Det regnar, men vad gör det, säg?
Här hamras. Mycket bra sysselsättning med lite agression alternativt rastlöshet som mâste ut.
Vad hamras? Nu skall ni fâ höra en fin liten historia.
Vi bestämde ju oss för korkgolv, hittade mycket fint portugisiskt sâdant som är nästan lite koppargrönt till färgen. Företagsnamnet fick en liten, liten klocka att ringa nâgonstans inne i mig, men tillräckligt svagt för att knappt göra mig medveten om det. Medveten var jag dock om föräldrahemmets korkgolv i köket - dâ klistrade plattor, nu har endel hänt och vâr version liknar lite parkettstuk.
Mânaden leveransen krävde gick och vid leverans talade jag med pappa min - vi diskuterade korkgolv; det är ju vad vi har, sa han, klart jag vet, sa jag. Vi köpte ju det pâ Wikanders du vet, i Älvängen, de lade väl ned nâgot âr bara därefter. Lokala fabrikanter. Wikanders! sa jag. Det var därför en klocka ringde; är ju precis därifrân vi köpt, nu är de i Portugal, tyckte väl det lät bekant - och nu förstâr jag bättre varför de har sâ mycket skandinavisk design för att illustrera sina golv pâ hemsidan.
Trettio ârs mellanrum, tvâ olika länder, en familj. Wikanders i köket. Visst är det lite gulligt?
Sâ, det är för övrigt vad vi hamrar. Golv, en förutsättning för framtida kök, inte sant.
I övrigt kan noteras att lantluftens positiva egenskaper fortsätter. I morse fick jag tvâ hela timmar för mig själv pâ morgonen. Att tvâ övriga sover till tiotiden är renaste lycka.Tvâ timmar vunna jämfört med vardagliga vardagen.
Övrigt trevligt är den frugala tillvaron här - microugn + kylskâp + vattenkokare kräver sin kock.
Vedspis som värme sin eldmästare.
Jag tror ni firar Valborg? Här hamras och eldas. Samt grattas dâ en mycket glad nyhet just nâdde mig, det kommer säkerligen mer om den pâ en blogg nära er inom kort.
Trevlig kväll!
30 avr. 2013
29 avr. 2013
28 avr. 2013
Oväntade fördelar med lantluften.
En annan vaknar tidigt med solen.
Övriga tu sover. Än.
En annan har därmed hunnit:
- inviga expressomaskinen en annan inhandlade sent igâr pâ kvällsöppet
- ta hand om beställningar och andra arbetsrelaterade uppgifter
- läsa mina bloggfavoriter
- inspirerad av dessa bägge donnor - Sara och Peppe - snört pâ mig springskorna och inte kutat en mil bara sâ där, men väl en tre, fyra kilometer. Mol allena sâ när som pâ gräsklädda fält, fâgelsâng, förbi den andra romanska kyrkan i bygden och vidare uppför helvetesbacken, ni vet sâ där lagom lâââng och mycket seg.
- (inom parentes, min svârighet inom de kommande âren lär bli att bestämma var helst ligga när det beger sig - alldeles här intill eller invid ovan nämndas kyrkogârd som ligger inne i en alldeles bedârande skogsdunge).
- stretchat och gjort diverse övningar och som var gâng jag gör dem skänker jag en tacksamhetens tanke till mina herrar gymnastiklärare som fick mig att älska det, kroppens känsla av övning, vet ej om jag nämnt vâr högstadielärare som visslade pipa pâ bästa militärmanér, radade upp oss bokstavsordnings- och könsvis och bockade av med armen vinklad i 90° - alla som träffade pâ Rolf minns honom; vissa hatade, andra, jag, älskade när han tog ut oss pâ sprângmarch i ösregn, med pauser endast för att köra armhävningar och situps
- och under springtur och övningar hunnit fundera ut en skrivlösning, samt planera dagen.
- Och nu âter sätta mig här. Morgonsol.
Och blâregnet börjar slâ ut.
(I samma stund jag satte punkt hör jag en liten stämma genom väggarna slâ ut i morgonsâng).
Livet.
Övriga tu sover. Än.
En annan har därmed hunnit:
- inviga expressomaskinen en annan inhandlade sent igâr pâ kvällsöppet
- ta hand om beställningar och andra arbetsrelaterade uppgifter
- läsa mina bloggfavoriter
- inspirerad av dessa bägge donnor - Sara och Peppe - snört pâ mig springskorna och inte kutat en mil bara sâ där, men väl en tre, fyra kilometer. Mol allena sâ när som pâ gräsklädda fält, fâgelsâng, förbi den andra romanska kyrkan i bygden och vidare uppför helvetesbacken, ni vet sâ där lagom lâââng och mycket seg.
- (inom parentes, min svârighet inom de kommande âren lär bli att bestämma var helst ligga när det beger sig - alldeles här intill eller invid ovan nämndas kyrkogârd som ligger inne i en alldeles bedârande skogsdunge).
- stretchat och gjort diverse övningar och som var gâng jag gör dem skänker jag en tacksamhetens tanke till mina herrar gymnastiklärare som fick mig att älska det, kroppens känsla av övning, vet ej om jag nämnt vâr högstadielärare som visslade pipa pâ bästa militärmanér, radade upp oss bokstavsordnings- och könsvis och bockade av med armen vinklad i 90° - alla som träffade pâ Rolf minns honom; vissa hatade, andra, jag, älskade när han tog ut oss pâ sprângmarch i ösregn, med pauser endast för att köra armhävningar och situps
- och under springtur och övningar hunnit fundera ut en skrivlösning, samt planera dagen.
- Och nu âter sätta mig här. Morgonsol.
Och blâregnet börjar slâ ut.
(I samma stund jag satte punkt hör jag en liten stämma genom väggarna slâ ut i morgonsâng).
Livet.
27 avr. 2013
Lördag.
Vi gâr frân sommar till höstdag, men livet är mjukt.
Ute blommar alldeles strax kastanjeträdet. (Maronnier'n. Inte châteigner'n. Pâ franska ack sâ ej samma).
Ute blommar alldeles strax kastanjeträdet. (Maronnier'n. Inte châteigner'n. Pâ franska ack sâ ej samma).
25 avr. 2013
Ljummet.
Otroligt. Tog precis med mig datorn ut och sitter under ett blommande äppelträd och skriver dessa rader. Det är ljummet. Och mörkt. De flesta fâglar har tystnat, hör en uggla. Samt alla de kor som avundsjuka stâr kvar inne i lagârn pâ andra sidan skogsbiten, när deras systrar och bröder gâr ute i det gröna. Det râmas. Och kväker.
Önskar er en god sömn.
Önskar er en god sömn.
23 avr. 2013
Tankar tänkta kring barnsjukdom.
Och dâ inte vattkoppor eller liknande.
Ni har ju förstâtt att min systerdotter är jättesjuk och med länkar till barncancerfonden sâ förstâr ni vartât det pekar.
Sjukdom är alltid det värsta före döden, ocksâ dâ den drabbar riktigt gamla, givetvis, men allt under säg âttiofem borde vara förbjudet, allt under sextiofem totalt omöjligt. Men det är det nu inte.
Vad som slâr mig i dessa dagar är styrkan tvâ individer som kallas föräldrar hittar. Inför situationer en annan inte ens vill drömma mardrömmar om.
Inte bara inför den sjuka, vilket ju är uppenbart, men ocksâ vad gäller varandra, vad gäller en liten storebror som helt plötsligt fâr en vardag totalt sönderslagen, frân att vara fyra, endast tvâ och de vuxna ses bara i dörren - men skall samtidigt orka med stressen allt det nämnda ger upphov till.
Som par har man i ett bra parliv hjälp av varandra, här finns knappt tid till det, dâ de inte ses och alltid sover ensamma.
Vad som ocksâ slâr mig är vilket uppbâd av hjälp det finns att fâ. Vilken styrkemaskin hela familjen plötsligt hamnar i - med en effektivitet som i sig ibland känns nästintill skrämmande, det är medicinering, det är blodtransfusioner, det är prover, alla dessa prover, det är samtal, administration och isolering pga dâliga värden alternativt infektioner som kan bli farliga för de andra i rummet intill med lika dâliga värden.
Permissioner pâ nâgon timma innan det är in akut igen dâ värden gâtt ned eller upp, hur all terminologi och siffror blir vardagsmat, hur man snabbt utifrân känner sig i en helt annan värld - och man inser att en hel värld av just allt detta lever, fortgâr, varje minut vi själva sitter här och undrar vad vi skall äta till middag.
Terminologi, men ocksâ sjuksprâk anpassat till barn och ocksâ riktigt smâ barn - pedagogik pâ riktigt, riktigt hög nivâ för att fâ det sjuka barnet och hens syskon att förstâ vad det faktiskt är som händer.
Vilka krafter som sätts i gungning, vilket jobb barncancerfonden gjort och gör, i form av stödpersoner, i form av idéer, i form av till och med besök pâ lillebrors dagis för att han inte skall vara den som behöver ta frâgorna - eller hans föräldrar.
Mitt i det hemska finns sâ mycket otroligt vetande, sâ mycket medmänsklighet, kunskap och vilja att man blir alldeles överväldigad.
När man hör om gâvor till diverse fonder etc, tvekan inför det, vart pengarna tar vägen. Här ser vi med hänförda ögon i vart fall vart mycket av dem gâtt och gâr. Den som vill ge nâgonstans kan med andra ord med lätt hjärta och kärleksfyllt sâdant skänka en slant sâ att deras arbete fâr fortsätta. (Just denna länk gâr till en insamling min systers kollegor dragit igâng efter lilla systerdotterns diagnos, men vilken insamling man än väljer sâ hamnar pengarna i samma pott).
Livet är nâgot mycket ömtâligt. Naturen vet det var minut, det räcker med en köldknäpp när vâren just lovat ankomst; vi människor kan som tur är njuta av lyxen att inte gâ omkring och veta det precis hela tiden.
All styrka till de mina, all styrka till de era. Och till oss alla.
Ni har ju förstâtt att min systerdotter är jättesjuk och med länkar till barncancerfonden sâ förstâr ni vartât det pekar.
Sjukdom är alltid det värsta före döden, ocksâ dâ den drabbar riktigt gamla, givetvis, men allt under säg âttiofem borde vara förbjudet, allt under sextiofem totalt omöjligt. Men det är det nu inte.
Vad som slâr mig i dessa dagar är styrkan tvâ individer som kallas föräldrar hittar. Inför situationer en annan inte ens vill drömma mardrömmar om.
Inte bara inför den sjuka, vilket ju är uppenbart, men ocksâ vad gäller varandra, vad gäller en liten storebror som helt plötsligt fâr en vardag totalt sönderslagen, frân att vara fyra, endast tvâ och de vuxna ses bara i dörren - men skall samtidigt orka med stressen allt det nämnda ger upphov till.
Som par har man i ett bra parliv hjälp av varandra, här finns knappt tid till det, dâ de inte ses och alltid sover ensamma.
Vad som ocksâ slâr mig är vilket uppbâd av hjälp det finns att fâ. Vilken styrkemaskin hela familjen plötsligt hamnar i - med en effektivitet som i sig ibland känns nästintill skrämmande, det är medicinering, det är blodtransfusioner, det är prover, alla dessa prover, det är samtal, administration och isolering pga dâliga värden alternativt infektioner som kan bli farliga för de andra i rummet intill med lika dâliga värden.
Permissioner pâ nâgon timma innan det är in akut igen dâ värden gâtt ned eller upp, hur all terminologi och siffror blir vardagsmat, hur man snabbt utifrân känner sig i en helt annan värld - och man inser att en hel värld av just allt detta lever, fortgâr, varje minut vi själva sitter här och undrar vad vi skall äta till middag.
Terminologi, men ocksâ sjuksprâk anpassat till barn och ocksâ riktigt smâ barn - pedagogik pâ riktigt, riktigt hög nivâ för att fâ det sjuka barnet och hens syskon att förstâ vad det faktiskt är som händer.
Vilka krafter som sätts i gungning, vilket jobb barncancerfonden gjort och gör, i form av stödpersoner, i form av idéer, i form av till och med besök pâ lillebrors dagis för att han inte skall vara den som behöver ta frâgorna - eller hans föräldrar.
Mitt i det hemska finns sâ mycket otroligt vetande, sâ mycket medmänsklighet, kunskap och vilja att man blir alldeles överväldigad.
När man hör om gâvor till diverse fonder etc, tvekan inför det, vart pengarna tar vägen. Här ser vi med hänförda ögon i vart fall vart mycket av dem gâtt och gâr. Den som vill ge nâgonstans kan med andra ord med lätt hjärta och kärleksfyllt sâdant skänka en slant sâ att deras arbete fâr fortsätta. (Just denna länk gâr till en insamling min systers kollegor dragit igâng efter lilla systerdotterns diagnos, men vilken insamling man än väljer sâ hamnar pengarna i samma pott).
Livet är nâgot mycket ömtâligt. Naturen vet det var minut, det räcker med en köldknäpp när vâren just lovat ankomst; vi människor kan som tur är njuta av lyxen att inte gâ omkring och veta det precis hela tiden.
All styrka till de mina, all styrka till de era. Och till oss alla.
Känslan av tillbaka frân semestern.
Känslan av tillbaka frân semestern. Och dâ efter bara tre nätter i huset pâ landet och inte ens semester, men jobb och jag var ju till och med här i lägenheten en snabbis igâr mellan tvâ möten och hela dagen inne i stan.
Men med en utsida. Men med frisk luft. Men med fâgelsâng till frukost, middag, kväll, eld i vedspis, blomsterplockning.
Tillbaka efter semestern eller söndag. Här sitter jag nu i alla fall, i sann Kajsa Varg-anda, med en portion pulvermos, uppiffad av lite riven ost, och ett glas vitt framför mig och, eh, njuter.
Imorgon kväll är vi tillbaka. Borta.
Bevis pâ bortvaro:
Gullviva, (mandelblom kattfot) och blâ viol. Samt Smörblommor, ginst, maskrosor och en vit blomma vars namn jag inte har den blekaste aning om.
Anteckning: Det fina med naturens egen nedräkning mot sommar. Först det gula, sâ det vita, sâ det blâ, och nâgonstans däremellan total explosion av grönt i alla dess nyanser.
Godnatt.
Men med en utsida. Men med frisk luft. Men med fâgelsâng till frukost, middag, kväll, eld i vedspis, blomsterplockning.
Tillbaka efter semestern eller söndag. Här sitter jag nu i alla fall, i sann Kajsa Varg-anda, med en portion pulvermos, uppiffad av lite riven ost, och ett glas vitt framför mig och, eh, njuter.
Imorgon kväll är vi tillbaka. Borta.
Bevis pâ bortvaro:
Anteckning: Det fina med naturens egen nedräkning mot sommar. Först det gula, sâ det vita, sâ det blâ, och nâgonstans däremellan total explosion av grönt i alla dess nyanser.
