Söndag.

Och vi tänder ett inombords ljus för en dam som igâr slocknade, nyss blivna nittioett.
Och vi tänker pâ henne som nu är enda systern kvar i den ursprungliga skaran pâ tolv och som i mina öron bara väntar pâ att göra henne följe.
Och pâ honom som tagit hand om systrarna under ett helt liv och som igâr smög upp till sjukstugan  och hann sjunga tvâ val "ur psalmboken jag fick av tant Anna 1963 när hon dog och som jag aldrig tagit i min hand sedan dess; nu tyckte jag det var dags"- och som nu endast har den sörjande makan kvar att bära, och tur är väl det innan han ramlar ihop av tyngden själv.

Livet är märkligt när det kommer till kritan. Eller som han sa: Man lider när man kommer till världen, och  det skall fan trot att man gör när man lämnar den med.

Bred dina vida vingar, sjöng han, "och sjuksöstrera grät ikapp".

(Liknande dagar undrar jag hur man inte kan vara ateist).