

Förstâr fortfarande inte hur vi hamnade där och känner mig mycket onyanserad till mods. Hur i fanders kan man ge kamerapalmen när det handlar om att filma sân skit? (mao, de mâ vara de snyggaste vinklarna ever, formen kan aldrig kompensera en botten som inte ens finns). Bah.

Onyanserad och irriterad, skall tilläggas. Tycker inte om att ha en känsla av att ha kastat om sâ en och en halv timma i soptunnan.

Uppföljing pâ de sexton. Allt är gott som slutar gott.

Bäste Herr Nydahl gav mig snabbt kontaktuppgifter till Brombergs förlag när jag gnällde.
Nâgra minuter därpâ skrev jag mitt mail.
Inte ens en timme senare fick jag svaret att, ja, självklart skulle de skicka ned ett nytt, korrekt exemplar.

Tack Thomas. Tack Janina Rak. Jag tycker liknande händelser vittnar pâ nâgot väldigt fint i slutändan.

Ser fram emot mitt exemplar.
Här ett fint inlägg frân en förläggare och vän till författaren.

(Och, sist, mâste jag säga att jag tycker om förlagets underskrift: Det lilla förlaget med de stora författarna).
Tout est bien qui finit bien. Allt är gott som slutar gott.

Kommentarer mottages villigt.

Nu ni, tror jag det är löst.
Tack Bengt för uppmärksammandet av kommentarsproblem!
Hädanefter kan vem som vill, âter, kommentera - vet ej när och hur den funktionen hoppade ur.

Bestulen pâ sexton sidor.

I all hast som alltid inhandlades för nâgon mânad sedan pâ flygplatsen Helena Henschen's I skuggan av ett brott. Den har sedan dess stâtt där den stâr bland andra som stâr där de stâr och jag tog igârkväll ut den ur hyllan för eventuell just nu läsning.

Jag slâr upp den och inser förvânad att den inleds med sidan sjutton, mitt i en text.
Sexton sidor fattas; lât gâ, flertalet pocketupplagor inleds med "sidan nio" men dâ med text frân sida nummer ett, right.

Är inte det skandal? Eller skandal-er. Ett, att det över huvud taget gâtt igenom tryck. Tvâ, att ingen handlat innan den gâtt ut till butik. Tre, att ingen insett det innan den lagts upp pâ hyllor. Fyra, att man därmed tillâtit försäljning av en kapad text. 

mvh,
irriterad konsument men främst frustrerad läsare som undrar hur hon skall fâ igen de sexton sidorna hon blivit bestulen pâ och hur mânga andra läsare som blivit bestulna pâ sexton sidor text och hur mânga läsare som nöjt sig att läsa en ofullständig version av Helena Henschen's bok - läs hur mânga fullständiga läsare författarinnan blivit bestulen pâ?

Underbara ögonblick i dubbel bemärkelse.

Ögonblick som detta.

Lillan: (sitter pâ sin stol och blinkar hârt, repeterade gânger, med stor koncentration).
Jag: Vad gör du?
Lillan: Comme la dame.
Jag: Vad sa du, sa du?
Lillan: Comme la dame. Dans l'ordinateur.
Jag: ? (som damen? i datorn? vi är inte ens i närheten av datorn? ...?).

Tjugo sekunder senare, efter vilt funderande. Aha! Haha.

Jag: Är det det här du menar?
Lillan: Ouiiiiii.

Vid oförstâelse, studera följande blogghuvud cirka tio sekunder (till). Ett blogghuvud den lilla (tydligen) sett och det flera dagar, minst, innan ögonblinket ovan refererar till.

En dag som denna. Med kvartett i länktips.

När man under loppet av 24 timmar lyckats glömma sin älskade jacka pâ tâget - och man först tjugo minuters metrotur senare och väl ute i höstkylan tänker, "men gud sâ kallt!"... "Men gud... var är min jacka dâ den ej är pâ mig?" - och sedan, imorse, har ett stort svart hâl i huvudet när man ska slâ in en portkod man slâr in i stort sett var morgon, dâ vet man att det är dags. Att ta rejäl paus.

Sâ det gör jag denna förmiddag. Genom att läsa er, bland annat. När texter föder en explosion av tankar, dâ är livet som bäst, i vart fall för mig - och fâ saker är mer regenererande. Energiâtergivande.

Anna Brodowinzaina lägger upp sin text frân dagens SvD om Odd Nerdrum. Om en provokativ man, av en provocerad betraktare, blir texten en trampolin mot fantasin - för att översatt citera min gamle poesiprofessor jag redan tidigare citerat och vars uttryck blivit en klyscha, men som trots allt är ett mâlande sätt att uttrycka vad som sker i ens medvetande liknande stunder. Den fotvida manteln, djurskinnet, leder via associationer till en av de bättre noveller jag nâgonsin läst skriven av ryssen Pelevine (jag redan skrivit om här - novellen i frâga finns i samma samling), med en maktgalen man i centrum. Nâgot i det provokativa hoss ON startar jubel i mig. Analysera det, den som vill.

