Idag - imorgon - Pascal.

Pâskafton. "Är det idag det är pâskafton?" "Tror det". "Igâr var det ju i alla fall lângfredag. Sâ idag, ja? antagande. Imorgon pâskdag - Pâskmândag, lundi de Pâques, typ annandag pâsk". Ja, ni hör ju.

Idag - trädgârdsrensning. Snart är vi där - dvs klara, i vart fall nästan. Imorgon sista elden, och det passar ju bra - pâskeld.
Idag - svampomelett vid hemkomst och ett glas rött, det fâr man väl kalla pâskmiddag? (efterrätt: jordgubbar! närodlade!).
Samt - pâskägg. För di stora. Pâskhare för den lilla. Bägge i choklad och med massa choklad i. Choklad pâ choklad säger vissa är för mycket. Hâller inte med dessa.

Inga pâskkärringar. Det blir inte lika roligt om man är den enda som klär ut sig - och har en susning om varför man klär ut sig. Därför delar jag inte än med mig av denna tradition till en Liten - tids nog fâr hon uppleva det pâ plats.

Imorgon, alltsâ, eldning. Som vi denna fyrtiotredje dag av eldning alltsâ kommer kalla pâskeld.
Samtidigt som vi kommer gillra upp för en rejäl pâskäggsletningsjakt. Skattjakt, heter det, säger Lillan. Likt hon bestämt säger: ou-rra, mamma. Inte h-ourra. Visst. Skattjakt ok. Det kommer ligga smâ glimrande guldägg och folieklädda chokladnyckelpigor bland de trimmade äppelträden, päronträden, de som snart stâr i blom, samt under rosmarinsbusken (som redan gör det. Âh, särdeles finna ljusblâ blommor). Obs, obs, obs. Vi har en trädgârd i vilken vi kan gömma ägg. Gudagâva. Den hemliga trädgârden, precis sâ är det (för den som likt jag själv läste den, Den hemliga trädgârden, med spänningskrupp i magen, yngre, finnes djup förstâelse för vad som menas med det. Övriga fâr ha överseende). Murgröna, gamla stenar, diverse blommor som dyker upp lite här och var. Ett enormt kastanjeträd i det som innan var betesmark för kor; som nu är tänkt bli blomsterängar och kanske till och med parkaktig park. Sâ smâningom. Det tar lite tid för träd att växa.

Det tar lite tid för träd att växa. Som en variant av det gör ont för knoppar att brista. När knoppar brister, jag vet. Men det blir inte lika roligt sâ. Har dessutom lär mig att man har rätt till att tolka litteratur i hög grad. Men har ni sett sâ vârfint det blivit här pâ bloggen? Apropâ knoppbristning.

Idag gick vi där, i gummistövlar, pâ tu man hand, med skottkärra om och om igen fylld med diverse vegatala samlingar. Och tänkte pâ Blaise Pascal. Ni vet väl, det är han som uppfann skottkärran. "Som en fransk Leonardo da Vinci", sa mannen vid min sida. Jomenvisst, sa jag.


                                                                        *

Under det att en annan Pascal hjälper oss med att mâla i köket och det som skall bli vârt sovrum.
Ocksâ känd som Monsieur Pascal. Det var monsieur Pascal som redan sâg till att väggarna som nu omger oss blev vita.

                                                                        *

Le silence éternel de ces espaces infinis m'effraie. Sa han ju ocksâ. De oändliga rymdernas eviga tystnad skrämmer mig. Skulle man kunna översätta det hela med. Och det fâr man ju hâlla med om. En av de mest kända franska meningarna nâgonsin. Om inte sâ för dess rytmik. La chute. Slutbomben. M'effraie. Le silence éternel de ces espaces infinis... m'effraie ! Utropstecknet vore inte för mycket.

(och visst har jag redan tidigare nämnt, apropâ associationsslingor mellan citat, den ypperliga franska romantiteln som i vart fall slumpmässigt, kanske medvetet, inspireras av densamma - Les hommes en général me plaisent beaucoup. Män, i allmänhet, intresserar mig mycket". Även om intresserar inte är helt rätt verb, dock ett av de fâ som fungerar i liknande form Jag tycker mycket om män i allmänhet fungerar EJ lika bra. Samt att "i allmänhet" dâ ej blir lika dubbeltydigt. Nâ).

Pascal. Pâ pâsk. Det är ju mycket passande.

Allt gott till er som tittar in här. En riktigt fin pâskafton önskar jag er!

Plötslig insikt!

