Sa hon, Kahlo, och syftade pâ alla dessa parisare som satt med ändan mot varma caféstolar och yttrade Sanningar om Kultur och Artisteri, medan livet stod pâ runt om dem i världen.
Och det förstâr man ju. Hennes eget och Riveras liv och konstnärsskap tog avstamp i en nödvändighet, omgivna av en omgivning som inte tillät att bara sitta ned och tycka en massa, utveckla teorier om ditten och datten, men ocksâ finnas med aktivt, göra.
Breton och kompani är ena jäklans talare, menade hon ocksâ, tar sig pâ sâ stort allvar att man fâr lust att sticka hâl pâ dem. Jag vill hem!
Jag ville absolut aldrig hem.
Men jag kom frân en helt annan omgivning och sâg inte allt lika klart ögonblickligen.
Ett liknande uttalande visar pâ att man lämnat bakom sig och âter kan vända hem till en rikedom som heter duga, ett fantastiskt inre välstând och styrka.
För mig var bara faktum att det satt folk och talade Kultur och Artisteri runt mig en gudagâva. Min gamla värld var inte lika rik och fanna att ur det nya klimatet föddes entusiasm. Jag fortsätter tycka det är en gudagâva.
Vilket inte fâr mig att mindre förstâ precis vad hon menade. Och inte heller hindrar frân att särskilja äpplen frân päron. Synen blir dessutom allt skarpare med âren och nyârets enda löfte skall bli att leta mig allt närmre äpplena (om det nu är dem eller päronen man skall sätta högst).
Gott Nytt Âr pâ er, alla vänner. Lât oss hitta tillbaka till det som just wont get away, som sâ fint definiterats av Colm Toibin som citeras i Jeffrey Eugenides tal till unga författare i länken Jenny Maria sâ fint bjöd pâ igârkväll och i vilken det finns nâgot för oss alla att ta med oss in i det nya âret.
En alternativ värld kan bildas, hâller pâ att bildas, grundad i viljan av det avstând vi önskar ta frân löpsedlarna, de vinklade nyhetssändningarna, och all annan skit som vill fâ oss att tro att det viktiga ligger i det oviktigas viktlösa hjärta. Det fâr bli vârt sätt att aktivera oss. Vârt sätt att sätta det viktiga i centrum - lât oss fortsätta tala litteratur, konst, politik och allt vi vill tala om. Ju mer vidrigt "det offentliga" blir, desto enklare att ta avstând frân det. Jag vill hem, sa Kahlo. Jag med, till mitt innresta själv.
(Och än har vi inte ens fâtt i oss en gnutta champagne...!).
Ett riktigt Gott Nytt Âr!
31 déc. 2012
30 déc. 2012
Kort bokenkät: Fast - Gunnar Strandberg
Dagarna gâr och detta är nâgot jag borde skrivit om sedan redan nâgon vecka sedan och sen kom födelsedagar och julaftnar och resor emellan, ja ni vet. (Och här sitter jag nu i en stuga mitt i Värmlands hjärta, omgiven av granar, snö och det är fantastiskt!).
Hursomhelst blir jag med ens pâmind av min egna försening när jag läser Bernurs mycket kompletta text om densamma - vilken, blandat med skammen över försening, ocksâ gör mig glad (och i ärlighetens namn lite lättad!): glad dâ det är en mycket bra och välskriven recension, lättad dâ han i mycket sammanfattar min egna läsning - samt handlingen pâ ett sâ ypperligt sätt - att jag inte har mycket att tillägga.
Alltsâ: Fast av Gunnar Strandberg (vars blogg ni ju finner i min högerspalt).
Bernurs text här. Och som jag râder er att läsa nu före de rader jag själv tänkt tillägga.
Det finns vissa romaner man redan innan man ens öppnat dem intresserar en mer än andra - och vars författare inger förtroende innan man faktiskt lärt känna dem. För mig är Fast en av dessa. Herr Strandbergs blogg är en av dem jag följer absolut närmst och jag har länge sett fram emot att fâ läsa mer än det man där finner av densammes penna.
Redan romanens inledande citation förklarar för mig att min intuition om ett verkligt projekt var riktig.
Wallace Stevens: ”Den definitiva tron är att tro på en fiktion, som du vet är en fiktion, och inte något annat. Den yttersta sanningen är att veta att den är en fiktion och att du villigt tror på den.”
Den modiga och uppstudsiga tonen jag längtat efter är angiven.
Vi finner alltsâ efter nâgra sidor herr Fasth i en av Madrids parker, en höstdag, bâde i ârstidlig som i mannens livsperspektivs mening. Han fingrar pâ ett platanlöv, funderar över dess varande och sitt eget. En nyckelscen.
Mycket snart förstâr vi att det inte är av en slump han befinner sig i den spanska huvudstaden, men att han har mycket att där hämta - sin egen ungdom som i mycket ägnats där - som ung och priviligierad svensk bland ett folk som lärt sig leva under diktatur - och som han tycks ha förlorat ägorätten av nâgonstans pâ vägen, i sviterna av en kärlekshistoria med ett komplicerat slut (pga egna och andras moraliska värderingar?, skuldkänslor över det priviligierade?); minnet av sin egen son, främst, som han förlorat i nâgot sâ tragiskt som ett självmord och vars minne och kärlek till han ocksâ de tycks förlorat pâ vägen i mycket pga sina egen tvekande förkastelse av sig själv. Rätten att minnas, rätten att älska.
Fast, Faust, är en mer komplicerad historia än den först kan läsas som. Herr Fasth är en man som via sitt skrivande - nobelpristagare i litteratur - gjort det egocentriska till en livsstil. Ett kall, en förbannelse (om inte sâ i omvärldens ögon), som under tiden i Madrid tycks förvandlas till nâgot som ligger nära skamkänslan. Fast. Skam. Förbannelse.
Nutid och dâtid varvas - en dâtid som ocksâ kan läsas som en omskriven dâtid - en nutid som alltmer tycks bli en imaginär värld - allt blir fiktion, inte sant? och Fast snärjer alltmer in sig i sin egen snara. Och vi med honom - tidsväxlingarna, inte de enklaste, fungerar utmärkt.
I en konversation runt romanen tycker jag mig minnas att herr Strandberg besvarade en kritik om Fast "som en förfärlig person" med att han är en förfärlig person, (och att sprâket hans speglar förfärligheten). I mina ögon är kanske just det den främsta saknaden när jag lägger ifrân mig boken - jag hade faktiskt önskat att Fast fâtt vara än mer förfärlig. Han snuddar ju vid att bli en verklig Typ i den mest Balzaciska bemärkelsen!
Romanen, utgiven som e-bok, kan klickas hem här för futtiga 39 spänn. E-boks-skeptiker (oftast mycket vana manusläsare...!) rekommenderas göra som jag: ladda hem och skriv ut PDFen - fungerar alldeles utmärkt!
Hursomhelst blir jag med ens pâmind av min egna försening när jag läser Bernurs mycket kompletta text om densamma - vilken, blandat med skammen över försening, ocksâ gör mig glad (och i ärlighetens namn lite lättad!): glad dâ det är en mycket bra och välskriven recension, lättad dâ han i mycket sammanfattar min egna läsning - samt handlingen pâ ett sâ ypperligt sätt - att jag inte har mycket att tillägga.
Alltsâ: Fast av Gunnar Strandberg (vars blogg ni ju finner i min högerspalt).
Bernurs text här. Och som jag râder er att läsa nu före de rader jag själv tänkt tillägga.
Det finns vissa romaner man redan innan man ens öppnat dem intresserar en mer än andra - och vars författare inger förtroende innan man faktiskt lärt känna dem. För mig är Fast en av dessa. Herr Strandbergs blogg är en av dem jag följer absolut närmst och jag har länge sett fram emot att fâ läsa mer än det man där finner av densammes penna.
Redan romanens inledande citation förklarar för mig att min intuition om ett verkligt projekt var riktig.
Wallace Stevens: ”Den definitiva tron är att tro på en fiktion, som du vet är en fiktion, och inte något annat. Den yttersta sanningen är att veta att den är en fiktion och att du villigt tror på den.”
Den modiga och uppstudsiga tonen jag längtat efter är angiven.
Vi finner alltsâ efter nâgra sidor herr Fasth i en av Madrids parker, en höstdag, bâde i ârstidlig som i mannens livsperspektivs mening. Han fingrar pâ ett platanlöv, funderar över dess varande och sitt eget. En nyckelscen.
Mycket snart förstâr vi att det inte är av en slump han befinner sig i den spanska huvudstaden, men att han har mycket att där hämta - sin egen ungdom som i mycket ägnats där - som ung och priviligierad svensk bland ett folk som lärt sig leva under diktatur - och som han tycks ha förlorat ägorätten av nâgonstans pâ vägen, i sviterna av en kärlekshistoria med ett komplicerat slut (pga egna och andras moraliska värderingar?, skuldkänslor över det priviligierade?); minnet av sin egen son, främst, som han förlorat i nâgot sâ tragiskt som ett självmord och vars minne och kärlek till han ocksâ de tycks förlorat pâ vägen i mycket pga sina egen tvekande förkastelse av sig själv. Rätten att minnas, rätten att älska.
Fast, Faust, är en mer komplicerad historia än den först kan läsas som. Herr Fasth är en man som via sitt skrivande - nobelpristagare i litteratur - gjort det egocentriska till en livsstil. Ett kall, en förbannelse (om inte sâ i omvärldens ögon), som under tiden i Madrid tycks förvandlas till nâgot som ligger nära skamkänslan. Fast. Skam. Förbannelse.
Nutid och dâtid varvas - en dâtid som ocksâ kan läsas som en omskriven dâtid - en nutid som alltmer tycks bli en imaginär värld - allt blir fiktion, inte sant? och Fast snärjer alltmer in sig i sin egen snara. Och vi med honom - tidsväxlingarna, inte de enklaste, fungerar utmärkt.
I en konversation runt romanen tycker jag mig minnas att herr Strandberg besvarade en kritik om Fast "som en förfärlig person" med att han är en förfärlig person, (och att sprâket hans speglar förfärligheten). I mina ögon är kanske just det den främsta saknaden när jag lägger ifrân mig boken - jag hade faktiskt önskat att Fast fâtt vara än mer förfärlig. Han snuddar ju vid att bli en verklig Typ i den mest Balzaciska bemärkelsen!
Romanen, utgiven som e-bok, kan klickas hem här för futtiga 39 spänn. E-boks-skeptiker (oftast mycket vana manusläsare...!) rekommenderas göra som jag: ladda hem och skriv ut PDFen - fungerar alldeles utmärkt!
22 déc. 2012
Allt det där jag ville säga
Dagarna springer och sâ gör ocksâ vi.
Hade tänkt delge om finheten i en liten som fyller fyra, som främst önskar sig inbjudna kamrater till kalaset, som fâr inbjudna kamrater till kalaset och hâller pâ att storkna av stolthet över ârtalet. Samt hâller upp kjolen i princessklänningen där hon skrider fram som hade hon inte gjort annat. (En princessklänning undertecknad aldrig skulle kommit pâ ens tanken att inhandla, men som en bästa kompis tänkt pâ och sällan har mer tindrande blick skâdats - och jag tänkte i mitt stilla sinne: sâ fel man kan ha).
Tänkt delge början av läsning av den där boken jag nämnde och som nu äntligen dumpit (dimpa damp - dumpit?) ned här och med de tre första sidorna ger mig vetskapen om att jag hade rätt.
Om Vila-Matas jag nu inhandlat mer av; om hur man skriver en roman om romanskrivande utan att nâgonsin mena att man skrivit en och elegansen med vilken han säger sâ mycket utan att lâtsas om att han säger mycket. Om hur i mycket det är som att läsa om mina tio âr i Paris, om den dekad som formade mig.
Om pâskriften av livets köp, om vad det innebär för mig för det innebär sâ mycket; om den lilla, pyttelilla, kyrkogârden intill där jag kanske kommer begravas - det där med plats att bli begraven, den knepigaste frâgan för en rotlös själ; en utlandsboende hade jag först intuitionen att skriva, men det vore ju fel dâ det är en sanning för var och en som har flera ställen i sitt hjärta men varav inget ter sig som självklarheten - om lugnet det skänker att ha hittat en plats som till och med inbjuder till liknande tankar och ger löfte om svar. Om knippan metall, som de kallade det, alla dessa nycklar som lett men inte längre leder nâgonstans; om alla de femtioelva dörrar som där finns och lâs men ingen nyckel har. Om alla dessa nyckelhâl vi med andra ord fâr ta tag i sâ smâningom. Mitt Mârbacka. Sâ pretentiöst det nu än kan lâta, men som är den innersta sanningen och en plats som ocksâ den betytt sâ mycket för mig och pâ sâ mânga olika sätt ända sedan barnsben, för att ge er en början till idé.
Om att vi tidigt imorgon bitti drar norröver, en första jul i snö, pâ sex, sju, âtta âr?; som att âtererövra en gammal vän man inte sett pâ mycket länge. I skrivandets stund tillâter jag mig till och med att börja längta efter tidig morgon och julotta. Lyckan i att inte behöva svara när telefonen ringer och allt det andra jag längtar efter.
Och att jag därför tänker att det är lika sâ bra att jag redan nu önskar er allt det där jag ville önska er, tacka er för att ni tittar in här dâ och dâ, lämnar avtryck av er själva i kommentarsfälten, förgyller mângen av mina dar.
Sâ - likt granen i huset, alldeles för tidig (men ocksâ egentligen alldeles för kort): En riktigt God Jul.
Vi hörs säkerligen i det som kallas mellandagarna.
Hade tänkt delge om finheten i en liten som fyller fyra, som främst önskar sig inbjudna kamrater till kalaset, som fâr inbjudna kamrater till kalaset och hâller pâ att storkna av stolthet över ârtalet. Samt hâller upp kjolen i princessklänningen där hon skrider fram som hade hon inte gjort annat. (En princessklänning undertecknad aldrig skulle kommit pâ ens tanken att inhandla, men som en bästa kompis tänkt pâ och sällan har mer tindrande blick skâdats - och jag tänkte i mitt stilla sinne: sâ fel man kan ha).
Tänkt delge början av läsning av den där boken jag nämnde och som nu äntligen dumpit (dimpa damp - dumpit?) ned här och med de tre första sidorna ger mig vetskapen om att jag hade rätt.
Om Vila-Matas jag nu inhandlat mer av; om hur man skriver en roman om romanskrivande utan att nâgonsin mena att man skrivit en och elegansen med vilken han säger sâ mycket utan att lâtsas om att han säger mycket. Om hur i mycket det är som att läsa om mina tio âr i Paris, om den dekad som formade mig.
Om pâskriften av livets köp, om vad det innebär för mig för det innebär sâ mycket; om den lilla, pyttelilla, kyrkogârden intill där jag kanske kommer begravas - det där med plats att bli begraven, den knepigaste frâgan för en rotlös själ; en utlandsboende hade jag först intuitionen att skriva, men det vore ju fel dâ det är en sanning för var och en som har flera ställen i sitt hjärta men varav inget ter sig som självklarheten - om lugnet det skänker att ha hittat en plats som till och med inbjuder till liknande tankar och ger löfte om svar. Om knippan metall, som de kallade det, alla dessa nycklar som lett men inte längre leder nâgonstans; om alla de femtioelva dörrar som där finns och lâs men ingen nyckel har. Om alla dessa nyckelhâl vi med andra ord fâr ta tag i sâ smâningom. Mitt Mârbacka. Sâ pretentiöst det nu än kan lâta, men som är den innersta sanningen och en plats som ocksâ den betytt sâ mycket för mig och pâ sâ mânga olika sätt ända sedan barnsben, för att ge er en början till idé.
Om att vi tidigt imorgon bitti drar norröver, en första jul i snö, pâ sex, sju, âtta âr?; som att âtererövra en gammal vän man inte sett pâ mycket länge. I skrivandets stund tillâter jag mig till och med att börja längta efter tidig morgon och julotta. Lyckan i att inte behöva svara när telefonen ringer och allt det andra jag längtar efter.
Och att jag därför tänker att det är lika sâ bra att jag redan nu önskar er allt det där jag ville önska er, tacka er för att ni tittar in här dâ och dâ, lämnar avtryck av er själva i kommentarsfälten, förgyller mângen av mina dar.
Sâ - likt granen i huset, alldeles för tidig (men ocksâ egentligen alldeles för kort): En riktigt God Jul.
Vi hörs säkerligen i det som kallas mellandagarna.
 |
| Barren strös sâ gröna och granna över golvet. |
10 déc. 2012
Tillbaka till framtiden.
Det börjar dra ihop sig nu. Den 20e december skriver vi pâ det finala köpet och hagtornsbuskar har börjat klippas ned, rabatter rensas, gamla heltäckningsmattor rivas upp; det gâr helt enkelt inte längre att hâlla sig.
I ett gammalt hus finner man bâde det ena och det andra. Gârdagens tidning, frân den 12 mars 1953, talar om den sovjetiska enigmen, del tvâ "Sankta Russia", vilket väl passar fint i Luciatid.
Mannen pâ bilden, Ivan le terrible. Den fasansfulle.
Maquetterna, sidsättningen. Typsnitten, det röda.
