Dagens mest darriga gärning. Eller Somliga gâr med trasiga skor.

Ensam stâr jag i butiken, detta vârt andra hem, och viker tyg.
In kommer en man som frâgar om det är nyöppnat, nej, och om han kan ta sig en tur.
Ja, säger jag, och följer hans steg uppför trappan. Noterar de barfota hälarna i de nedgângna skorna.
Det händer givetvis. Att man gâr barfota i nykommet vârväder.
En leverans anländer, själv har jag tankarna kvar i texterna frân i förmiddags, och jag utbyter nâgra ord med den mycket trevlige transportansvarige.

Efter ett tag tänker jag att mannen nu varit däruppe länge, ensam. Gâr upp, tänker under sekunderna det tar mig att lägga trappstegen nedan mig att jag kanske borde ha ropat tillbaka den transportansvarige, men ocksâ att äsch.

Han stâr och tittar i byrâlâdan i vilken vi har de exemplar av herrkläder vi har dubbelt av. I den trasiga plastkassen han hâller hârt intill sig letar sig bâde en byxa och en tröja upp.

Fâr jag se vad du har här? Säger jag, bestämt, och tar kassen. Och fâr upp bâde det ena och det fjärde. Insidan min darrar, utsidan inte alls och han tittar pâ mig, han blir allt mindre, han liksom krymper. Rocken är slitnare än vad jag sett till att börja med, hans hâr stripigare. Jag hinner tänka att han kanske tar fram en kniv medan jag tar upp plaggen, de är mânga, men tänker igen att äsch. Sâ, säger jag istället, nu gâr vi ned igen. Nâgot i hans blick generar mig, i hans uppenbara mindervärde inför mig; skall hon ringa auktoriteter nu, tänker jag att han tänker, i det att han blir än mindre och jag nästan förnärmad â hans vägnar, och det kanske jag borde, ringt, om nu inte han varit han och jag varit jag.

Vänta. Vi gör sâ här, tillägger jag, för att ta oss ur den här för oss bägge knepiga situationen. Vi gör ett byte. Jag tar detta - och nickar mot högen där plaggen samlats - och du tar den här. En reabyxa, visst mâste väl den här vara i din storlek? Här.

Nej, madame.
Jo, monsieur.
Nej, jag har inget kreditkort med mig idag.
Behövs inte, jag ger dig den.
Kan inte.
Kan visst.
Nej, kan inte ta emot den. Jag ber sâ hemskt mycket om ursäkt, jag skulle aldrig gjort sâ här. Jag är sâ ledsen.
Sâ. Nu gâr vi ned.
Är den i min storlek dâ, tror ni?
Ja, det tror jag, är till och med övertygad.

Han lämnar butiken med nedslaget huvud och själv darrar jag fortsatt lite och känner mig obekväm i det att jag sätter mig ned och skriver det här.