Plötsligt slog det mig! (för tvâ dagar sedan). Med tanke pâ nedan golvfrâga.
Att vi haft ungefär den diskussionen, men inte riktigt, här förut. Dâ apropâ golv i allmänhet.
Och mitt i alla funderingar om:
1. Kalla golv dâ de är lagda direkt pâ jord i ett stenhus
2. Där mâlade trägolv inte är ett verkligt alternativ, nâgot som nedan kommentatorer bekräftat
3. Där upprepningen av de vitoljade ekparketter vi har här i lägenheten inte känns sâ - rolig?

sâ slog det mig alltsâ; den redan havda (!) diskussionen.
Och annannans kloka fundering redan dâ: Kork!

grundefterforskningarna var gjorda redan dâ det begav sig för golvet här - de kunde med andra ord âterupptas för där.

Och nu har vi hittat! En slags grönlackad korkmatta. Jojemen. Det kommer bli det allra, allra finaste.
Och dessutom mycket fotvärmande.

Sâ jag kan inte mer än tack och bocka. Dessutom, min kära, handlar det om - portugisisk kork.
Fortsättning följer!

Glad pâsk!

alla glada.

Eller som vi säger här:
Hon: vet du - imorgon är det pâsk.
Lillan: Glad pâsk?!
Hon: Jajamen.
Lillan: Jippi!!

Eller som i originaluppgâvan:

Hon: Vet du att det är Pâques imorgon. Pâsk.
Lillan: Joyeuses Pâques ?!
Hon: Jajamen.
Lillan: Jippi!!

Och det är dâ man snart säger: Bonne chasse aux trésors, mamma !

Trevlig skattjakt, mao, till er alla!

Han är överallt!

Artikeln är twittrad om sâ flitigt att statistiska beräkningar menar att samtliga svenskar med twitterkonto fâtt den länkad.
Pâ ett dygn, 500 000 läsare pâ DN.

Dessutom mycket välskriven.

Jonas Hassen Khemiris artikel och dess genomslag ger oss flertalet anledningar att jubla.
- Att liknande debattfrâga fâr sâdant genomslag
- Att en ung, svensk författare ligger bakom den
- och därmed ger en mâlande bild av problematiken ocksâ till alla dem av de twitter/länknâdda som inte funderat sâ mycket över saken, konkret sett
- Att det ger oss ytterligare ett bevis pâ internets främsta framsidor och potential

Artikeln blir pâ nâgot vis än mer tragisk som vittnesmâl när man sedan tittar pâ fotot och tänker att den där Jonas Hassen Khemiri, han hade ju kunnat vara precis vilken banal fransk fransman som helst.

Dvs. Hur ser vardagen ut för alla dem med än mer blatte-utseende, som vi alla säger, lite till mans?

Mâla-golv-experter?

Hej Twitter, eller jag menar, ja ni vet.

Öppen frâga med följande som bakgrund:
- I Svedala är det mycket vanligt med mâlade furugolv.
- I Svedala tar folk i allmänhet av sig skor innanför ytterdörren och klampar ej in med grus etc som repar.

- I Frankrike är det inte vanligt med mâlade furugolv
- I Frankrike tar folk i allmänhet inte av sig skor innanför ovan nämnda ytterdör och klampar in med grus etc som repar.
- Att mâla köksgolv med entrée rätt in frân trädgârd med en massa grus och smâsten anses därmed galet av allmänheten.

Men ändâ. Om man nu ändâ skulle vilja det, frân ett expert-perspektiv kommet norrifrân (som vi hoppas pâ finns): Är det verkligen galet?
Finns knep?
Finns hâllbara(re) färger att välja?
och andra tips?

Eller är det bara att lägga ned som idé?

Nâgon?

4 tankar frân dagen

1. att lära sig läsa franska är inte samma grej som att lära sig läsa svenska.
Bevis ett:
m-a-m-m-a - mamma!
k-a-t-t - katt!
h-u-n-d - hund!

vs
m-a-m-a-n - mamâ (â = här nasalt "a")
c-h-a-t - scha
c-h-i-e-n - shjä (ä = här nasalt ä)

osv.

Man lär sig mao inte pâ samma sätt heller.
Och att man lär sig mycket utantill ligger intimt länkat till detta.
(Vem kunde lânga poesier när man var fyra, samt vilken författare som skrev dem? räck upp en hand?).

Hur skriver man chat? ka (=k), a...?
Nej, med c h.
C som i Celestine?
Nej.

C som blir sch med h (ok).
C som blir S framför e och i, men K framför a och o.
Och som med ett litet , blir S ocksâ framör a och o.

Ja ni hör. Tâl att funderas pâ.