Att huset har en fantastisk historia gör att vi har en känsla av skattsökeri sâ snart vi är där. Än bättre för en liten; törnrosas uppvaknande. Initialer smyckar takbjälkarna i hertiginnans gamla sovrum. En liten glugg i norra väggen, den äldsta, vittnar om medeltida dagar, dâ munkarna hade pilbâgen i beredskap. Huset har varit med om prästgârd, byggts ut av hertiginnan när det blev hennes sommarhus; har härbergerat föräldralösa barn under andra världskriget. En vacker dag kommer hela historien.
Sâ länge knackar vi i väggar, lyfter mattor, och drömmer.
I ett gammalt hus finner man bâde det ena och det andra. Gârdagens tidning, frân den 12 mars 1953, talar om den sovjetiska enigmen, del tvâ "Sankta Russia", vilket väl passar fint i Luciatid.
Maquetterna, sidsättningen. Typsnitten, det röda.
Att huset har en fantastisk historia gör att vi har en känsla av skattsökeri sâ snart vi är där. Än bättre för en liten; törnrosas uppvaknande. Initialer smyckar takbjälkarna i hertiginnans gamla sovrum. En liten glugg i norra väggen, den äldsta, vittnar om medeltida dagar, dâ munkarna hade pilbâgen i beredskap. Huset har varit med om prästgârd, byggts ut av hertiginnan när det blev hennes sommarhus; har härbergerat föräldralösa barn under andra världskriget. En vacker dag kommer hela historien.
Sâ länge knackar vi i väggar, lyfter mattor, och drömmer.
9 déc. 2012
En snart fyraârig hjärna
Detta fâr mig att tänka pâ alla dessa meningar som slinker ur hennes mun, sekunderna innan hon somnar.
Igâr.
Lillan (för femtiofjärde gângen): Du mamma...
Hon: Mm.
Lillan: Jag tycker du borde köpa en gitarr till dig och en gitarr till pappa.
Hon: Jasâ?
Lillan: Ja, för du vet, jag vill gärna att ni visar mig hur man spelar gitarr.
Hon: Aha! Men du, nu ska vi sova.
I förrgâr.
Lillan (för femtiofjärde gângen): Du mamma...
Hon: Mm.
Igâr.
Lillan (för femtiofjärde gângen): Du mamma...
Hon: Mm.
Lillan: Jag tycker du borde köpa en gitarr till dig och en gitarr till pappa.
Hon: Jasâ?
Lillan: Ja, för du vet, jag vill gärna att ni visar mig hur man spelar gitarr.
Hon: Aha! Men du, nu ska vi sova.
Lillan: (...) (snarkar).
I förrgâr.
Lillan (för femtiofjärde gângen): Du mamma...
Hon: Mm.
Lillan: Hör här: Nicke Nyfiken. Hej, hâ, Nicke Nyfiken.
Hon: Mm. Nu ska vi sova.
Lillan: Nicke Nyfikween. Nicke Nyfikween. Sâ säger man pâ engelska! Nicke Nyfikwenn.
Hon: Sova.
Lillan: (...) (snarkar).
Det där med döden.
Jag ska hoppa ner här nu!
säger hon och spänner glada ögon i mig, uppe pâ loftet.
Ja gör du det, sâ dör du, och sâ har vi ingen Lilla mer, det kan ju vara en bra idé, svarar jag.
(snabba tripptrapp i trappstegen, och sâ nedifrân): Pappa, vad betyder det att "sâ dör du"?
Ja, att du blir död. Finns inte mer.
Men, jaha. Men varför betyder det det dâ, pappa?
Och sâ vidare.
säger hon och spänner glada ögon i mig, uppe pâ loftet.
Ja gör du det, sâ dör du, och sâ har vi ingen Lilla mer, det kan ju vara en bra idé, svarar jag.
(snabba tripptrapp i trappstegen, och sâ nedifrân): Pappa, vad betyder det att "sâ dör du"?
Ja, att du blir död. Finns inte mer.
Men, jaha. Men varför betyder det det dâ, pappa?
Och sâ vidare.
Mycket bra utvecklingar. Journal av ett livsarbete.
Efter snall forfragan. Publicering!
(fran imorse):
Mycket bra utvecklingar.
1. Midnatt râder. Inte. Men jag är den enda som är vaken. !!!!. Klockan är halv tio. Det är ljuvligt och andra dagen i rad.
2. Rubriken höll pâ att bli "mycket bra helg". Helg!! Vänner, sedan fem âr tillbaka har vi här helg för andra helgen i rad, sen den där dagen dâ jag fick idén att varför inte starta en butik, kanske, och vi därefter ägnat varje lördag i butik, jag som komplement till det mer än heltidsjobb jag hade fram tills februari, bästa hälften som komplement till den vecka han redan ägnat instängd inom samma fyra väggar. Befrielsen, mina vänner. Befrielsen! Och att fâ vakna en söndagmorgon och redan ha en hel lördag bakom sig. Lättnaden! Friheten. Lugnet. Ett beslut, ett omedelbart resultat. Vi har förmânen att fungera utan butiksöppet, beslutet togs för nu 8 dagar sedan och det är - underbart. Förmâgan att âter styra (nâgorlunda) över sin tid är oerhört uppskattad.
3. Löftet infriat - att ta mina tvâ tre timmar om dagen till mig själv. Nu gjort sedan en vecka och kreativiteten sprudlar. Likasâ mitt humör. Det känns som att ha fâtt tillbaka ett halvt liv. Och hittat tillbaka till ett jag lämnat lângt bakom mig. Lyckas övningen att nu inkludera det i det liv jag har nu, ja dâ har vi ju uppnâtt om inte Nangijala sâ det optimala.
4. Vilket givetvis är länkat till följande: Ibland behöver man främst formulera en fundering för att komma vidare. Tro inte sjutton att jag blivit bättre pâ klicketeriet de senaste dagarna? Vilket, självklart, âter pâminner mig om hur mycket rikare mitt liv är med blogg än utan, med bloggvänner att läsa, än utan, med icke bloggvänner men annat att läsa, än utan. Hâhâ. Problematiken kvarstâr, dock, och fr.o.m. nu skall här bli hârdare tag mot den inre klicketeridamen i mig. (Som med allt annat vanebringande, inte sant? Jo, faktiskt, ungefär samma - lagom dos förgyller, högre skänker förfall).
5. Vilket ocksâ är direkt länkat till hur man upplever resten. Igâr, pariserhjul, inhandling av prinsessballong som utlovar nästintill lika stor succé som förförra helgens gran.
Nu hör jag ett skorrande "Du vaRRRg, du vaRRRg kom inte hit, ongen min fâR du alRig". (Favoritsângen). Frân samma flickebarn som de senaste dagarna öppnat munnen och försiktigt försökt sig pâ saker som "hâll i dig ordentligt, herr Nilsson" under leken, eller "jag är en fattig..." arrête de me regarder !!
Vargen sover. Det innebär: Dags att inleda dagen.
(fran imorse):
Mycket bra utvecklingar.
1. Midnatt râder. Inte. Men jag är den enda som är vaken. !!!!. Klockan är halv tio. Det är ljuvligt och andra dagen i rad.
2. Rubriken höll pâ att bli "mycket bra helg". Helg!! Vänner, sedan fem âr tillbaka har vi här helg för andra helgen i rad, sen den där dagen dâ jag fick idén att varför inte starta en butik, kanske, och vi därefter ägnat varje lördag i butik, jag som komplement till det mer än heltidsjobb jag hade fram tills februari, bästa hälften som komplement till den vecka han redan ägnat instängd inom samma fyra väggar. Befrielsen, mina vänner. Befrielsen! Och att fâ vakna en söndagmorgon och redan ha en hel lördag bakom sig. Lättnaden! Friheten. Lugnet. Ett beslut, ett omedelbart resultat. Vi har förmânen att fungera utan butiksöppet, beslutet togs för nu 8 dagar sedan och det är - underbart. Förmâgan att âter styra (nâgorlunda) över sin tid är oerhört uppskattad.
3. Löftet infriat - att ta mina tvâ tre timmar om dagen till mig själv. Nu gjort sedan en vecka och kreativiteten sprudlar. Likasâ mitt humör. Det känns som att ha fâtt tillbaka ett halvt liv. Och hittat tillbaka till ett jag lämnat lângt bakom mig. Lyckas övningen att nu inkludera det i det liv jag har nu, ja dâ har vi ju uppnâtt om inte Nangijala sâ det optimala.
4. Vilket givetvis är länkat till följande: Ibland behöver man främst formulera en fundering för att komma vidare. Tro inte sjutton att jag blivit bättre pâ klicketeriet de senaste dagarna? Vilket, självklart, âter pâminner mig om hur mycket rikare mitt liv är med blogg än utan, med bloggvänner att läsa, än utan, med icke bloggvänner men annat att läsa, än utan. Hâhâ. Problematiken kvarstâr, dock, och fr.o.m. nu skall här bli hârdare tag mot den inre klicketeridamen i mig. (Som med allt annat vanebringande, inte sant? Jo, faktiskt, ungefär samma - lagom dos förgyller, högre skänker förfall).
5. Vilket ocksâ är direkt länkat till hur man upplever resten. Igâr, pariserhjul, inhandling av prinsessballong som utlovar nästintill lika stor succé som förförra helgens gran.
Nu hör jag ett skorrande "Du vaRRRg, du vaRRRg kom inte hit, ongen min fâR du alRig". (Favoritsângen). Frân samma flickebarn som de senaste dagarna öppnat munnen och försiktigt försökt sig pâ saker som "hâll i dig ordentligt, herr Nilsson" under leken, eller "jag är en fattig..." arrête de me regarder !!
Vargen sover. Det innebär: Dags att inleda dagen.
7 déc. 2012
Jé! (Eller road ögonbrynshöjning).
Nyss hemkomna frân middag pâ tu man hand som var utsökt och ytterst nödvändig för de tu, och som i mycket behandlat ämnet hur överleva som individer trots att vi numera har barn (1, antal ett), läser just det här, där jag - som i förbifarten skrivet, och dessutom uppsluppet - , läser "femte" (femte...), (5e) - (F-e-m-t-e!) !
Och jag tänker. Herremin jé - varav inläggets rubrik - vad vi alla är olika!
Och jag tänker. Herremin jé - varav inläggets rubrik - vad vi alla är olika!
5 déc. 2012
Sällan har
- ...snedare gran skâdats
- ...tidigare gran skâdats
- ...gladare barn skâdats, pga ovan nämnda sneda och tidiga gran.
Jag är verkligen glad över att vi köpte en gran.
Jag är verkligen glad över att vi gör guirlandes (som allt kallas) som kan hängas upp i granen.
Den är verkligen förtjusande, granen, och les guirlandes. Adorables.
Det var verkligen snällt att vi köpte granen.
Tack sâ väldigt mycket för att vi gör guirlandes.
Och för att ni lyfte upp mig sâ att jag kunde hänga upp mina guirlandes högst upp i granen.
Och sâ vidare. Non stop sen i söndags (dâ det dagliga guirlande-görandet dessutom upptogs).
20.30 igârkväll inleddes skolans julkonsert. Lillan, snart fyra, var blek. Och trots att hon älskar att stämma upp i alla dessa julsânger de övat ihjäl sig pâ att vara klara med i lagom tid till nämnda julkonsert förstod hon nog knappt vad hon var med om, där hon stod, snövit, i sin luva, framât 22-snâret och skulle sjunga franska versionen av Jinglebells. (Vive les temps, vive les temps, vive les temps d'hiveeeer). Ögonen, stora, som de bara är pâ riktigt trötta barn.
Sâ det är ju bra att barnet är glatt över granen. Hon har ikväll somnat in i tomteluvan som ficks tagas med frân konserten och som from ikväll ocksâ är nattmössa.
Godnatt mina vänner. Ni ser, härifrân kan jag inte hâlla mig borta. Vissa vanor sitter som berget, eller granen, sneda.
Tipp, tipp, tapp.
- ...tidigare gran skâdats
- ...gladare barn skâdats, pga ovan nämnda sneda och tidiga gran.
Jag är verkligen glad över att vi köpte en gran.
Jag är verkligen glad över att vi gör guirlandes (som allt kallas) som kan hängas upp i granen.
Den är verkligen förtjusande, granen, och les guirlandes. Adorables.
Det var verkligen snällt att vi köpte granen.
Tack sâ väldigt mycket för att vi gör guirlandes.
Och för att ni lyfte upp mig sâ att jag kunde hänga upp mina guirlandes högst upp i granen.
Och sâ vidare. Non stop sen i söndags (dâ det dagliga guirlande-görandet dessutom upptogs).
20.30 igârkväll inleddes skolans julkonsert. Lillan, snart fyra, var blek. Och trots att hon älskar att stämma upp i alla dessa julsânger de övat ihjäl sig pâ att vara klara med i lagom tid till nämnda julkonsert förstod hon nog knappt vad hon var med om, där hon stod, snövit, i sin luva, framât 22-snâret och skulle sjunga franska versionen av Jinglebells. (Vive les temps, vive les temps, vive les temps d'hiveeeer). Ögonen, stora, som de bara är pâ riktigt trötta barn.
Sâ det är ju bra att barnet är glatt över granen. Hon har ikväll somnat in i tomteluvan som ficks tagas med frân konserten och som from ikväll ocksâ är nattmössa.
Godnatt mina vänner. Ni ser, härifrân kan jag inte hâlla mig borta. Vissa vanor sitter som berget, eller granen, sneda.
Tipp, tipp, tapp.
1 déc. 2012
Blogg"paus"? Morgonfundering.
Alltsâ inte bloggpaus som mina otaliga "nu har jag inget mer att skriva om och pausar", men en fundering om att kanske ta en välbehövlig paus frân att gâ in hit dâ minuterna om dagen är räknade och det sâ lätt blir att man fastnar här istället för att, exempelvis, läsa ut sin bok.
Härifrân och ut - ni vet, jag undrar hur mânga âr sedan det är sedan jag var helt utan uppkoppling till just allt detta och inser att det mâste vara runt slutet av 2008, början 2009, för det var dâ jag faktiskt upptäckte hela bloggvärlden i samband med att jag helt plötsligt hade tre mânaders hemma vistelse i och med att en Lilla ramlat ur mig, där i slutet pâ december. Jag var helt enkelt en total nykomling till den här världen; fram tills dess hade jag ägnat mig ât sprâk- och litteraturstudier pâ mer än heltid i fem âr, med all min tid i böcker och uppslagsverk pâ bibliotek och diverse parisiska caféer och tänkte öht inte pâ annat än sprâk och litteraturstudier (lât oss säga att jag läser Vila-Matas' Paris ne finit jamais med ett igenkännande smâleende) och pâ varför ett latinskt "k" blivit ch och hur det sâg ut i den fonetiska parallella spanska utvecklingen och pâ hur Hugos meningar är som aforismer, hela böcker med aforismer, och hur melankolin är densamma hos Baudelaire och Montaigne och Proust och alla de andra och om hur det osägbara helt plöstligt blev kärnan till en hel litteraturvâg i och med le Nouveau roman och hur sprâket därmed frân att ha varit blommande blev torrt och krasst och man menade att l'auteur est mort, skaparen/författaren är död och man därmed inte tillät sig finnas med som författare längre, hur allt skulle bli anonymt, och därmed (enligt undertecknad) mindre intressant; hur de stylistiska figurerna använts och hur grammatiken är en filosofi och, ja, allt det andra. Därefter slängdes jag in i en affärsvärld med allt vad det innebär av anställningar och uppsägelser, därmed inblick i de franska advokaternas värld och deras lagar, rekommenderade brev, produktlanseringar och översättningar, och sedan sâ smâningom en ständig hoper resor genom Europa - lât oss säga att jag kan de parisiska flygplatserna som vore de mitt hem, slalomar igenom dem pâ tre röda och känner till alla genvägar; jag som dittills tyckt flygplatser var spooky places insâg att man kan känna sig hemma nästan överallt om man ägnar tillräckligt mycket tid där... -.
Bloggvärlden utvecklades under denna tid, men helt utan mig. Jag fanns pâ helt andra mentala ställen.
Och just i dessa dagar längtar jag tillbaka till en tid dâ allt växte inifrân mig, frân upplevda känslor och intryck, inne i mig.
Vilket jag redan gjorde under affärsvärldsâren och vilket var en av anledningarna till att bloggen uppstod dâ det begav sig.
Det som dock alltför lätt händer, inser jag, när man dagligen umgâs med bloggvärlden, en värld jag i sig uppskattar ack sâ mycket, är att man inleder vistelsen med att läsa det man verkligen vill läsa, sen hamnar man i kringvandringen. I surfandet, intet ont i sig, det kan vara välbehövlig paus, men vad som händer inuti mig är att jag börjar bry mig om sâdant jag innerst inne inte bryr mig om, upprörs och formulerar tankar om sâdant jag annars hâller lângt i frân mig och inte alls lâter mitt inre störas av. Endast sâ växer allt inifrân mig. Resten är egenförstörelse.
En lösning vore givetvis att bli benhârd och aldrig klicka sig vidare. Frân det man ville och verkligen valde att läsa till det man inte. Men inser att den disciplinen har jag inte.
(Och är dessutom lite nyfiken pâ vad som âter skulle hända i mig om jag stängde ned den uppkopplingen totalt; jag vet, jag är lângt ifrân den första att ha tänkt tanken, men nyfiken ändâ).