Therese Eriksson har redan tidigare skrivit fint om sitt "uppdaterande" möte med Rut Hillarp genom boken skriven av Birgitta Holm - om hur synen pâ ett författarskap ändras, ibland raseras - och fortsätter här om varför och vidare i Därför att jag skyr elden, ett för att fortsatt använda trampolinbilden oerhört trampolinerande knippe av reflektioner.  
"Jag är alltså inte ute efter att förneka smärtan och begränsningarna som livet vare sig man vill det eller inte har att erbjuda, men jag är skeptisk till viljan att aktivt söka upp dem. Det är underkastelsen jag bekymrar mig över, den lämnar mig ingen ro. Varför vill man den? Om jag förut kanske tänkte något annat, så har jag nu ändrat mig: jag tycker inte att underkastelsen rymmer något (potentiellt) subversivt, hur medveten och självvald den än är".

Gabrielle Björnstrands Annex har jag endast av slarveri inte lagt in i min högerlista, vilket nu är âtgärdat. Tvâ varelser, en och samma allegretto. Bara ett av alla tänkvärda inlägg (som alltsâ för att förtydliga omnämner samma Beethovens allegretto som undertecknad bara dagar senare omnämnde. Liknande sammanträffande inte bara roar mig, de inger mig en sorts kanske naiv trygghetskänsla).

Och Jenny Maria. Jenny Maria har en förmâga att fullkomligt trollbinda mig med texter som denna. Att ingen kvinna i Sagan om ringen kämpar pâ ondskans sida beror pâ Mabel. Trollbinda pâ sâ vis att jag bokstavligen insuper de dansande meningarna, följer de piruetterande vändningarna med högsta möjliga uppmärksamhet och koncentration. Det är en stor talang hon sitter inne med, har sagt det förut, men säger det igen. Jag är tacksam för vartenda ett av hennes ord jag fâr möjlighet att läsa.

För övrigt har jag dekader efter alla andra inlett läsning av Just kids av Patti Smith och förundras över hur länge sedan det alltsâ var jag läste nâgot pâ engelska. Känner mig alldeles slagen av sprâket. (Ja, läs ibland till och med lamslagen). För det tredje blev pianot i min bortvaro stämt - sâ nu finns inga ursäkter kvar vad gäller det.

Men. Har nu inte längre bara behov och lust till paus, men till blixtvisit till konsthall i Sollentuna, med böcker om och av Rut Hillarp under armen, nynnandes Beethoven, pâ engelska (och älvandes, likt Arwen och de övriga). Det är ju finurligt. Turligt nog är âtminstone en av lusterna ocksâ en möjlighet. Livet.

Att bli förstâdd eller ej, en förtroendefrâga?

Haha. Inser just när jag läser mig själv nedan: "Jag erkänner. Mina Beethoven kunskaper är svaga. Nummer fem kan vi nynna. Men övriga är vi dâliga pâ att nynna och namnge. Har alltid kommit i skymundan av Bach exempelvis. Och Mozart därefter. Ja, till och med Brahms" att man antingen kan tolka mig som tämligen dryg eller viljandes visa snobbighet, alternativt utifrân läsaren som oerhört utomâlders, liksom med ett: jaha... och? (apropâ stenâldriga symfonier). Förutom att man givetvis, ocksâ, kan uppfatta det precis som det är, vare sig en snobbighetsvilja eller en utomâldrighet.

Men sâ tänker jag pâ det jag skrev nâgon gâng nâgonstans att man ju faktiskt fâr ingâ förtroendepakt med läsarskaran. Jag litar helt enkelt pâ att ni läser med en rejäl dos generositet och inte läser in vare sig snobbighet eller utomâldrighet - ja, för ovan är ju bara ett väldigt tydligt exempel, för det handlar självklart om en generell förtroendepakt som är giltig för allt som skrives här och annorstädes.

Sâ var det med det. Godnatt!

Âh, Beethoven. (Jaktlycka).

Jag erkänner. Mina Beethoven kunskaper är svaga. Nummer fem kan vi nynna. Men övriga är vi dâliga pâ att nynna och namnge. Har alltid kommit i skymundan av Bach exempelvis. Och Mozart därefter. Ja, till och med Brahms.

Sedan en vecka nynnas här dock ett fantastiskt stycke, men vi vet bara att det är Beethoven. Nu har vi därför lyssnat igenom samtliga symfonier i jakten pâ. Och nu, nu. Nu vet vi*. Vissa musikstycken gör en mer rakryggad, detta är ett. Lâtom oss njuta.

Leonard Bernstein med Wiener Philharmonikerna. Respekterandes, vad som sägs, styckets "egentliga", eller "tilltänkta" tempo.

Karajan dirigerandes Berliner Philharmonikerna. En dirigent ett med musiken.

*uppmärksamma läsare lägger märke till det antastliga användandet av vi-formen, som alltsâ är jag.

Trevlig söndagmorgon!

Snapshot frân gârdagsmorgonen, morgongâta.

Efter snabb tur till marknaden bland höstäpplen och lagrade ostar smâsprang jag ned mot butiken för öppning. Dâ kaffet varit slut därhemma och hjärnan därmed seg var det inget annat att göra än att springa in pâ grannkafét för en double express med lite kall mjölk till, tack. Men vad nu? Fullproppat, strax före elva? Ah! Demifinal i rugby!

Det blir med andra ord en kaffe pâ stâende fot där plats finnes.
- Har ni inte rugby, ni med? frâgar servitören och ställer ned kaffet framför mig.
Ni, det är vi, svenskarna, i Sverige.
- Nja. Svarar jag. Ingen stor sport direkt.
- Och dâ borde det ju ändâ vara en sport som passar nordbornas kroppsbyggnad väldigt bra?

En diskussion som minner om sâ mânga andra. Dessa matcher, jag leendes vid âsynen av liknande brutalitet. Mannen vid min sida ivrigt förklarandes att värre gentlemannasport finns inte.

Och det är sant - lite ett mysterium att sporten inte vandrat vidare i större utsträckning norröver? Brist pâ tradition? Brist pâ lust? Eller anser vi oss helt enkelt alldeles för neutrala?

mvh
Tacksam för svar.

Lördagkväll, firarafton och tvâ ord om en fin bok.

Sexton âr, det är inte illa, det är halva mitt liv, för att bara ljuga lite. Precis sâ lâng gemensam tid satt vi dock och firade pâ tu man hand över en satans god middag och tre veckor försenad bröllopsdag. (Bröllopsdag. En historia i sig).

Innan dess en dag som samarbetspartners. Pâ heltid. Det är sällan vi är det, i framtiden kommer det bli mer frekvent och jag tror det blir toppenbra. Fel, vet.

Livet är en ständig labyrint, fler har sagt det, hur det är är det sant. Under âtta âr och för redan âtta âr sedan var vi livsamarbetspartners pâ heltid, under âtta âr har vi ej varit det och betalat det med blod, svett och târar, men ocksâ vunnit annat, och nu känns det som om vi är pâ väg till det normala med stormsteg.

Men det är mycket funderingar just nu. Det är självklart fantastiskt att ha en rörelse som gâr ât rätt hâll, som, förhoppningsvis, kommer vara det som försörjer oss. Dock är fâ saker perfekta och en butik har nackdelen att vara geografiskt begränsad till - sig själv. Nâgot delägaren som inte är jag just nu spyr upp till vardags, nâgot jag hoppas svälja hyfsat sâ smâningom. Om inte sâ för ett tag.

I övrigt ât vi middag pâ en restaurant som varven av de första ställen som gjorde oss övertygade. Övertygade att vi kunde bo pâ en annan plats än i Paris, en idé inte heller den helt given, till och med inte alls, dâ. Och gott var det, dessutom.

För det tredje och sista - jag läste CajsaStina Âkerströms bok om henne och farsan i dagarna och dessutom under en mycket kort tid; under cirkus 36 timmar bar jag Glimmande nymf med mig oupphörligen, inspirerad av min läsning. En visa som betytt mycket för mig och nu igen visades sig starkare än starka. Boken finns nu i pocket och jag rekommenderar dess läsning varmt. Det börjar i gâende tempo och accelereras mot slutet och jag tänker att det var väl fan. Att han inte fick ett lyckligare liv, i betydelsen vänligare, och för all del ocksâ längre, liv. Han som skänkt mig sâ mycket. Mig i bemärkelsen oss. Känner mig därpâ näst generad till att fâ inblick i de privataste delarna, blandat med den djupaste tacksamhet. Och jag tänkte givetvis därmed ocksâ oerhört mycket pâ dottern, pâ alla döttrar, pâ alla fäder, pâ alla oss individer som sâ djävulskt försöker. Jag fann mig vikandes hundöron pâ ett antal ställen i boken med stunder, tankar och minnen som betytt mycket för de berörda - som genljöd i mig. Jag kommer troligtvis âterkomma till boken, det är snarare tiden som just nu saknas för att göra allt den rör upp rättvisa, sâ förutom att uppmana till läsning uppmanas, främst, till att lyssna. Vet inte om det finns mycket vackrare att ta till.