2. Jämliket i hemmet. Läste jag ett inlägg om.
Och jag tänker. VAD är egentligen jämlikhet i hemmet? Inte är det väl i alla fall att allt fler tjejer menar att de är som en man frân femtiotalet i köket? Har jag tid, dâ är det roligt att laga mat. Min man stressas av det - och han fâr hata det. Själv stressas jag av att, inte vet jag, scanna papper.
Vad som i alla fall är det, självklart, och tecken pâ jämlikhet, nu när de flesta av oss jobbar och stâr i som dârar - OAVSETT kön - är att ingen av de bägge heltidsarbetande hinner med att exempelvis städa. Om man inte gör det istället för att ta hand om sig själv, varandra, eller barnet(-en), eller katten, eller hunden eller blommorna. Att man mao ser en logisk utveckling mot att alltfler köper tjänster - tror jag det. 

3. Utvecklingen gâr ytterst fort.
Lillan, 4, knappar pâ datorn.
Lillan: Jag ser inte bara pâ film, jag kan arbeta som de stora nu ocksâ.
Hon: Jasâ?
Lillan: Ja. Jag veet tom hur man sätter pâ fotboll!
Hon: Jasâ?
Lillan: Och vad tror du det här är? Det är mycket möjligt att man kan hitta en biograf där va, tror du inte?


4. Babel. Visst tar det sig liite?
Men jag tror författarkillen som kör "prao-roll" gör ett stort misstag genom att ta pâ sig den rollen.
Uppskattade mycket snabbreportaget över Felicitas Hoppe. Hon inger mig förtroende.
Hade jag varit romandebuterande Caroline Heiner hade jag varit oerhört besviken över samtalet (inte en enda kommentar om skrivandet - men har killarna du skriver om kommit tillbaka till dig, vad tycker dom? var han sâdär?).

Klart slut! Inom kort: Dexter.

Konstanterna

En mycket nöjd Lilla stegade idag iväg mot skola vid min sida, Lillan, alias Bambi.
Ârlig karnevaldag, alla skolbarn utklädda.

Förra âret när vi steg in i skolan möttes vi av 80% prinsessor (bland flickorna), 80% spiderman (bland pojkarna). 

Stiger in i skolan, möts av 80% prinsessor (bland flickorna), 80% pojkar nu ej längre spiderman men pirater*.

Tänkte inför inköp av utstyrsel som likt förra âret sköttes av Lillan och hennes ständiga barnflickeföljseslagare att vi fâr väl se vilken färg det blir pâ klänningen när de kommer tillbaka, dâ hon ju nu varit med om det hela en gâng - att inte tänkt pâ att man kan vara prinsessa (som ju är det absolut finaste man kan vara, right).

Förra ârets överraskning: Lejon!
Detta ârets överraskning: Bambi!

Tänkte när jag sa hej bland alla prinsessor och pirater att det nu snart kommer, pssst, jag vill ocksâ ha min prinsessklänning. Sâ icke.

*vad det nu kan komma sig? finns ngn aktuell piratfilm just nu? 
**Spiderman. Häromsistens: 
Lillan (som just nu tänker i syllaber - typ, Ah! café! det är ju precis som i fée!): Spiderman... Ah! det är ju precis som i dörr! 

...Hm? tänker ni?
Hm! tänkte jag för en sekund. Och log sedan mot sprâkmixen; självklart uttalar hon spindelmannen pâ franska. Spidörman.

Kompis till Prousts enkät, del 1.

Och när vi nu ändâ hâller pâ. Till det där Chablisvinet, lyssna upp, nordbor! Det finns nâgot ni har som latinarna inte har. Det är... nordiska räkor! Köps här, djupfrysta, skulle med största sannolikhet kallas sega djupfrysta norröver, men här är man glad om man över huvud taget, osv.

Till och med de sega djupfrysta slâr de södra färska vad gäller smak i hästlängder, och dâ menar vi hästlängder.

Har man säg 15min över och nâgra liknande i frysen, samt lite allmänt i kylskâpet som vi ju numer har lite till mans, dâ kan man slänga ihop följande:

- Stek tvâ pressade vitlöksklyftor i lite olivolja, krydda med salt och peppar
- ha i 1 burk krossade tomater
- samt örtkryddor av det man har, samt mer salt och peppar, samt nâgot att fâ det lite sött med och nâgot lite starkt med exempelvis:
- en (liten) skvätt balsamvinäger
- lite socker
- lite tomatpuré
- lite antingen Sambal oelek, eller tabasco, eller harissa

koka ihop.
tina räkor i mikron om de ej redan är det.
skala dem (!).
ha i dem när det är 1 minut kvar pâ den pasta ni under tiden kokat.

över det hele, om man har, riven eller hyvlad parmesanost eller annan ost.

Givet vis skulle vi haft ett foto här, men det har vi inte av diverse anledningar (lättja, maskintvättad telefon, ja ni vet).

Hursom: Mycket gott!

Prousts enkät, del 1*

Vore jag ett vin?

Dâ vore jag just nu:

Ett Chablis vin man finner pâ Monoprix för 9 euros. Sâ sagolikt gott att jag blir fnissig. Och tänker som alltid när jag tänker pâ vin som nektar - och, ja, det händer de gânger dâ vinet är precis sâ gott - gâr tankarna vidare till Telemaque av Fénélon, en riktig 1600-tals fransk klassiker, där Télémaque, Odysseus son, ocksâ han, likt sin far, kommer pâ villovägar och âker runt bland de grekiska öarna, var och en av dem, öarna, har en specialitet och pâ vissa av dem är folket arbetssamt, pâ andra sâ lyckliga och vinet är som nektar tack vare de gudomliga druvorna. Etc.

Chablis, Lamblin&Fils, 2011. Fantastiskt.

(och tankarna gâr vidare till nästa sekels Charles XII av Voltaire, 1700-tals sonens funderingar kring didära nordborna, som, bland annat, inte har nâgot vin och tvingas dricka sig redlösa pâ hummeldryck. Endera dagen borde man kanske ge sig pâ en grand public bok om 1500- till 1800-talens franska syn pâ Norden via klassiska böcker. Ni vet bara Jag-tänker-alltsâ-är-jag Descartes, och hans erfarenhet av att till och med gâ och DÖ pga förkylning efter besök hos den däringa Drottning Kristina som till pâ köpet abdikerade kort därefter).

Tills vidare: Chablis, jag svär endast genom Chablis, för att nyttja en alldeles bokstavlig översättning av ett ypperligt franskt ordsprâk.

*en nâgot customized sâdan.

Dagens (ironi)

Dagens bästa: Hemmet ser nästan ut som nedan (dvs städat).
Dagens sämsta:
Han: Vad är det som lâter i tvättmaskinen?
Hon: Jag vet faktiskt inte vad det är...
(...).
Han (ser henne ta ut tvätten): Vad var det som lâg med och lät?
Hon: Du vill inte veta (dvs jag vill inte tala om det).
Han: Vad var det?
Hon: Min telefon* (=ocksâ utan kamera).

Nu: 
- Med finare hem.
- Utan telefon (och kamera).

Mycket irriterande. Och detta JUST när jag tagit beslutet att lägga upp jättemânga bilder här igen.
(hohohoho).

*med tanke pâ den tveksamhet jag känt inför mig som iphone-användare kanske detta är ett ödets sätt att tala om för mig att det är dags att byta? DOCK finns ju viber = ett mycket sparsamt sätt att ringa andra iphone-användare, dâ det är gratis. Över hela världen. Det är nästan bara det en anledning att ha kvar den...? (sâ, ja, syster, nu fâr vi höras pâ andra sätt igen...).

**Tro sjutton jag identifierar mig med Dexter - allvarligt, jag ägnar stora delar av mina dagar dessa dagar att tänka pâ Dexter, analysera mig om ni vill - jag gör det själv: jag gâr ju själv med mordtankar sâ snart liknande dagar dyker upp. Denna dag började FEL, fortsatte FEL. 
Och slutar kanske nâgot bättre, för snart är det âter dags för - Dexter. 

***och apropâ Dexter och man blir som man umgâs. Häromnatten vaknade jag precis varje timme. Sov mao mer än oroligt. Slog upp ögonen och tänkte pâ gârdagskvällen, Dexter, Dexter, samt en novell av von Schirach där tonârspojkar nästan dödar tonârspojke och är i vart fall helt horribla mot honom. Sâ. Hâll utkik. 

Eller ocksâ.

Längtar jag bara efter vâr, verklig sâdan.
Ett städat hem.

En bra film.
En riktigt läsvärd roman.

Liknande dagar behöver man nagellack.

Lillan: Du! Tänk om vi skulle leka att jag var en bebis.
Hon: Men du vet, just nu leker jag att jag är städerska och det kommer ta ett tag. Du kan ju gâ in och leka att du är städerska i ditt rum till exempel?
Lillan: Okey!

Nagellack. Och en ny städerska.

Nâgot med tyckandet.

Skänker obehag? Framkallar en vilja att spy?

Ja, ofta.

Och jag längtar ibland istället tillbaka till den (min) blogg som var fylld, ocksâ, av bilder. Ocksâ bilder pâ mig. Om inte annat var den intressantare för mig själv, som minnesanteckning. Inte pâ grund av bara mig (!) men av mig bland allt det andra. Med blâ naglar, till exempel, körandes den första bil som var vâr genom den stad som ocksâ blivit det, haha.

Kom dagen dâ jag kände behov av att rensa och gjorde det, med tanken och känslan att det hela blivit för - spegelaktigt?
Bilderna försvann. 90% av inläggen med dem.

Kommer ofta dagarna dâ jag fortsatt känner behov av att rensa och inlägg efter inlägg försvinner ocksâ dâ.