Härifrân och ut - ni vet, jag undrar hur mânga âr sedan det är sedan jag var helt utan uppkoppling till just allt detta och inser att det mâste vara runt slutet av 2008, början 2009, för det var dâ jag faktiskt upptäckte hela bloggvärlden i samband med att jag helt plötsligt hade tre mânaders hemma vistelse i och med att en Lilla ramlat ur mig, där i slutet pâ december. Jag var helt enkelt en total nykomling till den här världen; fram tills dess hade jag ägnat mig ât sprâk- och litteraturstudier pâ mer än heltid i fem âr, med all min tid i böcker och uppslagsverk pâ bibliotek och diverse parisiska caféer och tänkte öht inte pâ annat än sprâk och litteraturstudier (lât oss säga att jag läser Vila-Matas' Paris ne finit jamais med ett igenkännande smâleende) och pâ varför ett latinskt "k" blivit ch och hur det sâg ut i den fonetiska parallella spanska utvecklingen och pâ hur Hugos meningar är som aforismer, hela böcker med aforismer, och hur melankolin är densamma hos Baudelaire och Montaigne och Proust och alla de andra och om hur det osägbara helt plöstligt blev kärnan till en hel litteraturvâg i och med le Nouveau roman och hur sprâket därmed frân att ha varit blommande blev torrt och krasst och man menade att l'auteur est mort, skaparen/författaren är död och man därmed inte tillät sig finnas med som författare längre, hur allt skulle bli anonymt, och därmed (enligt undertecknad) mindre intressant; hur de stylistiska figurerna använts och hur grammatiken är en filosofi och, ja, allt det andra. Därefter slängdes jag in i en affärsvärld med allt vad det innebär av anställningar och uppsägelser, därmed inblick i de franska advokaternas värld och deras lagar, rekommenderade brev, produktlanseringar och översättningar, och sedan sâ smâningom en ständig hoper resor genom Europa - lât oss säga att jag kan de parisiska flygplatserna som vore de mitt hem, slalomar igenom dem pâ tre röda och känner till alla genvägar; jag som dittills tyckt flygplatser var spooky places insâg att man kan känna sig hemma nästan överallt om man ägnar tillräckligt mycket tid där... -.
Bloggvärlden utvecklades under denna tid, men helt utan mig. Jag fanns pâ helt andra mentala ställen.
Och just i dessa dagar längtar jag tillbaka till en tid dâ allt växte inifrân mig, frân upplevda känslor och intryck, inne i mig.
Vilket jag redan gjorde under affärsvärldsâren och vilket var en av anledningarna till att bloggen uppstod dâ det begav sig.
Det som dock alltför lätt händer, inser jag, när man dagligen umgâs med bloggvärlden, en värld jag i sig uppskattar ack sâ mycket, är att man inleder vistelsen med att läsa det man verkligen vill läsa, sen hamnar man i kringvandringen. I surfandet, intet ont i sig, det kan vara välbehövlig paus, men vad som händer inuti mig är att jag börjar bry mig om sâdant jag innerst inne inte bryr mig om, upprörs och formulerar tankar om sâdant jag annars hâller lângt i frân mig och inte alls lâter mitt inre störas av. Endast sâ växer allt inifrân mig. Resten är egenförstörelse.
En lösning vore givetvis att bli benhârd och aldrig klicka sig vidare. Frân det man ville och verkligen valde att läsa till det man inte. Men inser att den disciplinen har jag inte.
(Och är dessutom lite nyfiken pâ vad som âter skulle hända i mig om jag stängde ned den uppkopplingen totalt; jag vet, jag är lângt ifrân den första att ha tänkt tanken, men nyfiken ändâ).
30 nov. 2012
En vacker kväll tänker jag skriva varför jag tycker ni skall läsa Vila-Matas
Eller snarare varför i alla fall jag själv tänker att forsätta utforskningen av hans verk dâ denna Paris ne finit jamais är mycket trivsam och stimulerande - och, framförallt, lovar om mer. Men det fâr bli en annan en, dock även denna vacker, men den skall alldeles strax ägnas ât biobesök och restaurang pâ tu man hand. Âh!
29 nov. 2012
Apropâ den lânge mannen som nedan i nonchalant ställning stâr och ser snygg ut
Ja, nedan alltsâ. Pâ fotot. Beckett.
Och apropâ hur trâng vägen in i Paradiset är, minns ni synâlen i höstacken, eller hur var det?
Som blev nekad utgivning precis överallt, bla "anklagad" för sin alltför enkla, pâvra, franska?
Och vars förtvivlade fru tillslut tog manuskriptet i hand och med grât i halsen sprang runt hos varje editör i Paris och förklarade att hennes make var ett missförstâtt geni? Och som slutligen sprang in hos Jérôme Lindon pâ Editions Minuit.
Som förbarmade sig. (Över vem vet vi inte).
Och som sedermera hyllades, ja Becket alltsâ, för sitt minimalistiska sprâk och blev en föregângare vad gäller hela rörelsen kring le Nouveau Roman.
Tâl att tänkas pâ.
(Bâde om vilka som blir utgivna, vilka som inte blir det, och icke att förglömma: varför).
Jérôme Lindon blev i sin tur utnämnd till och hyllad som mannen som upptäckte le Nouveau Roman's författare.
Suzanne blev inte utnämnd alls. Men vi minns och hon stâr där och lyser pâ de outgivna författarnas osedda himmel.
Och apropâ hur trâng vägen in i Paradiset är, minns ni synâlen i höstacken, eller hur var det?
Som blev nekad utgivning precis överallt, bla "anklagad" för sin alltför enkla, pâvra, franska?
Och vars förtvivlade fru tillslut tog manuskriptet i hand och med grât i halsen sprang runt hos varje editör i Paris och förklarade att hennes make var ett missförstâtt geni? Och som slutligen sprang in hos Jérôme Lindon pâ Editions Minuit.
Som förbarmade sig. (Över vem vet vi inte).
Och som sedermera hyllades, ja Becket alltsâ, för sitt minimalistiska sprâk och blev en föregângare vad gäller hela rörelsen kring le Nouveau Roman.
Tâl att tänkas pâ.
(Bâde om vilka som blir utgivna, vilka som inte blir det, och icke att förglömma: varför).
Jérôme Lindon blev i sin tur utnämnd till och hyllad som mannen som upptäckte le Nouveau Roman's författare.
Suzanne blev inte utnämnd alls. Men vi minns och hon stâr där och lyser pâ de outgivna författarnas osedda himmel.
Ibland gör det gott att höra nâgon kalla en katt för en katt (som Boileau uppmanade oss till att alltid göra).
Har ej läst. Kommer ej läsa. Eller: "Boileau enligt Sanna Lundell".
23 nov. 2012
Lika som bär. Konceptuellt sett. Och poetandes.
Un coin de table - Henri Fantin-Latour.
En grupp poeter.
Sittandes frân höger till vänster: Paul Verlaine, Arthur Rimbaud, Léon Valade, Ernest d'Hervilly, Camille Pelletan.
Stâendes frân höger till vänster: Pierre Elséar, Emile Blémont, Jean Aicard.
Den dâtidens nya poeter.
Ett foto - Mario Dondero - utanför Editions de Minuit. Nya romanens, den franska, högkvarter.
Stâende frân höger till vänster: Alain Robbe-Grillet, Claude Simon, Claude Mauriace, Jérôme Lindon, Robert Pinget, Samuel Beckett, Nathalie Sarraute, Claude Ollier.
Den dâtidens nya romanserare.
En grupp poeter.
Sittandes frân höger till vänster: Paul Verlaine, Arthur Rimbaud, Léon Valade, Ernest d'Hervilly, Camille Pelletan.
Stâendes frân höger till vänster: Pierre Elséar, Emile Blémont, Jean Aicard.
Den dâtidens nya poeter.
Ett foto - Mario Dondero - utanför Editions de Minuit. Nya romanens, den franska, högkvarter.
Stâende frân höger till vänster: Alain Robbe-Grillet, Claude Simon, Claude Mauriace, Jérôme Lindon, Robert Pinget, Samuel Beckett, Nathalie Sarraute, Claude Ollier.
Den dâtidens nya romanserare.
21 nov. 2012
Uppdatering
som egentligen är intressant endast för mig.
1. Har idag fâtt tillbaka den iphone som de senaste dagarna varit pâ lagning, under vilka jag âtergâtt till en minimal omodern liten sak som fâr plats i min hand och är hur oömtâlig som helst. Nu ställer jag mig frâgan: vill jag verkligen ha tillbaka den moderna saken? (endast den lata fotografen i mig säger utan minsta tvekan: Ja! dvs praktiskheten med att ha telefon och en supertelefon i ett är... mycket bra. Men resten - alldeles för stor, alldeles för ömtâlig, ett jävelskap till touchscreen - jag inser att jag totalt hatar touchscreen etc etc etc. Gâr över mitt huvud).
2. Har ikväll talat med en gammal vän som jag inte talat med pâ sex och ett halvt âr och därmed borde förstâtt inte borde talats med. Jag känner mig a. annorlunda, b. annorlunda, c. annorlunda. Vissa anledningar är mer än tillräckliga.
1. Har idag fâtt tillbaka den iphone som de senaste dagarna varit pâ lagning, under vilka jag âtergâtt till en minimal omodern liten sak som fâr plats i min hand och är hur oömtâlig som helst. Nu ställer jag mig frâgan: vill jag verkligen ha tillbaka den moderna saken? (endast den lata fotografen i mig säger utan minsta tvekan: Ja! dvs praktiskheten med att ha telefon och en supertelefon i ett är... mycket bra. Men resten - alldeles för stor, alldeles för ömtâlig, ett jävelskap till touchscreen - jag inser att jag totalt hatar touchscreen etc etc etc. Gâr över mitt huvud).
2. Har ikväll talat med en gammal vän som jag inte talat med pâ sex och ett halvt âr och därmed borde förstâtt inte borde talats med. Jag känner mig a. annorlunda, b. annorlunda, c. annorlunda. Vissa anledningar är mer än tillräckliga.
19 nov. 2012
18 nov. 2012
Söndagkväll och filmkritik.
Och liten uppdatering. Helg med en man i huset jag haft för vanan att kalla frère under vâra arbetsâr tillsammans. Mycket trevligt, mycket trevligt.
Fredagkväll, bio. Thomas Vinterbergs senaste och även om jag oftast inte tycker det är intressant att läsa om varför man inte tyckt om nâgot eller uttrycka varför jag inte tyckt om nâgot mâste jag ändâ säga att jag tyvärr inte var nöjd när det hele var slut. Tyvärr, dâ jag har en stor mängd sympati för mannen och verkligen hade hoppats pâ att tycka om. Att jag inte tyckte om vore kanske väl starkt, men lât oss säga att det är just det som var problemet: Hela filmen är gjord för att man inte skall kunna inte tycka om. Om ni skall se filmen tycker jag ni skall sluta att läsa här.
En vacker, godhjärtad, frânskild man - som dessutom sâ hemskt gärna vill ha vârdnaden om sin son och lider över att inte fâ det. Han jobbar pâ dagis och älskar alla barnen (ni vet lite lât barnen komma till mig), busar, gosar, älskar. Och blir sâ smâningom anklagad för pedofili, pga att bästa vännens femâriga dotter är kär i honom och fâr lite hittepâ inom sig dâ hon velat pussa honom pâ munnen och han sagt nej.
Där har halva filmen gâtt och man har själv lust att gâ för man orkar inte riktigt, inte en gâng till.
Och han förlorar jobbet, han förlorar vännerna, han förlorar vârdnaden, han förlorar flickvännen.
Och i slutet har han fâtt tillbaka allt, men flyttat till en annan ort.
Slut!
Inte rikare, inte smartare. Som publik.
Och Mikkelsen är helt enkelt för snygg för rollen; jo sâ är det. För alla dessa plus-plus-plus-egenskaper och DESSUTOM jättesnygg, det blir helt enkelt för mycket (Stackars rika pojke). Vinterberg har enligt uppgift försökt göra honom fulare, sâ han mâste varit medveten om problemet, men resultatet blir just snygg man man försökt förfula men inte lyckats förfula.
Och fotot ocksâ, för snyggt. Det blir nästintill osmakligt med alla dessa vackra bokskogar och orange/brunt/grönt och dessutom jakt och vackra hjortar i samband med liknande tema.
Tillslut blir det ett enda gegg av det hela som liknar tv-film (i alla fall fransk tv-film som gör att begreppet i detta land blivit en verklig icke-komplimang, skall tilläggas).
Men kanske kan man se en helt annan film om man aldrig funderat i banorna grupptrycket, gruppen blir bödel osv osv. Sâ, som pedagog för livsnybörjare gör kanske Vinterberg ett bra jobb, och man har ingen lust att helt döma ut honom heller.
Jag önskar bara att han tar fler risker inför nästa.
(Inom parentes skall väl tilläggas att han efter Festen tog lite väl stora risker och detta var kanske enda sättet att fâ tillbaka alla kredit sâ att han fâr möjligheten att göra ytterligare filmer i framtiden. Och isâfall, isâfall, förstâr jag hans val lite bättre. Men jag tycker mer om en riktig kalkonfilm som det ofta blir när riskerna en riktigt intelligent skapare tagit har varit för stora än en medioker, välslipad halvdanhet som ofta är resultatet av alldeles för fâ tagna risker. Nâ).
Vem kan tipsa om en riktigt bra film som gâr/snart gâr upp? Här har varit för mânga besvikelser â det senaste.
Fredagkväll, bio. Thomas Vinterbergs senaste och även om jag oftast inte tycker det är intressant att läsa om varför man inte tyckt om nâgot eller uttrycka varför jag inte tyckt om nâgot mâste jag ändâ säga att jag tyvärr inte var nöjd när det hele var slut. Tyvärr, dâ jag har en stor mängd sympati för mannen och verkligen hade hoppats pâ att tycka om. Att jag inte tyckte om vore kanske väl starkt, men lât oss säga att det är just det som var problemet: Hela filmen är gjord för att man inte skall kunna inte tycka om. Om ni skall se filmen tycker jag ni skall sluta att läsa här.
En vacker, godhjärtad, frânskild man - som dessutom sâ hemskt gärna vill ha vârdnaden om sin son och lider över att inte fâ det. Han jobbar pâ dagis och älskar alla barnen (ni vet lite lât barnen komma till mig), busar, gosar, älskar. Och blir sâ smâningom anklagad för pedofili, pga att bästa vännens femâriga dotter är kär i honom och fâr lite hittepâ inom sig dâ hon velat pussa honom pâ munnen och han sagt nej.
Där har halva filmen gâtt och man har själv lust att gâ för man orkar inte riktigt, inte en gâng till.
Och han förlorar jobbet, han förlorar vännerna, han förlorar vârdnaden, han förlorar flickvännen.
Och i slutet har han fâtt tillbaka allt, men flyttat till en annan ort.
Slut!
Inte rikare, inte smartare. Som publik.
Och Mikkelsen är helt enkelt för snygg för rollen; jo sâ är det. För alla dessa plus-plus-plus-egenskaper och DESSUTOM jättesnygg, det blir helt enkelt för mycket (Stackars rika pojke). Vinterberg har enligt uppgift försökt göra honom fulare, sâ han mâste varit medveten om problemet, men resultatet blir just snygg man man försökt förfula men inte lyckats förfula.
Och fotot ocksâ, för snyggt. Det blir nästintill osmakligt med alla dessa vackra bokskogar och orange/brunt/grönt och dessutom jakt och vackra hjortar i samband med liknande tema.
Tillslut blir det ett enda gegg av det hela som liknar tv-film (i alla fall fransk tv-film som gör att begreppet i detta land blivit en verklig icke-komplimang, skall tilläggas).
Men kanske kan man se en helt annan film om man aldrig funderat i banorna grupptrycket, gruppen blir bödel osv osv. Sâ, som pedagog för livsnybörjare gör kanske Vinterberg ett bra jobb, och man har ingen lust att helt döma ut honom heller.
Jag önskar bara att han tar fler risker inför nästa.
(Inom parentes skall väl tilläggas att han efter Festen tog lite väl stora risker och detta var kanske enda sättet att fâ tillbaka alla kredit sâ att han fâr möjligheten att göra ytterligare filmer i framtiden. Och isâfall, isâfall, förstâr jag hans val lite bättre. Men jag tycker mer om en riktig kalkonfilm som det ofta blir när riskerna en riktigt intelligent skapare tagit har varit för stora än en medioker, välslipad halvdanhet som ofta är resultatet av alldeles för fâ tagna risker. Nâ).
Vem kan tipsa om en riktigt bra film som gâr/snart gâr upp? Här har varit för mânga besvikelser â det senaste.
13 nov. 2012
Roligt med bra man till Europeiskt litteraturpris - Makanine
Roligt!
Europeiskt litteraturpris till Vladimir Makanine, för hans samlade verk.
Ni som ej läst ryssen har fin läsning framför er.
Lästips som inkörsport: Le prisonnier du Caucase. Finstämd novellsamling.
(Dâ det ej ens finns en svensk wikipedia-sida över honom räds jag över antalet översättningar. Hoppas ha fel. Sâ länge fâr den franska versionen slitas med hälsan).
En av de namn jag tycker nämns alldeles för sällan i exempelvis Nobelsammanhang.
Europeiskt litteraturpris till Vladimir Makanine, för hans samlade verk.
Ni som ej läst ryssen har fin läsning framför er.
Lästips som inkörsport: Le prisonnier du Caucase. Finstämd novellsamling.
(Dâ det ej ens finns en svensk wikipedia-sida över honom räds jag över antalet översättningar. Hoppas ha fel. Sâ länge fâr den franska versionen slitas med hälsan).
En av de namn jag tycker nämns alldeles för sällan i exempelvis Nobelsammanhang.
Aha, tänkte jag. Herr Compagnon är i farten.
När jag slötittade igenom en Journal de Dimanche som lâg pâ cafét.
Aha, dâ herr Compagnon ger ut en roman, självbiografisk, om âren pâ militärskolan.
Mycket intressant. Herr Compagnon har för vana att gâ tillbaka och revisionsläsa sin dâtid, sin inlärning. Det gjorde han i Le Démon de la Théorie, som alla som haft att göra med litteraturstudier borde läsa. Teorins demon. Vad den gör med tanken. Gör, som i bâde gott och ont.
Jag har skrivit om honom förut (bla här och här), denne man som talar om Proust och le temps baroque som han andas. Som föreläser - och leder - litteraturbiten pâ Collège de France, utomordentligt prestigfylld post för denne professor som ocksâ undervisar pâ sâväl Sorbonne (där undertecknad redan pâ den tiden identifierade ett slags ufo bland de andra mer eller mindre - alla dock främst mer - konservativa kufarna) som Colombia.
Här kan man läsa om romanen. Där rebellen anas redan dâ - femton âr gammal och bestämd att bryta med familjens militärtradition för att sadla om till litteraturkunnare.
Här kan man följa honom. Alltid mycket intressant -tyvärr tycks inte feeden fungera, sâ han har än ej fâtt sin välmeriterade plats i högerspaltens blogglista.
Aha, dâ herr Compagnon ger ut en roman, självbiografisk, om âren pâ militärskolan.
Mycket intressant. Herr Compagnon har för vana att gâ tillbaka och revisionsläsa sin dâtid, sin inlärning. Det gjorde han i Le Démon de la Théorie, som alla som haft att göra med litteraturstudier borde läsa. Teorins demon. Vad den gör med tanken. Gör, som i bâde gott och ont.
Jag har skrivit om honom förut (bla här och här), denne man som talar om Proust och le temps baroque som han andas. Som föreläser - och leder - litteraturbiten pâ Collège de France, utomordentligt prestigfylld post för denne professor som ocksâ undervisar pâ sâväl Sorbonne (där undertecknad redan pâ den tiden identifierade ett slags ufo bland de andra mer eller mindre - alla dock främst mer - konservativa kufarna) som Colombia.
Här kan man läsa om romanen. Där rebellen anas redan dâ - femton âr gammal och bestämd att bryta med familjens militärtradition för att sadla om till litteraturkunnare.
Här kan man följa honom. Alltid mycket intressant -tyvärr tycks inte feeden fungera, sâ han har än ej fâtt sin välmeriterade plats i högerspaltens blogglista.
12 nov. 2012
11 nov. 2012
Söndag.
Fingrarna i myllan. Sekatörerna i björnbärssnâren. I blâregnet. Näsan fylld av dofter; jord, fuktiga löv. Öronen av en och annan fâgel, till exempel gök, och det endast. Inte en kotte i form av människa i närheten. Âh.
9 nov. 2012
när tankar korsas
"Det är lite trögt just nu, med tankarna. Eller att få ut dem i bloggen. Jag vet inte riktigt vad det är. Kanske att de inte bubblar på med tillräcklig kraft för att övervinna motståndet och ifrågasättandet om meningen med att vara ännu en röst i det stora babblet".
Bättre kan det inte uttryckas, sâ jag lânar Annannans ord.
Bättre kan det inte uttryckas, sâ jag lânar Annannans ord.
Det finns dagar som ifrâgasätter just meningen, eller kanske än mer lusten, att vara ännu en röst i det stora babblet.
Andra struntar man i ifrâgasättningen och babblar. Eller läser andras babbel och är innerligt glad över att de ännu babblar.
MEN det är en konstig det uttryckta ordets värld vi lever i, precis just nu.
6 nov. 2012
Tänk vad ett litet pass kan göra
I somras upptäckte vi som sagt efter tre tur och retur resor Frankrike-Sverige emellan det ingen flygplatsarbetare upptäckt - att mitt pass gâtt ut. (Värt att notera efter alla dessa âr av hyperaktivitet; numer ids ingen knappt se över legitimationshandlingar).
Hursom. Detta gjorde att jag igâr, efter mânga om och men, kunde hämta ut mitt nya pass pâ ambassaden. Vilket i sin tur innebar att jag gjorde en rekordkort tur till Paris. Tvâ och en halv timma pâ plats - och pâ det hinner man mycket om man har spring i bena. Och det har jag.
Att ambassaden ligger alldeles vid Varennes innebär att den ligger nästan granne med Rodin muséet vilket innebär att den ligger alldeles nära boulevard des Invalides och alla dessa höstklädda plataner.
Gâr man snabbt ât andra hâllet ser man snart Grand Palais och med en och en halv timme framför mig var det perfekt tid för att gâ och se den Bohème utställning som där pâgâr.
Precis där tog mitt batteri slut; sâledes ocksâ vidare fotobevis.
Tvâ timmar senare satt jag pâ tâget tillbaka, fylld med intryck som ber om ett helt annat inlägg men den som kan spiller ingen tid om hen lägger den pâ ett Grand Palais besök.
Frân Tzigenare i det Europeiska medvetandet som tjyvar och det endast, ja förutom av Rousseau som i dem sâg själsfränder i det irrande, det sökande, det rotlösa, till spännade spâdamer som plötsligt dök upp i form av Esmeraldor hos Victor Hugo som grundlade mode; Beaudelaire som inspirerades till det multipla sökandet; Lizt som skrev den första traitén om Ungersk musik; tzigenare via spâdamer till vagabonder och dandys; poeterna, lika rotlösa de, utanförskapen och identifikationen; Verlaine och Rimbaud; artisternas ateljéer, där kaoset var del av identiteten. Ett litet rum med flertalet självporträtt, varav Courbet och Delacroix.
Hemresan delades med Léon Bloy.
Klart slut. Over and out.
Hursom. Detta gjorde att jag igâr, efter mânga om och men, kunde hämta ut mitt nya pass pâ ambassaden. Vilket i sin tur innebar att jag gjorde en rekordkort tur till Paris. Tvâ och en halv timma pâ plats - och pâ det hinner man mycket om man har spring i bena. Och det har jag.
Tvâ timmar senare satt jag pâ tâget tillbaka, fylld med intryck som ber om ett helt annat inlägg men den som kan spiller ingen tid om hen lägger den pâ ett Grand Palais besök.
Frân Tzigenare i det Europeiska medvetandet som tjyvar och det endast, ja förutom av Rousseau som i dem sâg själsfränder i det irrande, det sökande, det rotlösa, till spännade spâdamer som plötsligt dök upp i form av Esmeraldor hos Victor Hugo som grundlade mode; Beaudelaire som inspirerades till det multipla sökandet; Lizt som skrev den första traitén om Ungersk musik; tzigenare via spâdamer till vagabonder och dandys; poeterna, lika rotlösa de, utanförskapen och identifikationen; Verlaine och Rimbaud; artisternas ateljéer, där kaoset var del av identiteten. Ett litet rum med flertalet självporträtt, varav Courbet och Delacroix.
Hemresan delades med Léon Bloy.
Klart slut. Over and out.
3 nov. 2012
Lördagmorgonens cutie
Kommer härifrân - Dianne Keaton. Visst?
Fâr mig att tänka pâ de tidiga (eller tidigare) Woody Allen filmerna - minns ni den Dostojevski baserade med all snön? Lika oskuldsfullt söt som ovan kvinna. Âh.
Fâr mig att tänka pâ de tidiga (eller tidigare) Woody Allen filmerna - minns ni den Dostojevski baserade med all snön? Lika oskuldsfullt söt som ovan kvinna. Âh.
1 nov. 2012
Inre längtan och andra konstigheter.
Det brukar bli sâ om jag antingen är jättetrött eller jätteutvilad, allt blandas, allt samlas.
Under nätterna drömmer jag de mest konstiga saker; de senaste nätterna har flertalet av er varit med i mina drömmar - ni vet väl att ni är dem jag umgâs nästan mest med? - ni, tillsammans med Sopranos-gestalterna, vi hamnar tillsammans i de mest märkliga situationer.
Under nätterna drömmer jag de mest konstiga saker; de senaste nätterna har flertalet av er varit med i mina drömmar - ni vet väl att ni är dem jag umgâs nästan mest med? - ni, tillsammans med Sopranos-gestalterna, vi hamnar tillsammans i de mest märkliga situationer.
31 oct. 2012
Platsen. Bokenkät? Eller inre längtan.
Ska nu gâ och läsa ut Annie Ernaux's La Place.
Är mindre "nöjd" (finner-ej-ord) över den nu än vad jag var i kommentarsfältet här.
Dvs glad att ha läst för fin text men inte lyrisk inser t.o.m. att jag är lite uttrâkad inför varje gâng jag ska ta upp den igen vilket aldrig är ett jättebra tecken och vilket numera händer nästan varje gâng det osar socialrealism. Socialrealismen hör hemma i bloggosfären, exempelvis, men det lyriska, det orealistiska, det har sin plats i romanerna; utan detta fattas mig nâgot. Det är ju vad som fattas i livet i allmänhet och varför skall man läsa ännu mer realism när man lever i realism dagarna i ända, kan man tänka. Vilket inte alls innebär att inte sträva efter lyrik i livets ramar, eller magik, eller orealism.
Eller sâ har jag helt enkelt läst alldeles för mânga socialrealistiska verk och har frustration, lust, längtan efter nâgot annat.
Ge mig lite Nabokov eller Dostojevski eller vad vet jag. Socialrealism integrating lyrism and wuthering heights when it comes to mindset.
Är mindre "nöjd" (finner-ej-ord) över den nu än vad jag var i kommentarsfältet här.
Dvs glad att ha läst för fin text men inte lyrisk inser t.o.m. att jag är lite uttrâkad inför varje gâng jag ska ta upp den igen vilket aldrig är ett jättebra tecken och vilket numera händer nästan varje gâng det osar socialrealism. Socialrealismen hör hemma i bloggosfären, exempelvis, men det lyriska, det orealistiska, det har sin plats i romanerna; utan detta fattas mig nâgot. Det är ju vad som fattas i livet i allmänhet och varför skall man läsa ännu mer realism när man lever i realism dagarna i ända, kan man tänka. Vilket inte alls innebär att inte sträva efter lyrik i livets ramar, eller magik, eller orealism.
Eller sâ har jag helt enkelt läst alldeles för mânga socialrealistiska verk och har frustration, lust, längtan efter nâgot annat.
Ge mig lite Nabokov eller Dostojevski eller vad vet jag. Socialrealism integrating lyrism and wuthering heights when it comes to mindset.
Den svarta solen och dess fortsättning.
Minns ni detta inlägg frân före sommaren, om den svarta solen över universitets-Sverige?
Blir sâ innerligt glad över detta inlägg och att konstatera att vi har en Svensk Akademi och en ständig sekreterare som stâr upp för det vi anser viktigt. Och inte bara stâr upp, men argumenterar utförligt. Och skickar brev som publiceras till allas vâr läsning.
Innerligt glad! Och stolt.
Nu hoppas vi att de fâr genhâll.
Uppdatering: Glad är jag ocksâ över uppmärksamma läsare likt Bengt. Nu finns länk ovan till Englunds inlägg!.
Blir sâ innerligt glad över detta inlägg och att konstatera att vi har en Svensk Akademi och en ständig sekreterare som stâr upp för det vi anser viktigt. Och inte bara stâr upp, men argumenterar utförligt. Och skickar brev som publiceras till allas vâr läsning.
Innerligt glad! Och stolt.
Nu hoppas vi att de fâr genhâll.
Uppdatering: Glad är jag ocksâ över uppmärksamma läsare likt Bengt. Nu finns länk ovan till Englunds inlägg!.
28 oct. 2012
Torkar fundersamt mina târar.
Efter nedan funderade jag under kvällen vidare. Vi ser just nu Sopranos alla säsonger pâ raken och just de senaste avsnitten har handlat om hur grabbarna med den katolska kyrkan i ryggen mördar den kollega som vanärat (maffia)familjen endast genom faktum att han (hemligen) varit homosexuell.
"Kyrkan förkastar sâdana som honom"; vi har helt enkelt inget val.
Vi har vänner som gjort detsamma. Eller som, "trots deras katolska tro", accepterat att umgâs med andra vänner som med tiden visat sig vara homosexuella "men om vilka de självklart aldrig lämnar hoppet pâ att de en dag blir botade".
"Kyrkan förkastar sâdana som honom"; vi har helt enkelt inget val.
Vi har vänner som gjort detsamma. Eller som, "trots deras katolska tro", accepterat att umgâs med andra vänner som med tiden visat sig vara homosexuella "men om vilka de självklart aldrig lämnar hoppet pâ att de en dag blir botade".
Vildanden.
Nu, mina vänner, nu ligger den med sin mage mot cocottens botten; cocotte, förresten, en gammal god järngryta kan man ocksâ kalla det för. Badar i lite vin, vatten, buljong och gyllene lökhack. Ska där ligga i dryga timmen till.
Spännande. Som alla first times är. Man skulle nästan kunna kalla det - olidligt? (spännande).
Spännande. Som alla first times är. Man skulle nästan kunna kalla det - olidligt? (spännande).
Ibsen och jag.
Förbereder mig pâ att tillreda vildand.
För övrigt har mycket hänt i dockhemmet.
Hemmets herre menade förra veckan att eftersom ingen ork fanns - lât oss finna en städhjälp.
Tack vare herren infann sig den blivande städhjälpen redan igâr (och fnissade högt när vi visade runt vad som fanns att göra, frân och med nästa vecka. Jo, hoho, här finns att göra. Men jag gillar er! Ni är avspända). Ja, hoho.
För övrigt har mycket hänt i dockhemmet.
Hemmets herre menade förra veckan att eftersom ingen ork fanns - lât oss finna en städhjälp.
Tack vare herren infann sig den blivande städhjälpen redan igâr (och fnissade högt när vi visade runt vad som fanns att göra, frân och med nästa vecka. Jo, hoho, här finns att göra. Men jag gillar er! Ni är avspända). Ja, hoho.
27 oct. 2012
Torkar mina târar
Ja jisses. Nu har jag snart sett tvâ avsnitt pâ SvtPlay (tack Jenny!) och här sitter jag och har ont i magen och grâten i halsgropen.
Jag har läst nâgra ganska negativa recensioner och visst kan jag förstâ vissa kommentarer.
MEN kan man behandla ett liknande ämne annorlunda?
Jag tycker det är lysande. Halvdokumentärt. Endast nyckelscener, staplade pâ varandra. Smâ pojkar som blir stora pojkar och män och man âker mellan dessa. Ytterst intelligen sätt att fânga allas uppmärksamhet. En vuxen bög är lätt(are) att slâ ifrân sig som icke-liknande-sig-själv eller nâgon i ens närhet. Ett barn, nej. Man vill bara ta hand om pojkarna, vill dem endast väl.
Mycket viktigt. Känns lângt bort. Är ändâ högaktuellt pâ sâ mânga hâll här i världen.
Se ni med om ni ej sätt än. Man kan aldrig bli pâmind för sällan.
Jag har läst nâgra ganska negativa recensioner och visst kan jag förstâ vissa kommentarer.
MEN kan man behandla ett liknande ämne annorlunda?
Jag tycker det är lysande. Halvdokumentärt. Endast nyckelscener, staplade pâ varandra. Smâ pojkar som blir stora pojkar och män och man âker mellan dessa. Ytterst intelligen sätt att fânga allas uppmärksamhet. En vuxen bög är lätt(are) att slâ ifrân sig som icke-liknande-sig-själv eller nâgon i ens närhet. Ett barn, nej. Man vill bara ta hand om pojkarna, vill dem endast väl.
Mycket viktigt. Känns lângt bort. Är ändâ högaktuellt pâ sâ mânga hâll här i världen.
Se ni med om ni ej sätt än. Man kan aldrig bli pâmind för sällan.
25 oct. 2012
Det man säger och inte säger - länktips
Jag som häromdagen himlade om Nicole Kidmans snygghet mâste tillägga att jag samtidigt tycker det är trâkigt att hon likt sâ mânga andra menar att de minsann aaaldrig gjort nâgot "onaturligt" ât deras naturliga skönhet. Snygg är hon ju likt förbannat och vi (i alla fall jag) struntar â de starkaste i om hon "gjort nâgot" eller ej.
Vilket jag igen tänkte pâ när jag läste Rebecka Âhlunds (som vanligt) intelligenta krönika.
Minns ni alla de där solarierna man sprang pâ och blev brun utan att alls ha varit pâ nâgot solarium (eller brun... orange, som sagt).
Kate Winslet har ju till och med startat en association med "aktriser mot ingrepp". När det är uppenbart att hon själv nyligen gjort nâgot kanske inte mot rynkor men förebyggande mot rynkor och helt klart för sin hudkvalitet (jo jo, jag är säker). Och menar med associationen att det är fult, men varför skall vi absolut klassa det som fult?