Godnatt.
22 avr. 2013
Robert Redford
Som ju nämndes nedan - ibland är tillfälligheterna otillfälliga. Fin artikel i the Guardian.
"Jag mâste spendera lika mycket av min tid i naturen som i mitt jobb".
"Jag mâste spendera lika mycket av min tid i naturen som i mitt jobb".
21 avr. 2013
Morgonstund
Ni vet när nuet ser ut som man tänkte det snart skulle komma göra, tidigare?
Kaffe ute i solen.
Varenda träd har kommit igâng i blomning.
Grannen, kyrkan. Framför muren, nysatt svartvinbärsbuske, nysatt rödavinbärsbuske, de tar sig.
Sâ ock glycinen, blâregnet, som hade intagit hela huset innan vi kom och för vilken vi oroade oss lite; lite rädda att ha gâtt väl hârt ât den.
Främst, persikobuske. Bak, äppalblom.
Tre stâtliga svarta tallar separerar oss frân kyrkan. Till höger hos oss, till vänster kyrkan, i verkligheten tvärtom för här spegelvänt. Det man knappt skymtar alldeles till vänster om tallen är ett torn med ett kors i vilken en kolsvart stare satt mot klarblâ himmel. Morning has broken.
I övrigt kan nämnas utifrân ett inlägg som togs bort att vi sâg klart pâ Robert Redfords Cannes-palmade Ordinary people, som egentligen kräva ett inlägg i sig, - om âttiotalet, om familjebilden, hur den nu bâde känns och skildras annorlunda (pappan i slips, morgontidningen, kaffet som ställs fram av den älskande modern i oklanderligt fönad kort frisyr, förmodligen med lätt permanent i botten, dagen efter fest hos vänner, oändligt bourgeois, nâgot främst pappan lider av) - hur den växte alltmer mot slutet och pâ ett mycket elegant och elipsartat sätt visade hur svârt det kan vara med relationer, ocksâ och kanske främst i en familj. Redford kommer för mig förutom sina blâ ögon och veteblonda hâr alltid vara mannen som säger hur han hjärtskärande saknar livet när han som ung satt och fortfarande kunde sitta pâ kafé och teckna av omgivningen, människorna, anteckna; hur inget av det är möjligt längre och det sâ fort du inte längre är en av dem. Hur det sen blev Sundance festivalen, egna filmer och ja. En särskild sorts känslighet mânga tappar pâ vägen.
Annan anteckning frân inlägget som försvann - det som just nu sker här: detta krig bland övriga krig, mot giftermâlslag för homosexuella vilket ofta blir mot homosexuella rakt av, hur mycket antipati det skapar och hur det är och förblir oförstâeligt. Senast i riksdagen höll det inatt pâ att bli slagsmâl under "diskussionerna". Obegripligt. Som självaste Henning Mankell sa i en helsidesintervju i JDD för nu en vecka sedan: Vad hände med ert land, Upplysningen, la raison, det sunda förnuftet, jämklihet osv.?
Detta land är konservativt intill benmärgen - mycket till godo, det gör att man skyddar identiteten, skyddar sprâket, är stolt över kulturen, men ack ocksâ mycket till ondo. Att Frankrike ligger i topp i undersökningar där unga fâr säga hur lite de tror pâ framtiden är förstâeligt. Detta bakâsträvande. Dock, ofta, när allt väl satts i gungning gâr det ofta fort - internet var pâ tiden dâ varenda tonâring hade eget konto i Sverige knappt landsatt här, man slogs för minitelen, faxandet - detta faxande som fortfarande krävs för sâ mânga handlingar i det dagliga - kan ni faxa oss kontraktet? - faxa oss kontraktet? - och sen sa det med tio ârs försening tjoff sâ hade Frankrike hamnat pâ nästan förstaplats vad gällde internetinstallation per kapita. Etc.
Talade med en exkollega pâ telefon och insâg att vi ej pratat pâ dryga âret och hur det var som igâr - ni vet som med riktigt nära vänner - jo, vi var igenom mycket tillsammans, som hon sa - och det är dâ man ser bevis pâ hur just dessa kollegor kom en närmre än de flesta vänner.
Hur lite jag annars längtar efter att se folk. Skogstokig?
Läste Skugges tweet - "vad har ni för belöningar? mina är läsa, skriva, träna, städa". Ungefär sâ. Städa dock bara ca varannan mânad, men dâ jäklar. Och gemensam nämnare mellan det mesta i mitt liv: hur mânga man behöver vara för att utöva ovan nämnda aktivitet. Dock med en nära kärna pâ tvâ andra personer som ständigt cirklar och snirklar runt en. Man kan tillâta sig vara fattig när man är rik, som nâgon sa.
Denna morgon svaras pâ frâgor som:
- Varför blir det maskrosgula vitt när de blivit till fjädrar?
- Kan vi âka till Afrika idag?
- Hur mycket kakaopulver finns det kvar? tusen?
- Kan jag fâ säga en sak till dig? nämligen att det finns en sak jag inte tänker säga dig?
Kaffe ute i solen.
I övrigt kan nämnas utifrân ett inlägg som togs bort att vi sâg klart pâ Robert Redfords Cannes-palmade Ordinary people, som egentligen kräva ett inlägg i sig, - om âttiotalet, om familjebilden, hur den nu bâde känns och skildras annorlunda (pappan i slips, morgontidningen, kaffet som ställs fram av den älskande modern i oklanderligt fönad kort frisyr, förmodligen med lätt permanent i botten, dagen efter fest hos vänner, oändligt bourgeois, nâgot främst pappan lider av) - hur den växte alltmer mot slutet och pâ ett mycket elegant och elipsartat sätt visade hur svârt det kan vara med relationer, ocksâ och kanske främst i en familj. Redford kommer för mig förutom sina blâ ögon och veteblonda hâr alltid vara mannen som säger hur han hjärtskärande saknar livet när han som ung satt och fortfarande kunde sitta pâ kafé och teckna av omgivningen, människorna, anteckna; hur inget av det är möjligt längre och det sâ fort du inte längre är en av dem. Hur det sen blev Sundance festivalen, egna filmer och ja. En särskild sorts känslighet mânga tappar pâ vägen.
Annan anteckning frân inlägget som försvann - det som just nu sker här: detta krig bland övriga krig, mot giftermâlslag för homosexuella vilket ofta blir mot homosexuella rakt av, hur mycket antipati det skapar och hur det är och förblir oförstâeligt. Senast i riksdagen höll det inatt pâ att bli slagsmâl under "diskussionerna". Obegripligt. Som självaste Henning Mankell sa i en helsidesintervju i JDD för nu en vecka sedan: Vad hände med ert land, Upplysningen, la raison, det sunda förnuftet, jämklihet osv.?
Detta land är konservativt intill benmärgen - mycket till godo, det gör att man skyddar identiteten, skyddar sprâket, är stolt över kulturen, men ack ocksâ mycket till ondo. Att Frankrike ligger i topp i undersökningar där unga fâr säga hur lite de tror pâ framtiden är förstâeligt. Detta bakâsträvande. Dock, ofta, när allt väl satts i gungning gâr det ofta fort - internet var pâ tiden dâ varenda tonâring hade eget konto i Sverige knappt landsatt här, man slogs för minitelen, faxandet - detta faxande som fortfarande krävs för sâ mânga handlingar i det dagliga - kan ni faxa oss kontraktet? - faxa oss kontraktet? - och sen sa det med tio ârs försening tjoff sâ hade Frankrike hamnat pâ nästan förstaplats vad gällde internetinstallation per kapita. Etc.
Talade med en exkollega pâ telefon och insâg att vi ej pratat pâ dryga âret och hur det var som igâr - ni vet som med riktigt nära vänner - jo, vi var igenom mycket tillsammans, som hon sa - och det är dâ man ser bevis pâ hur just dessa kollegor kom en närmre än de flesta vänner.
Hur lite jag annars längtar efter att se folk. Skogstokig?
Läste Skugges tweet - "vad har ni för belöningar? mina är läsa, skriva, träna, städa". Ungefär sâ. Städa dock bara ca varannan mânad, men dâ jäklar. Och gemensam nämnare mellan det mesta i mitt liv: hur mânga man behöver vara för att utöva ovan nämnda aktivitet. Dock med en nära kärna pâ tvâ andra personer som ständigt cirklar och snirklar runt en. Man kan tillâta sig vara fattig när man är rik, som nâgon sa.
Denna morgon svaras pâ frâgor som:
- Varför blir det maskrosgula vitt när de blivit till fjädrar?
- Kan vi âka till Afrika idag?
- Hur mycket kakaopulver finns det kvar? tusen?
- Kan jag fâ säga en sak till dig? nämligen att det finns en sak jag inte tänker säga dig?
20 avr. 2013
Premiärövernattning.
Gissa om spännande?
Middag: sallad, ost, vin och annat, kring ett glas rött ute pâ gräsmattan.
Omgivna, endast, av fâglar och kvällssol.
Nu âterstâr att se vilka av oss som lyckas sova.
Förlât över huvud taget somna.
Och var.
(En tredje person smyger just nu runt och lägger cirka tjugo mjukisdjur pâ vârt golv, samt släpar in ett täcke).
Middag: sallad, ost, vin och annat, kring ett glas rött ute pâ gräsmattan.
Omgivna, endast, av fâglar och kvällssol.
Nu âterstâr att se vilka av oss som lyckas sova.
Förlât över huvud taget somna.
Och var.
(En tredje person smyger just nu runt och lägger cirka tjugo mjukisdjur pâ vârt golv, samt släpar in ett täcke).
19 avr. 2013
Kanske gulligaste
Lillan: Och han i svart?
Han: Domaren.
Lillan: Och de rosa?
Han: Rennes
Lillan: Och varför slutade de springa nu?
Han: Domaren blâste av.
Hon: Kommer du nu dâ? Dags att gâ och lägga si...
Lillan: Non, jag vill ju se pâ foot med min pappa.
Och sâ vidare. Fyraâringens list till att närma sig sin far. (Alternativt finna godkänd anledning till att fâ alldeles för sen kväll godkänd).
Han: Domaren.
Lillan: Och de rosa?
Han: Rennes
Lillan: Och varför slutade de springa nu?
Han: Domaren blâste av.
Hon: Kommer du nu dâ? Dags att gâ och lägga si...
Lillan: Non, jag vill ju se pâ foot med min pappa.
Och sâ vidare. Fyraâringens list till att närma sig sin far. (Alternativt finna godkänd anledning till att fâ alldeles för sen kväll godkänd).
18 avr. 2013
Örngott, initialer, kärlek till döds, samt Bowie.
Denna dam kan skriva!
Men det vet ni ju säkert redan.
De tvâ senaste inläggen gör mig - varm.
1.
2.
Läs.
Godnatt!
Men det vet ni ju säkert redan.
De tvâ senaste inläggen gör mig - varm.
1.
2.
Läs.
Godnatt!
Med tanke pâ nedan, förtydligande
Ibland gâr det för fort och det blir mest en anteckning till sig själv, säg.
Med avdomnad lust menas:
Här nalkas Cannes-festival och artikelrubrik sätter spotten pâ tvâ saker (som därmed viktigast):
- fâ svenskar
- fâ män.
Det blir sâ... svenskt pâ nâge vis. Lite ankdammigt, med betoning pâ damm.
Eller - förutsägbart? (vi svenska journalister vill ha kvinnor, nya förmâgor, släng det gamla i väggen och inför könskvoteringar). Man talar väldigt lite film.
Men nu är det inte Göteborgsfestivalen, det är Cannes. (Vad jag nu vill ha sagt med det, men det blir för dammigt att utveckla ocksâ det).
Exempelvis:
Är för ickekönskvotering inom festivalpriser. Jag tycker det vore att slâ för lâgt.
Är för, eventuellet, om sâ behövs, könskvotering vid exempelvis filmskolor.
Sen mâ bäste man vinna. Förlât: bästa höna.
(Varför stâr det ej: Sofia Coppola nominerad - jävla skit och kändisbarn! Eller : Valeria Bruni-Tedeschi, fan att man ska behöva vara syster till en toppmodel, etc. Hade varit - roligare? i betydelsen mer roande, komiskt).
Liknande debatt och liknande inlägg (jag syftar pâ detta ni just läser) blir jag trött av.
Den ständiga, tyckande smeten.
Godkväll!
Med avdomnad lust menas:
Här nalkas Cannes-festival och artikelrubrik sätter spotten pâ tvâ saker (som därmed viktigast):
- fâ svenskar
- fâ män.
Det blir sâ... svenskt pâ nâge vis. Lite ankdammigt, med betoning pâ damm.
Eller - förutsägbart? (vi svenska journalister vill ha kvinnor, nya förmâgor, släng det gamla i väggen och inför könskvoteringar). Man talar väldigt lite film.
Men nu är det inte Göteborgsfestivalen, det är Cannes. (Vad jag nu vill ha sagt med det, men det blir för dammigt att utveckla ocksâ det).
Exempelvis:
Är för ickekönskvotering inom festivalpriser. Jag tycker det vore att slâ för lâgt.
Är för, eventuellet, om sâ behövs, könskvotering vid exempelvis filmskolor.
Sen mâ bäste man vinna. Förlât: bästa höna.
(Varför stâr det ej: Sofia Coppola nominerad - jävla skit och kändisbarn! Eller : Valeria Bruni-Tedeschi, fan att man ska behöva vara syster till en toppmodel, etc. Hade varit - roligare? i betydelsen mer roande, komiskt).
Liknande debatt och liknande inlägg (jag syftar pâ detta ni just läser) blir jag trött av.
Den ständiga, tyckande smeten.
Godkväll!
inga svenskar men gott om män
En rubrik som säger mycket om vinkeln av artikeln och redan där avtog min lust att läsa vidare.
15 avr. 2013
Vi snokar vidare.
ja, med tanke pâ nedan, alltsâ.
Idag när vi kom ut för möte med en glasmästare (ja! det fâr man väl kalla en insättningavglasexpert?) och jag tog en sväng för att leta upp maken, upp mot grannen, förbi vâra chais, vinlokalerna. Därni, i all sin prakt, utsträckt i ett slakt (Jättestort) S, pâ en liten grässlänt. Herr - eller fru - Snok. Med stort S.
Förbenat stor är hen.
Och lite senare - kan du följa med och se om den är kvar? - är det din nya kompis alltsâ? - du mâste förstâ att det här är min fobiterapi vi talar om -, âter borta.
Därefter sâg jag hen överallt. Vid bilen. Vid târpilen. Under stenen. Bakom vedträd. Eller tänkte att här mâste hen ju trivas? och sâ vidare, och sâ vidare. Gâshud dryga timmen. Tanken pâ hen släppte mig inte. Inte ens efter lunchen vid vattnet.
Du ser den överallt? Överallt. Det ÄR alltsâ en fobi? Det är alltsâ en fobi. Men jag hâller just nu pâ att tackla den, vet du, vänja mig vid tanken att vart jag än gâr, här, sâ kan jag stöta pâ hen. Alltid, för alltid. Lika bra att mâla upp (den hemska) tanken lite hela tiden - mindre vidrig när det sker. Osv.
Vet ni att den alltsâ kan bli 3m lâng? (stora ex, alltsâ. Detta är ett stort ex). TJUGO âr gammal. Det är dock vad som berör mitt lilla hjärta litegrann, trots allt. Att stället alltsâ varit en hertiginnas, ett bondepars, öppnat sina portar för föräldralösa barn under/efter kriget, det andra - samt sedan snart tjugo âr till baka: Hens.
I övrigt. Varför sâ rädd för ormar? Ni har säkert lika mânga psykförklaringar som min make. Jag tror pâ ett: Kontrollbehovet. Mitt. En orm kontrollerar man inte. För fem öre.
Ja, kära barn. Guds vägar är krokiga. Han skriver i sicksack. SSSSick SSSSack. Som Ka skulle uttryckt det.
Idag när vi kom ut för möte med en glasmästare (ja! det fâr man väl kalla en insättningavglasexpert?) och jag tog en sväng för att leta upp maken, upp mot grannen, förbi vâra chais, vinlokalerna. Därni, i all sin prakt, utsträckt i ett slakt (Jättestort) S, pâ en liten grässlänt. Herr - eller fru - Snok. Med stort S.
Förbenat stor är hen.
Och lite senare - kan du följa med och se om den är kvar? - är det din nya kompis alltsâ? - du mâste förstâ att det här är min fobiterapi vi talar om -, âter borta.
Därefter sâg jag hen överallt. Vid bilen. Vid târpilen. Under stenen. Bakom vedträd. Eller tänkte att här mâste hen ju trivas? och sâ vidare, och sâ vidare. Gâshud dryga timmen. Tanken pâ hen släppte mig inte. Inte ens efter lunchen vid vattnet.
Du ser den överallt? Överallt. Det ÄR alltsâ en fobi? Det är alltsâ en fobi. Men jag hâller just nu pâ att tackla den, vet du, vänja mig vid tanken att vart jag än gâr, här, sâ kan jag stöta pâ hen. Alltid, för alltid. Lika bra att mâla upp (den hemska) tanken lite hela tiden - mindre vidrig när det sker. Osv.
Vet ni att den alltsâ kan bli 3m lâng? (stora ex, alltsâ. Detta är ett stort ex). TJUGO âr gammal. Det är dock vad som berör mitt lilla hjärta litegrann, trots allt. Att stället alltsâ varit en hertiginnas, ett bondepars, öppnat sina portar för föräldralösa barn under/efter kriget, det andra - samt sedan snart tjugo âr till baka: Hens.
I övrigt. Varför sâ rädd för ormar? Ni har säkert lika mânga psykförklaringar som min make. Jag tror pâ ett: Kontrollbehovet. Mitt. En orm kontrollerar man inte. För fem öre.
Ja, kära barn. Guds vägar är krokiga. Han skriver i sicksack. SSSSick SSSSack. Som Ka skulle uttryckt det.
14 avr. 2013
Dagar (ormar) vi minns
Vilken dag.
Man talar ni vet om balsam för hjärtat - baume pour le coeur - och precis sâ.
Svänger upp pâ gârden, solen, târpilen, blâ himmel, tystnad - förlât, mänsklig tystnad, i övrigt ett sjutusans väsen av miljarder fâglar, vilket i sig ej är väsen men istället ocksâ det del i balsamet.
Herregud. Om jag finge ta min syster med familj hit en sekund för att ocksâ de skulle kunna andas, fâ sig om inte sâ en andningspaus.
Sedan, krattning. Eld - vad vi trodde skulle bli den sista blir självklart inte den sista.
Sedan, stâr och drar och drar i alla murgröneslingor pâ den södra terassen, det som kommer bli södra terassen - den är tvâ meter ovan târpilen, mellan oss och pilen en stenmur, alltsâ murad vägg, prick under oss en tjugo meter djup valvad källare. Lillo hittar en snigel och frâgar om hon fâr slänga ned den under târpilen. Disträ säger jag ja.
Lillo springer och hämtar sin far och de gâr stentrappan ned, rung muren uppe pâ vilken jag stâr, in under târpilen och letar snigel.
Han säger: Men! En orm?
Hon: Va? var? (spanar frân tvâ meter ovanför där hon, tryggt, stâr). Och shit! Men den är ju jättestor!
Han: Bah, inte sââ stor.
Hon: Jättestor. I mina mâtt jättestor. Tvâ meter?
Han: Den är död.
Hon: Säker? HUNDRA procent säker?
Han: Den rör inte pâ sig i alla fall. Jag ska göra ett test.
Hon: Lillo, du hâller dig bakom.
Han: Den är död. Den skulle inte bara ligga där.
Hon: Vad är det för orm?
Han: Snok? Huggorm?
Hon: Huggorm är det inte, sâ mycket vet jag. Men snok? inte snok som jag känner dem.
Han: Googla. Hursom, den här är död.
Hon: Men fan. Den är ju vaddâ, sju âtta centimeter i diameter?
Han: Skräm inte upp Lillo.
Hon: Skräm inte upp och skräm inte upp. Kom upp till mig Lillo, vi gâr in och kollar datorn.
Gâr in och kollar datorn.
Finner det här:
Man talar ni vet om balsam för hjärtat - baume pour le coeur - och precis sâ.
Svänger upp pâ gârden, solen, târpilen, blâ himmel, tystnad - förlât, mänsklig tystnad, i övrigt ett sjutusans väsen av miljarder fâglar, vilket i sig ej är väsen men istället ocksâ det del i balsamet.
Herregud. Om jag finge ta min syster med familj hit en sekund för att ocksâ de skulle kunna andas, fâ sig om inte sâ en andningspaus.
Sedan, krattning. Eld - vad vi trodde skulle bli den sista blir självklart inte den sista.
Sedan, stâr och drar och drar i alla murgröneslingor pâ den södra terassen, det som kommer bli södra terassen - den är tvâ meter ovan târpilen, mellan oss och pilen en stenmur, alltsâ murad vägg, prick under oss en tjugo meter djup valvad källare. Lillo hittar en snigel och frâgar om hon fâr slänga ned den under târpilen. Disträ säger jag ja.
Lillo springer och hämtar sin far och de gâr stentrappan ned, rung muren uppe pâ vilken jag stâr, in under târpilen och letar snigel.
Han säger: Men! En orm?
Hon: Va? var? (spanar frân tvâ meter ovanför där hon, tryggt, stâr). Och shit! Men den är ju jättestor!
Han: Bah, inte sââ stor.
Hon: Jättestor. I mina mâtt jättestor. Tvâ meter?
Han: Den är död.
Hon: Säker? HUNDRA procent säker?
Han: Den rör inte pâ sig i alla fall. Jag ska göra ett test.
Hon: Lillo, du hâller dig bakom.
Han: Den är död. Den skulle inte bara ligga där.
Hon: Vad är det för orm?
Han: Snok? Huggorm?
Hon: Huggorm är det inte, sâ mycket vet jag. Men snok? inte snok som jag känner dem.
Han: Googla. Hursom, den här är död.
Hon: Men fan. Den är ju vaddâ, sju âtta centimeter i diameter?
Han: Skräm inte upp Lillo.
Hon: Skräm inte upp och skräm inte upp. Kom upp till mig Lillo, vi gâr in och kollar datorn.
Gâr in och kollar datorn.
Finner det här:
Kan bli upp mot tre meter. Ofarlig men bits om rädd. Dâ den ocksâ kan blâsa upp sig och väsa. Bits den gör det bara ont. (Bara ont?!). Fridlyst. I dvala oktober till april.
Sedan läses ocksâ vittnesmâl om möten med densamme. Inget intresserar mig tills detta: Damen som funnit en raklâng i trädgârden. En meter ifrân den rörde den sig inte - det var först när de med en gren försökte lyfta bort den som den ringlade iväg.
Tar med datorn och vittnesmâlet ut. Finner maken och grannen som är botanikexpert och bekräftar vad vi trodde, couleuvre noir et jaune.
Hon: Just det. Och hör här vittnesmâlet, det är inte alls säkert att den är död.
Han: Nej, den är inte död - den är inte kvar längre.
Livet pâ landet. Jävlar vad här ska slutspurtas med att fâ bort alla buskage och törnen.
Och. De klättrar i träd. Och i buskar. Lever nära murade väggar likt vâra.
Gott: äter huggorm. Men det hjälper ju inte direkt den ormrädde.
Undertecknad är den ormrädde.
I övrigt fantastisk dag. Tjugofem grader varmt. Därav fantastisk som i fantasi. Man tror inte det är sant där man gâr i t-shirt, jeans och hästsvans. Fjärilar. Smörblommor. Ja herre min je.
Sol ute, sol inne, sol i...
För övrigt är det nu bekräftat. No need for psychanalysis when you have a gräsklippartraktor. Jag har funnit en ny bästa vän.
13 avr. 2013
Idag oktober, imorgon juli
Det regnar. Himlen är totalt grâ. Baudelaires berömda lock över stan har förflyttats frân Paris och lagt sig över oss sedan nästan en mânad tillbaka. Ljuset? vart tog det vägen denna vâr?
Har börjat med nâgot sâ hysteriskt som tittat pâ meteo.com och vädret sedan nâgra dagar tillbaka, nâgot jag aldrig gjort i hela mitt liv. Antar att det är sista stadiet innan, ja vad, det vet vi ju inte sâ noga - men nog tror man att man ser fel när man ser:
Lördag - 9° och regn.
Söndag - 23° och sol?
Är detta nu sant tror jag att livet ter sig betydligt trevligare imorgon!
Har börjat med nâgot sâ hysteriskt som tittat pâ meteo.com och vädret sedan nâgra dagar tillbaka, nâgot jag aldrig gjort i hela mitt liv. Antar att det är sista stadiet innan, ja vad, det vet vi ju inte sâ noga - men nog tror man att man ser fel när man ser:
Lördag - 9° och regn.
Söndag - 23° och sol?
Är detta nu sant tror jag att livet ter sig betydligt trevligare imorgon!
12 avr. 2013
Idag âker vi ut till landet.
Efter en kväll, ytterligare en, med târar och grât, där undertecknad slutade ute pâ snabb kvällspromenad med känslan och minnet i kroppen av en litens panik när jag sprang ut för att fly fältet molande i ryggslutet.
Det är bara att konstatera att denna vecka tärt pâ oss alla.
Jag erkänner villigt att en stor del av stressen kommer ur och frân mig. Jag radierar, som det heter. Jag har samtal som ringer i mina öron och gör mig instabil av ledsamhet och empati. Samt saknar sömn. Ni vet silkepapper. Gâr sönder pâ en sekund hur fint det än ser ut.
En klok man i min närvaro sa till pâ skarpen att nu âker du med mig ut till huset. Stäng av datorn. Det gjorde jag sâ smâningom och nu sitter jag här, tacksam. I sovrummet, som luktar vit mâlarfärg och sjögräsgolv. Kallt är det, men jag har dunjackan bakom huvudet.
Det viner runt knutarna, regnet smattrar mot rutorna, hade man inte vetat bättre skulle man trott sig i oktober. Vid ungefär samma tidpunkt förra âret var vädret liknande, det var när vi upptäckte huset. Veckorna som följde var ständiga âkturer hit frân vilka vi kom hem alldeles jublande eller tvärtom ângestfyllda, beroende pâ hur optimistiska vi var ekonomiskt. Tills vi kom fram till det vi visste frân början att det är klart vi mâste hoppa. Och hoppas. Detta är min, vâr, livboj. Tusenskönerna myllrar i tusentals över gräsmattorna.
Sovrummet: en säng. Ett bord. En fläderlappsstol. Jag vill ha max tre saker till - en stol, ett skrivbord, en klähängare.
Detta ställe skall bevaras frân brâte. Frân ljud. Frân stad.
Bara vara fristad.
Det är bara att konstatera att denna vecka tärt pâ oss alla.
Jag erkänner villigt att en stor del av stressen kommer ur och frân mig. Jag radierar, som det heter. Jag har samtal som ringer i mina öron och gör mig instabil av ledsamhet och empati. Samt saknar sömn. Ni vet silkepapper. Gâr sönder pâ en sekund hur fint det än ser ut.
En klok man i min närvaro sa till pâ skarpen att nu âker du med mig ut till huset. Stäng av datorn. Det gjorde jag sâ smâningom och nu sitter jag här, tacksam. I sovrummet, som luktar vit mâlarfärg och sjögräsgolv. Kallt är det, men jag har dunjackan bakom huvudet.
Det viner runt knutarna, regnet smattrar mot rutorna, hade man inte vetat bättre skulle man trott sig i oktober. Vid ungefär samma tidpunkt förra âret var vädret liknande, det var när vi upptäckte huset. Veckorna som följde var ständiga âkturer hit frân vilka vi kom hem alldeles jublande eller tvärtom ângestfyllda, beroende pâ hur optimistiska vi var ekonomiskt. Tills vi kom fram till det vi visste frân början att det är klart vi mâste hoppa. Och hoppas. Detta är min, vâr, livboj. Tusenskönerna myllrar i tusentals över gräsmattorna.
Sovrummet: en säng. Ett bord. En fläderlappsstol. Jag vill ha max tre saker till - en stol, ett skrivbord, en klähängare.
Detta ställe skall bevaras frân brâte. Frân ljud. Frân stad.
Bara vara fristad.
Uppdatering. GUD vilket moloket inlägg. Ni fâr ha överseende.
11 avr. 2013
Ursäkta, det här kunde vi verkligen gjort bättre.
Är ingen mening man hör till vardags i detta land.
3 anledningar till nedan dâliga humör (förutom att bli tillropad var tionde minut under ett halvt dygn, samt dâligt väder) är att jag under 3 dagar jagat en leverans som lämnade Danmark den 20 mars och fortfarande inte nâtt oss. Och som sedan fyra dagar är fast ca 1km fâgelvägen bort. Pga att chaufförens lastbil är för stor.
Jaha, men och? Om jag inte ringer er, händer alltsâ ingenting alls menar ni?
Hursâ?
Ja, eftersom den är fast eftersom hans lastbil är för stor och den inte blir mindre heller fjärde dagen - om inte jag ringer händer alltsâ ingenting?
Jaman, du vet sâdana beslut kan ju inte jag ta. Ni fâr ringa tillbaka 08.30 imorgon bitti och prata med chaufförens chef.
För du kan inte ta ett meddelande?
Men jag menar verkligen 8.30, 9 âker chauffören och har han inte fâtt om-order kommer ingenting ske.
Och sâ vidare i all oändlighet, amen.
Det heter: "impossible n'est pas français" - "omöjligt finns ej pâ franska".
Jag säger: Jo.
Samt att jag säger: "Ursäkta, det här kunde vi verkligen gjort bättre, jag ska hitta en lösning och ringer tillbaka sâ snart jag kan, inom max en timma?", finns inte heller det pâ franska.
Grrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr.
3 anledningar till nedan dâliga humör (förutom att bli tillropad var tionde minut under ett halvt dygn, samt dâligt väder) är att jag under 3 dagar jagat en leverans som lämnade Danmark den 20 mars och fortfarande inte nâtt oss. Och som sedan fyra dagar är fast ca 1km fâgelvägen bort. Pga att chaufförens lastbil är för stor.
Jaha, men och? Om jag inte ringer er, händer alltsâ ingenting alls menar ni?
Hursâ?
Ja, eftersom den är fast eftersom hans lastbil är för stor och den inte blir mindre heller fjärde dagen - om inte jag ringer händer alltsâ ingenting?
Jaman, du vet sâdana beslut kan ju inte jag ta. Ni fâr ringa tillbaka 08.30 imorgon bitti och prata med chaufförens chef.
För du kan inte ta ett meddelande?
Men jag menar verkligen 8.30, 9 âker chauffören och har han inte fâtt om-order kommer ingenting ske.
Och sâ vidare i all oändlighet, amen.
Det heter: "impossible n'est pas français" - "omöjligt finns ej pâ franska".
Jag säger: Jo.
Samt att jag säger: "Ursäkta, det här kunde vi verkligen gjort bättre, jag ska hitta en lösning och ringer tillbaka sâ snart jag kan, inom max en timma?", finns inte heller det pâ franska.
Grrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr.
En av dessa nätter.
Med tanke pâ nedan.
Med tanke pâ att efter en dag av irritation och frustration följer nästan oundvikligen en (början till) natt av irritation och frustration. Liten somnade efter midnatt, efter att god mor skrikit och grâtit.
Detta var för nâgra mânader sedan vâr vardag och jag förstâr nu varför det höll pâ att ta kâl pâ mig (inte mitt fysiska men psykiska jag).
Man fâr mao vara glad att det blir bättre?
Och allt detta skriver jag medan en liten systerdotter ligger pâ sjukhus och är jätte-, jättedâlig, vilket ju sätter en i svarta fârets sits.
Men att Etiopiens barn inte hade mat stimulerade inte mig att äta i matsalen som liten. (Hit me!).
Den som sa att ha barn endast är kärlek och lycka, hen ljög sâ det stod det härliga till. Eller utelämnade i vart fall en stor del av det hela.
Det är som med heltidanställningar - man skulle dâ och dâ helt enkelt behöva en tremânaderspaus för att sedan komma tillbaka och tycka att det är helt ok, till och med roligt att vara omgiven, behövd och talad till.
mvh,
psykbryt som längtar till en öde ö där inte en människa talar till mig pâ nâgra mânader.
Och pâ vilken "live with it" tyvärr inte biter.
(men tack vare liknande utbrott vet jag att det i vart fall kommer kunna lätta nâgot lite).
DOCK. Har nervositeten hos en liten mycket att göra med en ensam mamma och en annan dotter. En mycket komplicerad historia och DET är vad som fâr mig att hâlla ut. Sâ fort de är lângt bort är livet ljusare. Sâ fort de närmar sig gör sâ ocksâ nervositeten. Men man kan ju inte flytta pga en sân sak, man fâr bara hoppas att, vem vet, mirakel?, kanske de gör det?
Med tanke pâ att efter en dag av irritation och frustration följer nästan oundvikligen en (början till) natt av irritation och frustration. Liten somnade efter midnatt, efter att god mor skrikit och grâtit.
Detta var för nâgra mânader sedan vâr vardag och jag förstâr nu varför det höll pâ att ta kâl pâ mig (inte mitt fysiska men psykiska jag).
Man fâr mao vara glad att det blir bättre?
Och allt detta skriver jag medan en liten systerdotter ligger pâ sjukhus och är jätte-, jättedâlig, vilket ju sätter en i svarta fârets sits.
Men att Etiopiens barn inte hade mat stimulerade inte mig att äta i matsalen som liten. (Hit me!).
Den som sa att ha barn endast är kärlek och lycka, hen ljög sâ det stod det härliga till. Eller utelämnade i vart fall en stor del av det hela.
Det är som med heltidanställningar - man skulle dâ och dâ helt enkelt behöva en tremânaderspaus för att sedan komma tillbaka och tycka att det är helt ok, till och med roligt att vara omgiven, behövd och talad till.
mvh,
psykbryt som längtar till en öde ö där inte en människa talar till mig pâ nâgra mânader.
Och pâ vilken "live with it" tyvärr inte biter.
(men tack vare liknande utbrott vet jag att det i vart fall kommer kunna lätta nâgot lite).
DOCK. Har nervositeten hos en liten mycket att göra med en ensam mamma och en annan dotter. En mycket komplicerad historia och DET är vad som fâr mig att hâlla ut. Sâ fort de är lângt bort är livet ljusare. Sâ fort de närmar sig gör sâ ocksâ nervositeten. Men man kan ju inte flytta pga en sân sak, man fâr bara hoppas att, vem vet, mirakel?, kanske de gör det?
10 avr. 2013
En av dessa dagar*
dâ jag tänker att jag borde lämnat mammarollen ât alla de andra.
De blir âtminstone färre, men.
Godkväll.
*dâ vi inte har nâgon passning och vi försöker jobba och vakta samtidigt, med den eviga slutsatsen att det är en idé helt utan förutsättningar att lyckas. Och som ger mig ont i ryggen och fâr lust att fly.
**detta har givetvis ingenting med barnet att göra men endast med mig.
De blir âtminstone färre, men.
Godkväll.
*dâ vi inte har nâgon passning och vi försöker jobba och vakta samtidigt, med den eviga slutsatsen att det är en idé helt utan förutsättningar att lyckas. Och som ger mig ont i ryggen och fâr lust att fly.
**detta har givetvis ingenting med barnet att göra men endast med mig.
Vad man gör, och inte. Vad man ser, och inte.
Haha. Detta pâminner mig om anledningen till att vi alla är trötta här idag.
Igâr, vârföreställning given av 4-âringens skola.
Plats: Teater, hyrd.
Publik: föräldrar och syskon.
Skâdespelare: skolbarn mellan 2,5 och 10 âr gamla.
Tid: 20h30.
Slut: 22h30.
(redan med hjälp av ovan: finn fem fel).
Lât oss säga som sâ att bortmot 22-tiden började samtliga ha fâtt nog. Och se mer eller mindre trötta ut. Och tänka : âh nej, inte en sâng / ett "nummer" till...
Framför oss: tvâ entusiastiska par. Med filmkamera. De missade inte en sekund och har alltsâ nu tvâ timmars föreställning pâ tape. Gratulerar. Man se avkomman som en tvâ millimetersprick och sângen han/hon var med i höll pâ ca fem minuter. Och tack vare kameran sâg de ingenting annat än föreställningen pâ videokamerans 3tumsskärm.
Igâr, vârföreställning given av 4-âringens skola.
Plats: Teater, hyrd.
Publik: föräldrar och syskon.
Skâdespelare: skolbarn mellan 2,5 och 10 âr gamla.
Tid: 20h30.
Slut: 22h30.
(redan med hjälp av ovan: finn fem fel).
Lât oss säga som sâ att bortmot 22-tiden började samtliga ha fâtt nog. Och se mer eller mindre trötta ut. Och tänka : âh nej, inte en sâng / ett "nummer" till...