Och sâ snart ett inlägg blivit för tyckande gâr jag och har smâ illamâendekänslor i dagar efter och antingen blir det tystnad eller sâ blir det en bulimiserie av smâ intetsägande noteringar. En slags uttrâkning.

Varför dâ ha en blogg?

Ja, det kan man ju verkligen undra. Och jag längtar som sagt tillbaka efter nâgot öppnare och enklare. Men var gâng det blir nâgot öppnare raderar jag. Ytterst fânigt. Och ni vet förmodligen inte ens vad jag menar med öppnare och definitionen är förmodligen endast intressant för mig själv.

Hursomhaver, just nu skriver jag mycket annorstädes och det har jag inte ett jota lust att radera. Det mâste ju betyda nâgot.

Kanske kommer detta mao inom kort bli en rent tuggummirosabubblandefotoblogg?
Med inslag av restaurera-fantastiskt-hus-, att-anlägga-en-trädgârd-blogg?
Eller en-klänningsblogg, eftersom jag ju tydligen tycker sâ mycket om klänningar? (det sista är ett roligt, ironiskt skämt, vill precisera). Précisons, som han skulle skriva, Lâtom oss precisera, Christian Oster (som förresten fâtt pris för sin senaste bok och det är ju roligt).
Men där vi glömmer tyckandet, där vi njuter av färgerna.

Vem vet inte. Vad tycker ni?

Swimming makes me happy.

Ja! Idag kan jag sätta pâ mig min nya t-shirt! säger hon, klockan är strax efter sju, mina ord om att t-shirten som igârkväll dök upp ur jag vet inte vilken gömma egentligen ju är en sân där sim-t-shirt man egentligen har när man badar och att den egentligen inte är ny och förmodligen för liten gâr henne förbi. Il est vraiment magnifique, verkligen magnifik, viskar hon, där hon snart sprätter runt i sin rosa t-shirt som spänner över hela överkroppen, sâ liten den är, och rosa, med "Swimming makes me happy" ur fiskens mun pâ bröstet. Samt balettskotofflor. Bästa vägen att fâ smâ barn att sätta pâ sig tofflor det är att göra dem i balettskoformat, det vet Monoprix som säljer dem i tre olika tygvarianter, dessa vita med smâ, smâ körsbär pâ.

Sen somnar jag om.

Och hon sprätter vidare.

Nu har jag vaknat. Och läst ikapp lite Bodil Malmsten, det är en av de där bloggarna jag läser ikapp pâ dâ och dâ för att ha mer att läsa just dâ och just denna morgon gör läsningen mig - upplyft? När hon är bra är hon bra, sâ är det ju bara.

Morbid thinking.

Ser just nu: Dexter, Dexter, Dexter*.
Läser just nu: Ferdinand von Shirach's uppföljningsnovellsamling Skuld.

*I vâr jakt pâ de främsta skâdespelarna av vâr tid har Michael C. Hall sin givna plats. Att efter i âr spelat den blyge, homosexuelle lillebrodern i Six feet Under axla âr som serie mördare av högsta intelligens och intellektualitet och vara sâ intakt trovärdig i bägge rollerna. Det är konst.
**Nu blev jag ocksâ lite avundsjuk av tanken att en hel drös människor utanför denna lilla ruta har Six Feet Under framför sig.
***SFU som vi fick börja om med här, efter att den första stängt av efter ett eller tvâ avsnitt med tanken: Vad är det här för skit? För att därefter tänka: Men âh. Le roman fleuve, tegelstensromanen, ni vet, är âteruppstânden - i ny skepnad.

Fâfänga, flickor etc.

Igâr, följande diskussion när undertecknad hämtade sin (4-âriga) dotter.

Lillan: Vi har en frâga, mamma (ivrigt pâhejad av 2 kompisar).
Hon: Shoot?
Lillan: Fâr jag ta med ett nagellack och mitt läppstift imorgon?
(Kompisarna: Ja! fâr hon?).
Hon: Det gâr nog inte, nej.
(Kompisarna: Men vi vill bara titta pâ dem!!! vi lovar att inte kladda med dem!!!).
Hon (för att fâ slut pâ diskussionen): Vi fâr väl se...
3 kompisar (studsandes jämfota): Jippi! Jippi! Jippi!


                                                                 *
En annan dag. Samma Lilla.

Lillan: Kan vi gâ till frisören som kan göra om hâret?
Hon: Vaddâ göra om?
Lillan: Färgen!
Hon: Hur menar du?
Lillan: När mormor och morfar var här sâg vi en frisör där de gjorde om hâret pâ en dam och jag vill ocksâ göra det.
Hon: ?
Lillan: Ja! Jag vill ocksâ ha guldfärgat hâr som du och Elise.
Hon: Men du har världens finaste hâr!
Lillan: Men inte guldfärgat som ni!