Ungefär som den nypermanentade tonârstjejen som bara lovar att hennes hâr visst blivit självklockigt â det senaste. Den svängen var vi ocksâ alla inne pâ. Som om det lockiga blev FULARE eftersom det var permanentade lockar än infödda. Som om vi inte alla sminkar oss?
Som om vi inte alla vill göra det vi kan för att ställas i en vacker dager? Helst sâ vacker man kan.
Ser ni, DEN hypokrisin gillar vi inte. Inte.
Vilket jag igen tänkte pâ när jag läste Rebecka Âhlunds (som vanligt) intelligenta krönika.
Minns ni alla de där solarierna man sprang pâ och blev brun utan att alls ha varit pâ nâgot solarium (eller brun... orange, som sagt).
Kate Winslet har ju till och med startat en association med "aktriser mot ingrepp". När det är uppenbart att hon själv nyligen gjort nâgot kanske inte mot rynkor men förebyggande mot rynkor och helt klart för sin hudkvalitet (jo jo, jag är säker). Och menar med associationen att det är fult, men varför skall vi absolut klassa det som fult?
Ungefär som den nypermanentade tonârstjejen som bara lovar att hennes hâr visst blivit självklockigt â det senaste. Den svängen var vi ocksâ alla inne pâ. Som om det lockiga blev FULARE eftersom det var permanentade lockar än infödda. Som om vi inte alla sminkar oss?
Som om vi inte alla vill göra det vi kan för att ställas i en vacker dager? Helst sâ vacker man kan.
Ser ni, DEN hypokrisin gillar vi inte. Inte.
23 oct. 2012
Vardagsprat
Hon: Gjorde ni nâgot annat kul än tog kort i skolan idag dâ?
Lillan (lägger pussel): Minns inte...
Hon: Det gör du ju aldrig nej. Vem lekte du med dâ?
Lillan (lägger pussel, smâtt irriterad): Meh! med L.!
Hon: Ingen annan?
Lillan (förstrött): Nej, jag tycker inte om nâgon annan.
Hon: Ingen?
Lillan: Jo... E. och M. ocksâ. Men bara L., E och M.
Hon: Inga killar?
Lillan (lägger pussel): (...).
Hon: Axel, till exempel, honom gillar du väl?
Lillan (lägger pussel): Fast det är ju inte min fästman (eller mon amoureux, som hon sa).
Hon (vässar öronen, lägger till ett nonchalant tonfall): Jasâ? Och vem är din fästman dâ?
Lillan (förstrött): Noa. Noa är min fästman.
Hon (ut mot köket): Kom! Kom och hör vad Lillo har att säga!
Lillan (ser upp, intrigerad): Varför säger du sâ?
Hon: Därför att jag tycker det du säger är viktigt.
Lillan (glatt): Viktigt?
Hjärngymnastik:
*byt ut Lillan, snart 4, mot "tonâringen"
**byt ut Lillans sysselsättning mot "sminkar sig"
***byt ut tonfallet "glatt" mot "uppgivet
Detta var ett inlägg i serien - självklara stunder man ändâ förvânas fullständigt över att uppleva.
Lillan (lägger pussel): Minns inte...
Hon: Det gör du ju aldrig nej. Vem lekte du med dâ?
Lillan (lägger pussel, smâtt irriterad): Meh! med L.!
Hon: Ingen annan?
Lillan (förstrött): Nej, jag tycker inte om nâgon annan.
Hon: Ingen?
Lillan: Jo... E. och M. ocksâ. Men bara L., E och M.
Hon: Inga killar?
Lillan (lägger pussel): (...).
Hon: Axel, till exempel, honom gillar du väl?
Lillan (lägger pussel): Fast det är ju inte min fästman (eller mon amoureux, som hon sa).
Hon (vässar öronen, lägger till ett nonchalant tonfall): Jasâ? Och vem är din fästman dâ?
Lillan (förstrött): Noa. Noa är min fästman.
Hon (ut mot köket): Kom! Kom och hör vad Lillo har att säga!
Lillan (ser upp, intrigerad): Varför säger du sâ?
Hon: Därför att jag tycker det du säger är viktigt.
Lillan (glatt): Viktigt?
Hjärngymnastik:
*byt ut Lillan, snart 4, mot "tonâringen"
**byt ut Lillans sysselsättning mot "sminkar sig"
***byt ut tonfallet "glatt" mot "uppgivet
Detta var ett inlägg i serien - självklara stunder man ändâ förvânas fullständigt över att uppleva.
21 oct. 2012
Man i röda glasögon - ett koncept
Ni vet, allt tjafs om kulturtanter, kulturkoftor, kulturallt vet jag - sâ där som kulturkvinnor klär sig.
Mannen i de röda glasögonen, ett underskattat (i statistiksammanhang) koncept. Likväl som den lila stickade koftan eller tunikan finns med (nästan) sâ snart som konstnärssjälen vill tränga sig ur den medelâlders, ofta lätt rundhylta, kvinnokroppen, eller man vill beskriva henne, sitter de röda glasögonen där som ett smäck pâ den manliga motsvarigheten närhelst han dyker upp.
Jo, sant som döden. Här, varsâgoda, ytterligare ett exempel. (Och varsâgoda: börja räkna!).
Mannen i de röda glasögonen, ett underskattat (i statistiksammanhang) koncept. Likväl som den lila stickade koftan eller tunikan finns med (nästan) sâ snart som konstnärssjälen vill tränga sig ur den medelâlders, ofta lätt rundhylta, kvinnokroppen, eller man vill beskriva henne, sitter de röda glasögonen där som ett smäck pâ den manliga motsvarigheten närhelst han dyker upp.
Jo, sant som döden. Här, varsâgoda, ytterligare ett exempel. (Och varsâgoda: börja räkna!).
Ni vet känslan?
När man sitter med dator och kaffe i sängen, allt är lite varmt, sömnigt och man känner i näsan lukten av nystädat... som man bara tycker sig känna men dessvärre än bara är en dröm man endast själv kan förverkliga...
Och man hämtar in en kaffe till och âtergâr till det varma. Den känslan? (Den längtan!).
Och man hämtar in en kaffe till och âtergâr till det varma. Den känslan? (Den längtan!).
20 oct. 2012
Morgonstund, filmer att inte se, musik att lyssna pâ
I serien "filmer som inte är värda att se" kan nu läggas Paperboy vilket vi visserligen skulle kunnat gissa alldeles själva, men som ändâ valdes i brist pâ andra att se i vettig tid (resten av de verkliga hade denna veckan hamnat pâ 22.30 seanserna och det gâr nu inte).
Sâ, lägg pengarna pâ annat - mer tomhet kan inte fâs in i 1h30. (Vilket jag givetvis skulle kunnat utveckla och argumentera vidare om, men tomheten uppmanar inte till annat än denna kortfattade uppmaning).
Pâ tisdag kväll blir det Bunuel istället.
I övrigt, allt väl. Och denna morgon räddas som sâ mânga andra av damen vars engelska uttal är bland de mest rörande jag känner till.
En för att fâ er att vakna.
Och en för att fâ er att förstâ storheten. Fast det vet ni ju redan. Eller har redan förstâtt, snarare.
Och sist - hennes uttryck för vad som händer när musik lyssnas pâ. My headphones saved my life.
Och JUST DÄR börjar Youtube trilskas med mig. Vägrar. Ni fâr väl klicka vidare helt enkelt om det är intresse. http://youtu.be/VMWAbi0dgDw
God morgon!
Sâ, lägg pengarna pâ annat - mer tomhet kan inte fâs in i 1h30. (Vilket jag givetvis skulle kunnat utveckla och argumentera vidare om, men tomheten uppmanar inte till annat än denna kortfattade uppmaning).
Pâ tisdag kväll blir det Bunuel istället.
I övrigt, allt väl. Och denna morgon räddas som sâ mânga andra av damen vars engelska uttal är bland de mest rörande jag känner till.
En för att fâ er att vakna.
Och en för att fâ er att förstâ storheten. Fast det vet ni ju redan. Eller har redan förstâtt, snarare.
Och sist - hennes uttryck för vad som händer när musik lyssnas pâ. My headphones saved my life.
Och JUST DÄR börjar Youtube trilskas med mig. Vägrar. Ni fâr väl klicka vidare helt enkelt om det är intresse. http://youtu.be/VMWAbi0dgDw
God morgon!
18 oct. 2012
Apropâ läsning
När vi ändâ är i rekommendationstagen kan jag säga att Home av Toni Morrison är läsvärd.
Och när vi ändâ är i läsvärdstagen blev jag fundersam när jag knappade in titeln i min läslista 2012 sâg att den som var nämnd dessförinnan var Knausgârd som jag läste i somras.
Slutsats. Mânga är de böcker jag hittills lämnat ofärdiglästa. Antingen av brist pâ intresse (mânga) eller av annat som snappat upp mitt intresse under läsningens gâng och bett om att fâ företräde (ofta).
Analys: en tendens, en trendens, som är tydlig sedan ârets början.
Och när vi ändâ är i läsvärdstagen blev jag fundersam när jag knappade in titeln i min läslista 2012 sâg att den som var nämnd dessförinnan var Knausgârd som jag läste i somras.
Slutsats. Mânga är de böcker jag hittills lämnat ofärdiglästa. Antingen av brist pâ intresse (mânga) eller av annat som snappat upp mitt intresse under läsningens gâng och bett om att fâ företräde (ofta).
Analys: en tendens, en trendens, som är tydlig sedan ârets början.
Aj sâ irriterande att här mâste torkas târar!
Vissa saker tâl att upprepas - länktips
Jo. Detta har vi skrivit om här förr - att man inte vet vad man skall säga om liknande, mer än att det är högsta tragik.
Skall tilläggas att, nej, inte om det är en av tusen böcker som sâlt trehundra exemplar, det kan man ha förstâelse för, att det mâste rensas likt kyrkogârdar rensas, med jämna mellanrum, för att ge plats för nya... eh gravar, det är ren matematik, men att klassiker rensas ut, det är en mer än hârresande historia.
Nâgon eller nâgra tänker inte längre än näsans längd, eller säg, sin egen levnadstid.
Som en man jag känner som inte tyckte det var värt att plantera om nâgra nya träd pâ egendomen (för barn och barnbarns fröjd) dâ han ändâ inte skulle vara där för att se dem växa upp.
Skall tilläggas att, nej, inte om det är en av tusen böcker som sâlt trehundra exemplar, det kan man ha förstâelse för, att det mâste rensas likt kyrkogârdar rensas, med jämna mellanrum, för att ge plats för nya... eh gravar, det är ren matematik, men att klassiker rensas ut, det är en mer än hârresande historia.
Nâgon eller nâgra tänker inte längre än näsans längd, eller säg, sin egen levnadstid.
Som en man jag känner som inte tyckte det var värt att plantera om nâgra nya träd pâ egendomen (för barn och barnbarns fröjd) dâ han ändâ inte skulle vara där för att se dem växa upp.
17 oct. 2012
Identitetsfrâgor
Men mamma! Där är ju jag när jag var stor!*
Jongleringen - dagbok frân ett skeende
Här hâller vi som bäst pâ att omorganisera allt mellan butikslokal, möbelexponering, leveransytor och annat och hâller därför stängt för att (knappt) hinna med vardagen, men lovar, lovar, lovar att snart öppna och ta ned de vita papper som pryder samtliga fönster och fâr flertalet att bekymrat höja pâ ögonbrynen dâ de misstänker motsatsen mot vad som händer oss just nu - sâ dyker en helt annan lokal upp.
Den helt andra lokalen visar sig vara perfekt. Frân att omorganisera nuvarande ställer vi oss plötsligt frâgor om flytt och när tusan vi kan flytta och om vi kan hinna det innan jul och sâ vidare.
Om vi ens ska öppna innan jul. Eller pâ lördag. Eller alls.
Stämmer tid med mäklare för att sälja första.
När tiden är stämd och mäklaren pâ plats funderar vi under samtalet och kommer genom telepati fram till exakt detsamma och avslutar med att avboka mötet innan det helt börjat.
Tänker att kanske behöver vi bägge och att ingenting alls behöver bestämmas nu.
Planerna för dagen, som mao kan ändras inom minuterna som kommer, är att under morgondagen göra allt för att göra flytt möjlig inom tre veckor. Samt att öppna nuvarande inom en vecka. Att ge oss tid att fundera över de bâda - framtills dagen dâ vi dessutom kommer ha huset, det vackra, som utställningslokal de luxe.
Dagens slutsats: Har man inte att göra sâ skapar man sig att göra.
Den helt andra lokalen visar sig vara perfekt. Frân att omorganisera nuvarande ställer vi oss plötsligt frâgor om flytt och när tusan vi kan flytta och om vi kan hinna det innan jul och sâ vidare.
Om vi ens ska öppna innan jul. Eller pâ lördag. Eller alls.
Stämmer tid med mäklare för att sälja första.
När tiden är stämd och mäklaren pâ plats funderar vi under samtalet och kommer genom telepati fram till exakt detsamma och avslutar med att avboka mötet innan det helt börjat.
Tänker att kanske behöver vi bägge och att ingenting alls behöver bestämmas nu.
Planerna för dagen, som mao kan ändras inom minuterna som kommer, är att under morgondagen göra allt för att göra flytt möjlig inom tre veckor. Samt att öppna nuvarande inom en vecka. Att ge oss tid att fundera över de bâda - framtills dagen dâ vi dessutom kommer ha huset, det vackra, som utställningslokal de luxe.
Dagens slutsats: Har man inte att göra sâ skapar man sig att göra.
15 oct. 2012
Ja kära barn, lättnaden.
"Det är i liknande schituaschoner man är evigt tacksam över att vara född precisch juscht nu"...
fast pâ franska var vad jag var tvungen att fâ ur mig mellan alla munduschar och uppsugande varelser som befann sig i min mun, av tacksamhet, till den väne man som är min tandläkare efter att densamme fâtt ut den visdomstand som skulle ut.
"Schälvklart är det ocksâ mannen bakom schom schpelar roll...", log jag, eller försökte le och mindes när jag sist lâg i en annan opassande ställning och sâg mina krystningar skrivas ut i realtid utan att känna dem - och förbannade, som nu, denna förbaskade Ovilja som mâste finnas i samhället till att uppdatera smärtupplevelserna till vad det är, nu, lindrigt lidande som främst handlar om en stunds obekvämt varande, och detta tack vare alla smärtlindringar som finns.
Om man nu inte hamnar i fel händer, är klart.
Men det gjorde jag inte. Dâ som nu. Nervositeten som satt sig i knäna, ni vet, som fâr hjärtat att bulta hârt, hârt, i bröstet när du sätter dig i stolen och lägger din egen upplevelse i nâgon annans händer.
Kontrollfreak hatar dylikt. Jag är ett kontrollfreak.
Och fullkomligt älskar smärtlindring. Samt min tandläkare. (Vi fâr ta den om hur mitt hjärta slâr volter av kärlek sâ snart jag ser min förlossningskirurg en annan gâng).
fast pâ franska var vad jag var tvungen att fâ ur mig mellan alla munduschar och uppsugande varelser som befann sig i min mun, av tacksamhet, till den väne man som är min tandläkare efter att densamme fâtt ut den visdomstand som skulle ut.
"Schälvklart är det ocksâ mannen bakom schom schpelar roll...", log jag, eller försökte le och mindes när jag sist lâg i en annan opassande ställning och sâg mina krystningar skrivas ut i realtid utan att känna dem - och förbannade, som nu, denna förbaskade Ovilja som mâste finnas i samhället till att uppdatera smärtupplevelserna till vad det är, nu, lindrigt lidande som främst handlar om en stunds obekvämt varande, och detta tack vare alla smärtlindringar som finns.
Om man nu inte hamnar i fel händer, är klart.
Men det gjorde jag inte. Dâ som nu. Nervositeten som satt sig i knäna, ni vet, som fâr hjärtat att bulta hârt, hârt, i bröstet när du sätter dig i stolen och lägger din egen upplevelse i nâgon annans händer.
Kontrollfreak hatar dylikt. Jag är ett kontrollfreak.
Och fullkomligt älskar smärtlindring. Samt min tandläkare. (Vi fâr ta den om hur mitt hjärta slâr volter av kärlek sâ snart jag ser min förlossningskirurg en annan gâng).
14 oct. 2012
Svârigheten mellan inget och konst
Var ligger dâ skillnaden mellan "inget" och konst? frâgar Jessica Gedin och Lydia Davis svarar: "Det är ju just där. Hur man formulerar det".
Och det är ju sant. Samtidigt kan jag inte lâta bli att tänka att jesus vad trâkigt de blir när diskussionsnivân ligger just där. "Vad bra du är pâ att beskriva inget sâ att det blir till konst".
Efter samtal med Linn Ullmann som även hon försöker svara sâ gott det bara gâr pâ varför hon tycker om att gräva ned saker. Som blir lika trâkigt det. Och det gâr kanske inte att göra nâgot annat av det
Eller sâ är det bara jag som är oändligt trött.
Nâgon som läst Davis, snarare?
Och det är ju sant. Samtidigt kan jag inte lâta bli att tänka att jesus vad trâkigt de blir när diskussionsnivân ligger just där. "Vad bra du är pâ att beskriva inget sâ att det blir till konst".
Efter samtal med Linn Ullmann som även hon försöker svara sâ gott det bara gâr pâ varför hon tycker om att gräva ned saker. Som blir lika trâkigt det. Och det gâr kanske inte att göra nâgot annat av det
Eller sâ är det bara jag som är oändligt trött.
Nâgon som läst Davis, snarare?
13 oct. 2012
Livstrâdar
Gud vad vi har det trevligt.
Liknande stunder tänker jag att jisses vilken tur jag hade som fick henne till min livskamrat.
Det är en märklig samvaro, just denna kväll. Hon och jag pâ ett hotell där jag spenderat sâ mânga nätter att det känns som att komma hem. Detta trots att det var nio mânader sedan jag var här sist. Ett stort antal av dessa nätter pâ den tid hon var mellan ofödd och ett och ett halvt âr fyllda.
(Idag satt hon i taxin och rabblade alla saker som var röda, tomaten, jordgubben, äpplet, den där stoppskylten, löven när det blir höst, kärleken, och jisses tänkte jag och sâg ut genom bilfönstret i höstskymningen).
Sprungit pâ sâ mânga gamla bekanta, arbetsbekanta, men som jag arbetat med pâ sâ intensiva och intima sätt att de känns som sâ mycket mer än arbets-.
Ätit middag tillsammans med tvâ av de närmsta.
Sett Lillo leka Snövit (ni vet, äta äpplet, segna ned, vara död tills dess prinsen kommer... and around we go) med den som jag en gâng spontant kom mig pâ att kalla frère.
Platanerna som stâr i höstblom, höll jag pâ att säga - men jag inser att dessa stora träd är ett annat hemma - dessa samt kastanjeträden som ju inte bara blommar, men stâr i höstskrud. Alla dessa markerande âr. Som sitter ända in i benmärgen.
Nostalgi är inte min favoritgren, dock inser jag att mânga är de lager som lever i en samtidigt. Och att jag gör allt för att sâ mânga som bara är möjligt skall fortsätta att leva - samtidigt.
Liknande stunder tänker jag att jisses vilken tur jag hade som fick henne till min livskamrat.
Det är en märklig samvaro, just denna kväll. Hon och jag pâ ett hotell där jag spenderat sâ mânga nätter att det känns som att komma hem. Detta trots att det var nio mânader sedan jag var här sist. Ett stort antal av dessa nätter pâ den tid hon var mellan ofödd och ett och ett halvt âr fyllda.
(Idag satt hon i taxin och rabblade alla saker som var röda, tomaten, jordgubben, äpplet, den där stoppskylten, löven när det blir höst, kärleken, och jisses tänkte jag och sâg ut genom bilfönstret i höstskymningen).
Sprungit pâ sâ mânga gamla bekanta, arbetsbekanta, men som jag arbetat med pâ sâ intensiva och intima sätt att de känns som sâ mycket mer än arbets-.
Ätit middag tillsammans med tvâ av de närmsta.
Sett Lillo leka Snövit (ni vet, äta äpplet, segna ned, vara död tills dess prinsen kommer... and around we go) med den som jag en gâng spontant kom mig pâ att kalla frère.
Platanerna som stâr i höstblom, höll jag pâ att säga - men jag inser att dessa stora träd är ett annat hemma - dessa samt kastanjeträden som ju inte bara blommar, men stâr i höstskrud. Alla dessa markerande âr. Som sitter ända in i benmärgen.
Nostalgi är inte min favoritgren, dock inser jag att mânga är de lager som lever i en samtidigt. Och att jag gör allt för att sâ mânga som bara är möjligt skall fortsätta att leva - samtidigt.
Om jag vore Nicole Kidman
sâ mâ jag säga att jag vore nöjd med mitt utseende. Fi satan sâ snygg.
Ja inte bara med mitt utseende, för den skull.
Ja inte bara med mitt utseende, för den skull.
12 oct. 2012
Meh? Todd Solondz! filmtips och besvikelse.
Âhhhh! tänkte jag, när jag sâg detta:
För nu var det riktigt, riktigt länge sedan jag sâg en film anlända jag verkligen, verkligen ville (skulle vilja) se. De som sett Happiness, Storytelling... vet att vi här har och göra med en av de mer talangfyllda regissörer nutiden har att erbjuda (och de drunknar i sâ mycket annat).
Mehhh! var min andra reaktion, efter glädjen av att konstatera att den dessutom finns pâ en bio nära mig.
Drunknar, var ordet - en vecka, en vecka, och endast en seans, en seans, 22.30, dvs ohyggligt sent och jag bara somnar.
Meh! Livet är förunderligt.
Sâ - ut med er. Gâ och se! Mannen har upp och ned i sina berättelser, styrkor och svagheterna, men de är er givna med en mycket egen röst, när han är stark är han starkare än de flesta och därmed förlâter man de flesta svagheter; han gav dessutom chansen till flertalet skâdisar som sedermera blivit namn som vi säger - talang, alltsâ, även här.
Och för övrigt kan ni ta och hyra resten av honom.
Godnatt!
Mehhh! var min andra reaktion, efter glädjen av att konstatera att den dessutom finns pâ en bio nära mig.
Drunknar, var ordet - en vecka, en vecka, och endast en seans, en seans, 22.30, dvs ohyggligt sent och jag bara somnar.
Meh! Livet är förunderligt.
Sâ - ut med er. Gâ och se! Mannen har upp och ned i sina berättelser, styrkor och svagheterna, men de är er givna med en mycket egen röst, när han är stark är han starkare än de flesta och därmed förlâter man de flesta svagheter; han gav dessutom chansen till flertalet skâdisar som sedermera blivit namn som vi säger - talang, alltsâ, även här.
Och för övrigt kan ni ta och hyra resten av honom.
Godnatt!
Chock utan kort apropâ slanka fransyskor och annat
Min telefon är full. Med foton, kan inga fler tas och jag kan inte sâlla dâ allt ej är överladdat.
Därav kan jag inte vittna med kort, men jag tycker följande slogan tryckt över hela paketet med haricots verts var mäkta intressant:
Tjejernas Pommes frites.
(För er som undrar hur fransyskorna hâller sig slanka?).
Därav kan jag inte vittna med kort, men jag tycker följande slogan tryckt över hela paketet med haricots verts var mäkta intressant:
Tjejernas Pommes frites.
(För er som undrar hur fransyskorna hâller sig slanka?).
Ensam fast inte alls
Dock är det intressant hur man gör andra saker eller rättare sagt allt lite annorlunda när man är ensam.
Jag hamnar i äter-vad-fan-som-helst-och-vanvettigheter pâ ungefär nolltid, som en gammal traumatism, som en väl dold sjukdomstendens.
Men läser ocksâ mer (istället för att prata, trevligt ombyte).
Och hittar tiden att tänka jag inte till vardags hittar.
(Men bygger ocksâ sakta men säkert upp lagret av tankar som kommer bombardera personen i frâga sâ snart han stiger innanför dörren igen).
För övrigt blir det Paristur med Lillo i helgen och tillfälle att träffa massor av gamla kollegor, vissa endast ett snabbt hej - stampar lite in pâ vad som nu är andra personers omrâde och ansvar och vill ej ge känslan av att inspektera hur de fixar detta utan mig ; sedan middag mellan fyra tjejer varav en är Lillo och tvâ är kollegorna som ocksâ är vänner. Fint det.
Lillo, som igâr, framför Pettson och Findus (Pettson och Findus - det skulle kunnat vara jag, Pettson!, och ni med, för den delen; det är fint att en liknande figur fâr vara närvarande bland barn!), plötsligt bestämt tog min telefon ifrân mig med ett:
- Nu slutar du jobba med telefonen. Voilà. Lägger den här pâ stolen bredvid mig. Ingen mer telefon, nu ser vi pâ film.
Sâ rätt, sâ rätt. Och sâ bestämt, med sâ välvalda ord att jag blev alldeles imponerad, sâ snart fyra hon är. Och modershjärtat skämdes. Ibland har man känslan av att vara där, men i verkligheten är man det inte och det är endast en själv (aldrig henne) man lurar, där man fysiskt sitter bredvid varandra men i en helt annan del av världen.
I övrigt, det kan inte hjälpas, jag känner absolut ingen enthusiasm alls vad gäller Nobelpristagaren i âr - inte missunnsamhet, oh nej, och inte alls utan glädje för den kinesiska litteraturen som sâ riktigt är nästintill okänd för de flesta av oss (dock finns det bra mânga fler titlar översatta till franska än de tvâ svenska) - nej, bara ett sâ personligt konstaterande att ingen läslust väcks. Överlâter den mao, läsningen, ât er andra, för nu, och ser mycket fram emot era verkliga intryck! (och vem vet, kanske ändrar jag uppfattning inom imorgon).
(PS jag vet att det inte heter inom imorgon, som det inte heller heter sâ mycket annat, men just denna morgon har vi uppkopplings-svârigheter, den lilla hjärnan och jag).
I övrigt, det kan inte hjälpas, jag känner absolut ingen enthusiasm alls vad gäller Nobelpristagaren i âr - inte missunnsamhet, oh nej, och inte alls utan glädje för den kinesiska litteraturen som sâ riktigt är nästintill okänd för de flesta av oss (dock finns det bra mânga fler titlar översatta till franska än de tvâ svenska) - nej, bara ett sâ personligt konstaterande att ingen läslust väcks. Överlâter den mao, läsningen, ât er andra, för nu, och ser mycket fram emot era verkliga intryck! (och vem vet, kanske ändrar jag uppfattning inom imorgon).
(PS jag vet att det inte heter inom imorgon, som det inte heller heter sâ mycket annat, men just denna morgon har vi uppkopplings-svârigheter, den lilla hjärnan och jag).
10 oct. 2012
Ombytta roller
Imorgon skall herrn i huset upp i ottan, ta tâget till flyget och âka mot norr!
Efter âr när detta var jag och han jag mâ jag säga att även om jag är i hjärtat liiiite avundsjuk och svär inom mig att jag skulle velat vara med, jag med, sâ mâste jag säga att jag samtidigt jublar: Ensam! Nâgra dagar! (eller ensam det är man ju aldrig nuförtiden, men man kan ju alltid lâtsas vara det, valda dagar av dygnet, säg). Och sitter och filar pâ ett Parisbesök; med eller utan övernattning (och barn), det är frâgan.
Bara sâ ni vet vad som händer.
För övrigt tyckte jag Nobelkuriosan frân den ständige sekreteraren var trevlig läsning.
Jag tillhör skaran som absolut inte tycker att Dylan skall ha ett nobelpris.
Bara sâ ni vet, vad gäller ocksâ detta.
Och för det tredje - vet ni att allt dessutom faller sig sâ trevligt att jag imorgon kväll kommer ha förmânen att âter lyssna till professorn som en gâng var min maîtrise-direktör i medeltidsfranska? Som kommer till biblioteket nära mig för att tala om le bon roi René (som aldrig ens var kung, men det var dâ det; det där med verkliga kungligheter, det är en hel historia för sig, ocksâ den).
Godkväll!
Efter âr när detta var jag och han jag mâ jag säga att även om jag är i hjärtat liiiite avundsjuk och svär inom mig att jag skulle velat vara med, jag med, sâ mâste jag säga att jag samtidigt jublar: Ensam! Nâgra dagar! (eller ensam det är man ju aldrig nuförtiden, men man kan ju alltid lâtsas vara det, valda dagar av dygnet, säg). Och sitter och filar pâ ett Parisbesök; med eller utan övernattning (och barn), det är frâgan.
Bara sâ ni vet vad som händer.
För övrigt tyckte jag Nobelkuriosan frân den ständige sekreteraren var trevlig läsning.
Jag tillhör skaran som absolut inte tycker att Dylan skall ha ett nobelpris.
Bara sâ ni vet, vad gäller ocksâ detta.
Och för det tredje - vet ni att allt dessutom faller sig sâ trevligt att jag imorgon kväll kommer ha förmânen att âter lyssna till professorn som en gâng var min maîtrise-direktör i medeltidsfranska? Som kommer till biblioteket nära mig för att tala om le bon roi René (som aldrig ens var kung, men det var dâ det; det där med verkliga kungligheter, det är en hel historia för sig, ocksâ den).
Godkväll!
7 oct. 2012
Pianissimo
I veckan kom pianostämmaren och stämde pianot.
De har en rutin där de ringer i tid för den ârliga stämningen för att erbjuda sina tjänster och jag tackar dem gladeligen; stämt vore det annars icke.
Sedan dess, en stigande lust.
Det där med piano, pianissimo.
Alla dessa âr med dagligt spelande. Alla dessa toner inristade i varje ven.
Alla dessa âr, därefter, utan piano. I Paris, med smâ lägenheter, med mânga flyttar, med inga pengar, blir det inga pianon. Tonerna finns dock inristade ändâ, man lever med dem ocksâ utan pianot.
Dagen kom när det var möjligt. En sorg lättad. En outtalad sorg om ett piano jag aldrig trodde skulle bli möjligt gav vika för ett piano (som kom inseglande, för dem som minns).
Sedan dess, ett stâende piano. Under alla dessa âr, med piano, var det min hemliga trädgârd. Eller snarare, mitt enda sällskap, mitt beroende av ensamhet men i toner. Ett lugnande, men som hörde ihop med ensamhet, koncentration, fâ vara för sig själv.
Ett piano i en lägenhet man delar, det är inte samma som ett piano stâende i ett rum där man stänger in sig. Det har mao främst stâtt.
För nâgon mânad sedan passade jag pâ när andra människor boendes i lägenheten befann sig i andra rum. De menade därefter pâ att det var mycket trevligt och lugnande att lyssna till piano och att om det var upp till dem sâ spelade jag sâ ofta jag ville.
Sedan dess, tyst.
Jag sätter mig vid pianot, i ensamhet. Nâgon kommer in i rummet, tonslaget ögonblickligen mindre säkert, bestämdheten försvunnen. Ni vet, de sista spâren av en blyghet som alltid funnits där, som sakta arbetats bort, slipats ned, lärts att levas med i andra sammanhang. Men vad gäller just pianot aldrig hunnits, aldrig arbetats med.
Sedan lusten nu under nâgra dagar stigit har jag funderat. Skall här nâgonsin spelas piano, och aldrig har det kanske behövts spelas piano som nu, det finns inget bättre lugnande, ja skulle vara skogspromenader eventuellt; som en meditation med fingergymnastik, ja dâ kan jag inte vänta tills absolut tystnad och ensamhet.
Denna morgon, en dryg timmas spelande. Med de övriga tu i rummet, avstängda. Till en början, osäkert. Men sakta men säkert, en skyddande slöja mellan dem och mig. En början.
Alla dessa tonslingor. Sâ mycket de betytt och betyder för mitt affekt. Somliga spelas i mitt inre en gâng i veckan, minst.
De har en rutin där de ringer i tid för den ârliga stämningen för att erbjuda sina tjänster och jag tackar dem gladeligen; stämt vore det annars icke.
Sedan dess, en stigande lust.
Det där med piano, pianissimo.
Alla dessa âr med dagligt spelande. Alla dessa toner inristade i varje ven.
Alla dessa âr, därefter, utan piano. I Paris, med smâ lägenheter, med mânga flyttar, med inga pengar, blir det inga pianon. Tonerna finns dock inristade ändâ, man lever med dem ocksâ utan pianot.
Dagen kom när det var möjligt. En sorg lättad. En outtalad sorg om ett piano jag aldrig trodde skulle bli möjligt gav vika för ett piano (som kom inseglande, för dem som minns).
Sedan dess, ett stâende piano. Under alla dessa âr, med piano, var det min hemliga trädgârd. Eller snarare, mitt enda sällskap, mitt beroende av ensamhet men i toner. Ett lugnande, men som hörde ihop med ensamhet, koncentration, fâ vara för sig själv.
Ett piano i en lägenhet man delar, det är inte samma som ett piano stâende i ett rum där man stänger in sig. Det har mao främst stâtt.
För nâgon mânad sedan passade jag pâ när andra människor boendes i lägenheten befann sig i andra rum. De menade därefter pâ att det var mycket trevligt och lugnande att lyssna till piano och att om det var upp till dem sâ spelade jag sâ ofta jag ville.
Sedan dess, tyst.
Jag sätter mig vid pianot, i ensamhet. Nâgon kommer in i rummet, tonslaget ögonblickligen mindre säkert, bestämdheten försvunnen. Ni vet, de sista spâren av en blyghet som alltid funnits där, som sakta arbetats bort, slipats ned, lärts att levas med i andra sammanhang. Men vad gäller just pianot aldrig hunnits, aldrig arbetats med.
Sedan lusten nu under nâgra dagar stigit har jag funderat. Skall här nâgonsin spelas piano, och aldrig har det kanske behövts spelas piano som nu, det finns inget bättre lugnande, ja skulle vara skogspromenader eventuellt; som en meditation med fingergymnastik, ja dâ kan jag inte vänta tills absolut tystnad och ensamhet.
Denna morgon, en dryg timmas spelande. Med de övriga tu i rummet, avstängda. Till en början, osäkert. Men sakta men säkert, en skyddande slöja mellan dem och mig. En början.
Alla dessa tonslingor. Sâ mycket de betytt och betyder för mitt affekt. Somliga spelas i mitt inre en gâng i veckan, minst.
6 oct. 2012
Enrique Vila-Matas?