Fred Âkerström, här 39 âr gammal. Endast nio âr därpâ borta för alltid. Närvaron i nuet, källa till lycka och smärta, här sâ pâtaglig.

Hur vet man att man bor i Frankrike?

När ens soon-to-be 3-âring skall ta med sig en namnprydd hink till dagis för heldags skördeutflykt bland vingârdarna.

(Samt gummistövlar, men det är en annan historia undertecknad helst vill glömma).

Stolt vandrade hon iväg imorse, timmar efter att hennes mor tagit tâget mot huvudstaden och ikväll talas det vindruvor och blöta skor...

Fnisseri, fnissera - länktips

Hej,

Sedan igâr eftermiddag gâr jag och smâfnissar varje gâng jag tänker pâ detta inlägg och min egen kommentar (!) till det (ja, sâdan humor har jag...).

Läs det och allt det andra inne hos Jorun - som, ja!, alltsâ bloggar igen, nu pâ Brus istället för Life de Lux (vilket uppmärksamma läsare lär ha lagt märke till genom förändringen i högra lässpalten).

En liten läsnot - Amélie Nothomb - Voyage d'hiver

Häromdagen när jag skulle ta tâget tillbaka frân Paris hade jag pâ ditväg läst ut Oster och med inget i bagaget att läsa pâ vägen tillbaka stövlade jag med 1 minut pâ mig in pâ närmsta Relay för en tidning, eller annat, att läsa. Det jag hann grabba ât mig var Voyage d'hiver i pocket, av Amélie Nothomb.

Voyage d'hiver som är Amélie Nothombs artonde roman av tjugo utgivna romaner.
Amélie Nothomb som är född 1967.
Som gav ut sin första roman 1992, sju âr före hon gav ut Stupeur et tremblements, för vilken hon fick franska akademins stora pris.

Pâ 19 âr har hon alltsâ givit ut tjugo romaner. Redan det säger mycket, dels om hennes skrivande, hennes lätthet till skrivande, hennes status som skrivande - en scribouillard enligt henne själv, en skriptoman, en som alltid skriver.

Stupeur et tremblement är läsvärd. Hennes romantiserade upplevelse som anställd i ett japanskt jätteföretag. Minns att jag ocksâ läste Ni d'Eve, ni d'Adam (för vilken hon för övrigt fick ett annat ganska prestigefyllt pris, Prix de Flore, i vilket Beighbeder och andra är tämligen inblandade).

Och nâgon därutöver, men dem minns jag knappt. Och precis just där hamnar jag när jag läst sista sidan av Voyage d'hiver. Jag tänker:

- ta en kvinna som har en sjujäkulens talang för sprâk, för det har hon, det är ofta(st) spjutskarpt.
- skänk henne dessutom talangen att fixa ihop smarta idéer om intrig, ofta inte sâ lite symboliska.
- ge henne dessutom lättheten att snabbt fylla sida efter sida.

Men pâ vägen tappar hon bort vad hon skulle kunna âstadkomma med ovan, för det gâr sâ fort, hon fâr sâ mânga löften, kan göra sâ mycket annat.

Resultatet blir till en början ytterst förförande. Man tänker: vilken penna hon faktiskt har. Skarpt sprâk. Tänker vidare - aha, hon ville inte bara det här men ocksâ detta med vad som till en början verkade vara en banal historia.

Och sen säger det fjitt fjutt - fjutt. Sâ är det slut. Och man tänker. Vad synd. Att hon inte ger sig pâ ett rejält verk efter alla dessa smâ romaner. Hon har yrket i fingerspetsarna, sprâket i sin hand. Det är givet att med mer motivation, och ambition, skulle det kunna bli nâgot riktigt bra och inte alls nâgot som inom kort är dömt att falla i glömska.

Men det är klart. Det beror helt pâ vem man vill tycka synd om. Själv har hon nog ytterst fullt upp med annat (läste i nâgon artikel att hon ägnade stora delar av sitt liv pâ Roms gator, det är ju ingen man direkt behöver tycka synd om).

Den röda trâden.

Vissa dagar behövs den helt enkelt (otroligt nog omedvetet) mer än andra.

Höstfrukt.

Höstdoft.

Höstlack.

Höstprick.

Höstextrapiff.

Sorry, kunde inte lâta bli att föreviga när jag insâg det (och förunderligt nog känns det stora hela nu mycket bättre).
Ha en riktigt trevlig dag!

Men vad hände här II.

Beslutet taget. Privat skola? Katolsk privat skola? Hur gick detta till...?
(positiverandets mästare tänker jag dock att lite Jesushistorier inte kan skada, samt att julbesök i katedralen är nâgot jag frân egna erfarenheter främst skulle kalla - trevligt? ja faktiskt kanske till och med mysigt, även om jag därmed vet att jag är en av fâ, ja ocksâ en av fâ som tycker att skolavslutningarna i kyrkan är nâgot jag bär med mig som viktigt och inte skulle velat vara utan, även om skolan pâ pappret är separerad frân staten och att det därmed är inkonsekvent, jag vet, jag vet, jag vet).

Men, främst, att Lillan non stop talat om fröken Michelle sen igâr eftermiddag när vi var pâ besök. Vad var det hon sa till mig nu igen, Michelle? Och stolt berättar att hon varit i skolan för den som vill höra pâ.

(Michelle, en rödhârig kvinna med stort leende och som verkade fullkomligt normal, vi kräver ingenting annat, och, viktigast mycket barnen tillmötesgâende - vips sa det, sâ hade Lillan en bok i handen som hon kunde bläddra i medan föräldrarna pratade med direktrisen och hejdâ till varje barn när de gick hem).

Medans stackars bästisen och hennes mamma - för dem som följt följetongen frân här och här - fortsatt möts av andra, upprörda, mammor som säger: Men det är ju bara ett barn.

Och att, till sist, privat école maternelle är mindre ruinerande än vad jag hade som idé. Och även om jag, skall tilläggas, egentligen fortsatt inte alls tycker om tanken, föresprâkare för det allmänna som jag är (vilket i liknande stunder är en tanke som för första gângen pâ allvar sätts pâ hârd prövning).

Men, vad hände här?

När jag satte ned kaffekoppen möttes jag av det här.

Vid âsynen av de bâda knopparna längst ned i högra hörnet bland den gamla vanliga brâten tänkte jag: Vad hände här?
Skedde det en olycka igâr? Frâgade jag. Mitt sista minne frân gârdagskvällen innan jag lämnade bordet för att inte komma tillbaka var att vâra tvâ sista vinglas stod pâ bordet.

Lillan: Kom! Kom till mitt rum!
Jag: Ja? vad var det?
Lillan: Jo, för sen ska farbrorn lägga fullt med sand pâ mig!
Jag: Eh, va? Vilken farbror?
Lillan: Ja, farbrorn! Ska lägga fullt med sand pâ mig!

Pâ bilden ovan syns ett rosa papper affischerandes Viaggio in Italia av Rossilini, med dâvarande makan Ingrid bildandes ett skavande par med George Sanders (George Sand höll jag pâ att skriva, men det hade ju varit en ännu intressantare historia...). Den skulle jag gärna se om, sa jag och tog med den för att inte glömma datum. Det var en fin film, det var längesen vi sâg den du, alldeles i början av Parislivet. Men alltsâ vänta här nu, det mâste ju typ vara... femton âr sen?

Länkmod över nätet - och uppmaning

Mycket irriterande och samtidigt mycket komisk historia, som har ett râd att ge oss alla. Kan bara skicka energi genom ett litet telepatiförsök känns det som.

Dagens citat: La dolce vita, c'est moi !

Anita Ekberg intervjuas inför 80-ârsdagen.

"Om Fellini är ett geni? Absolut. Men La dolce vita är däremot ingen genialisk film. Det var mest tack vare fontänscenen det blev en herrans massa uppmärksamhet - och fontänscenen, ja, det är ju jag".

Tvâ huvuden, en tanke.

"Klassiska konstvärk bröstvârta" - Gabrielle d'Estrées et une de ses sœurs? Omedvetet skämt med stavningen "värk" då, skrev Johanna och satte ord pâ min tanke.

Ecole de Fontainebleau, förut attribuerad till Frans Pourbus, därefter François Clouet.
Porträtt av vad man tror är Gabrielle d'Estrées och hennes syster la Duchesse de Villars, Louvren.

Och vilket liv, mina vänner. Eller snarare vilken död! Gabrielle, kung Henry IV favorit och som var tänkt ocksâ bli hans drottning - ett giftermâl livligt bekämpat av, bla, pâven Clemens VIII och Henrys dâvarande hustru han sedan länge levt separerad frân. Problemet löses av faktum att den vackra dör, gravid i fjärde mânaden, i konvulsioner natten mellan den 9e och 10e april 1599 efter att ha ätit en riklig middag hos en finansman. Ibland länkas döden till en citronnade - att hon blivit förgiftad, andra menade att hon blivit strypt av djävulen själv, dâ hennes dödskamp var sâ oliderlig och under vilken hon totalt förvandlades fysiskt - blev allt svartare och svartare i ansiktet, till total oigenkännerlighet (och till den grad att man stoppade kung Henry själv att rida till henne för att bespara hnom den vidriga âsynen).

Jojo. Godmorgon!

Höstsagans sista kapitel.

Eller snarare epilog till sagan, kanske. 

Hon: Ahhhhh!
Lillan: Vad hände? Nöp den dig?
Hon: Nej... den bara sprattlade... det är ingen fara, jag lovar... det vara bara jag som skrek.

Snipp snapp slut nu är sagan totalt slut. (Och hjärtat klappar fortfarande).

Bästa sökkombinationen

Jomen sâ är det ju. Med "klassiska konstvärk bröstvårta" sâ hamnar man minsann här.

Höst! (följt av höstsaga).

Vem hade nâgonsin kunnat ana att mellan kommande tvâ bilder ligger endast en vecka?

Förra veckan:

 

Idag: 

Det är tvära kast mellan allt här under himlen just nu.

Höst är det, alltsâ. Höst med krabbätarhumör.
Tillbakakomna efter en sväng till marknaden och därefter fiskaffären är vi. Omrullade av halsdukar och jackor, som alltsâ ovan synes, ute regnar det och höstar det rejält i allmänhet. Varför marknad, med fiskstând och fiskaffär? undrar ni.
Jo, förstâr ni, och här börjar höstsagen: vi vaknade med lusten att äta krabba. Och vill man äta krabba vill man äta hemkokt krabba. Som västkuststjej är krabba kokt utan dillfrön som, inte vet jag, champagne utan bubblor? (avslaget och intetsägande). För att koka krabba köper man sâledes levande krabba som man kokar och inte kokt krabba och här börjar vi närma oss problemet. Jag är uppväxt med krabba. Jag är uppväxt med krabba nâgon annan kokat. Kokat krabba har jag gjort en gâng endast och det slutade med târar, en krabba krypandes över köksgolvet med en dâvarande katt nyfiket tätt efter, och därefter strök jag ett streck över hemkokt krabba för alltid.
Trodde jag. Tills min kloke far nämnde att hans fiskhandlare dödar krabborna pâ ett kick med en mejsel satt pâ precis rätt prick och när densamme, farn alltsâ, var här sist diskuterades detta med lokale fiskhandlaren som lovade att detta skulle även han kunna hjälpa till med. Mânader därefter, här kommer Lillan och jag. Jo, vi vill gärna köpa tvâ honkrabbor, tack. Och har en liten frâga, kan ni hjälpa oss att, eh, döda dem först? Den förste svarade nej, visste lika lite som jag hur man gör. Den andre svarade: klart! Jag gört.

Nu skall dock tilläggas att den lokale välvillige fiskhandlaren inte är riktigt lika haj (!) pâ att pricka in den där speciella punkt där en krabba dödas pâ ett kick. Den rör sig lite, sa han. Jag hoppas inte sâ länge till, sa jag. Är ni rädd sâ till den grad? Rädd? hm. Har aldrig sett pâ det pâ det viset. Löjlig, ja, rädd? Nej inte rädd. Jag bara helt enkelt inte klarar att lägga ned en sprattlande varelse i kokande vatten, det gâr inte.

Sâ nu sitter jag här, med tvâ krabbor i en pâse. Det verkar som om ingenting rör sig där längre, men det vete fan.

Snipp, snapp, snut, sâ var sagan slut.

Morgonfunderingar om Tranströmer och översättning

Förstâr när jag läser det jag läser runt om mig att gladast av alla över Tranströmer for Nobelprize det är självklart svenskarna (nâgot Karin, Blott Sverige, redan skrivit om här) - tror jag det, skulle jag vilja tillägga, inget är svârare översatt än poesi. Här i Frankrike finns dessutom endast en samling översatt, pâ ett litet försynt förlag (vilket det väl kommer bli ändring pâ nu - och det är ju väldigt roligt).

Med andra ord är det svârt för fransmän att ens ha en uppfattning dâ de (knappt) inte kan läsa honom, vilket väl förmodligen är en situation som känns igen pâ mânga hâll, jag kan inte Tranströmers översättningar pâ de fem fingrarna - och även om jag kunde det skulle jag inte kunna uttala mig om resultatet - hursom tänker jag att just det, ocksâ, nyöversättningarna, är en av anledningarna till och en av de fina konsekvenserna av ett Nobelpris.

Tänker sedan att jag skall ta och plocka fram denna enda Tranströmersamling huset äger, en gâva frân min far, just denna tvâsprâkiga upplaga, en sida franska, en sida svenska, och undrar samtidigt om det skall tala till mig mer än förr. Kanske är det i mycket är översättningen pâ varannan sida som stör min läsning? Jag, som normalt sett är en föresprâkare för översättandet, som ofta funnit mig i position att försvara idén när andra menat att man inte kan översätta poesi - här har jag ett konkret exempel pâ när jag inte tycker man kan det. Svensk poesi översatt till franska blir inte stor fransk poesi. Ekelöf är ett annat exempel pâ detta - det i svenskan avskalade, vackra, sprâket, ja det som man kanske t.o.m. skulle kunna sträcka sig till att kalla det "det nordiska"?, blir i översättningen... platt. Medan fransk poesi översatt till svenska enklare och oftare blir lyckad, liksom fransk prosa i svensk översättning tycks fâ en hel inslumrad hoper av oftast oanvända ord att âteruppstâ.
Sâ jag undrar i mitt stilla sinne om Tranströmer kommer fâ ett ordentligt genomslag i Frankrike, ens bland en liten litterär elit, ens med mer översättningar. Det är inte helt givet.

För min egen privata del tänker jag att efter att ha läst alla glada svensksprâkiga hurrarop hos mânga av de jag följer att det hursom är min plikt att läsa Tranströmer, förstâr ju av mânga att man nästan blir en bättre människa av att läsa honom, och det vill man ju bli, samtidigt som jag inte gillar plikt, men jag ska försöka hâlla den delen av mig tillbaka, jag lovar.

Hursom, min första tanke till trots vid offentligställandet - ja, det var ju inget direkt universellt val, kanske - färgad av sin omgivning blir man lätt, euh - anser jag nu istället efter nâgon dags fram- och tillbakavridning pâ ämnet - att svenskarna gjort helt rätt i att välja en svensk till priset, lite patrioter har väl till och med vi rätt att vara?, som Therese E. skrev och jag hâller helt med. Bör även vi vara, skulle jag till och med sträcka mig till. I Frankrike tvekar man inte en sekund för att hylla de sina, litterära, och hade Nobelpriset varit franskt hade vi nog sett en hel hoper fler fransoser i den utvalda skaran.

Tack - vila i frid.

En favorit i repris denna morgon när vi skänker en tanke till honom som använde sin tid bättre än de flesta.

Misstag, slump eller annat?

Lotta pâ strandgârden länkade till det här intressanta pressmeddelandet frân svenska akademin apropâ Amos Oz som mer än trolig nobelpriskandidat i litteratur (se e-mail adressen).

Hm? Svaret pâ inläggstiteln ovan fâr vi imorgon!

Oroa dig inte, nallis.

Du behöver inte vara rädd i mörkret. Oroa dig inte. Jag skyddar dig.

Icke berörd

Egentligen undrar jag varför jag ens upprörs till liknande inlägg som nedan.
Jag känner mig individuellt sett sâ totalt icke berörd av liknande "debatter", och blir kanske främst beklämd av deras fortsatta existens?

Men för fan sluta!

Nu är det SVD som har kolumn om Duktig-flicka-syndromet, vi redan nämnde igâr.

"Det är dags att tagga ned", skriver Anna Laestadius Larsson. Ja, DET är en sak. Stressar man för mycket bör man gâ mot att stressa mindre. Tar man pâ sig för mycket bör man arbeta mot att lära sig att säga nej till det som fâr glaset att rinna över osv osv.

Men lât oss SLUTA tala om Duktig-flicka-syndrom. Det är ENDAST kvinnor som talar i dessa ordalag, om oss själva och genom vilka vi i förväg uttrycker att vi kvinnor inte skulle klara av livet som män och genom vilka vi mâlar in oss i ett hörn av offer-attityd. Varför är vi "duktiga-flickor" när vi vill prestera och, i och med det, kanske tar pâ oss mer än vi klarar av? Istället för att tala om hur man kan bli bättre pâ att sätta sina egna gränser och ta ansvar för att ens liv motsvarar det man orkar med? Duktiga-pojkar finns ej. Hjärtinfarkter hos män, och annat, alla dessa cigaretter hos höga chefer etc, de diskuteras i helt andra termer.

Duktig-flicka - motsatsen att sträva mot skulle vara dâlig-flicka? Icke-presterande-flicka? Endast-en-väg-väljande-flicka? Endast mamma? Endast-arbetande? Eftersom vi stackars kvinnor stressar sönder oss när vi väljer att vara arbetande och mamma? Eller när vi vill studera? Eller när vi vill ha höga poster?

Liknande offerinställningar frân kvinnors sida retar ihjäl mig. Lât oss istället diskutera, om sâ behövs, alla formidabla valmöjligheter vi idag har i dagens samhälle?

Lât oss from idag lägga termen pâ hyllan, snälla? Den hindrar absolut all konstruktiv diskussion.

En âterkomst! Camille!

För den som missat det: Camille kommer med nytt album. Vackraste franska rösten just nu och sedan länge?

L'Etourderie

Och även om september nu ligger bakom oss, här kommer en av hennes första som en fin pâminnelse.

Utbrändhet, precis. Länktips.

Via Peppe fann jag detta inlägg hos Johanna  apropâ svârighet att sätta gränser pâ grund av att tycka (för mycket) om sitt jobb - vilket lite uttrycker vad jag häromkvällen ville säga med spiraler i jobbet. När man är mitt uppe i det och bara är sitt jobb, ja dâ orkar man eller tror sig orka precis hur mycket som helst - och det gör man, tro mig, men det är svârt att fâ nâgot annat att leva och gro vid dess sida (i vart fall om det ingâr mycket resande).

"Åtminstone är det olika sorters utbrändhet. Att ha ett jobb man älskar, gör det så oändligt mycket svårare att sätta gränser. Hur mycket kan man jobba? Hur mycket jobb tar man med sig hem? Hur mycket identifierar man sig med sitt yrke?
Att ha ett jobb man ogillar tär oerhört mycket på psyket och det går säkert att bli utbränd bara på det också. Men jag tror man är bättre på att sätta gränser, kanske mindre benägen att leva för sitt jobb, om man inte gillar det. Om det är just “bara” ett jobb".

Själv har jag aldrig jobbat sâ mycket och sâ nära gränsen till utbrändhet som när jag tyckt det var som roligast. Innan dess hade jag alltid trâkigt och dâ var jag sâ lângt frân utbrändhet man nâgonsin kan komma. Dock mycket närmare depression och livsleda. Till saken hör att jag dessutom inte alls gillar termen utbrändhet. För att inte tala om "gâ in i väggen". "Andas", skulle jag vilja uppmana, lär dig att man behöver andas. Bli bättre pâ att själv sätta stopp, ge järnet följt av att inte ge nâgot innan det âter är dags att ge järnet, när du har möjligheten att ha roligt - vilket är en oändligt mycket klurigare ekvation än det kan tyckas.

För det är oändligt svârt att sätta stopp när man är mitt uppe i det - och det är samtidigt inte möjligt att leva med ett jobb man är i, inte i längden. Lika förbannat outhärdigt som det är att ha trâkigt pâ sitt jobb. Ja lika svârt som det för den delen är att öht hitta ett roligt jobb. (Vilket gör att vi ocksâ rör oss i gränslandet stackars lilla rika flicka som jag ocksâ ytterst ogillar).

Och för att försvâra saken nâgot ytterligare, en aspekt som AMO och andra mycket riktigt tillägger: Duktig-flicka-syndromet skall inte heller enbart ses som nâgot negativt. Det är som att pâ eget bevâg sätta detta nedlâtande namn pâ den kvinnliga motsvarigheten till manlig ambition. Värdelöst.

Hör ocksâ till saken faktum att äta bör man annars dör man. Dvs, man mâste arbeta för att tjäna pengar för att leva. Om man inte har turen att födas in i välfärd som gör det umbärligt. (Fast jag vet inte riktigt om det är en verklig tur heller det - var hittar man dâ motivationen, ambitionen, till att leta? Leta som inkluderar livsgnistan som skänks av hoppet att finna).

För egen del hoppas och vill jag nâgot oändligt tro pâ att när sâ smâningom mitt hobbyjobb blir mitt verkliga jobb, dâ ska jag äntligen lyckas med konststycket att inte ätas upp av det, samtidigt ha kul, samtidigt leva av det, samt âter ha huvudkraft och disponibilitet över till den sensibilitet som verkligen räknas, ja sätts högt upp pâ i min egen lilla värdeskala. Den som sâ lätt kvävs när det bara finns mâsten kvar, mâsten och den mekanism som därur springer*.


 *är sprungen. Springer? Känns ju väldigt konstigt att skriva, men lât gâ. Lât stâ.

Just nu

"Pappa ! én, tvâ, tRe, fira, fém, sex, sju, otta, niâ, tiâ".

Och det är ju inte dâligt sâ.

Söndag. Helgdag.

Det är snabba kast mellan världar. Under kvällarna borta hörde jag bla det här i en hotellobby.

Vilket skickade mig tillbaka till en värld som inte är nu och som ibland fâr det att knipa till i hjärtat mitt. Den som ännu inte sett Cria cuervos har nâgra vackra timmar - och framtida oräknerliga minnestimmar - framför sig. Ana Torents allvarliga ögon - den lilla flicka som sätter pâ skivspelaren i andakt - borrar sig in i en för alltid. Geraldine Chaplin. Âh. Och ovan scen är därefter för evigt laddad.

Kvällen har nu avslutats med först lyssning till böcker - det här med cd-bok till smâ är en höjdare, bâde för hennes ensamlyssningar och vâra gemensamma lystringar efter pling! vänd blad - innan sângstund. En sista, vilken vill du ha? Viskningen. Veronica.

Sen slumrar hon. Nu: Utläsning av bäste Herr Oster.