                                                                *

Med detta till grund kan jag bara tillägga att det aldrig skulle komma i mitt huvud att inte vilja sminka mig bara för att jag har en dotter, att inte göra mig i ordning för att bättre konfrontera mig själv och dagen pâ morgonen.

Och jag tror inte heller det handlar om att peppa sin dotter att acceptera och tycka om sig själv att INTE göra det.
Jag tycker själv bättre om mig själv med mascara pâ. Samt att jag tycker det är fint med klänning.


                                                                  *

Dotterdottern till en granne i huset fâr inte ha Barbie och hade stjärnögon när hon och Lillo lekte med Lillos Barbie.

Jag lekte själv aldrig med Barbie.
Lillo älskar sina Barbie.
Likt hon älskar sina mjukisdjur.
Jag lekte aldrig med mjukisdjur.
Hon klär pâ och av sina Barbie likt hon klär pâ och av sina mjukisdjur, lägger dem alla att sova tillsammans.
Själv hade jag en hund.

                                                                  *

Lite apropâ AMOs inlägg här. 

Men ocksâ apropâ Peppes inlägg frân häromdagen, där hon skrev i "bekännelsen" om "egenskaper jag skäms över": Att jag en gång i tiden tyckte om att berätta att jag alltid varit en pojkflicka som bara lekte med grabbarna och att jag fortfarande nästan bara har killkompisar".(Underförstått: Killar är så mycket coolare än tjejer och eftersom jag själv är så jäkla cool fick jag leka med grabbarna TROTS att jag är av kvinnligt kön. Män har nämligen högre status än kvinnor. Sällan man hör karlar skryta om hur de var flickpojkar när de var små).

Den kommentaren fick i vart fall mig att fundera. 

Till listan av liknande som alla vi starka tjejer brukar tycka om att med stolhet i rösten säga kan läggas: 
"Själv lekte jag aaaaldrig med dockor".
"Jag hatade kjol!".
Ni kan säkert mânga fler!

Och ocksâ, självklart, apropâ morgonens länk till Maria Svelands bloggtext. 

                                                                                        *

Varför skall det anses "lâgt" att som kvinna vilja vara fin, känna sig fin?
Varför mâste man absolut sätta =tecken med att det absolut innebär att man inte tycker sig duga, att det innebär dâligt (tjej)självförtroende?

                                                                                         *

I landet jag bor och i landet jag föddes behandlas inte samma frâgor.
I landet där jag bor pratas det högt om stoltheten över landets kvinnor, bland de mest jämlika i världen.
Man talar inte om hen, däremot togs Mademoiselle för ett (eller tvâ?) âr sen bort som en av 3 möjliga titlar i skattedeklarationen (Madame, Monsieur, Mademoiselle).

                                                                                             *

I landet där jag bor lärde jag mig att njuta av att bära kjol. Fram tills dess kände jag mig fânig, alldeles för uppklädd i kjol och ville inte dra uppmärksamhet till min person - och DÂ skämdes jag ofta över / accepterade inte mig själv.

                                                                                             *

Kanske och mycket troligtvis har det alls inte med landet att göra men med âldern och det är ju bra.
Men det intressanta är mao att jag fick slâss med mig själv för att vâga vara / har rätt till att vara fint TROTS att jag var (stark) tjej. 

Kanske var det bara jag som var dum i huvudet. 
Kanske säger det endel om konstiga konsekvenser av en viss sorts "feminism".

                                                                                              *

Liknande kan man sitta och fundera över en förmiddag i mars medan man gör andra sysslor. 

Jag har för övrigt för att fortsätta pâ samma tema precis fâtt hem 30 dagars metoden av jävelskap som inom kort skall testas och blev tipsad om hos Suziluz. Gud vad jag längtar efter att fâ tillbaka nâgra av alla dessa borttappade muskler.

                                                                                            *

Nu skall jag gâ till det Allmänna Biblioteket. 

Hej!
                           

Men herregud.

Nu fâr ju till och med jag lust att läsa mer av Maria Sveland. Tack Janne!

Din handstil avslöjar vem du är.

Min avslöjar beroende pâ dagen multipla personligheter.
Idag: svajande, spretig, oläslig.

Mer blommor II

Som utlovat, apropâ nedan.

Inspirerade av vâgad kille (?), till senhösten, i en butik nära dig!

Finns även i klänning.

Mer blommor!

Minns ni?

Ja, och dâ menas främst:

Âterkommer om detta inom morgondagen när jag öppnat den andra datorn.

Tills dess kan ni fâ slänga en titt pâ detta fina skâp.
Förmodligen finare pâ bild än i verkligheten, men visst ger det idéer?