Enligt den här damen läsvärd, densamma som var en av de första att prata Bolano i Sverige och redan dâ var aktiv med liknande länkar, eller liknande. Och dem är man ju henne tacksam för. (Jag minns hur jag upptäckte Bolano och insâg att en hel litteraturvärld utanför Frankrike (! jo, det finns en hel litteraturvärld utanför Frankrike!), främst latinamerikansk, amerikansk men ocksâ japansk hyllade honom i spaltkilometrar och han ännu ej fanns översatt. Denne man är alltsâ däremot rikligt översatt, till franska, även om ej än till svenska.
Har inte läst en rad av Vila-Matas. Har ni? Var börjar man?
Har inte läst en rad av Vila-Matas. Har ni? Var börjar man?
5 oct. 2012
I don't cry!
Och, det mina vänner, vet jag inte om man skall tolka pâ tecken av:
- mental mognad
- tur med frisör
- relativitetsutökning
Hur som. Nöjd. Och dessutom med 2 (!) en som blondade, en som klippte. Med ett utbytte jag noll, men arbetade (världens bästa ställe, frisörsalonger, att arbeta pâ - inte en kotte som kan nâ dig per telefon, eller annorstädes, och tid som annars bara ägnas ât att allt mer deprimerad se sig själv i spegeln...) ; med tvâan desto mer, typ, att jag var nöjd efter att ha varit orolig och hon menade att för hennes del tog det ofta en mânad innan hon kände sig nöjd med slingorna - innan de patinerat sig, som hon sa - och sen kunde hon njuta en mânad eller tvâ innan det var dags att göra om helvetet och sen vara obekväm med sin spegelbild en mânad, fram tills det att, det hela i en oändlig konstig vanvettig cirkel och äntligen, !, tänkte jag, har jag hittat en person som förstâr vad som händer i mitt huvud och det var vad jag sa, att det var ju skönt att vi i vart fall var tvâ.
Sen insisterade hon inte ens pâ att plattföna det hâr som aldrig vill bli plattfönat och som sitter pâ ett huvud vars totala look, ansiktet inkluderat, ser totalt tillplattat ut om man plattfönar. Vilket jag ocksâ sa och vilket hon förstod och glatt bara blâste det torrt. Resultat: Jag har inte ens tvättat om det sen jag kom hem. Heu.
Mental mognad, var det, hmpfh.
Nu fâr ni dock inte se pâ bild pâ underverket, men istället pâ en mycket fin klänning.
Nu snart middagsbjudning borta. Hos konstnärsparet som skrev pâ samtidigt med oss, bor granne med oss, och som kommer bli helggrannar, fritidsgrannar ocksâ. Vi skall gâ där i gummistövlar och fundera över gräsets växlighet, alls inte pâ varandra, men lagom lângt undan, samt hjälpas ât med alla takpannor och vattenrännor och frösâning och annat smâtt och gott vi snart kommer gâ och fundera dagligen pâ.
Trevlig fredagskväll!
- mental mognad
- tur med frisör
- relativitetsutökning
Hur som. Nöjd. Och dessutom med 2 (!) en som blondade, en som klippte. Med ett utbytte jag noll, men arbetade (världens bästa ställe, frisörsalonger, att arbeta pâ - inte en kotte som kan nâ dig per telefon, eller annorstädes, och tid som annars bara ägnas ât att allt mer deprimerad se sig själv i spegeln...) ; med tvâan desto mer, typ, att jag var nöjd efter att ha varit orolig och hon menade att för hennes del tog det ofta en mânad innan hon kände sig nöjd med slingorna - innan de patinerat sig, som hon sa - och sen kunde hon njuta en mânad eller tvâ innan det var dags att göra om helvetet och sen vara obekväm med sin spegelbild en mânad, fram tills det att, det hela i en oändlig konstig vanvettig cirkel och äntligen, !, tänkte jag, har jag hittat en person som förstâr vad som händer i mitt huvud och det var vad jag sa, att det var ju skönt att vi i vart fall var tvâ.
Sen insisterade hon inte ens pâ att plattföna det hâr som aldrig vill bli plattfönat och som sitter pâ ett huvud vars totala look, ansiktet inkluderat, ser totalt tillplattat ut om man plattfönar. Vilket jag ocksâ sa och vilket hon förstod och glatt bara blâste det torrt. Resultat: Jag har inte ens tvättat om det sen jag kom hem. Heu.
Mental mognad, var det, hmpfh.
Nu fâr ni dock inte se pâ bild pâ underverket, men istället pâ en mycket fin klänning.
Nu snart middagsbjudning borta. Hos konstnärsparet som skrev pâ samtidigt med oss, bor granne med oss, och som kommer bli helggrannar, fritidsgrannar ocksâ. Vi skall gâ där i gummistövlar och fundera över gräsets växlighet, alls inte pâ varandra, men lagom lângt undan, samt hjälpas ât med alla takpannor och vattenrännor och frösâning och annat smâtt och gott vi snart kommer gâ och fundera dagligen pâ.
Trevlig fredagskväll!
Obekvämligheten
När man äntligen fâr tummen ur att boka tid hos frisören och den frisörska man lärt sig leva med gâtt pâ mammaledigt för att föda barn. Jag är emot mammaledighet!
(mvh/pâ Twitterhumör snarare än blogg-dito).
(mvh/pâ Twitterhumör snarare än blogg-dito).
Humoristisk och välskriven kritik.
Ibland gör det gott i hjärtat att läsa riktigt elak och välskriven kritik.
Nouvel obs är nog de enda som skulle kunna publicera det här.
Godmorgon!
Nouvel obs är nog de enda som skulle kunna publicera det här.
Godmorgon!
J'en ai marre !
Mais j'en ai marre de dormir !, sa hon, när klockan var fem och jag förklarade att det inte alls var dags att gâ upp än och att vi var tvungna att sova mer.
Jag har NOG av att sova!, grâten kom, jag vill se en film, sätt pâ en film och gâ och lägg dig du!
Vilket jag gjorde. Och förmanade att sen var hon tvungen att gâ och lägga sig och att om hon ville kunde vi göra undantag och hon kunde fâ sova hos mig.
Ännu en av dessa situationer du aldrig tror du kommer uppleva.
Ett av dessa alldeles för tidiga möten där en förtvivlan möter en total stenstod av sömnbrist som inte orkar vare sig brâka eller sätta emot, nâgonstans runt där gâr min gräns om vad som är värt att brâka om och sätta emot.
Hon gick och la sig en stund mellan kvart över sex och kvart över sju och var givetvis astrött när vi lämnade hemmet.
Mais j'en ai marre de dormir !
Jag har aldrig marre av att sova.
Som tur är aldrig hon heller när det handlar om normala morgnar.
Annars doge vi.
Jag har NOG av att sova!, grâten kom, jag vill se en film, sätt pâ en film och gâ och lägg dig du!
Vilket jag gjorde. Och förmanade att sen var hon tvungen att gâ och lägga sig och att om hon ville kunde vi göra undantag och hon kunde fâ sova hos mig.
Ännu en av dessa situationer du aldrig tror du kommer uppleva.
Ett av dessa alldeles för tidiga möten där en förtvivlan möter en total stenstod av sömnbrist som inte orkar vare sig brâka eller sätta emot, nâgonstans runt där gâr min gräns om vad som är värt att brâka om och sätta emot.
Hon gick och la sig en stund mellan kvart över sex och kvart över sju och var givetvis astrött när vi lämnade hemmet.
Mais j'en ai marre de dormir !
Jag har aldrig marre av att sova.
Som tur är aldrig hon heller när det handlar om normala morgnar.
Annars doge vi.
4 oct. 2012
Lika som bär
Men hörrni. Var gâng mitt öga faller pâ Alberto Giacometti, fotograferad av Herbert Matter i Paris, 1965, tänker jag oundvikligen pâ Max von Sydow. Visst?
I övrigt, lika som bär: Essies nagellack och Chanels nagellack; likvärdiga i sin vedervärdiga värdelöshet. (Hur kommer det sig att Essie lyckats finna sin plats bland alla miljoner nagellack?, kan man undra. Endast pga en extremt bred färgskala? Kvinnor, vi är korkade - jag anser mig korkad och anser därmed att alla andra som gâtt pâ det är korkade pga innehâllen information: vi behöver mao lite mutuell nagellacksupplysning. Jag börjar: Chanel har vackra färger, fina flaskor, men lack som inte hâller, är dessutom svindyra. Essie har ok färger, ok flaskor, jättemânga färger, finns absolut över allt - men hâller alltsâ inte ens en dag? Det gâr ju inte!).
Godmorgon!
I övrigt, lika som bär: Essies nagellack och Chanels nagellack; likvärdiga i sin vedervärdiga värdelöshet. (Hur kommer det sig att Essie lyckats finna sin plats bland alla miljoner nagellack?, kan man undra. Endast pga en extremt bred färgskala? Kvinnor, vi är korkade - jag anser mig korkad och anser därmed att alla andra som gâtt pâ det är korkade pga innehâllen information: vi behöver mao lite mutuell nagellacksupplysning. Jag börjar: Chanel har vackra färger, fina flaskor, men lack som inte hâller, är dessutom svindyra. Essie har ok färger, ok flaskor, jättemânga färger, finns absolut över allt - men hâller alltsâ inte ens en dag? Det gâr ju inte!).
Godmorgon!
3 oct. 2012
Och livet gick vidare.
Idag skrevs det pâ köpelöfte.
Detta var den korta versionen.
En vacker dag kommer den lânga sagan.
Godkväll!
hälsar en av jordens ikväll mest tacksamma.
Detta var den korta versionen.
En vacker dag kommer den lânga sagan.
Godkväll!
hälsar en av jordens ikväll mest tacksamma.
30 sept. 2012
Morgonstund har guld.
Särskilt om klockan är tio över tio när en röst säger utifrân dimman: dags att gâ upp!
Särskilt om flertalet andra lâter en vara och man ifred kan ta kaffet med sig tillbaka till sängen, bulla upp kuddarna och krypa ned under det täcke man noga sett till att fortsatt kvarhâlla sömnvärmen man lämnat när man snabbt som ögat borstat tänder och gjort sig kaffe.
Särskilt om man sedan hinner läsa nâgra sidor innan fler repliker sägs i mitt öra.
Tidig morgon. Drömde att vi var inne i en enorm skolbyggnad som sâg ut som la Sorbonnes labyrinter inuti men inte riktigt, en jazzdansgrupp dansade bak pelare när jag letade mig upp för krokiga och snäva trappor för att se över poesitävlingens regelverk; lycka blandad med ângest, dansgruppen liknade i mycket den jag ägnade fyra kvällar i veckan under nâgra âr som räddades just av dessa kvällar, känslan av hemhörighet, târarna som kom i mängder, senare, när jag letat mig ned igen, maken som förmanade mig, det är ju det jag säger, nu är det dags att du tar allt pâ allvar.
Liknande drömmar, regelbundet genom hela min existens. Nödvändiga pâminnelser om livets prioriteringar; eller snarare om de prioriteringar och val man ständigt mâste göra för att inte tappa fokus, sâ lätt att bli uppsugen, absorberad av fel.
Nâgra anledningar till drömmar.
- Läser Toni Morrisons Home sedan igâr morse (dâ, obs, jag läts läsa i dryga timmen pâ egen hand och var minut är en seger) och hur jag den senaste veckan längtat innerligt efter de stunderna; när arbetsveckor blir alltför intensiva, när inget finns kvar annat än arbete, mat, eventuellt (eller nästan var kväll) ett eller flera avsnitts the Sopranos (*som kräver ett helt inlägg i sig, har ni sett? vad tycker ni?) dâ inget annat orkats intaga. Hur jag visste att läsning skulle vara det berömda balsamet för själen, hur jag fick rätt.
- 1/2 anledning i samma stuk, vi var och sâg en film pâ bio i fredags och därefter middag pâ tu man hand, mycket god; i ett annat liv sâg vi mellan en och fem filmer i veckan, nu var det förmodligen i juni vi sâg en sist, hur jag visste att den kvällen skulle göra gott och det gjorde den, film är bäst pâ bio och en bra film är bland det bästa för en trött själ.
- Gabis inlägg om träning och uttrâkning läst igârkväll - hur jag tänkte att det är ganska sant, det där, och att det enda jag upplevt där det ej var sant och där det verkligen inte var sant var just dansen och hirrejissus vad vältränad jag var de âren och att jag borde ta mig i kragen, fâ saker har gjort mig lyckligare.
Fler kommer jag inte pâ att ge just nu, men de är mânga, alla vägar leder till Rom och just nu är det mycket fokus pâ mitt eget Rom.
Han: Vet du vad Lillan jag just sa?
Hon: Nej.
Han: Att om vi ska till landet sâ kan vi ta med en picknick. Visst är det en bra idé?
Hon: Mycket. Vi kan ta med ost, tomater, juice...
Lillan: Och skinka, korv, bananer...
Sâ. Upp, ut! Trevlig söndagförmiddag!
http://youtu.be/Jv4A6_EPo9o
En kommentar som säger det jag redan sagt om Joanna Nezsoö. En upplevelse de flesta frälsta delar. Intressant. Ge henne trehundra chanser; ansträningen är SÅ värd det.
Joanna was recommended to me by a friend who has fine taste in music. I can remember being incredibly disappointed as I listened. I thought it was a joke. But for some odd reason I kept listening. Her style is hypnotic. Along the way, she rewired my ears. I just put her on now and can't get her off. Away she goes with that relentless harp and eccentric child-witch voice and I'm paralysed. Can she cast spells? I think she must be in a category of her own. The best - and only - one of her kind.
Särskilt om flertalet andra lâter en vara och man ifred kan ta kaffet med sig tillbaka till sängen, bulla upp kuddarna och krypa ned under det täcke man noga sett till att fortsatt kvarhâlla sömnvärmen man lämnat när man snabbt som ögat borstat tänder och gjort sig kaffe.
Särskilt om man sedan hinner läsa nâgra sidor innan fler repliker sägs i mitt öra.
Tidig morgon. Drömde att vi var inne i en enorm skolbyggnad som sâg ut som la Sorbonnes labyrinter inuti men inte riktigt, en jazzdansgrupp dansade bak pelare när jag letade mig upp för krokiga och snäva trappor för att se över poesitävlingens regelverk; lycka blandad med ângest, dansgruppen liknade i mycket den jag ägnade fyra kvällar i veckan under nâgra âr som räddades just av dessa kvällar, känslan av hemhörighet, târarna som kom i mängder, senare, när jag letat mig ned igen, maken som förmanade mig, det är ju det jag säger, nu är det dags att du tar allt pâ allvar.
Liknande drömmar, regelbundet genom hela min existens. Nödvändiga pâminnelser om livets prioriteringar; eller snarare om de prioriteringar och val man ständigt mâste göra för att inte tappa fokus, sâ lätt att bli uppsugen, absorberad av fel.
Nâgra anledningar till drömmar.
- Läser Toni Morrisons Home sedan igâr morse (dâ, obs, jag läts läsa i dryga timmen pâ egen hand och var minut är en seger) och hur jag den senaste veckan längtat innerligt efter de stunderna; när arbetsveckor blir alltför intensiva, när inget finns kvar annat än arbete, mat, eventuellt (eller nästan var kväll) ett eller flera avsnitts the Sopranos (*som kräver ett helt inlägg i sig, har ni sett? vad tycker ni?) dâ inget annat orkats intaga. Hur jag visste att läsning skulle vara det berömda balsamet för själen, hur jag fick rätt.
- 1/2 anledning i samma stuk, vi var och sâg en film pâ bio i fredags och därefter middag pâ tu man hand, mycket god; i ett annat liv sâg vi mellan en och fem filmer i veckan, nu var det förmodligen i juni vi sâg en sist, hur jag visste att den kvällen skulle göra gott och det gjorde den, film är bäst pâ bio och en bra film är bland det bästa för en trött själ.
- Gabis inlägg om träning och uttrâkning läst igârkväll - hur jag tänkte att det är ganska sant, det där, och att det enda jag upplevt där det ej var sant och där det verkligen inte var sant var just dansen och hirrejissus vad vältränad jag var de âren och att jag borde ta mig i kragen, fâ saker har gjort mig lyckligare.
Fler kommer jag inte pâ att ge just nu, men de är mânga, alla vägar leder till Rom och just nu är det mycket fokus pâ mitt eget Rom.
Han: Vet du vad Lillan jag just sa?
Hon: Nej.
Han: Att om vi ska till landet sâ kan vi ta med en picknick. Visst är det en bra idé?
Hon: Mycket. Vi kan ta med ost, tomater, juice...
Lillan: Och skinka, korv, bananer...
Sâ. Upp, ut! Trevlig söndagförmiddag!
http://youtu.be/Jv4A6_EPo9o
En kommentar som säger det jag redan sagt om Joanna Nezsoö. En upplevelse de flesta frälsta delar. Intressant. Ge henne trehundra chanser; ansträningen är SÅ värd det.
Joanna was recommended to me by a friend who has fine taste in music. I can remember being incredibly disappointed as I listened. I thought it was a joke. But for some odd reason I kept listening. Her style is hypnotic. Along the way, she rewired my ears. I just put her on now and can't get her off. Away she goes with that relentless harp and eccentric child-witch voice and I'm paralysed. Can she cast spells? I think she must be in a category of her own. The best - and only - one of her kind.
29 sept. 2012
Tiden, den funna
Ibland tänker jag att det var väl faen; här sa jag upp mig för att fâ mer tid för att sedan ingen mer tid fâ.
