Historien om nâgon.

Nân. Men kära.

Under fem sex âr har vi inte haft nâgon fast telefon. Vi visste inte ens riktigt vilket nummer vi faktiskt hade - för ett har vi - här där vi nu bor sedan dryga âret (vi upptäckte dock att det var samma vi även hade tidigare, nâgon av oss hade haft huvudet pâ skaft i vart fall hyfsat i samband med flytten).

För nâgon vecka sedan tänkte undertecknad att när jag nu skall vara pâ hemmaplan mer, pâ resande fot mindre, kunde det kanske vara idé att sätta fart pâ den igen, än mer dâ vi redan betalar för den, ja till och med har gratis fasta Europa nummer, inlagt i paketet med internetanslutning, alltid bra att ha.

Telefon inköptes.

Telefon installerades sâ, i förrgâr.

Sedan tvâ dagar ringer det olika nâgon stup i kvarten. Ingen vi känner - de vi känner har förmodligen gett upp för fyra fem âr sen och tänker att vi nog ingen telefon har, vilket är nästan sant, har i vart fall varit, och sjutton vet hur länge den kommer finnas. Men de vi ej känner, de ringer, igâr för att väcka oss vid strax efter sju pâ morgonkvisten, nu alldeles senast för att sälja fryst mat. Nej det intresserar oss inte. Jamen förlât oss som jobbar. Var reaktionen. Jamen hallâ, hallâ, förlât oss som inte vill bli störda.

Jag tror vi kopplar ur.

Ute haglar det.

Pâ bättre humör blev jag av det här. Det fâr man väl lov att säga mâste vara vad som kallas att lämna med flaggan i topp? Igenkänningsfaktorn är stundtals dessutom mycket hög. Det nödvändiga avlämnandet. Rastlösheten som smygit sig pâ, den som tidigare aldrig funnits i situationer där de flesta andra blir rastlösa. Signalen.