Tillbakablick

Ja, via bloggen blir det inte sâ mycket att hurra för dâ den genomgick en omâttlig rensning för snart tvâ âr sedan. Frân 1500 inlägg till 300?

Förra âret byttes bloggadress - nâgot med vârrensningsbehov att göra, kanske?

Vi (jag) började titta pâ stugannonser - ett annat säkert vârtecken - längtan efter den egna täppan - vi höll pâ att bli med ett litet, litet hus alldeles lite för lângt bort- vem kunde trott att just det inititativet skulle öppna för en diskussion med resultatet att vi skulle finna vârt hus och totala lycka cirkus tvâ veckor därefter?

Läste Dostojevski och njöt ocksâ där.

Jag njöt av mina första veckor som ickeanställd. Nâgot som faktiskt bestämdes redan âret dessförinnan. Oj vad jag var stolt över mig själv âret dessförinnan. Tänkte pâ det senast igâr - mitt liv har förändrats sâ radikalt, nâgot jag inte vet hur mycket det märks av här, men det är svart och vitt. Det enda jag eventuellt kommer kunna tänka mig sakna är sättet att sätta mig själv i gungning mitt arbete hade. Prövningar, ständigt, mötesansvarig inför hundratal, stora projekt med allt vad det innebär i pengar och människor att sätta i rörelse. Men ocksâ all irritation just det samma fick igâng; nu: att se resultat av det du gör med en gâng utan att behöva passera via x och y dessförinnan.

Samt att mars ju alltid kommer vara mânaden jag lämnade hemlandet - och främst: hittade hem. Det är sjutton âr sedan nu, mina vänner. Vi närmar oss sakta men säkert brytpunkten.

PS III - modebloggblommor.

Har ni som jag tänkt pâ hur bloggsfären skapat modeblommor?

Likt spamm sprider de sig, jag ger er:

Anemoner

 

Ranunkel

Och bara därför har jag dem givetvis ikväll bägge tvâ!

Dock för att vara riktigt bloggsmart borde jag förstâs fotat dem uppifrân.

(Och dâ rakt och inte snett uppifrân, samt utan urdrucket mjölkglas och saltkar helt opositionnerat utställda vid deras sida).

Godkväll!

PS. The Shields lov.

I övrigt gillar jag att Bodil Malmsten sjunger the Shields lov. Vâr tids Shakespear - oh, yes! Couldn't agree more.

(vi fâr bara hoppas att guldâldern för de lââânga och ultraintelligenta tv-serierna ej är över - men helt klart har den nutida romanen här ett hârt arbete: att försöka slâ intresset ett trettiotal timmar film kan skapa, detaljporträtten, skâdespelarens anlete i diverse situationer. Jomenvisst).

Sen gillar jag ocksâ Malmstens tjatande. Det var sâ hon fick Bolano översatt till svenska, tänker jag mig.

mvh,

en annan tjatande
(som inte kan lâta bli att uttrycka att hon avundas alla som har Bolano och the Shield olästa).

PS II. Mars som bloggmânad är härmed inledd.

Telefontömning eller: Men... det där var väl ändâ en konstig idé?

Här kommer en bildkavalkad. Eller - suddiga vardagspixlar, som Alexandra skulle uttryckt det.
Det var nu inte just det som var den konstiga (idén), den kommer senare, nej här kommer istället till att börja med lite bilder över vad vi sysslar med dessa dagar när vi inte jobbar - vilket dock, i sig, är jobb ocksâ det dâ en del är tänkt bli en framtida arbetslokal runt vilket allt vildvuxet ej har sin plats:

Eld. 

 Eld (ser ni den molnfria himlen)

 Eld (ser ni vindkraftverket i bakgrunden?)

Eld (pâ andra sidan, framför ägorna - högen mot horisonten var bara fram tills för en vecka sedan ett hus; en av de tvâ byggnader les monuments historiques beslutat riva för att âterge den totala ytan sin initiala uppenbarelse). 

 

Att gâ där i sina stövlar, ett par gamla jeans som struntar i att bli uppsnärtade av diverse törnesnâr - vad i det gör det sâ fantastiskt? Det är hursom precis vad det är. Decenniet som balkongpelargon som jag brukar uttrycka âren i Paris, när det handlar om natur, har satt sina spâr och jag tror helt enkelt inte vi kan fâ nog. Samt att hugga i, bära, släpa, slita - ni vet friluftsdagar och scoutläger, hoho, sportfâna som älskade joggingturer med armhävningar i gyttja och annat. Det är mycket som sätts i gungning.

Och man fâr med sig vârtecken. Just dessa överraskade oss dagarna därpâ med rosa blommor - päronblom.

Just dessa dagarna därpâ med vita - plommonblom.

Minnet av dofter är ett av hjärnans starkaste? Inte bara Prousts pâfynd. Längtan efter vâr som fâr handen att endera dagen sträcka sig mot en nygammal flaska som stâtt gömd i dryga halvâret - likt den sträckte sig mot en helt annan dryga halvâret dessförinnan, det är mystik pâ hög nivâ.

För att därefter övergâ till ett annat konstaterande. I Florence var det vi, amerikaner och japaner. De senare mâste vara jordens just nu mest upptäcksönskande folk. Och fâ andra är sâ öppetsinnat nyfikna, modest mentalt positionnerade inför andras kultur.

Utsikt frân hotellets hissväntansfönster. Det är nâgot visst med alper i horisonten.

 

Och helt plötsligt stod vi framför porten innanför vilken... Dostojevski skrev Idioten. Hissnande.

 

I butiken har vi annars fâtt hem nya renskinn i nu tvâ omgângar efter att tvekande ha tagit hem en första trots att vi var efter jul. Vem kunde trot? Att fâ hem och se pâ, ta pâ, dessa är en (av) ynnest(erna) med detta arbete. Man önskar kunna finna ett eget ställe ât vartenda ett.

En annan ynnest. Skottkärran (!). Denna syn, men ocksâ att själv dra ett lass - eller en retur-tur med den ovan körandes som last; nâgot med tyngden sluter den famösa cirkeln - man finner sig själv i en äkta kliché där man själv blivit den som istället för att sitta i och sâ vidare. Men faktum är: det uppfyller nâgonting som sitter djupt. Precis som all annan aktivitet vi utför därute - detta kom i precis rätt tidpunkt, vi trampar runt där i vâra stövlar och känner oss ack, ack sâ tacksamma.

För att avsluta där jag tänkt börja - eller snarare, utan vilket detta foto aldrig skulle sett dagen, dâ det var detta jag sökte i telefonen, ett foto ur serien: Men detta var väl kanske inte en jättebra idé? Denna gâng: La Cave à Sardines. Som är precis vad namnet utlovar - en sardingömma. Där man bara säljer... sardiner. Som i vanliga affärer kostar nâgra ören styck. Som här kostar kring hundralappen, tio-euron, styck. De har även samlarupplagor av - sardinaskar. Än dyrare. Vi kommer följa detta äventyr med spänning.

Trevlig kväll.

Sol ute, sol inne

Sâ vad gör vi här?
UT!

Pamuk, igen - kort bokenkät

Efter Thomas Nydahls inlägg blev Pamuks En naiv och sentimental prosaist - tankar om romanen en av födelsedagsböckerna.

Även om uppdelningen i naiv och sentimental kommer frân Schiller är termerna som att lite masochistiskt lägga upp för förvirrelse, enligt undertecknad - dvs naiv och sentimental känns mer som synonymer än motsatser; efterhand glider man ofta över mot "analytisk" som en av motpolerna, men faktum att sedan âterkomma till naiv vs sentimental gör att man ofta fâr tänka en runda till för att verkligen kunna tänka i Pamuks banor. Och därefter fundera pâ om man är överens med honom.

Hans funderingar fâr mig att bättre förstâ anledningen till det varför jag inte tyckte om det enda jag inte tyckte om i hans Snö - som för övrigt är en strâlande och mycket mâlande roman - hans poet som skriver endast och dâ Endast pâ ingivelse - vilket enligt Pamuk är ett nästintill politiskt ställningstagande. Konstpolitiskt och grundat i just ovan uppdelning (naiv/sentimental). Poeten är mao tänkt att vara en figur, en typ, och förmodligen var det just det som undertecknad inte riktigt köpte under läsningens gâng.


Faktum att Pamuk själv länge mâlade och ansâg sig vara bildkonstnär och det endast upp mot sina tjugofem, dâ läsning och skrivande tog över, ger ocksâ ett djup till mânga av de funderingar som annars kan läsas som ofullkomliga, men som här blir intressanta.

Med detta sagt och dessutom pâ ett ganska ogenomtänkt vis - och efter att endast läst cirkus halva - kan tilläggas att även om mycket är förenklat och endel redan mâ vara sagt sâ finns ocksâ mycket att här hämta. För att inte tala om Pamuks som sâ alltid trevliga ton (och tänker ocksâ att han mâste vara en utmärkt föredragshâllare - och att ha i âtanke under läsning är dessutom att boken ju "endast" är den skriftliga versionen av en serie universitetskonferenser). Herr Bernurs totala sâgning känns mao ganska - hârd? - (kanske handlar det som sâ ofta om att före pâbörjad läsning ha sympati eller ej för författaren?; jag inbillar mig att med sympati frân start - som undertecknad - blundar man för mer).

Hm.