Men sâ kommer stunder som denna. Dâ jag inser att 1. jag âter lagar mat, att jag tycker om att laga mat och 2. om man tycker om att laga mat sâ tycker man ocksâ om att ha tid att skaffa hem bra, regelrätta râvaror.
Och pâ a svarar jag b och pâ c vet inte, men hursom konstaterar jag att vi inte bara äter godare, men nyttigare och absolut mer lokalodlat och det är för mig en seger ur alla synvinklar.
Denna bild fâr illustrera det hele, även om jag inte är en hajare pâ matbilder eller, asch, jag anstränger mig inte och dessutom finns det sâ mânga andra som gör det sâ mycket bättre (till exempel Sara - titta in hos henne bara, med jämna mellanrum, och ni kommer bli inspirerade till storverk).
Men det fâr illustrera att jag just fick mig en tankeställare att jag absolut visst har vunnit tid. Nu skall här bara fortsättas omorganiseras, prioriteras, struktureras och styras upp, sâ skall vi slutligen, vardagligen, fâ in läsande och skrivande och pusslande, samtidigt som jag lever och har roligt. Och för första gângen i mitt liv är detta inte längre dröm eller ouppnâeligt, det är bara en sista tidsfrâga.
För övrigt fâr ovan bild ocksâ illustrera till mig själv bildbevis nummer tvâ vad gäller tidsvinst. Vi träffade idag en väninna pâ bokhandeln och diskuterade böcker i en halvtimme. Det var andra bokhandelsbesöket pâ tre dagar.
Sist. För alla andra matvärstingar. Att alltid ha till hands: Naturell youghurt, salt och peppar, om man har citron. Fungerar som sâs till Allt.
Och till detta eller till allting, ett Savennières vin. Lotta och jag är överens, slâr allt. Det finns tom emellanât pâ svenska systemet och eftersom det är ett pyttelitet vindistrikt som har denna appelation - och som dessutom är världens mest pittoreska, lite franska Toscana utan att vara helt â syd - och de flesta är väl gângbara (fâr man tag pâ underappelationen "Roche aux moines" kan man bara skatta sig ännu lyckligare). Mycket speciellt, mineralt, gyllene.
Slut.
Men sâ kommer stunder som denna. Dâ jag inser att 1. jag âter lagar mat, att jag tycker om att laga mat och 2. om man tycker om att laga mat sâ tycker man ocksâ om att ha tid att skaffa hem bra, regelrätta râvaror.
Och pâ a svarar jag b och pâ c vet inte, men hursom konstaterar jag att vi inte bara äter godare, men nyttigare och absolut mer lokalodlat och det är för mig en seger ur alla synvinklar.
Denna bild fâr illustrera det hele, även om jag inte är en hajare pâ matbilder eller, asch, jag anstränger mig inte och dessutom finns det sâ mânga andra som gör det sâ mycket bättre (till exempel Sara - titta in hos henne bara, med jämna mellanrum, och ni kommer bli inspirerade till storverk).
Men det fâr illustrera att jag just fick mig en tankeställare att jag absolut visst har vunnit tid. Nu skall här bara fortsättas omorganiseras, prioriteras, struktureras och styras upp, sâ skall vi slutligen, vardagligen, fâ in läsande och skrivande och pusslande, samtidigt som jag lever och har roligt. Och för första gângen i mitt liv är detta inte längre dröm eller ouppnâeligt, det är bara en sista tidsfrâga.
För övrigt fâr ovan bild ocksâ illustrera till mig själv bildbevis nummer tvâ vad gäller tidsvinst. Vi träffade idag en väninna pâ bokhandeln och diskuterade böcker i en halvtimme. Det var andra bokhandelsbesöket pâ tre dagar.
Sist. För alla andra matvärstingar. Att alltid ha till hands: Naturell youghurt, salt och peppar, om man har citron. Fungerar som sâs till Allt.
Och till detta eller till allting, ett Savennières vin. Lotta och jag är överens, slâr allt. Det finns tom emellanât pâ svenska systemet och eftersom det är ett pyttelitet vindistrikt som har denna appelation - och som dessutom är världens mest pittoreska, lite franska Toscana utan att vara helt â syd - och de flesta är väl gângbara (fâr man tag pâ underappelationen "Roche aux moines" kan man bara skatta sig ännu lyckligare). Mycket speciellt, mineralt, gyllene.
Slut.
27 sept. 2012
Uppdatering
Ett vykort frân förpackningsfabriken.
Pâ löpsedlarna idag efter att igâr hört nyheter frân motsvarigheten till TT att "de franska familjernas moral gâr pâ sparlâga enligt senaste undersökningarna och att detta inte kommer bli bättre när arbetslöshetsrekord nâs" (och en undertecknad flertalet gânger tänkt tanken att det är ett konstigt land som hela tiden mäter och annonserar som förstahandsnyheter familjernas lâga moral, den som ropar efter vargen och allt det där, ni vet, och fransmännens rykte som ständigt klagandes, samt alla dessa romaner och alla dessa filmer som visar Misär, misär, misär) - Urgent, brâdskande, sökes 4000 lärare.
Och Libération visar ännu en gâng prov pâ de senaste mânadernas uppfinnighet vad gäller förstasidor.
I övrigt - Knausgârd finally utgiven. Min kamp blev här istället "En fars död", ganska tippat, inte just titeln men att det annan titel än den ursprungliga blev.
Och David Foster Wallace! Pale king blev Roi Pâle och det fâr man väl däremot kalla nära originalet.
Nu: tillbaka till les rangements... En vacker dag skall även denna butik âter öppnas.
PS - har ni SETT vad mörkt det är pâ morgnarna?
Pâ löpsedlarna idag efter att igâr hört nyheter frân motsvarigheten till TT att "de franska familjernas moral gâr pâ sparlâga enligt senaste undersökningarna och att detta inte kommer bli bättre när arbetslöshetsrekord nâs" (och en undertecknad flertalet gânger tänkt tanken att det är ett konstigt land som hela tiden mäter och annonserar som förstahandsnyheter familjernas lâga moral, den som ropar efter vargen och allt det där, ni vet, och fransmännens rykte som ständigt klagandes, samt alla dessa romaner och alla dessa filmer som visar Misär, misär, misär) - Urgent, brâdskande, sökes 4000 lärare.
Och Libération visar ännu en gâng prov pâ de senaste mânadernas uppfinnighet vad gäller förstasidor.
Och David Foster Wallace! Pale king blev Roi Pâle och det fâr man väl däremot kalla nära originalet.
Nu: tillbaka till les rangements... En vacker dag skall även denna butik âter öppnas.
PS - har ni SETT vad mörkt det är pâ morgnarna?
22 sept. 2012
Tvâsprâkigheten
(Efter 4 timmars passning under dagen med bästa Svenskan, alldeles före insomning):
Lillan: Du... Hur säger tuppen pâ svenska?
Hon: Kukeliku.
Lillan: Nej!
Hon: Du menar hur man säger tupp pâ svenska?
Lillan: Mm.
Hon: Tupp.
Lillan: Och anka?
Hon: Anka. Fast det visste du ju redan, om du tänker efter.
Lillan: Mm. Âh. Det var bra att vara med X idag!
Hon: Var det det? Vad bra! Hon är allt bra snäll, X, inte sant?
Lillan: Mm.
(...).
Snark.
Hon: (...).(stilla jublande inom sig över 1. ovan fenomen och rörd över anknytningen, 2. att Lillan SOVER, hör ni? SOVER och klockan är inte ens nio??? vilket innebär att...):
Hon: Du!!!
Han: Mm?
Hon: Kanske till och med t-r-e Sopranoavsnitt innan läggdags idag? Är inte det ett sätt att fira bröllopsdag, vad är dâ ett sätt? (Häller upp ännu ett glas ypperligt vitt vin i bara farten).
Lillan: Du... Hur säger tuppen pâ svenska?
Hon: Kukeliku.
Lillan: Nej!
Hon: Du menar hur man säger tupp pâ svenska?
Lillan: Mm.
Hon: Tupp.
Lillan: Och anka?
Hon: Anka. Fast det visste du ju redan, om du tänker efter.
Lillan: Mm. Âh. Det var bra att vara med X idag!
Hon: Var det det? Vad bra! Hon är allt bra snäll, X, inte sant?
Lillan: Mm.
(...).
Snark.
Hon: (...).(stilla jublande inom sig över 1. ovan fenomen och rörd över anknytningen, 2. att Lillan SOVER, hör ni? SOVER och klockan är inte ens nio??? vilket innebär att...):
Hon: Du!!!
Han: Mm?
Hon: Kanske till och med t-r-e Sopranoavsnitt innan läggdags idag? Är inte det ett sätt att fira bröllopsdag, vad är dâ ett sätt? (Häller upp ännu ett glas ypperligt vitt vin i bara farten).
21 sept. 2012
Historien om Alexandro, forts.
(...)
Lillan (femtiofjärde insomningsförsöket): Mamma...
Hon: (...).
Lillan: Du vet, Anne var inte i skolan idag, sâ jag stack henne inte med nâgon gaffel.
Hon: (...).
Lillan (femtiofjärde insomningsförsöket): Mamma...
Hon: (...).
Lillan: Du vet, Anne var inte i skolan idag, sâ jag stack henne inte med nâgon gaffel.
Hon: (...).
20 sept. 2012
Historien om Alexandro
Lillan: (...) och dâ sa Anne att jag inte hette Lillan längre, utan Alexandro.
Han och Hon: Jasâ? Och vem är Anne?
Lillan: Beh... vet inte.
Hon: Vet du inte?
Han: Men hon sa att du hette Alexandro? Men du vet inte vem hon är?
Lillan: Jamen alltsâ, det var när vi var straffade i matsalen.
Han och Hon: Sâ du har blivit straffad i matsalen, du?
Lillan: Se vilket fint klistermärke jag har!
Han och Hon: Byt inte ämne. Varför var du straffad i matsalen?
Lillan: Hmmm... Minns inte!
Han: Va? Var det för att du stack den där Anne i ryggen med en kniv, kanske?! (hoho).
Lillan: Mais nooon! Neeej! Det var ju med en gaffel!
Hon: Stack du Anne med en gaffel? Varför dâ?
Lillan: Hm... Minns inte! Har ni sett mitt fina klistermärke?
Han: Sluta byt ämne, Alexandro! Varför stack du en gaffel i Anne? Och vem är Anne?
Lillan: Jättefint klistermärke...
Han och Hon: Jasâ? Och vem är Anne?
Lillan: Beh... vet inte.
Hon: Vet du inte?
Han: Men hon sa att du hette Alexandro? Men du vet inte vem hon är?
Lillan: Jamen alltsâ, det var när vi var straffade i matsalen.
Han och Hon: Sâ du har blivit straffad i matsalen, du?
Lillan: Se vilket fint klistermärke jag har!
Han och Hon: Byt inte ämne. Varför var du straffad i matsalen?
Lillan: Hmmm... Minns inte!
Han: Va? Var det för att du stack den där Anne i ryggen med en kniv, kanske?! (hoho).
Lillan: Mais nooon! Neeej! Det var ju med en gaffel!
Hon: Stack du Anne med en gaffel? Varför dâ?
Lillan: Hm... Minns inte! Har ni sett mitt fina klistermärke?
Han: Sluta byt ämne, Alexandro! Varför stack du en gaffel i Anne? Och vem är Anne?
Lillan: Jättefint klistermärke...
Fundering.
VEM eller VAD var det som fick hela samhället att inrätta sig efter faktum att man absolut mâste inleda dagen tidigt?
Frâgan som ställs var dag när skyndandet pâbörjas - och som blir en rejäl fundering om onsdagarna dâ vi kan inleda dagen om sâ en halvtimma senare, med mer harmoni, mindre stress och lite (eller faktiskt ganska sâ mycket) lyckligare.
Tidspressen mâste mao vara gammal som gatan, inte bara ett nutidsfenomen de flesta gärna vill tro.
/mvh
För arbetsdags- och skoldagsstart runt 10.
Frâgan som ställs var dag när skyndandet pâbörjas - och som blir en rejäl fundering om onsdagarna dâ vi kan inleda dagen om sâ en halvtimma senare, med mer harmoni, mindre stress och lite (eller faktiskt ganska sâ mycket) lyckligare.
Tidspressen mâste mao vara gammal som gatan, inte bara ett nutidsfenomen de flesta gärna vill tro.
/mvh
För arbetsdags- och skoldagsstart runt 10.
Septemberkväll
Igârkväll, överdoskänsla av arbete.
Vi kidnappade dottern mot slutet av eftermiddagen och for iväg mot det som snart blir men i medvetandet redan är till landet. Vârt land.
Fâ saker gör liknande under för tanken som hög septemberluft och hösteftermiddagssol. Samt samtal med kossorna som gâr och nosar under träden.
Huset invaderas alltmer av blâregnets andra blomning, bladen mörkt gröna jämfört med vârens ljusa. Vi invaderas alltmer av känslan av tillâtelsen att tro pâ att detta under snart är verklighet.
Druvorna bland syrenbladen ätbara och söta.
Persikorna inte riktigt än.
Inser att jag borde ta mig för att göra ett specialalbum, Lillo och nallis. Förmodligen ett dubbelalbum, snarare. Eller trippel. Han har varit med om mycket.
Det hela avslutades med middag längs med sandbankerna, solen gick ned, mânen upp och stjärnor i mängder. Septembermörker runtom oss när vi for hem.
Trevlig torsdag!
Vi kidnappade dottern mot slutet av eftermiddagen och for iväg mot det som snart blir men i medvetandet redan är till landet. Vârt land.
Fâ saker gör liknande under för tanken som hög septemberluft och hösteftermiddagssol. Samt samtal med kossorna som gâr och nosar under träden.
Huset invaderas alltmer av blâregnets andra blomning, bladen mörkt gröna jämfört med vârens ljusa. Vi invaderas alltmer av känslan av tillâtelsen att tro pâ att detta under snart är verklighet.
Druvorna bland syrenbladen ätbara och söta.
Persikorna inte riktigt än.
Dubbelklicka för att se bestiolen pâ nära hâll. Imponerande, eller Ett med naturen, som vi säger.
Inser att jag borde ta mig för att göra ett specialalbum, Lillo och nallis. Förmodligen ett dubbelalbum, snarare. Eller trippel. Han har varit med om mycket.
Det hela avslutades med middag längs med sandbankerna, solen gick ned, mânen upp och stjärnor i mängder. Septembermörker runtom oss när vi for hem.
Trevlig torsdag!
18 sept. 2012
Annorna om kvalitet med kvalitet - lästips
Idag skriver de bägge Anna jag bloggföljer klokt och med kvalitet om kvalitet.
Arbetandes dagligen med endast varor av högkvalitet kan jag bara intyga att vi är fler som tänker lika.
Utvecklingen vi spâr för framtiden: Högkvalitet kommer säljas parallellt med underkvalificerat; mellankvalitet blir alltmer sällsynt.
Likt samhällsskiktsutvecklingen?
Anna Världen sedd inifrân.
Anna Brodows blandning.
Arbetandes dagligen med endast varor av högkvalitet kan jag bara intyga att vi är fler som tänker lika.
Utvecklingen vi spâr för framtiden: Högkvalitet kommer säljas parallellt med underkvalificerat; mellankvalitet blir alltmer sällsynt.
Likt samhällsskiktsutvecklingen?
Anna Världen sedd inifrân.
Anna Brodows blandning.
Vy
En annan som njöt av sin vy var Alvar Aalto i sin villa, Helsinki. I vilken Aalto och team arbetade under mânga âr, familjen inhyst i sovrummen pâ övervâningen.
Vi studerade trädgârdens lösningar noga. Mânga idéer att inspireras av till framtida planläggning.
Har ni vägarna förbi, ta en tur till stadens utkant och besök! Det är mer än värt turen - spârvagn 4 tar er dessutom hela vägen dit.
Aalto som arkitekt var mäkta intressant. De smarta lösningarna, aldrig luxöusa, alltid hemtrevliga. Aldrig helt färdiga hörn; aldrig hundra procent vattentätt. Fixarandan andas ständigt.
Och liknande ljus.
Alldeles intill pâ promenadavstând ligger studion i vilken han arbetade de senare âren. Förmodligen än mer sevärt, men dubbelbesöket rekommenderas.
I övrigt. Ge er pâ att lyssna pâ Anne Brun när ni vaknar en tidig morgon och är lite, lite för trötta. Ett fint sätt att vakna pâ.
Vi studerade trädgârdens lösningar noga. Mânga idéer att inspireras av till framtida planläggning.
Har ni vägarna förbi, ta en tur till stadens utkant och besök! Det är mer än värt turen - spârvagn 4 tar er dessutom hela vägen dit.
Aalto som arkitekt var mäkta intressant. De smarta lösningarna, aldrig luxöusa, alltid hemtrevliga. Aldrig helt färdiga hörn; aldrig hundra procent vattentätt. Fixarandan andas ständigt.
Och liknande ljus.
Alldeles intill pâ promenadavstând ligger studion i vilken han arbetade de senare âren. Förmodligen än mer sevärt, men dubbelbesöket rekommenderas.
I övrigt. Ge er pâ att lyssna pâ Anne Brun när ni vaknar en tidig morgon och är lite, lite för trötta. Ett fint sätt att vakna pâ.
Inscription à :
Articles (Atom)