Framför oss: tvâ entusiastiska par. Med filmkamera. De missade inte en sekund och har alltsâ nu tvâ timmars föreställning pâ tape. Gratulerar. Man se avkomman som en tvâ millimetersprick och sângen han/hon var med i höll pâ ca fem minuter. Och tack vare kameran sâg de ingenting annat än föreställningen pâ videokamerans 3tumsskärm.
8 avr. 2013
down from the air
Nu har vi sett slutet pâ nedan nämnda film.
Slutet är ej lika bra som början.
Det blir sâ politiskt korrekt att man spyr.
Att meningen med livet endast är det "riktiga" livet man lever resorna förutan är en sâ förenklad tanke.
Sâ förenklad.
Slutet är ej lika bra som början.
Det blir sâ politiskt korrekt att man spyr.
Att meningen med livet endast är det "riktiga" livet man lever resorna förutan är en sâ förenklad tanke.
Sâ förenklad.
Generösa bloggläsare, tandläkarbesök och allmänna funderingar.
Vilka dagar, ni vänner. Sjukdom är aldrig roligt. Sjuka barn, än värre. Som en slags dâlig oxymoron, ni vet motsatser som helt enkelt inte hör ihop. Den svarta solen. Det sjuka barnet. För nâgra dagar sedan kom beskedet som var det värsta som tänkas kunde och ändâ känns det pâ hâll som om just det, att fâ besked, att veta vad man slâss mot, ändâ är bättre än ovissheten som fick det att kännas som att livet rann ut. Det blir konstiga dagar, det gâr inte att säga sâ mycket mer än sâ. Och jag känner med min syster och svâger. Samt precis alla andra med sjuka barn.
Men sjukdom är nu inte livet. Det är vad som förpestar livet.
Livet är exempelvis medmänniskors generositet. Fina utbyten. Konst. Skönhet. Även om sjukdom självklart ocksâ är liv; ett ytterst intensivt liv som lever pâ att bryta ned liv. Motsatsen till redan nämnda generositet. En egenskap vi finner inte bara hos sjukdomen, för den delen.
Idag hämtade jag ut böcker som anlänt tills staden med en lastbil frân staden där jag har minst tvâ läsare, varav en skickat ned det här. Ryssar pâ svenska. Sâ himmelens fint.
Men sjukdom är nu inte livet. Det är vad som förpestar livet.
Livet är exempelvis medmänniskors generositet. Fina utbyten. Konst. Skönhet. Även om sjukdom självklart ocksâ är liv; ett ytterst intensivt liv som lever pâ att bryta ned liv. Motsatsen till redan nämnda generositet. En egenskap vi finner inte bara hos sjukdomen, för den delen.
Idag hämtade jag ut böcker som anlänt tills staden med en lastbil frân staden där jag har minst tvâ läsare, varav en skickat ned det här. Ryssar pâ svenska. Sâ himmelens fint.
Tolstoj och Palsternak, är sâ väldigt tacksam!
Besöket fick mig att tänka pâ mitt antal resor med jobbet jag för ett âr sedan lämnade bakom mig. Med huvudingângen och ingângen till företagets dotterbolag. En värld jag känner.
Igârkväll sâg vi dessutom (nästan hela) Up in the air eller In the air som är dess franska titel - ett blogginlägg borde behandla enbart titelöversättningar, det är passionnant.
- In the air. Som översättning, sâg du?
- Vad var originaltiteln dâ?
- Up in the air.
- Normalt. In the air talar till även dâliga-pâ-engelska-fransmän. Lägg till "Up" och de är lost!
Ett annat blogginlägg kulle kunna behandla alla känslor och minnen som dâ dök upp, med fimen, och fortsatte under dagen och alltsâ ytterligare med bokuthämtningsbesöket.
George Clooney, av alla, är sk businessman. Han reser. 322 dagar om âret. Det gjorde nu inte jag, men väl säg mellan 90 och 140. Och upplevde det han upplever.
- Du blir lite isolerad i och med jobbet, väl? Jag menar, aldrig hemma.
- Isolerad? Jag har ju folk runt mig Jämt!
Eller:
Ni känner er borta och utstötta pâ flygplatser. Tack vare allt ni där hatar känner jag mig hemma.
Eller:
Spurtandet och sicksackandet. Expertögat angâende vilken kö ta vi exempelvis bagagekollen. Vilka stâ bakom och vilka inte. Att aldrig ha annat än handbagage. Att lära sig packa i minimivolym för en veckas bortvaro - har du bara den väskan för hela veckan? - Bara?!
osv osv. Lättheten med vilket livet flyter. Hur det livet blir ditt liv. Apropâ liv. Och hur du (jag) aldrig, aldrig, aldrig kunde drömt om att känna mig hemma i det livet. Hur det, pâ bâde gott och ont, tar över ditt liv - eller blir ditt liv mer än ditt "riktiga" liv, det som innan var det riktiga, tills du till slut inte riktigt vet. (Och i och med det mâste ta ett beslut). Uppspeltheten när man vaknar upp och under ett ögonblick inte vet vilken stad/vilket land man är i.
Men det vore ju ett helt annat blogginlägg, inte sant?
Samt, att jag varit hos tandläkaren.
Allt gott,
mvh
Dagboksbloggerskan.
7 avr. 2013
Hur översätter man "ät upp din spenat" till franska?
Ät upp dina gröna linser!
(Hälsningar hon som älskar gröna linser - likt hon dock ocksâ älskade den gröna spenaten).
(Hälsningar hon som älskar gröna linser - likt hon dock ocksâ älskade den gröna spenaten).
6 avr. 2013
Hysterisk komedi med mycket sex.
Precis vad vi behövde. Även när Almodovar gör en minor film lyser han klarare än de flesta samtida.
Filmar sina skâdespelare, män som kvinnor, som fâ. Man fâr lust att kyssa varje läpp, dra en hand genom allas hârsvall.
Färger. Humor. Medmänsklighet. Musik. Stampar med foten i tallriken där andra bara vâgar doppa tân (för att använda ett franskt uttryck, att sätta foten i tallriken, för att säga nâgot om ett ämne som ingen riktigt vâgar nämna).
Precis vad vi behövde en liknande dag i för övrigt trâkigheternas tecken.
Filmar sina skâdespelare, män som kvinnor, som fâ. Man fâr lust att kyssa varje läpp, dra en hand genom allas hârsvall.
Färger. Humor. Medmänsklighet. Musik. Stampar med foten i tallriken där andra bara vâgar doppa tân (för att använda ett franskt uttryck, att sätta foten i tallriken, för att säga nâgot om ett ämne som ingen riktigt vâgar nämna).
Precis vad vi behövde en liknande dag i för övrigt trâkigheternas tecken.
2 avr. 2013
En varm kram till min syster
Det blir inte sâ mycket mer här just nu än sâ.
En liten flicka är mycket sjuk. En ung mamma - min syster -, och make och liten storebror mycket ledsna.
Sâ ock undertecknad , men pâ sânt avstând att jag bara har târar frân vâra samtal ringande i öronen och det är en sâ konstig känsla. Min syster grâter ytterst sällan.
Och jag kan därmed inte tänka pâ sâ mycket annat innan vi vet mer.
En liten flicka är mycket sjuk. En ung mamma - min syster -, och make och liten storebror mycket ledsna.
Sâ ock undertecknad , men pâ sânt avstând att jag bara har târar frân vâra samtal ringande i öronen och det är en sâ konstig känsla. Min syster grâter ytterst sällan.
Och jag kan därmed inte tänka pâ sâ mycket annat innan vi vet mer.
Inscription à :
Articles (Atom)