Glad att veta att jag inte är ensam, finner jag mig sedan nâgra dagar ivrigt klickandes pâ smâ hus i lantliga miljöer inte alltför lângt bort och som vi absolut inte ska bo i - efter att efter âr sedan ett âr ha kunnat lägga undan behovet av att passivt leta andra ställen att bo i/pâ -, men som ju kunde vara trevliga att âka till pâ, säg, söndagar, den enda lediga dagen...
Gräsklippare som ingen av oss är letar ögat efter trädgârd för det vill man ju ha men helst utan behov av att klippa gräs. Blommor, samma grej, oumbärliga men utan alltför mycket rabattgrejande, säg inget. Helst. Ingen insyn, inget ruckel, inte dyrt, nej verkligen inte dyrt, men med charm, gärna potentiell att ändâ kunna greja vidare om lusten faller pâ. Inte lângt bort, men helst inte helt nära.
(*)
När vi for dit sa jag - som varandes den enda att ha sett foton - jag lovar inte att de ej är fejkade, läs väldigt perspektivstillfixade. Och det är ju mycket möjligt att den bullrigaste gatan ligger precis invid men inte synts pâ de utvalda vyerna.
(*)
Plötsligt händer det. Allt ovan verkar infrias. Nu sitter vi här och slipar e-mail. Spänningen är givetvis olidlig.
(Sâg du gullvivorna?! Sâg du blâsipporna? och den lilla bäcken längst ned?).
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire