Förutom att fundera och bära in ved, umgâs med tanke pâ att det nästan treveckiga lovet ute i huset drog mot sitt slut har tvâ konstateranden gjorts:
1. Att mâla om ett rum, sâ litet det är, är en synnerligt märklig sysselsättning. Alla som mâlat vitt vet vilken dubbel känsla det är: otroligt tillfredsställande och precis lika trâkigt. Men sâ fint det blir. Mitt framtida alldeles egna rum i väntan pâ att norra delen av huset skall restaureras - men vilket kräver mer av oss samtliga pâ alla sätt och vis än vi just nu har - är världens sötaste lilla arbetsrum som i framtida mâl kommer kallas "sommararbetsrummet'. Cirkus tre kvadratmeter, ganska lâgt i tak MEN pâ husets tredje vâning, enda rummet pâ tredje vâningen, med ett litet fönster med utsikt som heter duga och smâ glasrutor som i ett lusthus mot trappan. Lâter det inte fint, säg? Det är det. Och detta skall alltsâ bli mitt alldeles, alldeles egna kryp in, till vilket man kan stänga, i vilket man kan lämna böcker uppslagna, papper utspridda, tavlor ingen annan förstâr tjusningen med upphängda. Âh.
2. Att slita upp murgröna är som balsam för själen. Give mig murgröna tillsammans med springandet och mitt tänkta lugn är funnet (och det fina är ju att murgröna växer som maskrosen, dvs i takt med att du sliter gror nya smâ blad och du kan börja om). Dessutom mâste man ta i lite för att fâ loss stjälkarna, dâ de snirklar sig metervis och om varandra.
Ett tredje är dock ocksâ att understryka hur förgjordat lycklig man kan känna sig efter att under âr och âr och âr suktat efter kombinationen lantliv och stadsliv och inse att man plötsligt har det. Och att stadslivet innebär att bo i den medeltida delen av en stad där ingen kommers finns, nästan inga människor finns, men tjocka väggar och stenmurar, en katedral och tystnad. Att ocksâ här fâ vakna till koltrasten, ni vet solklasten. Det är nog en av de mest grundläggande bitarna av lycka.
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire